Category: Gästbloggare

Anonyma Grabben i bloggen bredvid är litegrann som Stålmannen. Eller Läderlappen. Eller Fantomen. Ingen vet vem han är. Han kanske sitter bredvid dig på jobbet just nu. Han har till och med en email adress för sin blogg-persona, så inte ens när man kommunicerar med honom via gammeldax traditionell email avslöjar han sig. JAG vet vilken stad han bor i för det ser jag på hans IP adress när han lämnar kommentarer på min blogg, men hans hemlighet är säker hos mig. Idag gästbloggar han här. 

För barn är det viktigt att bli sedda, och om de är flera i en grupp av barn är det än mer viktigt att man ser just dom eller att dom känner att dom får till sig något som gör att de kan känna sig unika och med det höja sig över den grå massan av likasinnade. Ibland handlar det givetvis också om avundsjuka, där alla vill ha minst lika mycket och gärna lite, lite till för det är nog svårt att vara den som står längst ner på stegen. Det börjar med Pokemon-kort, Lego, Zhu-Zhu Pets går via Cheap Monday jeans och Vans skor och slutar med iPhones och Canada Goose jackor.

Ibland är det konstigt nog precis tvärt om, att man inte kan hantera avvikelser i rättviseprincipen. Ett klassiskt exempel från min familj är när en 9-årig Drul fick till uppgift att dela upp tio kex mellan sig, Astro och Electra. Efter mycket funderande och vånda slutade det med att han la upp tre kex i tre högar, och kastade det sista i soptunnan.

Jag upptäckte att det fanns en enorm potential i detta när man kommer till möjligheterna till att belöna, se och uppmärksamma när jag såg vilken huggsexa det kunde bli om den gamla gaffeln när man dukade. Om det fanns fyra servetter av en sort, och en som avvek så var det alltid diskussion om vem som skulle föräras den udda servetten.

Vi hade ett fint glas från Kosta Bodas serie Mine, som vi hade fått vid något tillfälle. Det hade nog aldrig använts, utan stått och samlat damm i ett vitrinskåp. Vid ett tillfälle som vi ansåg borde uppmärksammas så fick jag en ide om att ta fram det glaset till middagen. Barnen såg förbluffat på hur finglaset ställdes på bordet och den utvalda frågade med allvarssam stämma om han verkligen skulle få dricka mjölk ur FIN-glaset. När vi förklarade att det var just vid såna här speciella tillfällen som man använde FIN-glaset och sedan dess har det använts regelbundet när någon av barnen gjort något som vi vill uppmärksamma.

 

Det spelar nog ingen större roll hur man uppmärksammar barnen, så länge dom blir uppmärksammade, men jag tror att många allför ofta väljer den enkla vägen via pengar eller godis. Vi har hittat vår väg, och jag har även läst om till exempel dagis som uppmärksammar barns födelsedagar med att ta fram ”födelsedagsstolen” och en speciell tallrik vid matbordet istället för tårta och godsaker.

Min erfarenhet är att det är viktigare ATT bli uppmärksammad, än med VAD man blir uppmärksammad med. Tänk om det vore så enkelt att känna tillfredsställelse som vuxen också…

När ni hälsar på Grabbens blogg rekomenderar jag er att klicka på ‘Visdom’ längst upp i högra hörnet i menyn. Där kan ni lära er saker som ni inte visste om att ni behöver veta.

Suzanne har gästbloggat förrut, här. Tyvärr har hon ingen egen blogg, det borde hon ha. Hon är i alla fall en av en minskande skara människor som är grymt bra på riktig pitbonska. Ni som inte är bevandrade i detta vackra språk får hoppa direkt till andra halvan av inlägget där det finns en (två) översättningar.

I jär en töcken den pershåon som studeer deL å vaL lärar för bana jäde. För å vaL fäLa najn gang så nöges I å’åk åt Småland flejr gang om åre å hajna ganga tåo I fLecka men vä mä.

Vä håva sitt mötje bårta vöre döm håva ne jen ne, sörlänninga. Vä håva sitt tjörken å schLåtta. Vä ha tjöft 44 töcken den pålkagrisom i Gränna (hä koste firahundra kråon!). Vöre I skoL konna förkLaar hä åt kall’n I båo lave vejt I et, men hä orn sä säkert.

I går kväLst tvärfåor vä åt Öland, å kompisa mijn töck I var geudat å stömLat, men I förstå et voför –  hä jär ju bara tåLv mijLom miLa Växjö å Öland. Hä jä ju länger för mä å fåra deL IKEA i Haparanda.

Suzannes översättning:

Jag åker till Småland flera gånger om året. Den här gången fick dottern följa med.

Vi har sett kyrkor och slott och vi har köpt polkagrisar.

I går åkte vi till Öland. Det ligger nära Växjö.

Victorias fullständiga översättning:

Jag är en sådan där person som studerar till att bli lärare till era barn. För att bli klar någon gång måste jag åka till Småland flera gånger om året, och den här gången tog jag med dottern.

Vi har sett mycket av hur de har det här nere, söderlänningarna. Vi har sett kyrkor och slott. Vi har köpt 44 st polkagrisar i Gränna (som kostade 400 kr!). Hur jag ska kunna förklara det för karln som jag bor med vet jag inte, men det ordnar sig säkert.

Igår kväll tvärfor vi till Öland, mina kompisar tycker att jag är galen och knäpp, men jag förstår inte varför. Det är ju bara 12 mil mellan Växsjö och Öland. Hemma är det ju längre för mig att åka till IKEA i Haparanda.

Emelie som är 22 år har en blogg där hon skriver om sin graviditet, sina försök att slå sig fram i mediabranschen och om sitt media-projekt för unga föräldrar. Hennes gästinlägg handlar om hennes förlossningsrädsla som har överskuggat lyckan under stora delar av hennes graviditet.

Nu ska jag skriva ett väldigt ärligt inlägg. I skrivandets stund är jag gravid i vecka 35 och jag har en otrolig förlossningsrädsla.

Jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt den 3 oktober 2011, jag var då i vecka 5. Och allt jag gjorde var att gråta och ha panik. Det var inte det att jag inte ville ha barnet eller så. Jag var så fruktansvärt rädd! Jag som brukade drömma mardrömmar om förlossningar innan jag ens var gravid, innan det ens var på tänkt! Och nu satt jag här med min partner framför mig och ett test som visade plus!

Tankarna for genom huvudet på mig, alltid kring förlossningen. Det är för mig otänkbart att ett barn ska komma ut ur mitt underliv. Något som är 3 gånger större än utgångshålet. Inte logiskt. Någonstans. Jag kände mig väldigt deprimerad och ledsen för att jag inte kunde känna mig lika glad och överlycklig som alla andra gravida verkade känna sig! Andra gravida verkade sväva som på rosa moln och var jätte glada och lyckliga, detta var de bästa som hänt i deras liv. Jag tyckte det kändes som att graviditetens 40 veckor kändes som gröna milen, varje vecka kom jag ett steg närmare döden.

Jag var deprimerad, panikslagen, rädd, orolig och grät för det mesta fram till graviditets vecka 21. Då fick jag äntligen komma på mitt första möte hos Auroramottagningen, efter att ha skrivit ett brev till min barnmorska som då förstod mig på allvar och fixade en tid åt mig tidigare! Där jag bor blir man inte kallad till auroramottagningen förs tidigast vecka 28 annars. Men jag stod inte ut med att må som jag gjorde längre än fram till vecka 21.

Under mitt första möte fick jag frågan “Vad är du så rädd för?” Jaa, vad är jag så rädd för?

Jag är rädd för sista fasen, när ungen ska ut ur mig. Jag är rädd för smärtan, att spricka, att inte kunna hantera situationen, att få panik. Jag är rädd för bedövningen, är livrädd för nålar och med min rädsla så är inte en förlossning med hjälp av andning, avslappning och lustgas ett alternativ.

Sen tycker jag det känns obehagligt allt i sig, att dom ska undersöka mig vaginalt. Inte ens min karl får stoppa in fingrar i mig för det känns bara obehagligt pga dåliga erfarenheter från mina yngre tonår.

Både barnmorskan och aurora intalade mig hela tiden att jag kommer att mogna med tiden som graviditeten fortskrider. I helvete heller tänkte jag. Men nu så här med facit i hand så har samtalen faktiskt hjälpt! Och så får jag väl erkänna att jag kanske faktiskt har mognat med tiden.

Nu känns en vaginal förlossning inte lika svart och skrämmande som den gjorde i början. Jag har blivit mycket mer nyfiken på en vanlig förlossning än ett kejsarsnitt! Visst det känns fortfarande läskigt men jag är nyfiken på det som sagt! Nu känns det mer som en grej som jag skulle vilja klara av!

Den 7 maj har jag fått en tid till en överläkare. Då ska det diskuteras om det blir snitt eller vad jag har för krav för att våga testa vaginalt. Just nu har jag ingen aning om vad jag själv vill eller vågar!
Det enda jag vet är att det ska bli spännande att se hur långt jag kan gå!”

Läs mer om Emelies graviditet och förlossningsrädsla på hennes blogg.

Sofia Nilsson är en Västerbottning bosatt i London som efter 18 månader tillsammans med sin australiensiske sambo är orolig över att han ska gå och fria.

De senaste åren har jag haft äran att gå på en hel massa bröllop. Jätteroligt! Tro nu inte att jag är en populär person som alla vill bjuda till sitt bröllop. Nej då. Har dock ett stort umgänge via den roddklubb som jag varit aktiv inom sedan 2006. De senaste åren har romanserna på klubben blomstrat något enormt! Och har man dag ut och dag in svettats tillsammans på en roddmaskin eller i viktrummet och harvat upp och ner för Thamsen i alla väder, så blir man i alla fall bjuden på bröllopet som tack 🙂

Inte för att rodd är en särskilt romantisk sport. Mest svett, utmattning och tighta, åtsittande, badräktsliknande korvskinn till kläder på både tjejer och killar, som visar alltför många kroppsliga detaljer (inte bara muskler!). Min teori om hur och varför dessa par träffats handlar mest om tid och plats och skulle kunna vara vilken sport eller fritidsintresse som helst. För rodd specifikt så gäller dock att även om man bara vill bli medelmåttigt bra, sa måste man träna väldigt mycket och tillbringa i princip all sin fritid på klubben. Så av praktiska skäl, likväl som romantiska, har man störst chans att träffa sin partner där man tillbringar mest tid. Håller ni med?

Träffade själv min sambo på klubben och kan bekräfta att teorin stämmer 🙂

Vi är båda 34 och har varit tillsammans i ett och ett halvt år. Han flyttade in hos mig i augusti förra året, av praktiska och romantiska skäl.

Praktiska: 1) jag bor nära roddklubben 2) bostadspriserna i London är astronomiska så det var välkommet att dela lånekostnaden med någon 3) han hade ändå redan flyttat in sedan första veckan vi träffades.

Romantiska: 1) vi tycker väldigt mycket om varandra (bonus!) 2) katten accepterar hans närvaro 3) han har lärt sig när jag behöver en kopp te

Så nu undrar ni säkert – när ska ni gifta er!?! Om nu ‘alla andra’ par på den där roddklubben gifter sig och varit så generösa och bjudit in er till deras bröllop så är det väl er tur att slå slag i saken nu, eller!? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått frågan de senaste månaderna och börjar nu vara ganska less på att pressa fram ett svar utan att låta irriterad eller likgiltig. Frågan är alltid ställd i bästa välmening men helt genuint så vet jag inte om, när och hur vi ska eller inte ska gifta oss och jag har jättesvårt att ge ett tydligt svar. Jag vet inte ens om jag vill gifta mig. Måste man gifta sig? Även om man ar jättelycklig tillsammans med någon och vet att man vill leva resten av sitt liv med den människan.

Min sambo är en typisk ‘helylle-kille’ som dessutom kommer från en religiös familj med starka katolska värderingar. Hans ene bror är redan gift och den andre gifter sig nästa år. Till saken hör dock att han inte är min första sambo eller pojkvän och jag är inte hans första sambo eller flickvän heller. Vi har båda varit förlovade i våra tidigare liv och bränt oss från de upplevelserna. Det betyder inte att vi inte är romantiska eller tycker om varandra mindre, men det rosa skimret som ofta finns kring en förlovning och stundande bröllop känns inte helt rosa.

Rent ekonomiskt är jag inte heller helt övertygad om att jag vill spendera så mycket pengar på ett event. Varför inte använda pengarna till några minnesvärda resor istället? Eller ett nytt kök? Är det konstigt att tänka så? Är jag världens mest oromantiska person?

Är det inte en större bekräftelse av kärleken att skaffa barn med någon än att gifta sig? I slutändan är ju ett giftermal ‘bara’ ett kontrakt mellan två individer som relativt enkelt kan rivas upp. Barn däremot ar ju något mycket mer och mycket större.

Jag tror att min sambo får giftemålsfrågan lika ofta som jag men han verkar inte bry sig så mycket eller tycka att det är jobbigt. Vi pratar ofta om att vara tillsammans resten av livet och har massor med planer och drömmar om framtiden men giftemål har aldrig riktigt kommit upp. Så vad händer om min sambo går ner på ett knä och frågar om jag vill gifta mig med honom? Kan jag svara ‘nja’ och dra dessa argument för och emot? Goda råd mottages tacksamt!

 

Susanne Snäll skriver om vardag och fest på Lilla Essingen, sommarstugeliv på Gotland och fjällstugehäng i Abisko på bloggen Två öar och en fjällstuga. Just nu är hon föräldraledig med lilleman och en aning uttråkad. 

Att vara föräldraledig och ha lite för mycket tid

Alltså det här att vara föräldraledig är ju härligt och så men världen kan te sig en aning liten. För även om man har ett barn att ta hand om har man ju liksom tid till sånt man inte har när man jobbar. Som till exempel att städa i tvättmaskinen. Ingen jag känner städar tvättmaskinen. Ingen jag känner bloggar om att de städar tvättmaskinen. Ingen som jobbar i alla fall.

Vi har en sån där kombimaskin som både tvättar och torkar. Sedan lilleman kom i oktober går den varm. Vi har mer än fördubblat vår användning av maskinen (det ser man extra tydligt på elräkningen som är skyhög). För det spelar ingen roll hur många maskiner jag kör, på något konstigt sätt är tvättkorgen alltid full.

Man skulle ju kunna tro att det är rent i en maskin som gör saker rena. Men icke. Det är smutsigt. Riktigt smutsigt. Tidigare har jag inte brytt mig särskilt mycket om hur det såg ut inuti maskinen. Jag tvättade, hängde och så var det nog med det. Nu kan jag liksom inte låta bli. Efter varje tvätt måste jag sticka in huvudet. Gå igenom trumman, filtret och gummilisten vid luckan. Jag torkar och rensar och rensar och torkar. Nästintill maniskt. Med trasor, gamla tandborstar och ja till och med tops har jag städat varje millimeter av tvättmaskinens inre. Jag har helt klart ägnat den där gummilisten onaturligt mycket tid. Lilleman ligger på badrumsmattan och skakar på huvudet åt min galenskap. Jag är som en knarkare på jakt efter sin nästa fix.

Måste. Städa. Tvättmaskinen.

Hoppas att lilleman börjar gå snart annars måste jag söka hjälp. Lägga in mig på Betty Ford-kliniken eller nått. Jag är halvvägs in i föräldraledigheten och tvättmaskinen har aldrig varit renare.

Dagens gästbloggare Suzanne är en pluggande tvåbarnsmamma i övre yngre-åldern som lyckas klämma in 30 timmars aktiviteter på 24 varje dag.

Mitt liv som haj-mamma.

De allra flesta av oss som växte upp på 80-talet har skräckartade minnen av Steven Spielbergs film Hajen och mina minnen är något som har präglat mig i mitt vuxna liv. Att doppa tårna i Medelhavet eller i Atlanten är för mig för evigt förenat med livsfara eftersom jag VET att där någonstans under ytan ligger en haj och väntar med sina vassa tänder på mig och mina knubbsälar till fötter.

Tyvärr är det så att mitt hemliv, som jag hittills tyckt varit lugnt och harmoniskt med  Bamse, Pippi och ”Bompa”,  har förbytts så att scener från Hajenfilmen utspelar sig flera gånger varje dag.   Det är nämligen så att jag lever med en haj.  En liten rödhårig killhaj på 17 månader med en full uppsättning sylvassa tänder. Sonen (fast jag har svårt att erkänna släktskap med honom), har tagit som vana att smyga upp i total tystnad bakom mig när jag inte ont anande håller på med något och med all sin kraft biter han mig i benen eller i baken.   Hur kul är det?

Tyvärr är det en sak som inte överensstämmer med filmen. När min haj går till attack hörs ingen musik.