Category: Inredning

Farsan har ju eldat upp en del möbler utan att fråga om lov i sina dagar innan han fick möbeleldningsförbud.

Farfars sjömanskista klarade sig däremot. För den hamnade på något sätt hos pappas faster Lilly och sen när hon dog hamnade den hos den andra fastern Ingeborg och när den tanten dog hamnade kistan hos pappas kusin Kristina och då ringde Kristinas karl till farsan och frågade om han ville ha tillbaka farfars kista.

Om farsan tänkte att den skulle passa bra i vedpannan eller ej vet jag inte men han sa i alla fall att han ville ha kistan och sen har den stått i uthusen för farsan har ju fått sitt tillstånd att elda möbler indraget. Jag har sett den där kistan flera gånger och tänkt att den är jätteful. Nån tok hade gått och målat den orange och klistrat en korkmatta på locket.

Förra veckan bad mamma att pappa skulle gå och hämta någon Clas Ohlsson plastback som vi kunde lägga leksaker i på verandan och då hämtad han sjömanskistan och la leksakerna i den.

Jag kollade på den och tänkte att den hade potential att passa bra i vår hall så jag hällde ut leksakerna på verandan, beordrade bort korkmattan och på årets varmaste dag förra veckan satt jag med värmepistol och tog bort färgen.

Ja, jag ser också att det där är maken på bilden men det var bara just när jag fotograferade som han opererade värmepistolen. Han gjorde fem procent av färgborttagningen och resten gjorde jag.

Sen har jag sandpapprat, målat, sandpapprat och målat och nu är kistan blå.

Kistan har några skavanker, det har den. Eller om man nu måste vara exakt har den ganska många skavanker. Och det skulle ha blivit bättre om jag haft en sandpappersmaskin för jag orkade inte sandpappra så mycket för hand men jag råkade ju sälja vår sandpappersmaskin så det får duga som det är. Jag ska ändå göra en dyna att lägga på locket så då ser man inte skavankerna lika mycket.

Även med skavanker är en sjömanskista som ens egen farfar har släpat runt på de sju haven en mycket bättre hallmöbel än något som man kan köpa på Ikea. Om kistan varit på alla de sju haven vet jag egentligen inte för farfar dog innan jag föddes, men minst fem har den varit på, så jag kan säga alla sju. Sjömanshistorier är det ingen som kan säga emot för de kan mycket väl vara sanna.

När jag var där ute och målade hittade jag en pall som farsan gjort på slöjden för över 55 år sedan och den hade också en ful färg så nu är den också blå.

 

 

Vi har en kaffeburk som jag har snott hemma hos morsan och farsan. De hade kaffe i den när jag var liten. Jag tycker att den är fulsnygg men den börjar se lite sliten ut. Särskilt locket, jag vet inte ens hur det har kunnat bli så knöligt. Har någon stått på det? Spelat trummor? Jag borde kanske köpa en ny?

Det är klart att det vore trevligt med en osliten och obucklig burk. Den skulle kanske tom kunna stå framme. Den burk vi har nu måste stå i skåpet. Det är bara det att om jag köper en ny burk så är det ju bara en helt vanlig ny burk. En ny burk har ju inget affektionsvärde. Jag tror att burken vi har får duga ett tag till medan jag funderar på saken.

i maj när han märker att jag har bytt gardiner.

Just nu springer maken runt och letar sina glasögon. Igen. De ligger på microvågsungnen. Jag ska snart berätta det för honom, han ska bara få springa några varv till.

Men det var inte det jag skulle berätta.

Tidigare i veckan när jag pratade med Telia-Erika ville hon att jag skulle koppla datorn till modemet. Då behövde jag en sladd.

För att komma åt sladdlådan blev jag tvungen att lyfta ut glödlampslådan och gamla-omoderna-datorgrejerlådan. Jag travade upp lådorna i hallen alldeles utanför garderoben där de bor.

Det här var ju i måndags. Och lådorna dom står där än. För någon dag sedan la jag dit en hög med papper och annat skrot.

Hur länge ska lådorna stå där egentligen? Det var ju jag som tog fram dem. Ska jag måsta ställa tillbaka dem själv OCKSÅ? Det känns inte jämlikt om jag ska göra allt, man ska dela på arbetet i hushållet.

I söndags köpte jag två tulpanbuketter. De har fått exakt lika mycket vatten.

Den ena ser idag ut så här. Som att den vill säga att den är lite törstig.

Den andra ser ut så här. Vissa måste då alltid vara så jävla överdramatiska.

Den röda buketten bevisar ju att det inte finns någon som helst anledning att reagera på det här sättet över lite torka.

Erika hette hon den där trevliga och duktiga tjejen på Telias support. Det här med att kundservicesupport-folk erbjuder sig att ringa upp nästa dag för att kolla om problemet har löst sig måste ju vara bästa kundservice-uppfinningen ever. För internet hade ju inte löst sig när jag kom hem från jobbet idag. Fast det behövde jag inte ringa till Telia och berätta för Erika ringde ju till mig så att jag slapp försöka göra middag, truga i ett motvilligt barn mat och diska med en telefonkö fastklämd mellan örat och axeln.

Så om du Linda eller någon av dina kollegor kikar in här igen imorgon för att lämna en kommentar när ert sociala-media-bevaknings-program informerar er att jag har skrivit Telia fem gånger i det här inlägget så får ni gärna hälsa och tacka Erika för hennes ypperliga service. Om ni har flera Erika så menar jag den Erika som igår bad mig flytta på telefonen och som idag halv åtta rekommenderade att jag testade att flytta modemet till översta hyllan i bokhyllan istället för att ha det bredvid tv. Alltså den Erika som sedan ringde mig igen halv tio för att fråga om det funkat. Henne kan ni hälsa från mig att jag tyckte att hon var trevlig och hjälpsam och jag uppskattar att hon inte bad mig starta om datorn en endaste gång. Jag blir tokig på folk som ber mig starta om datorn för det har jag alltid redan gjort. Så roligt är det inte att prata med kundtjänster att jag någonsin ringer en kundtjänst innan jag har provat att starta om datorn. Så det får ni och Erika också plus för Telia.

Om ni på Telia vill ge mig något i kompensation för lidandet jag utstod när internet var någon annanstans än hos mig tar jag gärna en kostnadsfri månad. Eller ett års gratis bredbands-tv för den delen. Jag är inte alls den lojala typen av kund så jag kan gärna säga upp tv-abonnemanget jag har hos en annan leverantör. Men bara om ni bjuder på det. Ni behöver inte be någon säljare ringa mig och försöka sälja på mig er tv-tjänst om jag ska måsta betala för det. Då får det vara för jag tycker inte alls om telefonförsäljare.

Man ska tydligen inte ha trådlösa nätverksmodem bredvid tvn har jag nu lärt mig. Det har gått bra i tio månader men så blev tvn och modemet osams helt plötsligt och började bråka om signaler. Så nu har jag ett modem där uppe på hyllan istället för ett foto av vår avkomma. Om jag var en inredningsbloggare skulle jag ha kallat det för “den uppkopplade inredningsstilen”. Men nu är jag ju ingen inredningsbloggare så jag kallar det bara för “ett modem på bokhyllan”.

 

Det är ju på inget sätt så att jag inte har några kusiner här i Stockholm. Så många kusiner som jag har vore det ju märkligt om inte några av dem bodde här i Stockholm.

Jag har tex en kusin som bor bara 5-10 minuter härifrån med bil. Men om jag dök upp hemma hos henne med en tom kruka, en påse jord, mossa och några blommor tror jag att hon skulle bli misstänksam. Hon skulle fatta att jag var på väg att lura henne på något sätt.

Det är mycket lättare att lura en kusin att göra ens jularrangemang åt en om de redan står vid en bänk och planterar blommor. Då är de inte på sin vakt.

Nu fick jag göra det själv. Det blev ju inte alls lika bra. Fast det gör väl inte så mycket för när jag ställer upp den ovanpå skåpen för att ingen ska plocka flugsvamparna är det ju ingen som ser den längre i alla fall.

Vi ska ha ett litet adventsfirande på lördag. Det fattar ju vem som helst att man inte hinner med allt julpyntande på fredagskvällen om man dessutom ska hinna öppna en pepparkaksburk baka pepparkakor. Så efter gårdagens avtorkning av bänken har jag ikväll börjat julpynta.

Jag är redan less på julen. Förr om åren stod de där tomtejävlarna kvar där jag ställde dem. Så är det inte längre, de måste ha fått små fötter. Så fort jag vänder ryggen till springer de in i köket och ställer sig på ena halvan av fönsterbrädan. Bara ena halvan. Alla ska vara på samma halva. Den andra halvan är tydligen inte tomtevänlig.

Jag har sagt det här till tomtarna typ tjugo gånger ikväll – jag tycker inte att det är fint när alla tomtar står hoptryckta på ena ändan av fönsterbrädan. Nån tomte här och nån tomte där tycker jag att de ska vara. Nu har jag bara lust att kasta ut allihopa, om jag ska måsta bära tillbaka tomtar till sin rätta plats i en hel månad kommer jag att bli tokig.

Å det här. Nog är det ju fint förstås.

Å jag vet att inredningsdetaljer inte alltid måste vara praktiska eller ha någon funktion. Men mitt på vardagsrumsgolvet… Jag vet hur det kommer att bli. Imorgon står det en gunghäst där i pärl-glitter-cirkeln. Nästa dag dyker det upp en gosehund, och innan helgen står det en tallrik med plastmat och en legobil där också.

Då blir det för mycket tycker jag. Plottrigt.

Vissa vet ju bara inte när det är dags att sluta julpynta.

Jag hade tänkt att jag skulle vara lite UnderbaraVictoria och göra ett litet “heminredningsprojekt” som jag sedan skulle inspirera folk med här på bloggen.

Eller så var det mer så att jag har ett elektriskt blockljus som är jättepraktiskt eftersom det inte startar några eldsvådor. Det har bara stått rakt upp och ner i bokhyllan och sett ut som ett elektriskt blockljus som inte är ett dugg mysigt på egen hand.

I typ ett år har jag tänkt att jag borde införskaffa någon sorts hållare eller ljusstake som transformerar mitt blockljus och hem till något avundsvärt. De där inköpen har aldrig blivit av. Så idag tänkte jag att jag häller de där snäckorna som jag redan har i den där vasen som jag redan har och sen ställer jag i ljuset. Också tänkte jag att jag samtidigt kunde göra en steg-för-steg-guide till bloggen.

Jag kom inte så långt. För skålen som snäckorna låg i har vågig kant. Jag lutade på vasen och satte skålen mot vasen och hällde i snäckorna. Skålen gick in i öppningen på vasen, men när jag var klar hade skålen på något sätt vridit sig och nu sitter den fast. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig att inredningsdetaljen skulle se ut. Det finns inte ens plats att lirka in ljuset.

Det känns väldigt mycket Emil i Lönneberga. Ska jag slå sönder skålen för att få ut den ur vasen? Tänk om vasen går sönder istället för skålen då. Det är ju vasen jag ska ha blockljuset i, så om den går sönder är jag ju tillbaka på ruta ett. Finns det folk som man kan betala så att de lirkar ut skålar ur vaser?

Jag kan andas ut. Birgit har hört av sig. Hon har inte övergett mig och inte har hon blivit överkörd av någon buss heller.

Birgit har alltid gillat vår skattkammare. Så vi bjuder henne på en bild på EN av våra nya skattkammare. Vi har ju tre stycken nu för tiden.

Det får jag väl lov att säga, att det blir inte riktigt samma stämning när man sprider ut skrotet i tre små garderober istället för en stor. Det blir inte det.

Men den här skattkammaren har också potential. När man har bott här ett tag och tryckt in grejer i den tillräckligt länge kan det här bli en sådan där skattkammare som en dag när man öppnar dörren så rasar bara allting ut över huvudet på en.

Det är ju himla trevligt med säsongspynt. Jul och påsk och sådant ni vet. Egentligen är det ju synd att man bara ska ha en säsong åt gången.

Det är därför jag har kvar både julgardinerna och påskpyntet. Tråkigt att vi ska flytta om två veckor, annars skulle jag ha kunnat ha kvar pyntet ändå till midsommar och lagt till lite sommarpynt också i mixen.

Ni undrar förstås om vi har något påskris. Det är klart vi har. Maken fick i uppgift att ta med sig gullefjunet ut i skogen och plocka påskris medan jag var i Stockholm i veckan.

Så då gjorde han det. Han trodde tydligen att vilka kvistar som helst dög. Så vi har ett påskris som är lite snedfördelat med långa kvistar på ena sidan och korta på den andra. Sedan ställde han riset i vattenkannan, utan att hälla i något vatten. Sen klädde han och gullefjunet riset.

När jag kom hem spred jag ut pyntet litegrann, för allt hängde på samma sida och längst ner. Typ dit gullefjunet når.

Påskstämning har vi i alla fall. Det känns nästan som att det flyger omkring häxor i lägenheten. Om ni vill försöka vara roliga nu kan ni ju lämna en kommentar och säga “men du har väl ingen kvast?”. Eller så låter ni bli, för det är då inte alls något roligt skämt.

Eftersom jag har en hel inredningsbutik till mitt förfogande hade jag tänkt göra ett inlägg om inredningsbloggar idag. Också gick jag och glömde kamerasladden hemma! Man kan inte göra ett inredningsbloggsinlägg utan illustrationer, det går inte. Nåväl, jag tar lite foton så kanske inlägget kommer ikväll istället.

Ni har ju inte fått komma in i vårt sovrum så ofta. Bli inte oroliga nu, det här är inget SÅNT inlägg. Jag hade tänkt att ni skulle få se hur det ser ut på mitt nattduksbord. För jag har fått för mig att ni undrar det.

Det är inget nattduksbord egentligen. Det är en hylla som en gång i tiden hängde på en höjd som gullefjunet inte nådde till. Sen växte hon och nu når hon till den nedre hyllan så den är tom, och på den övre hyllan är det trångt.

Vad ser ni här då? Två böcker. Ett halsband. I vanliga fall hänger jag mina halsband i badrummet. Men en kväll upptäckte jag att jag hade glömt ta av mig halsbandet. Jag orkade inte stiga upp igen så jag la det på hyllan och där ligger det än.

En termometer. För vi har problem med temperaturen i vår lägenhet. Vi kan inte justera den själva. Om det blir för kallt och man vill skruva upp värmen kan vi inte bara dra på elementen, för de fungerar inte. Så då måste jag ringa till hyresvärden och be honom dra upp värmen på centralpannan. Man vill ju helst inte störa och sådär, men när det blir kring 16 grader inne brukar jag ringa honom och berätta att vi fryser. Eller om det är 28-30 grader så berättar jag att vi svettas. Då frågar han alltid “hur många grader har ni då?”. Därför har jag en termometer i sovrummet för att kunna redogöra exakt för hur kallt eller varmt det är.

Den där röda mojängen är saken man behöver för att skruva ur proppen i badbaljan. Den ligger där för att jag tycker att det är bra att ha den nära till hands när man sover. Nä, jag skojar bara. Jag hittade den i gullefjunets mun en kväll och då hamnade den där.

Muminpappan i form av en kylskåpsmagnet. Jag har faktiskt ingen aning om vad den gör där eller vem som har lagt dit den. Det är kanske dags att flytta upp hyllan någon decimeter.

Jag har en väckare också, men hon är hos mormor och morfar just nu så hon är inte med på bilden.

Vad har ni lärt er av det här då? Jo att jag är lat. När jag fyndar saker i sängen orkar jag inte bära tillbaka dem till deras riktiga plats, så då hamnar de på hyllan.