Category: Jag visar bilder på min shopping

99 kr betalade jag. Då tror man ju att man ska kunna hänga upp en gardin när man kommer hem. Men när jag öppnade förpackningen innehöll den bara halva utrustningen. Varför säljer de klämmorna separat?

Vad har jag köpt nu då? Ett träd kanske.

Nej, jag har bara köpt en liten kaktus.

Expediten frågade om jag ville ha en påse men jag tackade nej och sa att jag hade bilen utanför dörren. Då svarade hon att jag inte fick bära ut blomman som den var, jag var tvungen att ha den i en påse. Jag tyckte att jag kunde få bära min blomma som jag ville. Jag hade ju betalt för den och då tycker jag att jag kan få riskera livet på blomman utan att bära den i en påse.

Hon hämtade ändå en säck. Jag frågade om hon inte hade någon mindre påse, men fick till svar att jag skulle ha en säck. Hon sa att hon visste att hon var lite bråkig men det var bara för min skull hon bråkade, för att min blomma inte skulle dö på vägen hem eftersom det var kallt ute. Hon var så barsk så jag tordes då inte bråka mer. Jag tog min papperssäck och gick.

Nu måste vi tömma pappersåtervinningen imorgon.

Jag är inte den typen av person som läser igenom företags hela miljöpolicy innan jag bestämmer mig för om jag kan tänka mig att konsumera deras produkter. Det orkar jag inte. Dessutom är jag en sådan där cyniker som tror att de flesta företag bara gör miljöarbete för syns skull, och att många lovar tungt och håller tunt.

Hamburgerställens sopsorteringssystem är ju tex rena rama skämtet. Folk häller möjligtvis ut sin is på rätt ställe. Sen trycker de ner allting i samma hål. Eller så kastar de plasten i pappershålet och papperskartongerna i plasthålet. Att de står någon hamburgerkedje-person och sorterar om allting bakom knuten innan soporna åker iväg går jag inte på för fem öre.

Idag när jag öppnade min papperskartong på Burger King blev jag dock lite miljöintresserad. Där låg nämligen hamburgaren i papperskartongen inlindad i papper. Då kunde jag inte låta bli att gå in på BKs hemsida och läsa vad de hade för fina ord att säga om sitt miljöarbete. Jag ville veta hur de tänker liksom.

Jag fick veta att 90% av allt Burger Kings avfall återvinns. Jag tror att det är så att Burger King vill vara bäst på pappersåtervinning genom att återvinna mest papper. Om man använder både papper och kartong för att förpacka en och samma hamburgare så behöver man inte sälja lika många hamburgare för att återvinna mest papper.

Hamburgaren var god. Å mycket skräp blev det som Burger King kan återvinna. När någon har stått och grävt igenom sopsäcken och sorterat allt skräpet.

När jag var och försökte handla ris förra veckan så fyndade jag nya penslar till gullefjunet.

Ser ni ingen pensel? Den ligger ju där i den ljusblåa färgen. Inte hela penseln. Resten av stråna är på teckningen som konstnären målade. Skaftet vet jag inte vart det tagit vägen. Det ligger väl längst in under soffan som alla andra saker som försvinner.

Nog för att penslarna var billiga, men det stod ingenting på förpackningen om att det var engångspenslar.

Jag har ju glömt att berätta vad jag gjorde i helgen. Jag köpte en ny sladd. Jag hittade ingen som dög i sladdlådan.

Maken försökte protestera. När han fick klart för sig att sladdinköpet inte var förhandlingsbart försökte han övertala mig att köpa en ojordad dosa med 1,5 meters sladd. Han tyckte att 5 meter sladd var så mycket sladd. Jag har massor 1,5 meter ojordad sladd. De är odugliga.

5 meter jordat ska det vara.

Gullefjunet tycker inte om att få vatten i ögonen. Vilket gör hårtvätt till en utmaning. Så jag har länge sprungit runt på alla affärer i stan och letat efter en schamporing, men inte hittat någon. Till slut beställde jag en på nätet.

När den kom och jag såg paketet tänkte jag “Herregud något måste ha blivit fel. Jag skulle bara ha en ring, inte 100”.

Det var bara en ring i paketet trots allt. Och luft. Jag fick en massa luft på köpet.

Jag hade ju en billig pensel sedan förut. Igår köpte jag en dyr pensel. Ikväll har jag testat den nya penseln.

Var den värd pengarna?

Jag tycker det. Den gör ett identiskt jobb med den billiga penseln. Men vetskapen om att den är fyra gånger så dyr som den billiga penseln gör att jag är lite lyckligare när jag målar. Jag känner mig också lite mer framgångsrik i mitt måleri.

Ungefär som med märkesväskor. Enda skillnaden mot en vanlig väska är prislappen.

Därför är det viktigt att se till att folk vet om att man har en dyr pensel. Så att man kan åtnjuta den respekt som man förtjänar för att man har en dyr pensel.

Det är ju mycket svårare att visa upp att man har en dyr pensel än att man har en dyr väska. En väska kan man ju ta med på stan och visa upp. Se till att hålla den på ett sådant sätt att märket syns. Om det inte är en grällig Louis Vuitton väska förstås. Då måste man se till att den syns samtidigt som det verkar som att man försöker gömma den istället. Annars kan folk tro att man köpt en kopia på Kanarieöarna.

En pensel kan man ju inte ta med och bära omkring och försöka visa upp på stan. Om man inte är konstnär förstås och släpar med sig staffli, akvarellfärger och canvasduk också. Fast jag är ju ingen konstnär, jag målar ju bara burkar.

Tur att jag har en blogg så att jag kan visa upp min pensel här. Dyr och gjord av ekorrhår.

För ett halvår sen var jag på Tupperware-party hos en av mina många kusiner. Tanten som höll i partyt inledde demonstrationen med att berätta om Tupperwares garanti. I över 20 minuter malde hon på om att hon sålt många, många, många saker som det varit fel på. Hon gav exempel på flera olika saker som inte hade fungerat som de skulle.

Hennes poäng var att berätta att man fick alltid en ny vara om det var något fel på den man köpt. Men som hon höll på tänkte man när hon var klar med allt detta “vad är det för skit-grejor hon säljer?”. 

Jag köpte några burkar och en potatisskalare som hon förklarade var världens bästa och tvingade alla att prova.

På blanketten som man fyllde i vad man skulle köpa fanns det en liten ruta där man fick frågan om man kunde tänka sig att vara värdinna för ett party. Jag fyllde i Kanske. JAG VET! Jag vet att ni nu undrar varför jag kryssade i Kanske när det fanns ett Nej-alternativ. Jag undrar också det. Jag fick väl hjärnsläpp och tyckte att jag inte skulle ha en antingen-eller-attityd utan vara lite öppen för någon mitt-emellan-version. Så jag kryssade Kanske. Jag vet att det var dumt gjort. Jag ska inte göra om det.

När tanten gick igenom beställningarna frågade hon mig om vi skulle ta fram kalendern och boka in något datum när jag skulle ha ett party. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att ett litet kryss i en ruta för Kanske skulle utveckla sig. Så jag sa till tanten att jag hade bott utomlands i många år och nyss flyttat hem och att jag därför inte hade några kompisar som jag kunde bjuda. Don’t call me, I’ll call you liksom.

Varorna kom och maken skulle skala potatis. Efter andra potatisen hade bladet i potatisskalaren flygit ut tre gånger och maken tyckte att vi skulle kasta bort skräpet. Men jag visste ju, efter tantens långa utläggning, att om man köpte skräp som inte fungerade kunde man få ett nytt skräp.

Så jag ringde tanten och berättade att potatisskalaren inte fungerade till att skala potatis med. “Oj, oj, vad jobbigt, jag har inga potatisskalare hemma” lät det då. Sen kom tanten på att det bor en tupperware-tant i min by och hon skickade mig dit för att lämna den hos henne så att de kunde skicka 99 kronors-potatisskalaren till ett labb för test. Jag hade egentligen tänkt mig en ny potatisskalare utan att jag skulle behöva vänta på testresultat.

Hon var helt enkelt inte speciellt intresserad av min reklamation. Däremot frågade hon om jag ville boka in ett party att vara värdinna för. Det ville jag inte så jag sa att jag fortfarande inte hade några kompisar att bjuda. Då frågade hon om det inte var ett bra tag sedan jag flyttade hem. Då förklarade jag att jag har väldigt svårt för att skaffa vänner och att jag fått nobben på alla vänförfrågningar jag gjort på sistone. Jag lovade att återkomma angående ett datum för party så fort jag hittat några människor som accepterat att vara mina kompisar. Då lät det som att hon suckade i telefonen. Jag tror inte att det var för att hon tyckte synd om mig över min brist på vänner utan mer för att hon inte fick hålla något party.

I kväll har jag blivit bjuden på, och varit på, ett scrapbooking-Tupperware-party. Men säg inget till Tupperware-tanten. Då kanske hon tror att jag har kompisar och ringer och frågar igen om jag ska hålla ett Tupperware-party.

För några veckor sedan visste jag knappt vad scrapbooking var. Nu vet jag att det är massor med människor som håller på med detta. Det är nästan som en hel underground movement med massor av människor som håller på med denna hobby i hemlighet utan att någon vet om det.

Det var i alla fall ett väldigt bra party. Hon som höll i partyt hade inga “trick questions” på pappret som man kunde råka svara Kanske på. Jag köpte fotohörn.

Igår kikade jag in på Åhlens igen. Modellera ni vet, jag ska ha modellera.

Piteborna har dock inte kommit över sin lycka över Åhlens återkomst ännu. Det var mega-mycket folk igen.

Om någon som jobbar på Åhlens i Piteå tittar in här vill jag be så himla mycket om ursäkt för att ni får springa och ställa tillbaka modellera på sin rätta plats igen. Det är bara det att jag pallar inte sådana där folkmassor, och jag orkar inte tränga mig tillbaka till rätt hylla och ställa tillbaka modelleran själv. Ni har ju betalt för att vara där tänkte jag, och det har ju inte jag, så ni har kanske inget emot att bära tillbaka den åt mig. Eller? Om ni inte har hittat den redan så står modelleran på den där avdelningen där ni har vaser och sånt den här gången.

Jag lovar att jag ska sluta med det här beteendet så fort Piteborna lugnar ner sig litegrann och inte dyker upp alla på en gång. Då, när jag inte behöver köa i evigheter, ska jag börja köpa det jag plockar med mig från hyllorna. Modellera behöver ni definitivt inte bära tillbaka igen, i alla fall inte som jag har lämnat där den inte hör hemma. Jag köpte en förpackning på Lekia, där jag inte fick 20% rabatt. Jag avstår gärna rabatt bara jag slipper stå i kö.

Även om ingen har frågat vill jag bara berätta att tandborstpallen i det här inlägget kommer från Ikea och kostade 19 kr.

Jag glömde säga det tidigare. Ifall ni vill köpa en likadan.