Jag visar bilder på min shopping – Prinsessan på Ärten

Ointresserade badrumsförsäljare

Jag tror att kakel och badrumsmöbler är överprissatta. Folk som säljer sådana saker verkar inte alls lika hungriga på att sälja sina grejor som el-försäljare är. Det måste betyda att de tjänar alldeles för mycket pengar på varje sak de säljer.

Tänker er att man skulle e-maila ett elbolag och be om en offert. Hur länge tror ni att det skulle ta innan de ringde? Förmodligen max en timme.

Men folk som säljer badrumskakel och möbler verkar inte alls lika intresserade av att sälja saker till folk som faktiskt har tänkt spendera nära eller över 20 papp på en och samma gång. Nänä, badrumsförsäljare tar fyra dagar och ett flertal påtryckningar på sig att svara.

På ett eller annat sätt ska jag köpa grejor imorgon. Vi får väl bara se varifrån. En viss Robert och hans företag ligger lite illa till i alla fall. Om jag blir riktigt irriterad så kan jag tänka mig att betala 1172 kr extra till någon som gett mig bra service istället för att hålla på och deala med folk som tror att de har någonting unikt att erbjuda när samma jävla badrumsmöbel går att köpa någon annanstans.

För att inte tala om Unidrain. De är ju asdyra. Så om man har 20% rabatt på Unidrain och vill sälja Unidrain samtidigt som butiken 100 meter bort också har 20% rabatt på Unidrain så kan man ju anstränga sig litegrann. Det är väl inte orimligt? Unidrain är ju inte selektiva, de har hur mycket återförsäljare som helst. Jag skulle inte bli förvånad om det finns DJs som säljer Unidrain.

Observera att kategorivalet för inlägget är ironiskt eftersom jag inte kan visa foton av någonting jag inte lyckats köpa för att säljaren inte är intresserad av att sälja. Jag ska besöka butiken och Robert imorgon och höra vad han har för förklaring och sedan kan jag berätta vad butiken heter och hissa eller dissa.

Rättning om maxpriset på skräp

Jag får ta tillbaka vad jag sa igår om att vi betalar max 100 kr för skräp.

Jag fick lön idag och i euforin över det råkade jag betala 129 kr för en ekorre.

Jag var väldigt tydlig med att ekorren var en julprydnad och ingen leksak.

Trots det tog det mindre än två timmar innan ekorren tappade kotten.

Ekorrar som inte klarar av att hålla i en liten kotte kallar jag för skräp-ekorrar.

Jag är minsann ingen snobb men jag har gränser

Jag hade köpt en tvål som luktade jordgubb. Det var den mest acceptabla lukten av de som fanns tillgängliga så då köpte jag den.

Efter två dagar sa maken att han inte stod ut längre. Jordgubbslukten var omanlig och han vägrade tvätta sig med tvålen längre. Så han gick och köpte en egen tvål.

Det här är vad han kom hem med.

Jag är ingen tvål-snobb men jag vägrar tvätta mig med den här tvålen. Det ser ut som värsta W-T tvålen. Man hittar fan finare tvål än denna till och med på Dollarstore.

Stil och modevis

Giv mig styrka alltså. Hon är inte ens fem. Idag skulle vi försöka köpa lite sommarkläder.

Jag blev informerad om att att ledorden var Stil och Modevis. Det var väldigt viktigt.

Svårtolkat det där, men jag kan visa er vad det betyder. Jag har hållit upp MÅNGA kläder idag och nu tror jag att jag börjar förstå hur stilfullt mode för femåringar ser ut.

Allting som är enfärgat eller diskret kan ni glömma med en gång. Det är “Inte modevist – ingen stil”. Talk to the hand liksom.

Den här har stil men den är inte modevis.

Den här är modevis men har ingen stil.

Den här har LITE stil men är för Bamsig.

Plagg som både är modevisa och har stil ser ut så här.

We agreed to disagree. Det blev inget köp alls på den butiken, vi gick vidare.

På nästa butik lät det så här.

“Vad tycker du om den här? Ska vi köpa den?” och “Om du vill mamma, jag ska leka med tåget”. Och sen i bilen på vägen hem “Jag fick ingenting bestämma mamma, du valde ALLT och jag fick ingen leksak heller…!”.

Jag vill poängtera att det inte alls var jag som valde Elsa och Anna-trosor.

Det här är då vad en gammal tant som jag tycker har stil och är modevist och vad jag har tvingat på barnet. Hon ratade dem inte helt så jag tog det som medgivande.

Den gröna klänningen har katter på så den har fått godkänt nu när barnet har kommit över att hon inte fick någon leksak. Hon har bestämt att hon ska ha den på dagis imorgon.

Då dyker maken upp med “Tänk om det regnar imorgon då…?”.

Jag bara “Nu är du tyst! Då tar man på sig en kofta….”.

Grillmiddag

Vi har köpt en grill. En gasolgrill.

Maken byggde ihop grillen.

Nu har maken åkt iväg med bilen för att köpa “saker som fattas”. Vilka saker som fattas är oklart men “någonting måste saknas”.

Jag och gullefjunet har tagit fram popcorn. Jag tänker inte svälta bara för att vi ska grilla till middag.

Limited edition handbag

Ni vet hur det är när man ser någonting man bara älskar vid första anblick. Man bara känner att man MÅSTE ha. Men sen blir man så där förståndig. Man kommer på att man behöver nya sommar/vinterdäck på bilen. Eller att elräkningen var väldigt hög förra månaden. Eller att den där saken man vill ha så mycket är otroligt onödig och alldeles för dyr.

Så blir det ju när man ser en handväska som man inte alls behöver men ändå vill ha. Man kan ju inte motivera för sig själv att köpa en exklusiv handväska till samma pris som fyra bildäck när lagen säger att man måste ha acceptabla bildäck men det finns ingen lag som säger att man måste ha en till handväska när man redan har en som rymmer både börsen, telefonen och ett par gympadojor.

Väskan kanske ser ut som någonting som Lasse Åberg har målat men man bryr sig ändå inte för man tycker om väskan och man vet också att saker som Lasse Åberg har målat har en orimligt hög prislapp. Just det senare med prislappen bidrar till att göra väskan extra önskvärd eftersom det är helt orimligt att betala en förmögenhet för någonting bara för att det är en känd gammal gubbe som har ritat på den.

Så man avstår väskan. Sen går man och trånar och tänker på olika händelser som skulle kunna ursäkta inköpet av en handväska som man inte alls behöver. Väskan blir en symbol för någonting större, någonting man verkligen önskar sig. För någon annan kanske väskan inte verkar så speciell men man har låst fast på väskan och man kan nästan inte sova på nätterna för att man tänker på hur man ska bära sig åt för att få den där väskan som man inte behöver.

Man drömmer om att vinna på lotto eller att få löneförhöjning. Så att man kan unna sig väskan och bli riktigt lycklig. När dessa saker inte materialiserar sig börjar man intala sig själv att om man är väldigt duktig och avstår en godispåse då och då har man gjort sig förtjänt av den där väskan man önskar sig så mycket även om den är alldeles för dyr.

Till slut har drömmen om väskan blivit större än själva väskan. Man vill förverkliga sin dröm om väskan, inte längre för väskans skull utan för drömmens skull. När man till slut står där och har uppfyllt alla krav som man satt för sig själv för att kunna köpa väskan och ska slå till upptäcker man ofta att drömmen var större än väskan. När man äntligen ska köpa väskan så kommer man på att väskan inte var så åtråvärd som man trott hela tiden. Så man slutar ut att köpa väskan och går och köper ett par slumpmässiga skor istället.

Men ibland så blir drömmen om den perfekta, trendiga väskan som alla kommer att avundas en sann utan att man ens önskat sig den.

Idag blev jag ägare till en helt ny exklusiva väska. Limited edition. De saker som gör en allra mest lycklig är de som man bara får utan att ha drömt om dem eller ens vetat att man eftersträvade dem. Helt plötsligt är man bara stolt ägare av en statuspryl.

Riktigt exklusiva grejor. Michael Kors och Louis Vuitton och andra dyra designers kan kasta sig i väggen. Min nya väska är designad och handmålad av gullefjunet på påskens Miniläger.

Vi tittar på väskan en gång till. Jag är så himla stolt och glad över att jag äger den här väskan. Jag har till och med fått den utan att betala en endaste krona (förutom Mini-lägeravgiften förstås…). Designern bara “Du får den av mig mamma”.

Jag ska ha den till jobbet på måndag. Jag kommer att bära den men en självklarhet som visar att det är en mycket exklusiv väska som gemene man (kvinna) inte förstår sig på eller har råd med.

Skicka tillbaka eller ej?

Vi är hemma igen. På vägen hem hämtade jag upp ett paket på posten. Jag har skickat efter ett par skor igen. Det gick ju bra förra gången.

Jag frågade gullefjunet vad hon tyckte. Hon kastade ett halvt getöga och sen sa hon “Fina”. Ett sånt där automatsvar ni vet, när någon svarar det de tror man vill höra. Sen la hon till “De ser ut som farmors skor”.

Min svärmor har utmärkt klädsmak, hon klär sig helt rätt för sin ålder. Men hon är 85 bast och det var inte riktigt den åttiofemåriga looken jag var ute efter. Så nu känner jag mig lite tveksam om jag ska behålla dem eller ej.

Å andra sidan är det inte säkert att den fyraåriga modevetaren vet vad hon pratar om. Jag är nästan helt säker på att svärmor inte har några skor med decimeterhöga klackar.

Lurendrejeri-ägg

Vi stod där på leksaksaffären och förhandlade.

Jag sa nej.

Hon sa att om hon fick ägget skulle hon inte köpa grodan.

Jag förklarade att hon inte kunde avstå grodan för att få ägget för jag hade redan sagt nej till grodan också.

Hon satte sig ner på golvet och tjurade.

Jag kollade på pärlor. Jag räknade litegrann för mig själv och konstaterade att man får tre påsar Hamas-pärlor för samma pris som plastägget. Inte för att vi skulle ha några Hamas-pärlor heller, men jag räknade ändå fram jämförelsepriset.

Till slut kompromissade vi och jag sa att hon fick köpa ägget om hon betalade för det själv för pengarna hon fått av mormor och morfar. Hon sa ja och lånade pengar av mig eftersom hennes pengar var hemma. Massor pengar. 40 kr lånade hon för att köpa ett plastägg.

Vi kom överens om att i gengäld för att hon fick köpa ägget skulle hon vara snäll medan jag tittade på en sjal och hon skulle inte öppna ägget förrän tidigast i bilen.

När man ser det här ägget så får man lätt intrycket av att det ska vara en Elsa eller Anna-figur inuti. Bredvid ägglådan skyltade de dessutom med en liten Elsa-figur. Eller det kanske var Anna. Jag kan fan inte skilja på de där två trots att den ena är blond och den andra typ rödhårig. Jag har säkert frågat gullefjunet vem som är vem femtio gånger men jag kommer ändå aldrig ihåg. Nån av dem var det i alla fall.

Sen när vi var på Filippa K blev barnet otålig. Hon har kort minne när det gäller överenskommelser om att vara snäll och tålmodig när mamma vill titta på någonting annat än leksaker i affärer. För att få lite lugn och ro bland klädställen sa jag att hon fick öppna ägget om hon lovade att inte tappa bort figuren. Jag orkar inte med gråt över borttappat 40-kronors-plastskräp så hon får lov att hålla i skräpet.

Så vi öppnade ägget där mellan två rea-ställ och ut kom……………………………… Olaf!

Hon såg ut som att hon skulle börja gråta, hon såg helt chockad ut över att det inte var Elsa eller Anna. Och det här låter förstås jättehemskt men jag kunde knappt hålla mig för skratt. Hon såg så ledsen ut att jag tyckte lite synd om henne, men det såg väldigt roligt ut.

Det är sånt här som kallas för Livets hårda skola. Jag har faktiskt förklarat för henne att de där äggen är lurendrejeri och att det bara går ut på att man ska bli besviken och måsta köpa ett till.

Vilket jag förstås vägrar göra. De kostar faktiskt 40 riksdaler styck och det är svinmycket pengar för ett ägg vars hela poäng är att orsaka besvikelse. Det kan ju sluta med att man har hur många Olaf som helst och ingen Elsa eller Anna alls.

Men jag hade inte hjärta att kräva att hon återbetalade lånet när vi kom hem.

Sa jag att jag köpte något onyttigt?

Har jag berättat att jag köpt en vas? Jag orkar inte kolla om jag har bloggat om det här tidigare eller om det var morsan jag berättad det för. Jag sa ju att jag skulle köpa något onyttigt för farsans julklappspengar. Det kan inte bli onyttigare än en vas. Jag har dessutom ingen bra plats att ställa den på vilket gör den extra värdig.

Jag vill inte ha någon jävla sula

Lyssna nu noga alla ni som jobbar i skobutiker. Jag vill inte ha någon jävla skosula. Jag bryr mig inte om hur många skosulekurser ni varit på för att lära er sälja skosulor. Jag vill ingen ha.

Är det jättehöga marginaler på skosulor? Får personalen provision på skosulor? Vad är grejen med att ni alltid ska sälja skosulor? Jag vill inte ha någon skosula.

Om skon i storlek 36 passar perfekt kan ni glömma att det ska gå att lura mig att köpa en sko i storlek 37 för att jag ska “rymma en sula”. Jag vill ju inte ha någon jävla skosula. Att man får jätteont i fötterna av att gå i skorna om man inte har en sula är ett skitdåligt säljargument. För det är ju skor jag ska ha. Jag ska inte ha någon sula så om ni förklarar hur dålig skon är för att jag ska köpa en sula kan ni behålla både skon och sulan. Om skon behöver en sula får de fan lov att bygga in den i skon, jag köper inga lösa sulor.

Julhandeln är förresten guds straff till mänskligheten för våra synder. Om folk slutade att synda skulle gud befria oss från julhandeln.

Jag har köpt skor och julklappar idag om ni inte har fattat det ännu. Nu pratar jag med alla er andra, inte skoförsäljarna. Jag köpte ingen skosula och skorna var i rätt storlek och det ryms ingen sula i skon. Precis som det ska vara.

Men jag köpte en skoskaftsstödjare i plast för 45 spänn. Eftersom just den här skoförsäljaren inte försökte sälja mig någon skosula så belönade jag henne genom att köpa en skoskaftsstödjare.

En perfekt ormbunke

För några veckor sedan var jag i en blombutik och såg en ny sorts ormbunke. Alla vet att ormbunkar är riktiga problemblommor. Tjusiga i butiken men inte alls så snyggt när hundratals små ormbunkeblad ligger på golvet och skräpar. De är törstiga jävlar de där ormbunkarna.

Jag konverserade med floristen om ormbunken. Det här var en riktig blomkännare, ingen allmän kassör. Han hade kunskap och åsikter om vilken sorts typ av ytterkruka jag skulle ha (en större och dyrare än den jag höll i) och att jag skulle vattna blommorna underifrån för om man vattnar uppifrån blir det ett tunnelhål genom jorden och vattnet rinner rakt ner istället för att blöta hela jorden. Man kan sammanfatta det hela som att han kunde så mycket om blommor att om hade varit gift med floristen så skulle jag ha varit karln i förhållandet och han fruntimret.

Eftersom han var så kunnig om blommor frågade jag honom om den muterade ormbunken var av den sorten som inte barrade och han försäkrade mig att även om jag glömde att vattna den så skulle den inte fälla några löv. Jag slog till och köpte.

Jag måste säga att jag är mycket nöjd med mitt köp. Floristen talade sanning. Kolla här.

Ormbunken är stendöd och den har inte tappat ett endaste blad. Kan man få tag på en bättre ormbunke än en som inte skräpar ner när den dör?

Det var för övrigt inte den där ytterkrukan han sålde mig. När ormbunken dog fick den en mindre kruka att stå i medan jag försökte vattna liv i den igen. Det funkade dock inte och ormbunken is no more så jag ska kasta bort den när jag julpyntar.

Kaffekoppsbehov

Maken säger att vi inte behöver mer än sex kaffekoppar.

Jag säger att det här inte handlar om behov. Jag vill ha en lila och en grå kopp också.

Maken säger att stången inte rymmer mer än sex kaffekoppar.

Jag säger att vi ska köpa en längre stång. Så att det ryms åtta koppar. Eller tio. Det är lika bra att köpa en tillräckligt lång stång med en gång om jag kommer på att jag ska ha två till efter den lila och den gråa. Kopparna finns i tolv olika färger men svart och vit är så tråkigt så det kan jag vara utan. En tio-koppars-stång ska det vara.

Det här är inget sponsrat inlägg som jag skriver för att jag har fått gratis kaffekoppar. Jag har minsann betalat för dem själv. De är inte billiga heller. 149 kr koppen ska de ha på vanliga affärer, men på andrasorteringsbutiken i Barkaby får man dem för 109 kr. Om nu någon i beslutsfattande position på Le Creuset läser detta och vill skicka mig de färger jag saknar som tack för reklamen så går det alldeles utmärkt. Skicka mig ett email bara så får ni min adress. Det här är ju ANDRA gången jag gör reklam för Le Creuset och ingenting alls har jag fått tillbaka.

Jag vet hur det här kommer att sluta. Precis som med cykeln som aldrig kom så att jag fick åka och köpa en cykel själv. Jag kommer att få köpa mina egna koppar. Det är fan ingen som uppskattar all den tid som jag lägger ner på att sitta här och skriva oväsentligheter och belönar mig med kaffekoppar för min ansträngningar.

Stången är från IKEA så den kostar väl kring en tia så jag fattar inte varför maken håller på och bråkar om stången. Han skulle aldrig fundera över priset på en varmkorv eller en glass så vad är problemet med att köpa en ny stång liksom?

Minst åtta koppar blir det i alla fall. Jag tänker inte låta längden på en stång sätta gränsen för hur många koppar jag ska ha.

Jag gör grejer

Tro inte att jag ingenting gör bara för att jag inte skriver och berättar vad jag gör. Jag har gjort grejer i veckan.

Jag har gjort makens momsdeklaration. Jag är otrevlig när jag gör makens momsdeklaration. Varje gång jag säger något så fräser jag fram det. Som tex när jag frågar “Var har du kvittot för det här? Har du tappat bort det också?”. Då flyger det nästan spott när jag pratar.

Jag har köpt skor också. På internet. Jag har inte köpt skor på nätet sedan aldrig. De passade och var till och med sköna. Att köpa skor utan att prova som visar sig passa är ju som att köpa en lott och vinna. Här kommer en sådan där Blondinbella-bild på mina lagom stora/små skor.

Jag är sämst på att shoppa

När man ska börja på ett nytt jobb kan det vara bra att köpa lite nya kläder. Eller man kan i alla fall använda det som ursäkt för att köpa något nytt. Arbetskläder alltså. Jag gav mig ut i stadens butiker för att köpa något snyggt.

Sämst i hela vida världen är jag på att shoppa. Jag kom förstås inte hem tomhänt om det låter så.

Det här köpte jag.

Det här kan jag inte ha på kontoret. Det går ALLTID så här när jag ska köpa kläder till mig själv.

En Ariel-docka

Gullefjunet fick en Ariel-docka i födelsedagspresent i morse.

På vårt gamla dagis fick man inte ha med sig leksaker, men på vårt nuvarande får man det så hon ville ta med Ariel dit.

När Ariel gick till dagis var hon väldigt blank och vacker i håret.

Nu ser hon ut som att hon just vaknat efter att ha spenderat en het natt med en ny älskare.

Dela en Coke

Jamen vilken värdelös reklamkampanj! Jag blir tokig när man står bakom någon och väntar på att få ta en cola och de ska leta igenom hela jävla kylen efter en burk/flaska med sitt eget, kompisen, tjejen/killens namn på.

Jag står där och vill bara fräsa “Kan du inte bara dela en Coke med Ulla eller Polarn, de smakar exakt likadant som den som det står Daniel på”.

Det är minsann inte bara ungar som håller på sådär, jag har sett fullvuxna människor stå och rota i Coca-Cola kylar flera gånger. Senast idag såg jag en karl i min egen ålder stå och gräva bland flaskorna. Dessutom köpte han inte ens flaskan när han hittade den. Han fotade den med mobilkameran. Man kan ju koka över för mindre alltså.

Alla tre är fina

Om ni någon gång får för er att ni vill testa hur det ser ut när ett fyra-årigt barn ser helt förkrossad ut så har jag ett litet tips på hur ni kan gå till väga. Säg så här;

“Kolla gumman, jag har köpt tygservetter. En åt oss var. En blå till pappa, en grön till dig och en rosa till mamma”.

Då ser det fyra-åriga barnet ut som att man har sagt att alla andra ska få glass men hon får en morot. Det är liksom jättehemskt att bli tilldelad en grön servett när det finns en rosa.

Fast jag är ju inte hur elak som helst. Jag har sagt att hon kan få låna den rosa ibland.

Det känns nästan som att jag har vunnit på lotto

Idag åkte vi till Stadium för att köpa en flytväst till gullefjunet. Då hittade jag en jacka till henne för 50 kr. Vet ni hur lite 50 kr är? Senare när vi köpte två glassar kostade glassen mer än jackan. Så lite är 50 kr. Gullefjunet sa “jag vill ha en rosa” å jag ba “aldrig i livet, den rosa jackan kostar 150 kr och den lila 50 kr så det blir en lila jacka”.

De hade inte flytvästen i gullefjunets storlek så vi fick lov att gå på en annan affär och där kostade exakt samma flytväst 200 kr mindre än på Stadium.

Glad som en lärka blir man ju när man gör två fynd på samma dag.

Ibland blir jag så jävla arg på Ingvar

Igår var vi på Ikea. Då backade maken in bilen på parkeringen. Ni fattar vad jag menar va? Backluckan inåt på Ikea…. Jättekrångligt när man ska lasta in sina fynd sen.

Bra försök av maken. Det funkade dock inte. Han ställde bara till det för sig själv när det var han som fick stå trångt när han skulle packa in blomkrukorna i bagaget sen när vi skulle hem.

Fast vi åkte inte dit för att köpa blomkrukor, de var bara bonusköp. Jag skulle ha en Pax-garderob. Det gick jättesnabbt att köpa garderoben för jag visste exakt vad jag skulle ha. Sen skulle vi boka hemleverans och det tog dubbelt så länge som det hade tagit att köpa garderoben.

Idag skulle garderoben anlända någon gång mellan 10 och 14. Vad man med säkerhet vet när någon ska komma och leverera någon gång inom ett tidsspann på fyra timmar är att de ALLTID kommer någon av de sista tjugo minutrarna av de fyra timmarna. Tio i två kom garderoben.

Oj så duktig maken har varit sitter ni och tänker nu. Ja, jovisst lasagnen han lagade blev jättegod så visst har han varit duktig. Men garderobs-helvetet var det minsann jag som skruvade ihop. Han hjälpte till att resa den och skruvade i några skruvar på hög höjd som jag inte nådde till.

Varje gång jag köper något av Ingvar så blir jag “lite” arg på honom. Det är klart att jag fattar att det inte är Ingvar personligen som sitter och skriver i instruktionerna att man ska skruva i en skruv på en plats som inte matchar med motsvarande hål-elände på den andra delen som man ska gänga fast med hjälp av skruven som helt plötsligt sitter 3 cm fel. Jag fattar också att det inte är Ingvar som räknar fel och stoppar för få skruvar och spikar i små påsar. Jag vet att han sitter någonstans och räknar sina pengar och därför inte har tid att räkna spik.

Men när jag är riktigt förbannad tycker jag om att använda förnamn på de jag svär åt. Och jag vet ju inte vad skruv/spik-räknarslaven heter. Så jag brukar svära åt Ingvar. Lite jävla ansvar tycker jag faktiskt att han kan ta – den var ju ursprungligen han som hittade på hela skiten med att man ska sitta hemma och skruva ihop möbler själv med fel antal tillbehör.

Kom nu inte och fråga “Ska ni inte ha några dörrar på garderoben….?”. Give me a fucking break liksom. Ingen garderob har rasat ihop över att vara utan dörrar en vecka eller två. Jag pallar inte mer idag. Jag gör det nästa helg. Om det inte blir av till helgen så kommer det ju massor med helger efter det också.

Det blev över en hylla också. Det var dock inte Ingvars förtjänst. Ingvar skickar aldrig en hylla för mycket. Om Ingvar skickar fel antal hyllor så är det alltid minst en för lite. Nej, det var jag själv som blev lite hyll-optimistisk där på Ikea när jag skulle uppskatta hur många hyllor, korgar och stänger jag skulle rymma i garderoben. Så nu har jag en extrahylla om någon skulle dra ut hyllan i garderoben och sätta eller ställa sig på den så att den går sönder. Lätt hänt som ni vet.

En rosa fiskhåv

Jag vet vad maken kommer att säga när han kommer hem. Han kommer att fråga vad vi ska med en rosa fiskhåv till när vi inte ens har ett badkar, än mindre någon sjö eller damm i närheten.

Vi ska ju ut och segla i juli. Därför behöver vi en fiskhåv. Då kommer maken att fråga varför jag köpt en fiskhåv nu, när vi inte ska segla förrän om tre månader.

Maken är så omodern av sig. Han fattar inte att i juli kommer det inte att finnas några fiskhåvar i butikerna. He isn’t moving with the times. Nu för tiden köper man fiskhåvar i april enligt samma princip som man börjar köpa julpynt i augusti. Att inbilla sig att man ska hitta något som man behöver eller vill ha mitt i den säsong man befinner sig är ett förlegat tankesätt.

Nu ska vi gömma undan håven i källaren, annars är den trasig i juli.

När maken kommer hem ska jag skriva ett blogginlägg och berätta för er hur det känns för mig känslomässigt inombords när ~~idioter~~ folk strosar omkring och pratar i mobiltelefon på Coop. Om han inte blir så sen. Jag kan ju hinna lugna ner mig innan han kommer hem och då kanske jag tappar inspirationen.

Påskris halvfabrikat

Köpt på Hötorget.

Jag har inte odlat busken/trädet själv med ekologiska metoder. Inte heller har jag plockat riset själv. Jag var osäker på om det betraktas som okej att gå in i grannars trädgård och skära ner ris. Å fjädrarna satt i riset när jag köpte det.

Men resten av pyntet har vi hängt dit själva. Så jag tänker att man borde kunna klassa riset som ett halvfabrikat.

Jag var inte inblandad i den där kvisten som har nio pynt på samma kvist.

Vad har jag nu gjort?!

Kolla vad jag har köpt.

Ni ser helt rätt. Det är ett tvål-görar-paket. “Det här ser kul ut” tänkte jag också köpte jag det.

Jag tänkte uppenbarligen inte klart. Jag var trött, jag hade haft en jobbig morgon vill jag säga till mitt försvar. Jag kan slå vad om att det jag utsattes för i morse används som tortyrmetod på Guantanamo Bay. En unge som ylar i ena örat och en man som pladdrar om sina “sjukdomar” i andra örat skulle kunna knäcka vilken härdad terrorist som helst.

Det står klart och tydligt på förpackningen “Instructions inside”. Om jag hade varit vid mina sinnes fulla bruk skulle jag ha fattat att det är något lurt när de gömmer instruktionerna inuti lådan.

När jag öppnade förpackningen och såg vad som låg i den tordes jag inte läsa instruktionerna. Jag känner på mig att jag kommer att ångra det här inköpet.

Det är god bloggsed att visa upp sin shopping

Jag börjar ju vara en ganska rutinerad bloggare nu för tiden. Jag vet att nu när jag har varit på semester så måste jag enligt internationella bloggregelboken visa upp på bloggen vad jag köpte i London.

Plåster

Egentligen hade jag inget behov av plåster, det var burken jag var ute efter. Jag hade inte en plåsterburk på shoppinglistan när vi åkte. Det var ett impulsköp för när jag såg den tyckte jag att det kunde vara trevligt med en fin plåsterburk. Sen råkade den bli knölig i handväskan så nu ser den ut litegrann som vår kaffeburk. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag kanske satt på handväskan när vi var på puben. Vilket betyder att nu har plåsterburken också ett affektionsvärde.

Crocs skosmycken

När vi kom hem så hamnade dessa längst upp bland favvopresenterna tillsammans med den lilla vita katten och pärlorna. Gullefjunet tycker att de är jättefina och bär runt dem från rum till rum och flyttar dem från strumplådan till besticklådan och så vidare. Förra årets fejk-crocs är nämligen urvuxna så vi måste köpa nya så smyckena har inga skor att pryda ännu.

En bärbar telefonladdare

Nyttogrej ni vet. Man laddar upp den hemma genom att plugga in den i datorn och sen har man den i handväskan och när mobilbatteriet tar slut vänder man på sladden och laddar upp telefonen. Den här kommer att bli superanvändbar. Medan vi var i London skulle jag ha behövt den minst fem gånger men jag hade ju inte hunnit ladda upp laddaren så jag fick inte testa den där. Men jag har testat hemma och den funkar. Två telefonladdningar ska den räcka till innan man måste ladda upp den igen sa säljaren som föreslog att jag skulle köpa den. Fast han uttryckte sig inte så, han sa “you have to have this” och vem är jag att bråka med en så kunnig person?

Revlon nagelack

Bästa nagellacket. Man kan inte köpa det i Sverige. Jag har i alla fall aldrig hittat Revlon här i Sverige. Om någon vet var det finns får ni gärna berätta. Jag tyckte inte riktigt om årets färger men jag köpte ändå sex stycken för de var ju på 3-för-priset-av-2. Jag vet att riktiga nagellacksbloggare inte har en grytlapp i bakgrunden när de fotograferar sina nagellack. Men så vitt jag kan minnas har jag bara bloggat om nagellack en endaste gång förut så jag är ju ingen riktig nagellacksbloggare så därför orkar jag inte flytta på grytlappar. Om jag orkar kanske jag recenserar varje färg längre fram. Komplett med en sådan där nagellacks-klo-hand-bild som nagellacksbloggare brukar ha.

Rosa sminkväska

Vad ska du med en sminkväska till undrar kanske de av er som läste inlägget om min förra sminkväska. Det är väl självklart att jag inte ska kasta bort min gamla sminkväska. Den här sminkväskan hängde på en krok i butiken och såg rosa och blommig ut och helt plötsligt stod jag utanför med en påse nagellack i handen. Dessutom hade jag råkat köpa sminkväskan också. Den kostade bara femtio kronor. Jag tänkte att jag skulle kunna stoppa en plåsterburk i den och ha den i handväskan. Det är ju alltid skitjobbigt att hitta plåster som ligger i botten av väskan när man behöver dem.

Jag köpte andra saker i London också men nu orkar jag inte berätta mer. Dessutom är det ju skit-ointressant för er att läsa om min pingvinärmade tröja med en fjäril av rhinestones på. Vem bryr sig om vad jag har köpt liksom? 545 ord om ämnet får faktiskt räcka.

Jag är en spydig kund

Idag åkte vi till Elgiganten efter jobbet. Den där affären där de säljer TV-apparater till folk som inte vill ha en TV ni vet.

Vi skulle ha en ny printer. För den vi har står på nedersta hyllan i en bokhylla och det är någon som har trampat på the paper tray. Vad nu paper tray heter på svenska, jag orkar inte googla. En sak som är himla förargeligt är när “någon” är jag själv. Jag tycker mycket bättre om när “någon” är någon annan.

Ni kan ju tro att jag blev glad när försäljaren som frågade “behöver ni hjälp med något?” var samma kille som sålde en TV förra gången vi var där. Jag svarade “Ja tack, vi ska inte ha någon TV idag heller”. Sen berättade jag att vi skulle ha en printer HP ABC123. För jag vet minsann vad jag ska ha innan jag kommer dit så det är ingen idé att de visar mig något annat fint och dyrt erbjudande.

Sen sa jag åt honom vilken surfplatta jag skulle ha och vilket fodral. När jag såg fodralet var det skräp så det fick han hänga tillbaka. Vid det här laget hade killen fattat läget så han försökte inte ens sälja mig någon dyrare surfplatta.

När jag var klar med allt det frågade försäljaren om vi ville ha deras “trygghetsavtal” och jag upplyste honom om att sånt går vi inte på. Jag bad maken sköta betalningen medan jag gick och tittade på en laptop och innan jag gick iväg sa jag till maken “låt inte honom lura på dig något onödigt”. Då skrattade killen sådär som säljare gör när de tycker att något man säger inte alls är roligt.

Det dröjde inte länge innan killen kom springandes för att “hjälpa” mig med datorerna. Så då frågade jag honom hur mycket man egentligen var tvungen att handla av honom innan man började få rabatt. Hippsvips langade han fram ett laptopfodral utan handtag och sa att om jag köpte laptopen jag stod och tittade på skulle han bjuda på fodralet.

Jag klämde på fodralet och vände på det och snurrade det några varv och sedan lämnade jag tillbaka det och frågade om han inte hade någonting ANVÄNDBART att bjuda på. För att han inte skulle komma med några fler dumma förslag berättade jag att jag ville ha en extra datorsladd (för det hade maken ändå tänkt köpa för en mindre förmögenhet för att slippa släpa sladden fram och tillbaka mellan kontoret och hemma). Då fick jag den jävligt dyra sladden för halva priset.

Som avslutning försökte han sälja mig färgpatroner till printern och när han erkände att det följde med patroner i kartongen så ordade vi inte mer om det.

The grand finale var att han frågade om det var “något mer vi önskade idag?” och jag fick möjlighet att svara “nej tack, en TV har vi redan, det var därför vi lämnade tillbaka den förra du sålde oss”. Då klarade han inte av att klämma fram något skratt – jag fick bara ett “leende”.

Mycket trevligt besök på Elgiganten idag måste jag säga. Så här i efterhand känner jag att jag kanske borde ha bett om en gratis drake också. Vi tar den nästa gång istället.

Sko-spray

Jag har köpt nya skor i veckan. Personalen i butiken måste ha varit på kurs i hur man säljer tillbehör. När jag skulle prova skorna langade ena expediten in en 250 kronors-sula med extra fjädring i så att jag skulle få “prova hur den kändes”.

Sen när jag skulle betala informerade den andra expediten mig om att den här skon kräver en oljebaserad impregnering. Hon berättade att de flesta impregneringar som folk brukar ha hemma INTE är oljebaserade och att det var VÄLDIGT viktigt att jag använde en oljebaserad impregnering till de här skorna. När hon hade sagt det gjorde hon en sådan där konstpaus ni vet.

Det var otroligt spännande när jag stod där och väntade på vad hon skulle säga därefter. Det kändes nästan som ett moment of suspense i en film. Jag visste ju att hon snart skulle berätta VARFÖR det var så viktigt med oljebaserad impregnering. Det som var så spännande var att vänta på att få veta VAD som skulle hända med skon om jag använde en vanlig impregnering. Eller om jag, gud förbjude, gjorde som jag för det mesta gör – använde ingen impregnering alls.

Skulle skon tappa färgen? Skulle den krympa? Skulle den rent ut av förstöras helt och hållet, typ förintras? Till slut berättade hon vad som skulle hända med skon om jag använde en helt vanlig impregnering.

Skon skulle bli TORR!

Jaja, jahaja. Jag köpte ingen oljebaserad impregnering. Det kändes litegrann som att att hon försökte sälja mig en flaska sömn.