Category: Familjen

Morfar dog i helgen

Min morfar alltså, inte gummans morfar/min pappa (han har kommit över sin magsjuka även om det var touch and go om man lyssnar på honom).

I två veckors tid har jag tänkt att jag och gumman skulle åka och hälsa på min morfar på ålderdomshemmet. Inte för att morfar skulle kunna se henne för han är (var) blind. Och inte för att stumpan vet eller förstår vem min morfar är. För henne stannar det hela vid att min pappa är hennes morfar. Hon förstår nog inte att hennes morfar är hennes mammas pappa, så att försöka förklara att hennes mormor har en pappa som är hennes mammas morfar känns som överkurs.

Men jag tänkte att gullefjunet skulle tycka att det skulle vara spännande att åka till Hortlaxgården igen, hon utforskade ganska mycket förra gången hon följde med. Dessutom tänkte jag att som en bonus skulle säkert morfar bli glad också, han ville känna på hennes små händer och fötter sist vi var där (jag fick lov att berätta vad som var vad).

Vi var på väg flera gånger de senaste två veckorna. En gång var det meningen att vi skulle åka förbi på väg hem från stan men det tog för lång tid i stan och ungen skrek efter mat så vi lämnade det till en annan dag. En annan dag när jag hade tänkt att vi skulle åka sov gullet middag för länge så då blev det inte av. Sen var ett besök hos morfar med på planeringslistan för förra veckan. Men då började det flyga basilusker ur öronen på dottern, maken/pappa och pappa/morfar och man åker ju inte till ett ålderdomshem med magsjukebaciller i bagaget. Då kan man bli väldigt o-populär i hela kommunen.

Nu är det försent. Morfar dog i lördags. Nu känns det dumt att nått kom emellan flera gånger de senaste veckorna. Känns dumt för vems skull? Jag vet inte riktigt.

Det är inte så att min morfar har betytt samma sak för mig som gullrumpans morfar betyder för henne. När man är ett av 19 barnbarn blir man mer en mängden än någon som är speciell som det enda barnbarnet.

Men jag brukade ändå alltid hälsa på honom varje gång jag var hemma från London, och han verkade bli så glad över det så jag hälsade alltid på även nästa gång. Med tanke på vår begränsade kontakt under min uppväxt hälsade jag mest på för hans skull, trots att besöket inte gav mig så jättemycket, och trots att jag höll på att kvävas av att hans lägenhet var inpyrd av de 40-60 cigaretter han rökte om dagen.

Jag är ingen Moder Theresa som klämmer ur mig välgärningar till höger och vänster, men allting som jag gör behöver inte ge mig själv något tillbaka. Om ett besök till en släkting, eller någon annan för den delen, som värdesätter det gör dem glad hälsar jag gärna på. Det “kostar” ju bara några minuter. Om jag “har tid” att komma ihåg. Och det var ju inte problemet här, jag kom ju ihåg och tänkte men “hann inte”.

Spelar det någon roll nu? Knappast för morfar. Han visste inte att jag tänkte komma förbi och jag hade hälsat på honom lika många gånger det senaste året som jag hälsade på de senaste 10 åren medan jag bodde i England så jag låg säker på plus. Om det ligger till så att man kommer till a better place, och om han är där nu, och om de har internet så tror jag ändå inte att han läser min blogg. Han föddes ju trots allt 1923 så han skulle nog säga “blåg-vo-för-na”.

Men för mig kanske det spelar roll. Man ska inte skjuta upp saker.

Repstumpar

Det här är en hög med repstumpar.

Tydligen är det inte bara farsan som är upprörd över “incidenten”.

Maken maler på och maler på om ett rep som inte har använts på över 15 år. Tydligen har det här repet någon sorts känslomässig betydelse. Jag har föreslagit att vi ska lägga de 10 repbitarna i samma påse som det hela repet låg i förut, känslorna försvinner väl ändå inte bara för att repet förändras litegrann?

Det pratas en massa om rep och gräsklippare just nu och det börjar kännas lite tjatigt. Den enda som har något intressant att säga i ämnet är mamma när hon beskriver synen när pappa körde förbi med repet hängandes under gräsklipparen, och när hon berättar varför det inte längre kommer att växa något gräs där “incidenten” hände.

Skulle vi kanske kunna fokusera på det som är viktigt här? Hur ska nu dottern veta var gränsen som hon inte får passera är? Ska jag be en inte-ens-tvååring föreställa sig en osynlig linje som hon inte får kliva över för då är hon för nära den farliga vägen? Va? Jag bara undrar alltså.

Om ett snöre och en gräsklippare

Mina föräldrar bor i en kurva längst med byavägen. Folk kör fort så in in norden på den där vägen, så man är ju livrädd att gullungen ska springa ut på vägen just när någon fartdåre blåser förbi.

Så jag tänkte ut en plan för att lära henne att inte gå för nära vägen. Jag hämtade ett jättelångt bergsklättringsrep  som maken har. Sen la jag det på gräsmattan ett par meter från vägen, lagom långt ifrån för att man ska hinna dit och stoppa henne om hon passerar över trots att man berättat för henne att hon inte får. Varje gång vi kommer och går den vägen så gör jag en stor grej av repet och att kliva över det och berätta vilken sida av repet som hon får springa på och vilken sida hon bara får vara på om hon håller någon i handen.

När jag hade lagt ut repet så sa jag till farsan och maken (som är de enda som brukar klippa gräset) att komma ihåg att flytta på repet när de skulle fram med gräsklipparen.

Är den här historien förutsägbar? Vet ni redan vad som kommer härnäst?

Nu är det då så att min pappa har en ny gräsklippare, en åkgräsklippare. Mamma ringde just och sa att han hade tagit ut gräsklipparen på premiärtur idag. Så nu har pappa en ny åkgräsklippare med ett bergsklättringsrep insnurrat i klippsaxgrejen där under. Mamma beskrev pappa som “inte så glad”. Min mamma ställer inte bara en massa retoriska frågor, hon levererar också information som man kan räkna ut själv.

Man skulle faktiskt kunna säga att det inte är mitt fel. För det var inte jag som körde över repet. Och jag hade faktiskt påpekat att det ligger där och bör flyttas innan man klipper gräset. Men jag vet hur min farsa är. Just nu, medan den här lilla olyckan är färsk, så kommer han oresonligt att vägra lyssna på det örat.

Så nu ska jag kolla vad det finns för mat i frysen, också får mamma bjuda på middag en annan dag när mitt rep inte sitter fast i farsans gräsklippare.

Det viktiga är att de är hemmagjorda, inte vem som sydde dem

Det här är min snälla mamma. Hon syr gardiner. Hon blir jättearg när man tar kort på henne så ni får hålla till godo med ett foto där hon gömmer sig bakom gardinen. Jag vill ju inte att hon ska gå hem nu i ilska över ett foto.

Det är självklart att det skulle ha låtit bättre om jag hade kunnat informera er om att jag, som en husmoder personifierad, hade sytt gardinerna själv. Det får duga med att jag sydde dem själv första gången. För när mamma hade frågat 20 gånger om jag hade sytt om gardinerna och jag svarat nej lika många gånger sa hon att hon skulle komma hit och sy dem åt mig. Jag tycker att som kvinna är det viktigt att man inte är rädd och skäms för att tacka ja när hjälp erbjuds. Man ska inte ta på sig för mycket och ha dåligt samvete för att man inte klarar hinner ids göra allt själv.

Min mamma är väldigt frågvis. När hon kom idag sa jag att det nog var bäst att jag dammsög köket innan vi började med gardinerna. Då frågade hon varför jag inte hade gjort det tidigare. När jag hade dammsugit klart sa jag att det nog var lika bra att jag skurade upp ananassaften också som kletade under köksbordet sedan i helgen, när jag ändå höll på. Då frågade hon hur det kunde vara ananassaft under bordet.

Jag har ju haft min mamma länge så jag har lärt mig att det bästa sättet att hantera dessa frågor är att betrakta dem som retoriska och inte bry sig om att svara på dem. Samma sak med kommentarer som “du har klippt tyget lite ojämnt”. Mamma är duktig på att sy så det gör ingenting att jag har klippt ojämnt, hon kommer att fixa till det så att det inte syns.

När man äter på Leos lekland finns det risk att man svälter ihjäl innan maten kommer

Idag har vi varit på Leos Lekland i Skellefteå. 6 mil är nämligen nästgårds här i Norrland så det är ju ingen distans att åka för ett lekland. Först lekte vi och det var kul.

Sen skulle vi äta och det var inte lika kul. Först var det 15 minuters kö till att beställa mat. Sen satte vi oss vid ett bord. Första fem minuterna pratade hela familjen om en festis för det finns mycket att säga om festisar. Nästa fem minuter satt jag och muttrade att det är märkligt här i Sverige att ALLA ska äta lunch samtidigt. Mellan tolv och ett. Ingen kan tänka sig att äta halv tolv eller halv två. Och lika märkligt är det med restauranger som inte har lärt sig att ALLA ska äta mellan tolv och ett och ser till att det finns tillräckligt med personal just den timmen.

Nästföljande 10 minuter höll jag en monolog för maken. Dottern var fortfarande upptagen med festisen och verkade inte lyssna. Egentligen vet jag inte om maken lyssnade så mycket heller. Monologen handlade i alla fall om att när jag i tonåren jobbade som hamburgerstekare så skulle jag ha hunnit utfodra mängden kunder i restaurangen TVÅ gånger på den tid som de på Leos inte hade serverat oss någon gång alls. Vi väntade nämligen inte på några kulinariskt komplicerade maträtter. Vi väntade på två hamburgertallrikar och en korvtallrik. Mellan tolv och ett borde man ju konstant kunna ha 20 hamburgare liggande på hällen redan innan beställningarna kommit in eftersom alternativen på menyn är typ hamburgar, hamburgare och korv.

De efterföljande 10 minuterna deltog jag inte i några konversationer. Jag satt och blängde på personal som bar ut hamburgertallrikar till alla utom oss. Maken och dottern lekte nån sorts lek som gick ut på att maken ställde olika föremål framför dottern och frågade “Vad är det här för färg” och vårt geni svarade “grön”. “Bra, vad är det här för färg?”, “Gul!”, “Bra, det här då, vad är det för färg?” “Röd!”. “Ja rätt! Samma ansiktsfärg som mamma har när hon är hungrig och maten aldrig kommer”.

Sen började personalen bära ut hamburgertallrikar till folk som kommit EFTER oss. Då började det pysa ur öronen på mig och jag stoppade en tjej ur personalen och frågade henne vänligt om hon kunde kolla var vår mat var. Vilket hon lovade att göra. Några minuter senare gick samma tjej förbi och levererade en hamburgertallrik till någon annan utan att komma och berätta var MIN hamburgertallrik var. Så då travade jag iväg till kassan och frågade efter vår mat. Då fick jag veta att den låg på grillen nu och skulle komma om två minuter.

Två plus några minuter till senare kom då äntligen maten. Anledningen till att det inte finns någon hamburgare med på min tallrik på fotot är att jag slukade den i två tuggor när den äntligen dök upp. Också fick vi en liten ursäkt om att lappen hade trillat ner.

Post-it lappar brukar göra det!! Fast det sa jag inte till flickstackarn som levererade maten och “lapp-beskedet”. Det är ju troligen inte hon som har tänkt ut ett post-it-lapp-system som ett lämpligt system för att serva ett fullsmockat lekland på en regnig söndag.

En annan anledning till att jag inte fräste ur mig min observation om post it lappar var att tjejen vände sig till maken när hon levererade “lapp-beskedet”. Det brukar vara så när folk som inte känner oss ska leverera dåliga nyheter. De brukar vända sig till maken. Det verkar som att de tycker att han ser trevlig och sympatisk och förstående ut. Också verkar det som att de tycker att jag ser ut som en sur subba.

Folk som inte känner oss gör en helt korrekt bedömning när de väljer att vända sig till maken med sådana här “lappen hade ramlat ner” besked när jag har väntat på maten i nästan 50 minuter. För då är jag en ganska sur subba.

Ja, det var bara ett kort inlägg om vår lunch idag.

 

Maken återkommer imorgon eller på söndag

Jag beklagar att jag har varit så tråkig på bloggen idag – jag vet att min make är bloggens mest populära inslag. Men jag har inte haft tid med maken idag. Imorse medans fjunet var på dagis jobbade vi båda. Jag kan i och för sig multi-taska och vi jobbar båda hemifrån för tillfället så jag skulle kunna snappa upp bloggmaterial. Men när maken jobbar uppför han sig helt normalt och intelligent. Det är när man kommer till bloggvärldens mecka ‘vardag’ som man kan hämta inspiration från maken.

Jag har läst bloggar idag. Det låter kanske inte som en värdig ursäkt men om man läser Bambis blogg så är vi bloggare likvärdiga med journalister. Så i journalistikens tjänst har jag läst bloggar. Sen grillade jag maken, som man gör i juni oavsett hur jävla kallt det än är. Detta blir, i skrivande stund, bloggportalens 70738onde inlägg om grillning.

Men jag lovar bättring imorgon. När gumman kom hem från dagis tog maken nämligen henne till mormor och morfar. Där hjälpte han morfar med någonting som heter “innerspikning” i pensionärskuvösen som morfar håller på att bygga nu när han har gått i pension. Jag vet faktiskt inte heller vad en “innerspikning” är men imorgon ska jag gå dit och titta och verkligen lyssna (under förutsättning att de inte maler på för länge) och naturligtvis kommer jag då att berätta jag för er vad denna ointressanta form av spikning är.

Paus för ett allvarligt meddelande för en gångs skull

Vi lägger den här bloggens normala flams åt sidan en stund. Häng med ändå så är ni snälla.

Ni som har följt med från början på den här bloggen kommer ihåg att jag för några månader sen berättade om Sophie som fick bröstcancer när hennes son bara var några månader gammal. Hon förlorade kampen mot cancern i fredags, 27 år gammal. Hon efterlämnar sin son Julian som inte ens fyllt två ännu och maken Rasmus som hon gifte sig med bara en månad innan hon gick bort.

Sophie hade en blogg där hon skrev om sin cancer, men sedan mitten av april var hon för sjuk för att kunna uppdatera den. Hennes läsare har kunde följa hennes sista tid på hennes svägerska Daniellas blogg. Sedan Sophies bortgång bloggar Rasmus om sin och Julians vardag på hennes gamla blogg.

Som jag berättade i mitt förra inlägg har Danni startat en insamling i Sophies namn hos Cancerfonden. Ni hittar insamlingen här. Insamlingens mål är 50000 kr och i skrivande stund har drygt 25000 kr samlats in.

När maken diagnostiserades med cancer var jag gravid i vecka 33. Diagnosen var en chock för oss alla, men för mig kretsade tankarna mest kring rädslan för risken att vår dotter skulle växa upp utan sin pappa eller att maken aldrig skulle få lära känna vår fantastiska dotter. Naturligtvis var jag rädd och ledsen för min egen skull också, att bli ensam, att förlora den person jag har planerat att spendera resten av sitt liv med. Man blir ju förbannad när någon eller något kommer och försöker ändra på ens planer utan att fråga. Men jag själv var sekundär till rädslan och sorgen över vad maken och dottern riskerade att förlora. Det jag var allra mest rädd för när maken blev sjuk är nu verklighet för Rasmus och Julian, de måste leva resten av sitt liv utan Sophie.

Cancer kommer att drabba dig också. En av tre svenskar kommer att få cancer förr eller senare. Tycker du att det låter som rätt ok odds? 67% chans att inte drabbas. Då har du fel, för i princip 100% av oss drabbas av cancer. Någon av dina nära och kära kommer att tillhöra de där 33 procenten. Nu är oddsen inte så goda längre, eller hur?

Nu återvänder vi till den här bloggens normala protokoll. Det betyder inte att du ska gå och kolla på tv nu, jag är inte klar än, det betyder bara att jag ska förklara litegrann i klartext för dem som inte fattat the message ännu. Trodde du att jag sitter och skriver detta bara för att du ska ha något att läsa? Så är det faktiskt inte – inte idag i alla fall – det är meningen att du ska klicka på länken och donera till cancerforskningen.

Jaha, du MISSADE länken?! Jag hjälper till, här kommer den igen klicka här. Du kan donera genom att skicka ett SMS. Sånna skickar du väl säker femtio gånger om dagen så du hinner kanske med ett till va? Om någon annan cancer än bröstcancer ligger dig “närmare om hjärtat” hittar du en rad olika sätt att hjälpa cancerforskningen på Cancerfondens hemsida.

Är det så att du är dig själv närmast och det här känns inte så viktigt för dig just nu? Det är ju så att du donerar ju egentligen inte till Sophie eller hennes familj, du donerar ju till dig själv och dina närmaste, du kommer också att drabbas förr eller senare.

Du hinner inte just nu? Nähä, ska du kolla på friidrotten? När ska du göra det då? Imorgon? Eller om 10-20 år när du själv drabbas av cancer? Då kan jag berätta att då är det försent. Om du vill hjälpa dig själv när du, eller någon i din närhet, blir sjuk senare i livet så är det idag du ska donera. När du blir sjuk är det forskning som hände för 10, 20, 30 år sen som kommer att hjälpa dig. Så det gäller att ligga steget före om du ska ha någon nytta av din egen donation.

Every little helps, så om du inte har flera hundra eller tusen att ge så är 50 kr himla bra också om många donerar. Matte ni vet.

Åsså avslutar vi med länkarna igen – Sophies insamling och andra sätt att hjälpa Cancerforskningen.

Härligt väder för en härlig långpromenad

Idag har det ju varit fantastiskt fint väder, som gjort för en långpromenad. Jag satt på verandan och i sandlådan istället. Också åkte vi till stan och köpte en gunga och en kana.

Jag har dock packat ner påsken i en påse och hängt den på en krok under hatthyllan så det känns som att jag har haft en produktiv dag ändå även utan långpromenaden.

Jag behöver ett tema till nästa vecka. Men eftersom det enda förslaget förra gången jag frågade er var Beach 2012 så frågar jag inte er igen. Jag funderar vidare själv. Jag kanske ska ha en inspirationsvecka och inspirera er varje dag? Eller så kanske jag kör en bakvecka. Eller jag kanske gör något riktigt crazy och har en skönhetsvecka. Jag har ju en dag på mig imorgon också att tänka vidare.

Om en pall med en apa på

När dottern var ca 8 veckor gammal köpte jag en pall med en apa på till henne. Maken och min mamma skrattade och hånade mig och frågade vad jag trodde att hon skulle med en pall till. Det var som att dom inte fattade att hon inte alltid skulle ligga på rygg och jollra. Att hon skulle växa och bli större och att pallen var en investering inför framtiden. Vi skulle ju flytta hem från London och om jag inte köpte ap-pallen då skulle hon aldrig få någon ap-pall. För jag har då aldrig sett någon ap-pall här i Piteå i alla fall.

Mest tror jag att det var så att maken var bitter för att jag övertalade honom att vi skulle sälja hans älskade trasiga skinnsoffa. Vi har fortfarande meningsskiljaktigheter angående om soffan var av riktigt skinn eller av fusk-skinn. Den var av fusk-skinn. Vi kompromissade och han fick behålla den trasiga fåtöljen av fusk-skinn, för den tog mindre plats på flyttlasset, också sålde vi soffan. Jag sålde soffan för dess marknadsvärde som var £10. Vi är inte helt överens om det där marknadsvärdet heller, men det var inte jag utan marknaden som satte det priset. Sen köpte jag en ap-pall till ögonstenen för £12. Jag tror att det är här skon klämmer för maken och att det är förklaringen till varför han alltid haft ett ont öga till pallen.

Att vara förälder var så nytt för oss då. Maken hade inte vant sig ännu vid att nu gör vi uppoffringar för att dottern ska få saker. Ut med soffan och in med pallen alltså.

Pallen har i alla fall kommit till otroligt mycket användning. Dottern sitter på den. Hon ramlar baklänges från den och slår i huvudet. Hon står på den och lämnar handavtryck på balkongdörren. Hon tar ett steg åt sidan när hon står på den och trillar av och slår sig. Hon hämtar den och använder den för att klättra upp och nå saker som hon inte får ha, också drar hon i dem så att de rasar i huvudet på henne. I största allmänhet har pallen gett oss många tillfällen att komma närmare vår dotter när vi fått möjlighet att krama och trösta henne.

Nu skrattar dom inte längre åt pallen. Maken springer dock och gömmer den i skattkammaren hela tiden. Men jag och dottern är ett litet team så vi letar reda på den och tar fram den igen.

Sjukdomsrapport

Vi bor i en liten by utanför stan, där alla känner alla, eller i alla fall vet vem alla är.

Sen jag började blogga regelbundet så händer det allt oftare att folk som jag känner eller är bekant med kommer fram på stan eller byn och frågar hur mamma eller maken mår. Jag tror att för att jag nämner dem på bloggen känner folk att de törs fråga. Många är nog rädda för att fråga i vanliga fall, speciellt cancer har jag märkt att många människor är rädda att nämna eller fråga om. Vilket jag förstår, man vet ju aldrig hur den som är sjuk eller anhörig hanterar sjukdomen och om de tycker att det är ok att prata om det.

I alla fall tänkte jag att ni skulle få en liten hälso/sjukdomsrapport för er som gillar att läsa om sånt.

Mamma gjorde ju en ablation förra veckan för att försöka bota hennes förmaksflimmer. Ingreppet har ca 50% chans att lyckas. De första sex månaderna kan man fortsätta att ha flimmer utan att det betyder att ingreppet har misslyckats. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Maken avslutade sin cellgiftsbehandling i juli förra året. Det här är ju jättelänge sen, hänger ni inte med vänner och bekanta? Han känner sig helt återställd nuförtiden och gjorde sin första kontrollröntgen i november som såg bra ut. Med den cancer han hade tar det fem år av kontroller innan man friskförklaras. Ni får hjälpa till och hålla tummarna.

Jag då? Jag hade ju magsjuka förra veckan. Är det någon som har frågat om det sen dess? Inte en käft… Jag mår bra nu. Bara så att ni vet.

Prinsessan på ärten

Vem är då Prinsessan på ärten? Jag kom på namnet när dottern satt på golvet och gallskrek för att jag sa till henne att gå in i vardagsrummet istället för att jag skulle bära henne.

Sen när jag frågade maken vad han tyckte om blogg-namnet svarade han att han tyckte att det var perfekt för “när du är trött eller hungrig kan du verkligen vara gnällig”!

Hmm… det blev det namnet i alla fall! And the jury is still out angående vem Prinsessan på ärten i familjen egentligen är!