Category: Familjen

Att byta halvljuslampa på en Volvo

Igår var jag på Forslunds och köpte en ny halvljuslampa till bilen. Drygt 400 spänn ville de ha för lampan + arbetet att byta den. Så då tog jag bara lampan. Idag tog maken lampan och bilen till farsans garage för att byta den.

45 minuter senare ringde maken för att säga att det tog lite längre tid än han räknat med, och att farsan också var där för att hjälpa till nu, och kunde jag hämta på dagis.

En halvtimme senare när jag kom dit hade de gett upp. När jag frågade vad problemet var så “kom de inte riktigt åt”. Jag tyckte att de skulle öppna huven igen så att jag fick titta, men det ville de inte för “det går inte, det är för trångt”.

Jag insisterade i alla fall. Sen petade jag upp fjädern och sen petade jag loss lampan. Inte på nolltid, men efter typ 10 minuter.

När man har kommit så långt ska ju den nya lampan tillbaka också. Då tog pappa och maken över igen.

De tittade och diskuterade och bände och petade. Tappade ner lampan i motorn. Fiskade upp den och fortsatte. Till sist fick jag prova. Tappade ner lampan in i kåpan där hela skiten sitter. Fiskade upp den och fortsatte. Man skulle liksom styra in en lampa genom ett hål i en konstig vinkel där man inte ryms att böja på handleden och ingenting ser. Efter mycket meckande fick jag dit lampan. Sen petade pappa tillbaka fjädern. Finalmomentet är då alltså att kontakten ska på.

Männen satte igång och samarbetade igen. Blodvite uppstod.

Jag stod tittade på och väntade på min tur. För jag visste att min tur skulle komma. När det äntligen blev min tur störde de mig hela tiden. Maken genom att komma med en massa olika verktyg som mejslar och tänger som han tyckte att jag skulle testa att använda. Pappa genom att stå och säga “får jag prova igen”. Trots dessa störningsmoment lyckades jag till sist hitta rätt i blindo och trycka dit kontakten.

När allt var klart sa jag till maken “Visst är jag en duktig bilmekaniker?”. Då förringade han min insats genom att svara “Framför allt har du mindre händer”.

Fast jag bidrog med intelligens också, för det var jag som kom på åt vilken håll man skulle trycka fjädern för att få upp den. Utan mig skulle de aldrig ha fixat det. De skulle ha fått åka till Forslunds och betala 300+ spänn för att få lampan bytt.

Lampan har i alla fall tre personers fingeravtryck på sig, och sådana där lampor ska man ju helst inte ta på, så den går säkert sönder igen om någon vecka. Då får vi göra om alltihop igen.

Låt bli strömbrytaren

Om barnet som sitter närmast strömbrytaren hela tiden släcker lampan när man sitter och äter. Då är det korrekta sättet att hantera problemet att säga “Tänd lampan och sluta upp med det där”.

Det är helt fel att säga “Tänd lampan igen annars blir mamma tjurig”. Inte heller är det roligt att fråga “Hur ser mamma ut när hon är tjurig?”.

Vem tycker att sånt är kul? Jag gör inte alls någon sådan där min när jag surar, någon har dresserat barnet att göra så där. Någon kan definieras som någon av samma människor som tar mitt godis.

Min morsa är envis

Mamma: Har du köpt en plastgran?

Jag: Nej, den är riktig.

Mamma: Det är den inte alls. Känn på den, den är ju mjuk.

Jag: Men det är ju ingen gran-gran, det är någon annan sorts gran.

Mamma: Nog är det plast allt.

Jag: Kolla under mossan, den är planterad i jord. Tror du att de skulle besvära sig med att plantera en plastgran i jord?

Mamma: Klart att de skulle, för att lura en.

Jag: Det ÄR en riktig gran. Den lever. Än så länge i alla fall.

Jag bär julgranen till köksbordet där belysningen är bäst, lyfter på mossan och ber morsan stoppa ner ett finger och se om hon hittar några rötter. Vilket hon gör.

Jag: Riktig?

Mamma: (efter en kort tystnad) De har grävt ner några plaströtter också….

Så är det när man har en morsa vars favorituttryck är “Jag kanske inte alltid har rätt, men fel har jag aldrig”.

Söndagsfika

Gullefjunet har sovit hos mormor och morfar inatt. Detta innebär att hon var vaken jättelänge. De går nämligen på alla tricks för att få stiga upp igen som “jag har bajsat” och “jag glömde en sak, jag måste hämta”. Sen vaknade hon halv fem (ny tid). Så just nu sover gullefjunet och de helt utmattade gamlingarna middag.

När hon vaknar är det dags för söndagsfika på Ekbergs. Vi skulle i och för sig kunna fika hemma. Tro det eller ej men jag kan koka kaffe, och jag bakar godare bullar själv än vad de har på Ekbergs. Men det är inget spännande att fika hemma.

Det känns mer living on the edge att gå på café. För då har man ingen aning innan om gullrumpan har för avsikt att förgylla andra fikagästers dag genom att vara charmerande eller om hon tänker springa runt och skrika och förstöra deras avkopplande kaffestund.

Så om ni är i Piteå kan ni ju komma och fika med oss. Som ett bloggfika typ. Man behöver inte ha någon egen blogg för att bloggfika, det räcker att man läser en blogg. Jag anordnar minsann inga snobbiga bloggfikan där man måste gå igenom någon sorts inträdesprov för att få vara med och fika. Men vänta er ingen goodiebag, fikat är helt osponsrat. Fast på Ekbergs ingår ju påtår i priset. Det är ju alltid något.

Vårdnadstvist i samband med separation

Gullefjunet har en trollfamilj. Den består av Trollmor och Trollfar och trollbarnen. De flesta trollbarnen är egentligen smurfar. Trollfamiljen är typ 30 år gamla, det är min kusins troll och smurfar som hittats i något uthus. Så trollens hemvist är egentligen hos mormor och morfar.

Just nu är trollen favoritleksakerna så ibland när vi ska gå hem insisterar gullefjunet att de ska följa med. Så de där trollen brukar bäras fram och tillbaka mellan oss och mormor & morfars. Detta innebär att ibland när gullefjunet vill ha dem är de på det andra stället.

Tidigare i veckan sa mormor/morsan till mig att hon och morfar/farsan hade pratat och det här. De hade kommit fram till att det nog var bäst att Trollmor och Trollfar separerar och bor på var sitt ställe. Så att det alltid finns ett troll både hos oss och hos dem. Sen meddelade hon att deras förslag var att Trollfar ska bo hos dem och Trollmor hos oss.

Det här kommer det att bli vårdnadstvist om. Jag är minsann inte korkad. Jag vet varför de vill ha Trollfar och ger oss Trollmor. Trollmor löser nämligen hår så in i norden. Det är hår överallt där hon har varit. I sängen, på mattor och på kläder. Så vi vill inte heller ha Trollmor.

I ren protest bar jag hem alla trollen till mormor och morfar. Nu får de sköta hela trollfamiljen själva tills vi har rett ut det här. Vi kan ta Barbafamiljen istället.

Mormor och morfar bryter mot reglerna

Idag blev vi bjudna på pitepalt hos mormor och morfar. Innan middagen hade gullefjunet varit hos dem själv några timmar. Vid middagsbordet utspelade sig följande avslöjande konversation.

Maken: Vet du vad det är för dag imorgon gumman?

Gullefjunet: Det är lördag.

Maken: Vad får man då?

Gullefjunet: GODIS!

Maken: Precis!

Gullefjunet: Fast jag har redan fått godis.

Varpå mormor och morfar såg LITE skyldiga ut.

Vem bryr sig om mina julgardiner?

Jag är ju i huvudstaden. Småstaden som alla Stockholmare tror är en storstad. Jag vill ju inte krossa någons drömmar alltså….., men fatta att man kan få sitta på tunnelbanan kring sex-halvsju! Då är man inte i en storstad.

I alla fall, på Åhléns i Stockholm har de inte landsortsutbudet. De har ganska fina saker. Jag såg två olika par julgardiner som jag skulle kunna tänka mig. Jag sprang rundor och letade efter dem för att granska närmare så länge att jag höll på att komma sent till fiskmiddagen. Men jag hittade bara alla andra gardiner. De två som jag var intresserad av hängde bara i taket utan prislapp eller pil vart man kunde hitta dem.

Det här har ju gnagt i mig sedan dess. Vad är det för fasoner att hänga upp fina gardiner på display och sen har man bara fula gardiner utlagda? För en stund sedan tänkte jag att jag borde berätta för någon hur jag känner om det här med gardinerna.

De tillgängliga personerna är alltså min bror och hans kompis.

Innan jag började tänka på gardinerna läste jag en artikel om Hollywoodfruarnas mobbing och frågade om de tittar på HWF, men svaret blev typ “nej”. Sen inget mer. Så då berättade jag om mobbnings-låten och då sa de “jaha”.

Så jag sket i att berätta om gardinerna. Detta får mig att uppskatta maken ännu mer. Han skulle i alla fall ha sagt “uhum”. Vilken man jag har hittat va?! “Uhum” om Hollywoodfruarna alltså. Om gardinerna skulle han förmodligen ha sagt “Nej, de är fula” fastän han inte sett dem. 

Därför har jag för avsikt att göra ett nytt försök med gardinerna imorgon. Sen tänker jag inte ens berätta för maken att jag har köpt dem och när jag hänger upp dem kommer han antagligen inte att märka något. Eller så säger han att det är jättefint, som han ibland gör om saker som jag köper trots att han sågat dem.

När mamma läser det här kommer hon att återigen berätta historien om när hon hängde upp nya gardiner i hallen och när pappa kom hem frågade han varför det låg en skruvmejsel på pallen i hallen. Han såg skruvmejseln, men inte de nya gardinerna och den nya gardinstången.

Den historien skrattar vi åt hela familjen. Varje gång. Jag och mamma av en anledning och pappa, maken och brorsan av en annan.

Här åker man hela vägen till Stockholm också får man fisk till middag!

I tre dagar har maken föreslagit att vi ska äta fisk och ris till middag. I tre dagar har jag föreslagit att vi ska äta fisk och ris till middag på onsdag. För på onsdag är jag inte hemma.

Så åker man hela vägen till Stockholm och bor hos brorsan som är en fena på kött. Vad får man till middag? Jo torsk. Helt plötsligt är han “less på kött”. Just när jag kommer och hälsar på. Jag hade tänkt erbjuda mig att diska, men han fick göra det själv.

Vad åt maken och gullefjunet till middag då? Fisk och ris kanske? Nej, de blev bjudna på middag hos mormor och morfar och åt kött.

Vet ni vad hon sa?

Mamma alltså. Ni vill väl veta vad hon sa när hon kom klockan fem va?

Hon sa “det där som du har skrivit på bloggen stämmer då inte”.

Hur kan hon ha missat att det snöade tidigare idag? Nog för att hon brukar säga att hon hatar vintern, och att hon ska gå i ide mellan oktober och maj. Men ändå. Hon har ju Facebook, hon måste ju ha sett på Facebook att alla berättade att det snöade även om hon inte kollat ut genom fönstret själv.

Det snöade visst tidigare idag. Informationen på min blogg är helt korrekt.

Så här fina blev i alla fall pajerna som var klara att äta kvart i sex.

Det är jag som dricker “kaffe” till maten. Jag har is i, “kaffet” är godast så.

Matlagningskris

Pappa är borta så jag har bjudit mamma på middag idag. Klockan fem sa jag till henne att maten är klar. Mamma är en sådan där person som tar saker som tider väldigt exakt. Om någon säger fem till henne så förväntar hon sig att maten står på bordet klockan fem. Jag är mer sådan att om jag säger klockan fem så kanske jag tar ut maten ur ugnen fem. I bästa fall. Det är lite mer troligt att jag stoppar in den klockan fem.

Det är väldigt störigt när mamma dyker upp på exakt utsatt tid och säger “är inte maten klar än?”. Så idag hade jag tänkt att den åtminstone skulle komma ut ur ugnen klockan fem. Jag ska göra paj. När man ändå håller på och gör paj är det lika bra att man gör flera så att man har lunchmat i frysen sen. Så jag gör tre pajer. Tre olika. Det är ju inge kul att göra tre likadana.

Den första står i ugnen och förgräddas just nu. De andra två står i kylen. Ej förgräddade. Jag har inte gjort blandningarna till någon av pajerna än. Inte heller har jag gjort någon äggstanning. Klockan är tio över fyra.

Dessutom sitter jag här och bloggar om krisen istället för att skynda på så att maten blir klar tills mamma dyker upp med sina spydiga kommentarer. Jag dricker en kopp kaffe också. Och alldeles nyss när jag gick för att fotografera krisen så att ni kan visualisera det hela upptäckte jag att köttfärsen till köttfärspajen låg i frysen fortfarande.

Det här är ju ingenting att jaga upp sig över. Det blir mat kring halv sex istället. Jag har en väl utvecklad förmåga att bara ignorera mammas kommentarer. Jag tänkte mest att jag skulle förvåna henne med att vara klar den tid jag sagt för en gångs skull. Det får bli en annan gång.

Jag hade tänkt hacka en sallad också. Det ser så trevligt ut på tallriken.

Man vet att man är medelålders när

man har både ett barn och föräldrar som inte lyssnar och gör som man säger.

Mormor och morfar har varit här och lånat vårt barn och vår bil med barnstol. De ska åka på utflykt till staden. Jag och maken har berättat vilken som är gullefjunets favoritlekpark och att bästa stället att fika på är Ekbergs. För där finns det ingen rulltrappa som hon kan dratta nedför om hon börjar springa omkring.

Men jag vet hur det kommer att bli. De kommer att åka till Barnens Hus och Lekia.

Jag glömde att säga till dem att köra försiktigt när de har skatten i bilen. Jag får ringa och säga till dem det nu.

Middagsgäster

Ikväll ska vi bjuda min föräldrar på middag. Ni vet hur ibland när man bjuder folk på middag så går de aldrig hem, till slut vid tvåtiden på natten börjar man undra om de har tänkt flytta in. Det problemet har inte vi när mina föräldrar kommer på middag.

Sist vi bjöd dem på middag satte vi maten på bordet klockan sju och strax efter åtta, direkt när vi ätit klart, gick pappa hem. Vid niosnåret gick mamma också. Om man tidigarela middagen med mamma och pappa med en timme eller så skulle man nästan hinna med att bjuda ett till par på middag samma kväll. Om man orkade att få i sig så mycket mat själv alltså.

Min farsa äter i princip ALLT. Utom svamp och skaldjur. Räkor kan han äta, men allting annat är han mycket skeptisk till. En gång när han fick höra att vi skulle bjuda på musslor tog han med sig en egen matlåda med kött och potatis. Vi skulle kanske ta fasta på det. Bjuda dem på middag och säga till dem att ta med sig sin egen mat. Om de äter direkt ur formen och tar hem den igen när de går blir det dessutom mycket mindre disk.

Ikväll blir det i alla fall moussaka. Jag tror att det kommer att få godkänt, för så vitt jag vet är det ingen svamp eller i skaldjur i den. Maken lagar maten.

Lördagsgodis och barnprogram

Jag vet vad mamma menar

Idag har jag följt med mamma till Umeå på ett läkarbesök. Tio minuter innan vi skulle åka ringde mamma. Maken svarade och berättade att jag stod i duschen. Då sa mamma “I DUSCHEN?!”. Vad hon menade var att jag befann mig på en olämplig plats.

Jag var dock klar när hon ställde sig på tutan utanför huset. Enda grejen var att ärmen på min kofta hade blivit avig och just idag fastnade jag och fick bara inte till det. Det är svårt att jobba lugnt och metodiskt när någon tutar var femte sekund.

När jag satte mig i bilen – endast sju minuter sen – sa mamma “Det regnar”. Hon menade inte att småprata om vädret. Det var en trafikrapport jag fick. Vad hon menade var att det skulle ta längre tid att köra än om det inte regnade, och nu var det stressigt eftersom jag var sju minuter sen.

Det var dock aldrig någon fara för mamma har alltid minst en halvtimme till godo när hon ska någonstans. Ibland när hon ska till läkaren sitter hon i bilen på väg hem den tid hon egentligen ska in hos läkaren.

Allt gick bra. Läkaren hade gröna kalsonger under sina vita byxor. Alltså, han drog inte ner byxorna och visade dem för oss. Det syntes igenom tyget. Jag märker sånt när folk böjer sig ner för att hämta saker ur lådor.

Bröllopsdagspresenter

Jag antar att det är brukligt att man lägger upp bilder på sina bröllopsdagspresenter på sin blogg. Länkar och berättar vilket företag som har sponsrat bröllopsdagen. Eller berättar vart man köpt presenterna och hur mycket de kostade för att ge en indikation om hur bra ställt man har det.

Av maken fick jag ingenting. Och av mig fick maken ingenting. Jag hade till och med glömt bort att det var vår bröllopsdag i helgen tills min goda vän C frågade i måndags hur vi skulle fira den. Då vet ni det.

Istället har vi idag gett varandra tid tillsammans i sann familjelyckoanda. Först åkte vi på lekland. Naturligtvis åkte vi rutschkana. Jag blev mycket trött av allt lekande. Därför var jag och lillan tvungna att sova middag när vi kom hem.

Sen åkte vi ut på en familjepromenad i naturen. Det var mycket lyckat eftersom stigen var bred så naturen inte kom alltför nära inpå mig. Här får ni några bilder på naturen.

Nu är flickebarnet avlämnat hos mormor och morfar med instruktioner om att inte hålla morfar vaken till kl 11 för han orkar inte vara uppe så länge.

Vår bröllopsdag

På söndag är det vår bröllopsdag. För två år sedan på vår bröllopsdag så bestämde vi att vi skulle skjuta på firandet eftersom läkarna just då var mitt uppe i en fem-veckors-process av att stråla cancern ur maken. Han mådde lite små-dåligt.

Ifjol på vår bröllopsdag var maken mitt uppe i en månad lång period av komplikationer efter en operation som gjorde att vi var stammisar på akuten. Bottennivån var när ambulanspersonalen tyckte att det inte var någon idé att åka till Piteå lasarett och blåste på blåljusen och åkte till Sunderbyn drygt 5 mil längre bort där det finns knivar och läkare som vet hur man använder dem. Som tur blev det inga knivar och det kändes som bröllopspresent nog.

I år hade vi då tänkt slå på stort och fira bröllopsdagen med att låna bort gullefjunet till mormor och morfar imorgon kväll och äta en go middag hemma och dricka för mycket vin. Att gå ut och äta är inte värt kostnaden där vi bor, maken lagar godare mat själv och vi slipper betala 500 spänn för en taxi enkel väg.

Eftersom Ida länge har velat se ett foto på mina Manolo Blahniks så illustrerar vi den här historien med ett foto av mina svarta bröllopsskor som kostade fem gånger så mycket som min röda bröllopsklänning, som kostade en tusenlapp. Det är viktigt att get your priorites right när man planerar bröllop.

I alla fall så överrumplade maken mig i eftermiddags med att fråga om jag ville följa med och plocka kantareller imorgon. För att äta smörstekta kantareller till förrätt innan Wallenbergarna. Kantareller växer i skogen. Jag tycker inte om skogen. Man kan även köpa kantareller på affären påpekade jag. Maken tyckte att det kunde vara trevligt att plocka sina egna.

Det tycker inte jag, det finns en anledning till varför kantareller erbjuds i butik. Men på bröllopsdagen ska man ju göra saker tillsammans och var lycklig. Jag sa alltså inte nej, jag sa kanske, vi får väl ser hur vädret är. Det är ju min bröllopsdag också, jag vet inte riktigt hur lycklig jag kommer att känna mig om jag plockar svamp. Den här tiden på året brukar jag känna mig lyckligare inomhus än utomhus. Då och då brukar jag dock försöka foga in mig i mönster-hustru-mallen.

Nu verkar det här med skogen och kantarellerna i alla fall ha löst sig. För maken har helt plötsligt åkt på någon förkylning eller maginfluensa. Så här ser han ut just nu, så det känns inte troligt att han kommer att insistera på någon svampplockning imorgon.

När folk får höra att maken diagnostiserades med cancer när jag var i vecka 33 och genomgick behandlingar under hela dotterns första levnadsår brukar de uttrycka sympatier både till makens situation, och till hur jobbigt det måste ha varit för mig. Det var ju ingen walk in the park förstås, men det var inte speciellt synd om mig. Maken var den som hade det jobbigt och han hanterade det som en super-human och min mamma och pappa (och andra släkt och vänner) var en fantastisk hjälp.

När maken är förkyld är det däremot jävligt synd om mig. För eventuellt nytillkomna läsare kan ni kolla hur vi har det här hemma när maken är förkyld här, här, här och här.

Är pinnbröd en norrländsk grej?

Maken, svägerskan och svågern hade aldrig ätit pinnbröd. De sa sig till och med inte veta vad det är för något. De hade heller aldrig grillat falukorv. De grillar grillkorv. Vi grillade alltid falukorv på skoterutflykter och majbrasor när jag var liten.

När jag vill ha en grillad korv brukar jag kasta den på gasgrillen hemma eller i en stekpanna. Makens sida av familjen fördrar dock att lägga korven i en väska, koka kaffe och hälla i en termos, ta med sig finporslinet, ketchup och senap, ta med sig ved och en morakniv och släpa ut allting NATUREN och snickra pinnar och sitta i snålblåsten och grilla korven över öppen eld.

Så när den här idén dök upp var jag väl sisådär entusiastisk. Men om det nu ändå skulle hända tyckte jag att vi kunde äta något mer än bara korv och föreslog att vi även skulle göra pinnbröd. Som de inte ens visste vad det var.

Imorse steg jag alltså upp i ottan för att göra pinnbröds-deg. Under stor koncentration blandade jag 5 dl mjöl, 2 tsk salt, 2 tsk bakpulver och 2 dl vatten. Men avslöja inte receptet, jag sa till dem att det krävdes erfarenhet och talang att göra pinnbröd.

Ooooh och Aaaah och oj vad fantastiskt gott tyckte Upsy Daisy att det var. Jag tror att de andra också uppskattade bakverket.

Det var dessutom ganska kul och trevligt att grilla vid strandkanten. Det är tur att jag har folk som släpar med mig på sådana här utflykter då och då så att jag får lite frisk luft.

Till middag blev det låtsas-makaroner med låtsas-korv och låtsas-sprattelvatten. Det var också jätte-smarrigt.

 

Den perfekta kunden

Så här ser den perfekta kunden ut. Hon pekade vilka blommor hon ville ha, sen knöt hon ihop sin egen bukett. Min insats bestod i att säga “Gud vad fin den blev” när hon var klar.

Sen när jag skulle slå in den i papper så blev inte DET så snyggt. Fast det gör ingenting, för kunden i fråga är min svägerska som har dykt upp över helgen tillsammans med sin make, för att låta sig utsättas för min trevlighet. Jag tror inte att jag behöver vara så trevlig ens, jag tror de skiter i vilket, bara de får träffa gullefjunet.

Störda nattningsrutiner

Maken är i Stockholm på möte så jag och gullefjunet sover över hos mormor och morfar. Man kan sammanfatta läget som att nattningsrutinerna är lite störda. Gullefjunet är van vid att få som hon vill i det här huset.

Hemma hos oss lägger vi henne också ligger hon och pratar med sig själv och kramdjuren i allt emellan 10 minuter och två timmar. Sen somnar hon. Ibland kanske hon gråter en skvätt och då går vi in och stoppar om henne igen.

Sist vi var borta en kväll och mormor och morfar var barnvakter gick gullefjunet och la sig vid åtta. Kvart över åtta hade hon pratat sig ur spjälsängen för att få “sova” i mommo och moffans säng. Tjugo över hade hon övertygat morfar om att det var dags för honom också att gå och lägga sig. Före nio hade hon även fått som hon ville med att mormor också skulle ligga i sängen. Sen låg de där alla tre till elvatiden när gullefjunet till sist somnade. Dagen efter var morföräldrarna så utmattade att de inte alls nappade på mitt förslag att hon skulle sova över en natt till.

Nu vet jag varför det blev så.

När det blev läggdags ikväll började gullefjunet gråta. Jag stoppade om henne och sa att jag skulle komma tillbaka strax. När jag kom ner satt mormor och morfar och lyssnade på “barnvakten” och hade allmänt rådslag om hur vi skulle gå till väga om gullefjunet inte slutade gråta om en minut. Som att jag inte redan har en utarbetad plan för att hantera dagliga händelser som gråt.

De hängde nästan i trappräcket och frågade mig om det inte var dags att gå upp och trösta henne snart. När jag gick upp igen efter ca tre minuter var både mormor och morfar nästan i upplösningstillstånd över hennes “hjärtskärande gråt”.  För att jag inte ska låta hjärtlös kan jag informera om att det var vanlig medel-gråt. Typ får-jag-som-jag-vill-om-jag-gråter?-gråt.

Som tur var hade pappa ett möte med idrottsföreningen så han var tvungen att åka. Han har det svagaste hjärtat. Under den en och en halv timme det tog med frekventa omstoppningar innan stumpan somnade hade jag fullt sjå med att mota förslag från mamma i grind.

Förslag som “ska hon inte få sova i din säng? – nej för då ligger hon inte kvar – du kan väl ligga bredvid henne tills hon somnar? – nej om hon har en publik slutar hon aldrig leka och prata – paus – ska jag gå och ligga bredvid henne? – nej då somnar hon aldrig”.

Hade pappa också varit hemma skulle jag aldrig ha pallat. Då skulle jag ha fått ta ungen under armen och gå hem för att få någon lugn och ro.

Dagens outfit under fredagsmyset med släkten

Ikväll har vi grillat. Farbror och Faster var mycket finare klädda än vad vi brukar vara till fredagsmyset. Här uppe i Norrland har vi inte vett att klä upp oss när vi har gäster.

Då kände farsan sig lite pressad han också. Så han tog av sig sina svarta shorts och färg-matchade sin blåa t-shirt med ett par blåa shorts.

Själv tänkte jag att jag skulle fira årets sista sommardag med att ha på mig ett sommarlinne för första gången i år. När maken såg mig i linnet sa han “du ser gravid ut i det där linnet”. Jag kontrade med “du ser bög ut i den där rosa tröjan”. Då svarade han “den är inte rosa, den är röd”.

Vilket ju är helt inkorrekt så det ignorerade jag bara och upplyste honom om att “om vi åker till stan tillsammans i de här kläderna kan folk peka på oss och säga kolla där vilken trevlig homosexuell man i rosa tröja som har donerat sperma till den där gravida kvinnan i svart linne”

Mamma/mormor vägrade vara med på bild. Men hon var fredags-elegant i jeans och t-shirt.

När Stockholmare tvättar bilen

Jag missade dagens viktigaste händelse. Tyvärr har jag bara fått det här återberättat för mig av farsan.

Min farbror och faster är här, och bor hos morsan och farsan. De är från Stockholm. Eller min farbror är ju härifrån, men han har bott i Stockholm i snart 50 år. Så han är ju också som en Stockholmare numera.

De har i alla fall kört bil hit, alla 90 milen. De kom fram igår, och imorse skulle de tvätta bilen. Här tvättar vi bilen på gården med vattenslang. I Stockholm åker de till en tvättautomat för att tvätta bilen. Idag skulle de då tvätta bilen Norrland-style.

Först öppnade de alla dörrar och bagageluckan. Sen började faster spola med vattenslangen. Sen hämtade de diskborsten från köket. Då fick farsan nog och tog över och tvättade bilen åt dem.

Jag önskar ju verkligen att jag hade varit här och suttit på första parkett medan underhållningen pågick. Men min faster var snäll och återskapade händelsen för mig genom att posera på bild. Med diskborsten och allt.

Till er som är mina Facebook-bästisar bör jag också informera om att det dyker upp några mystiska statusuppdateringar på min personliga Facebook så är det min faster som gjort Facerape.

Hon vet nämligen inte vad hon har för lösenord på sitt eget Facebook så när hon satte sig vid datorn och mina användardetaljer var förifyllda så loggade hon in där istället. Jag är ju också FB-kompis med mina kusiner så det gick ju lika bra att skicka dem meddelande från min Facebook.

Bara så att ni vet alltså, om jag skriver något konstigt på Facebook. Om jag skriver på min 40-åriga kusins vägg att han ska ta på sig långkalsonger eller mössa tex. Eller om det dyker upp en massa hjärtan och lycka och kärlek i min statusuppdatering så vet ni att det inte har slagit om för mig. Då är det bara min faster som har loggat in på mitt konto.

Jag är inget rivjärn

Ibland när maken eller min morsa ska vara roliga så säger de “kan inte du riva ost? du behöver väl inget rivjärn för du är ju ett själv” också tittar de på varandra och garvar och tycker att “skämtet” är jättekul.

Om de gav sig på stand up skulle de bli pepprade med ölflaskor. Jag skulle kunna berätta en historia om Bellman och en norsk och en svensk som skulle vara mer orginell än deras roliga skämt.

Dessutom är jag inget rivjärn. Jag har minsann inga naglar som växer ur hårsäckarna som den här stackars kvinnan.

Notera också att bilderna i artikeln inte är copyrighted till kvinnan själv. Det sitter en liten symbol i nedre vänstra hörnet som säger att fotot är copyright Facebook. Det tycker jag är intressant. Därför lånar jag en bild för att kolla om det är Facebook, Daily Mail eller fotografen, som sitter framför en webkamera, som kommer att stämma mig.

Hur man ordnar barnvakt

Vi brukar hälsa på mormor och morfar varje dag. Men igår hann vi inte på förmiddagen. Hushållssysslor och sånt ni vet. Sen betalade jag räkningar och gjorde pappersarbete. Sen var det lunch. Sen skulle stumpan sova, hoppades vi. Under tiden gjorde jag en cykeltur. Med polisförhöret tog den lite längre än vanligt. Helt plötsligt var det middagstid för gullrumpan. Så då tänkte jag att vi skulle hälsa på mormor och morfar en timme efter maten.

Klockan blev halv sex och då dök morfar upp med tre mutor blåbär och sa att mormor satt i pensionärskuvösen och undrade om gullefjunet inte skulle hälsa på idag, och om hon hade gjort slut med mormor. Då ringde jag till mormor och sa att jag just skulle börja med min och makens middag så att hon och brorsan fick halta över hit på sina kryckor om de ville umgås idag. Så då gjorde de det.

Sen blev det natt och sen blev det morgon. Halv tio i morse tyckte morfar tydligen att det fick vara nog. Då dök han upp och frågade om flickebarnet ville följa med och plocka blåbär. Så gick det till när jag och maken fick en ledig förmiddag så att vi kunde promenera på elljusspåret.

Om man drar in på barnbarns-umgänget (helt oavsiktligt bör jag påpeka, men nu har jag ju lärt mig något) så blir man rikligt belönad. Nu hoppas vi på att morfar dyker upp kl 8 imorgon bitti. Fast idag har de ju fått rå om barnbarnet rikligt så imorgon kanske det inte fungerar. Men hoppas kan man ju alltid.

Det ultimata äkenskapsprovet

Jag och maken satt och pratade om att vi kanske borde hyra en husbil och åka på turne. För att verkligen testa äktenskapet.

Så jag surfade ut på nätet för att kolla vad det kostade, och det verkar gå på 10000 kr per vecka.

Men då hittade jag det här fyndet. Istället för att hyra för 10 tusen kan man äga sin helt egen husbil för 3 tusen! Husbil för den händige.

Men jag bestämde mig för att vi inte ska slå till. Inte för att vi inte är händiga, utan för att fyndet finns i Pajala och det känns lite långt. Man vill ju inte måsta stå och vara händig längst vägen redan när man hämtar hem lyxåket.