Vi har varit ute idag jag och gullefjunet. Ingen av oss rankar att vara ute som en favoritsysselsättning.
Gullefjunet ville gunga. Det ville inte jag. Allting med att gunga på vintern är besvärligt. Att ta sig till gungan eftersom det är 30 meter djupsnö mellan gungan och närmsta fasta mark. Att få in ungen i gungan med overall och vinterdojor. Att få ut henne ur gungan när man är klar.
Så jag sa att det inte gick att ta sig fram till gungan för att snön var för djup. Jag vet nämligen att hon är lite lat och gärna vill bli buren så fort det är lite besvärligt. Så jag berättade att jag inte kunde plumsa i djupsnö och bära henne pga min onda fot.
Tror ni inte att hon då satte iväg på egen hand istället? Då gick det helt plötsligt bra att gå själv. Hon svävade ovanpå djupsnön. Som Jesus när han gick på vattnet. Det var bara att följa efter. Men jag väger lite, lite mer än 12 kg så mig höll skaren minsann inte för. Det slutade med att jag fick halvkrypa fram för att inte fastna varje fotsteg.
När vi ändå var framme vid gungan var det lika bra att gunga. När jag stod där – anfådd, svettig och med snö i skorna – och puttade gungan tänkte jag “Om den inte var en grop här mitt under gungan skulle det inte gå att gunga”. Jag funderade ett tag på hur det kunde vara en stor grop under gungan och sen tänkte jag “VEM har grävt en grop under gungan så att man kan gunga mitt i vintern?”.
Just när jag skulle börja göra en lista över misstänkta dykte morfar upp med en spade. För att förbättra gropen eftersom det har snöat.
Som straff för gropen under gungan fick han lov att skotta en gång åt mig när jag skulle tillbaka.
Jag har en svärmor. Också har jag en blogg där maken förekommer då och då. De här två sakerna är inte kompatibla. Min blogg är inte svärmorsanpassad. För svärmor är makens mamma. Det vet man ju hur mammor är med sina barn. Helt beskyddande och oroliga att deras barn ska fara illa.
Det här vet jag för jag är också mamma. Om vi är i en lekpark och någon unge kommer fram och knuffar gullefjunet får jag god lust att nypa ungen när ungens förälder inte ser.
För ett tag sedan berättade maken för svärmor att jag har en blogg. Han sa åt henne att han tyckte att hon skulle läsa den. “Den är faktiskt ganska rolig, också kan du se foton på gullefjunet ibland” sa han.
Å jag bara “Varför sa du så? Tänk om din mamma läser något som jag skrivit om dig och missförstår det och tycker att jag är dum med dig? Tänk om hon inte förstår att det är skämt?!”.
Svärmor vill man inte vara osams med. Det är minsann inte smart att hamna i onåder hos svärmor. Detta gäller alla svärmödrar, inte specifikt min svärmor. Man ska hålla sig på rätt sida av sin svärmor. Så nu för tiden är jag alltid jättenervös när jag skriver något inlägg om maken. Hoppar högt varje gång telefonen ringer och oroar mig att det är svärmor som läst bloggen och ringer för att läsa lusen av mig.
Jag är kvarts-finne. Min mormor var från Rokkojärvi. Där har jag aldrig varit. Jag har varit i Finland en gång när jag gick på gymnasiet och vi gjorde en supar-resa mellan Umeå och Wasa.
När jag, maken och mamma var till Ikea i Haparanda för några år sedan sen försökte maken använda sig av det här för att göra en utflykt. När vi ändå var i Happis tyckte maken att vi lika gärna kunde åka till Rokkojärvi och titta. Typ 20 någonting mil enkel väg. Han försökte hävda att vi skulle vara intresserade av “våra rötter”. Men vi har samma rötter här i Norrbotten som i Finland så ingen var intresserad. Trots att jag aldrig varit i norra Finland vet jag att de har tall, gran och björk. Det har vi här också.
Maken insisterade i alla fall och satte iväg över gränsen. När vi hade åkt en timme och tittat på träd fick mamma nog. För makens mål var huset där min mormor bott (sa han alltså men jag vet att hans allmänna mål bara var en utflykt i Finland), men mamma mindes inte vart det låg. Hon hade inte äventyrslusten att titta på träd i två timmar för att leta efter det heller. Maken fick ge vika för den allmänna stämningen av motvilja i bilen och vända hemåt igen.
Nu har han fått för sig att vi ska göra ett nytt försök när det blir vår. Han tycker att vi ska köpa en karta och ta reda på var mina förfäders hus ligger. Jag bryr mig inte. Om vi åker dit kommer vi säkert bara att upptäcka att huset är jämnat med marken.
Jag har gett honom i uppgift att hitta någon avlägsen släkting som kan guida oss på engelska. För de pratar inte engelska i den avkroken i Finland. Om han hittar en sådan får jag bita i det sura äpplet och följa med.
Jag har sagt åt mamma att hon inte får berätta för maken vad mormor hette som ogift.
Familjetid är viktigt när man har barn. Av flera anledningar. För barnets skull. För sin egen skull som förälder. För att samla duktighetspoäng i vem-är-bästa-förälder-tävlingen.
Igår gjorde vi en familjeutflykt. Det var faktiskt inga samla-poäng-baktankar inblandade i det beslutet. Det var mer så att gullefjunet hängde i gardinerna och försökte klättra upp till lampan. Då sa maken “nu måste vi ta ut henne och lufta henne litegrann innan hon river stället”.
Så vi bestämde oss för att ta skotern och köra iväg och åka lite bobb. Jag tog med en festis och mormor gjorde matsäck åt oss. Jag bad henne hacka tre skivor falukorv. Maken pratade om att vi skulle ta med några vedträn och tennstickor och grilla. Det satte jag omedelbart stopp för. En kall korv äter man upp på 30 sekunder. Om man ska göra upp eld, grilla eländet först, äta korven och släcka elden tar det evigheter. Dessutom är kall falukorv svingott, man behöver inte ens ketchup.
Morfar hjälpte oss att ordna ett nytt rep, eftersom det förra gick sönder. Innan skotern ens var ute på uppfarten körde han fast. Då blev maken glad. För maken och farsan blir alltid skadeglada när den andre kör fast. Sen går de omkring med sitt jagskainteretasflin som retas jättemycket. Det är ingen liten sportskoter farsan har, han har en tung skogshuggarskoter. Så han fick hämta en spade. Vilket ökade makens lycka.
Sen åkte vi iväg. Maken på skotern och jag och gullefjunet på bobben. Vi åkte inte långt, bara till Långsjön där vi har pulkbacken. Det tar ca 2 minuter.
När vi kom fram hoppade jag och maken av helt exalterade över att vi var på familjeutflykt. Joggade på stället och var entusiastiska. Wow, så kul tyckte vi. Sen började vi söka bekräftelse från huvudpersonen.
“Tyckte du att det var kul att tolka bakom skotern gullefjunet?”. “Så härligt att vara ute i naturen hela familjen va gumman?”. “Ska det bli roligt att åka bobb nedför backen älskling?”. Vi stod typ uppradade två personer, på knä för att vara på rätt höjd för att tala med ett barn. Vi väntade på uppskattning för våra ansträngningar att skapa en underbar familjestund.
Gullefjunet tittade på oss. Sedan vände hon sig om och tittade sig omkring. Sen vände hon sig till oss igen och sa “Var är morfar?”.
Som att det inte är en rolig utflykt om han inte är med…. Otacksamma unge!
Idag var vi bjudna på middag hos min farbror. Vi och mormor och morfar.
Vi har tilldelats ett sådant där barn som uppförandemässigt gör allt som vi innan vi blev föräldrar sa att vårt barn inte skulle göra, och som inte gör något av det som vi sa att vårt barn skulle göra.
Sitta stilla, vara tyst och inte röra saker har vi stora problem med. Så när man är borta på middag hos någon annan än mormor och morfar så är man ju lite spänd på hur det hela ska gå. Min farbrors barnbarn bor i Stockholm så hans lägenhet är inte precis barnanpassad.
Så jag ägnade en stor del av min tid åt att hålla ögonen på henne och komma med förmaningar som “tappa inte den där skålen, den kan gå sönder” och “var försiktig med ekorren, den är gjord av porslin”. Om ni har barn vet ni precis vad jag menar.
Gullefjunet skötte sig alldeles utmärkt idag. Detsamma kan inte sägas för alla gästerna.
När man är såhär fokuserad på att försöka se till att ens barn inte ställer till med något så tappar man lätt uppmärksamheten på andra som också behöver övervakas.
Först så skvalpade mormor ut vin på vardagsrumsduken. Rent tekniskt var det förstås gullefjunet som sprang in i bordet och stötte till det. Men det var mormor som hade lämnat sitt glas där obevakat, så det hela var hennes fel. Alla vet att man inte kan ställa ifrån sig sitt glas i ett rum som ett yrväder inte har utforskat sedan hon enbart kröp.
Inte nog med det. Sen tyckte morfar att tidningskorgen såg stabil ut och att det var lämpligt att slå sig ner och vila litegrann på den. Vilket slutade med att han inte satt PÅ tidningskorgen utan INNUTI den.
Man får glädjas åt att ens avkomma inte ställde till med något i alla fall. Jag måste säga att hon var väldigt försiktig när hon stoppade ner prydnader i ett träskrin som hon hittade i hörnet.
Stolt. Över mitt barn. Mina föräldrar får jag ta ett snack med imorgon.
Det påstås ju att man gifter sig med en man som liknar sin pappa. Det stämmer inte för mig. Maken och pappa är inte alls särskilt lika. Sedan vi flyttade till Jävre har dock maken blivit mer lik pappa på en punkt.
Pappa är väldigt intresserad av vädret. Speciellt på vintern. Han är mest intresserad av väder i presens och futurum, imperfekt bryr han sig inte så mycket om. Förutom när det gäller regn, då är han även intresserad i imperfekt. Hans intresse går inte ut på att sitta och föra väderdagbok, det gör han inte, han springer bara och kollar temperaturer och väderprognoser. Jag antar att det går ut på att planera snöskottning, vedeldning och motorvärmare.
Pappa har termometrar i nästan alla rum. Dessutom har han en sådan där väderstation som mäter temperatur, vindriktning, luftfuktighet och regnmängd. Han litar inte på den till 100% så han har också ett sådant där manuellt grön plaströr till regnmätare som man måste springa och tömma.
Dagligen så kollar han ute-temperaturen i köket och jämför den med ute-temperaturen i vardagsrummet flera gånger. Den brukar nämligen skilja sig åt någon grad. Dessutom är vädret det enda han tittar på på TV. Också kollar han vädret på nätet flera gånger om dagen.
Maken har aldrig varit någon väderprognos-kollar-fanatiker. Förrän vi flyttade hit. Nu känns det ibland som att man bor med farsan igen. Maken sitter och kollar väderprognoser och berättar för mig vad det ska bli för väder och jag lyssnar med mindre än ett halvt öra. Han och pappa kan ha konversationer i stil med detta.
Maken: Imorgon ska det bli bättre väder.
Pappa: BÄTTRE???! Det ska ju bli lika kallt som idag.
Maken: Jag kollade just prognosen och imorgon blir det bara -15º.
Pappa: Swåll (Pitemål för svammel)! Vad använder du för vädersite?
Maken: Klart.se.
Pappa: Den är inge bra.
Maken: Jag var inte nöjd med yr.no så jag bytte till Klart.
Pappa: Yr.no är överskattat, jag tittar på den ibland men jag tycker inte att den är så märkvärdig som alla säger.
Maken: Vad använder du för sida då?
Pappa: SMHI, Aftonbladet och blabla [jag har glömt bort vad den sista var]. De brukar skilja sig åt litegrann men de är mycket bättre än Klart och Yr.
Själv sitter man bara där och undrar vad det spelar för roll vilken vädersite man tittar på och när en väderprognos någonsin har stämt.
Om man bor i Piteå och har en blogg måste man ha foton av Pitepalt på bloggen. Det är regeln. Jag minns inte om jag redan har palt på bloggen. Jag kan faktiskt inte minnas alla litterära mästerverk jag har producerat. Därför kommer det en bild på palt nu.
Nu vill ni såklart veta hur man gör palt.
Först skalar farsan man potatis. Sen maler farsan man den i en kvarn. Om man inte har någon kvarn kan man riva den med rivjärn. Sen häller morsan man allt i en assistent och blandar i mjöl och salt. Lagom mängd av allt.
Sen rullar morsan och farsan man paltarna med fläsk i mitten.
Sen kokar man paltarna i en gryta i typ en timme. Maten är alltid klar halv fem.
Sen äter man palten med lingonsylt och smör och dricker mjölk till. Första gången maken skulle äta palt frågade han om han inte kunde få vin eller öl till. Det fick han inte för det är förbjudet. Det är också en regel. Man dricker mjölk till palt.
När man har tagit några tuggor frågar mamma alltid “blev den bra?”. Det blir den alltid. Palt är jättegott. Om jag skulle dömas till döden för något fasansfullt brott och fick välja en sista måltid skulle jag välja palt. Så man svarar “det är supergott”. Två tuggor senare säger mamma alltid “den blev lite osalt” eller “den blev lite för salt”.
Jag fattar aldrig vad hon menar, för den smakar alltid likadant.
När alla har ätit klart tar pappa upp paltarna som är kvar på ett fat för att kallna. Samtidigt räknar han de som är kvar. Sedan får alla redogöra för hur många paltar de har ätit. Pappa adderar ihop alla siffrorna och informerar om hur många paltar det blev under dagens paltkok. Igår blev det 31 paltar. Imorgon ska jag äta stekt palt till lunch.
Ja då tror jag att jag har uttömt ämnet palt för den här gången.
Vi är hos mina föräldrar. För någon månad sen skickade mamma efter sockar till dem och köpte ett packe till gullefjunet också som jag tyckte var bra. Så jag frågade om de ska beställa något igen snart från den butiken. Vi börjar diskutera storlekar, och jag glömmer alltid bort vilken sko/sockstorlek gullefjunet har.
Jag: Vilken storlek beställde du förra gången?
Mamma: Jag minns inte, jag frågade dig.
Jag: Inte kommer jag väl ihåg vad jag sa då. Beställde du på nätet så att man kan gå in och kolla vilken storlek du köpte?
Mamma: Nej jag ringde nog, jag handlar inte på nätet sedan den där skithögen.
Jag: Vilken skithög?
Mamma: Jag skulle handla på nätet också funkade det inte så jag var tvungen att ringa deras kundtjänst.
Jag: Vadå? Var de otrevliga mot dig då när du kallar honom för skithög?
Mamma: Nej, jag var tvungen att välja ett användarnamn och lösenord och allting var upptaget. Till slut blev jag så irriterad att jag skrev “skithög”, och det var ledigt. Men sen funkade det ändå inte och då var jag tvungen att ringa kundtjänsten och be om hjälp. Då frågade de efter mitt användarnamn också var jag tvungen att säga att det var “skithög”. Då skämdes jag så mycket så nu vägrar jag handla på nätet.
Jag: Så larvig du är. Hälften av alla mina användarnamn och lösenord är svordomar. De har nog hört betydligt värre saker än “skithög”. Du kan ju inte hålla på och ringa in beställningar som någon annan stenåldersmänniska bara för en liten skithög!
Så här är regeln – man får godis på lördagar. Bara på lördagar.
Det är klart att man kan göra undantag från den här regeln ibland. Men bara ibland. När någon som är kompetent att fatta beslut om undantag säger att det är okej med ett undantag. Mamma tex innehar undantags-besluts-kompetens.
Om man gör undantag på söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag så är undantagen en regel istället för undantag.
Det är väldigt jobbigt för en förälder när frågor som “vad vill du ha till lunch?” besvaras med ordet “godis” eller när barnet vill ha godis som tröst för att det har slagit tån på en mattfrans. Därför är det väldigt viktigt att man håller på reglerna om att man bara äter godis när mamma och pappa har bestämt att man får äta godis.
Om man är konsekvent och förklarar det här förstår till och med en två-åring den här regeln och klarar av att följa den utan en massa bråk och skrik.
Så det är väldigt märkligt att det är så svårt för vuxna människor som morföräldrar att förstå den här enkla regeln.
För en 30-35 år sedan hette det minsann aldrig “barn måste ju få godis då och då” så jag begriper inte riktigt varför det betraktas som orimliga regler att bara äta godis på lördagar nu, när jag bara fick godis på lördagar när jag var liten.
Ni vet hur det är när folk ligger på golvet och sopar ihop granbarr och involverar sitt barnbarn och säger saker som “kolla här så många granbarr, sopa upp dem på det här A4-arket så ska vi visa din mamma”.
Alla har ju någon sådan i släkten va? Det blir lite tjatigt i längden, eller hur?!
Man behöver faktiskt inte leta upp granbarren. Om man leker med lego på en matta kan man se sig för. Så många dagar om år handlar det faktiskt inte om.
Imorgon slutar julen. Jag har kollat i almanackan. Imorgon är det torsdag. Det finns ingen jul i torsdag så imorgon kan man kasta ut julen. Då blir man av med granen. Till trettondagen är man av med barren också om man ligger i.
Min pappa säger att halva min vante sitter fast på deras verandadörr. Han överdriver. Titta själva. Det är inte alls en halv vante. Det är bara lite ludd.
Mina föräldrar har byggt in ytterdörren innanför en pensionärskuvös. Så man måste manövrera sig förbi sådana där skjut-dörrar när man ska in. Som går jättetrögt när det är en massa snö och is. Ibland när man kommer dit för att hälsa på har skjut-dörrarna frusit fast så att man inte kommer in. Så man får gå hem igen eller börja banka på rutorna för att någon ska komma och hjälpa en dra från andra sidan.
Det här med luddet är faktiskt inte alls mitt fel. Jag hade varit ute i snön. Åkt bob och pulka. Gjort en snö-ängel. Mina stickade vantar var fulla med snö.När jag hade lekt klart gick jag in och pratade några ord. Då tinade snön på mina vantar.
När jag skulle gå hem skulle jag dra igen verandadörren. Man gör ju så när man går, stänger dörren efter sig. Verandadörren är iskall. Inte bara bildligt talat alltså, på riktigt. Så helt plötsligt stod jag där med min stickade vante fastkfrusen i handtaget. Jag var tvungen att rycka loss handen. Då blev det kvar LITE ludd på handtaget.
Vad skulle jag ha gjort liksom? I och för sig – jag erkänner att jag hade kunnat ta av mig vanten och låtit den hänga där på verandahandtaget till i maj när det börjar töa. Men det är ju kallt ute. Jag skulle ha frusit om handen om jag hade gått hem utan vante.
Man kan ju torka bort luddet från handtaget till våren när det börjar töa, lika gärna som att vanten ska hänga där i flera månader medan jag fryser om handen.
Som om inte allt det här är nog. Anklagelser om att halva min vante sitter fast på deras dörrhandtag. Dessutom kröp farsan omkring på vardagsrumsgolvet och lekte med lego och fick ett granbarr i fingret. Djupt in i fingret, typ en halv cm. Det är tydligen också mitt fel. För att det var jag som propsade på att de skulle ha en gran.
Gullefjunet har en kusin som är vuxen. Gullefjunets kusin fick barn ca 7 månader efter oss. En flicka som heter G. Så gullefjunets kusin har alltså ett barn som är nästan jämngammal med gullefjunet. Om/när gullefjunet får barn blir det barnet tremänning med G, som då alltså också är vuxen. För vi har inte tänkt oss några tonårsgraviditeter i gullefjunets framtid. Det ingår inte i planerna.
Komplicerat va? Alldeles för komplicerat för barn. Så vi säger till gullefjunet att hon är kusin med G fastän hon egentligen är kusin med Gs mamma.
Igår hade vi i bokat in en God Jul-Skypning med svägerskan och hela deras familj. Inklusive lilla G.
Vi hade bestämt att vi skulle ha vårt julbord tidigt, redan klockan två. Sen skulle tomten komma någon gång efter maten. Svägerskans familj gjorde mer traditionellt så att de skulle äta senare. Så maken och svägerskan bestämde kvart i fyra som Skypetid. Tanken var att det skulle bli mittemellan, efter vi ätit klart och tomten hade gått och innan tomten och maten hos dem. Mitt i Kalle Anka.
Så här i efterhand kan jag väl säga att det här var kanske inte riktigt schyst mot lilla G. För kvart i fyra var vi fortfarande mitt i julklappsöppningen. Så där blev de två barnen fösta framför datorn för att sitta och vinka till varandra. Gullefjunet var exalterad över de julklappar hon redan öppnat och sprang ut och in i kamerabilden och visade upp leksaker. Helt plötsligt kom hon farandes med en julklapp och började riva julklappspapper och kastade det till höger och vänster.
I andra ändan av Skypen satt lilla G som tomten inte hunnit komma till ännu och tittade på. Hungrig. För de hade ju inte ätit än heller. Dessutom fick hon lov att sitta och lyssna när en massa dumskallar till vuxna satt och sa “Titta G! Gullefjunet har fått en docka. Vad fin!”.
G sa inte så mycket. Men jag vet vad hon tänkte. Hon tänkte “Det skiter väl jag i. Vad gullefjunet har fått i julklapp. Jag vill ha MINA julklappar.”
Vi ska äta julmat. Innan vi ens har dukat av bordet kommer mormor att fråga vad vi ska äta på nyår. Morfar ska ta på sig hörapparaten så att man slipper säga allting tre gånger. Vi ska spela julsånger. Vi ska Skypa farmor och faster och säga God Jul. Tomten ska komma. När han frågar om det finns några snälla barn ska gullefjunet svara “Jag har tvättat håret”. Vi har bestämt att vi inget nämner till tomten om allt skrik och bråk som förekom under hårtvätten. Maken får öppna Aladdin-asken som han sitter och blänger på just nu.
Jag vet inte om vi ska titta på Kalle Anka. Jag bryr mig inte. För mig spelar det ingen som helst roll om den svarta dockan är med eller bortklippt. Här hos oss gör vi inte så mycket dramatik kring heliga svenska jultraditioner i form av tecknade filmer som importerats från USA.
Att säga att julen är förstörd för att de har klippt i Kalle Anka är superlöjligt. Kalle förstördes som jultradition när videospelaren kom. För då spelade man in Kalle Anka och tittade på det hela året. Tills man var less och nu är det ingen viktig jultradition. Det är inte speciellt längre. Om gullefjunet vill titta så gör vi det. Då återinför vi Kalle som jultradition.
Mer då? Ja vi får väl leka med leksakerna som tomten kommer med.
Min pappa äger skog. Han är väldigt bekymrad över den där skogen. Vem som ska sköta den i framtiden. Det här är inget nytt som har dykt upp sedan han gick i pension. Han har varit bekymrad de senaste 20 åren. Han har nämligen konstaterat att både jag och min bror är helt odugliga på skogsskötsel.
Nu har han dock fått nytt hopp. En tvååring i form av gullefjunet. Han hoppas att hon ska visa intresse för skog. När han kom på att han kunde involvera henne i huggandet av granen blev han helt plötsligt intresserad av julgran.
Så idag har vi huggit en julgran.
Först utrustades gullefjunet som en riktig skogshuggare.
Sedan ställde sig morfar och gullefjunet och betraktade den tänkta julgranen och diskuterade om den skulle passa som julgran. “Mormor kommer säkert att säga att den är ojämn och har alla grenar på ena sidan” sa gullfjunet. “Det säger hon alltid oavsett vilken gran man kommer med. Det var därför vi köpte plastgran och den dög bra i alla åren tills din mamma flyttade hem och började tjata om att det ska vara en riktig gran” svarade morfar då. “Då tar vi den här, alla kommer att tycka att den är jättefin för att det är jag som har huggit den” bestämde gullefjunet.
Sen sågade de. “Så här gör man, bla bla bla” berättade morfar under tiden.
När granen var fälld ställde de sig och betraktade sitt verk.
Som avslutning släpade de fram sitt byte för att ställa granen i pannrummet för avtining.
I eftermiddag ska granen kläs. Vi ska bara leka litegrann först.
Vi ska vara hos mormor & morfar på julafton. Det står en plastgran på deras pensionärsveranda, men inne har de ingen gran ännu. Vet ni vad min mamma fick för svar när hon frågade om det var dags att hugga en julgran snart? “Det är för djup snö” fick hon till svar.
Var det någon från Stockholm som sa så tror ni? Nej, det var min pappa. För djup snö?!
Ett barnbarn har han. Ska det barnbarnets julklappar ligga under TVn då eller? Va? Vad får man för julstämning om julklapparna ligger under TVn?
Det finns ju spadar. Dessutom behöver man ju inte ta en julgran från djupaste skogen, det finns ju granar bredvid vägen också. Är det verkligen för mycket begärt med en julgran? Jag tror att det ligger till så att han inte vill dammsuga granbarr.
Jag tror att jag ska gå och hämta en motorsåg och lasta den på fyrhjulingen. Då kommer farsan och komma farandes med invändningar om att jag inte vet hur man använder en motorsåg, också åker han och hugger en gran.
Bara ingen berättar för honom att jag inte ens vet hur man startar fyrhjulingen så kommer säkert den här planen att fungera. Går den planen i stöpet ska jag säga till gullefjunet att hon ska säga till morfar att man MÅSTE ha en julgran. Hon får alltid som hon vill när hon frågar morfar.
Idag har maken meddelat att imorgon ska han och gullefjunet bygga en snögrotta. Och en snörutschkana med trapp vid sidan av.
Sedan han sa det har min farsa gått omkring och småskrattat sitt “Stockholmaren-skratt”. Ett skratt som avslöjar vad han har för uppfattning om Stockholmares förmåga att bygga snögrottor. Han har upprepade gånger frågat gullefjunet “ska du och pappa bygga en snögrotta imorgon?”. Han sa också “morfar kanske också kommer ut när ni ska bygga en snögrotta”.
Är påven katolik? Självklart kommer morfar att vara med när det ska byggas en snögrotta. Jag har mycket svårt att tro att han skulle missa det här. Maken hade nog tänkt sig att gräva ett hål i någon snöhög också skulle det vara bra med det.
Jag har däremot inte heller legat på latsidan. Jag har berättat för gullefjunet att de bästa snögrottorna har jättemånga gångar mellan minst fyra rum. Huvudingång, bakdörr och sidoentré ska man också ha. Bord och stolar i vardagsrummet och en säng av granris i sovrummet.
När allt det här är klart kommer farsan och maken ha haft en tuppkamsmätning i snögrottsbyggande och det kommer säkert att finnas ett helt snöpalats med två våningar och gångar som man går vilse i.
Jag ska hålla mig inomhus. Vissa saker behöver man inte vara på plats för att njuta av och skratta åt. Bara det faktum att det är pudersnö just nu gör detta till ett mycket intressant projekt.
Jag går ut när allt är klart och tar ett foto. Jag kan även tänka mig att testa rutschkanan.
I hela tre veckor ska han vara hemma. Han ska bygga lego, klossar, leka med troll, bondgården och barbafigurer, dra pulka, åka stjärtlapp och köra spark, läsa sagor och titta på Pingu och Hopphatten på YouTube, köra bil till Nimbys så att gullefjunet får leka i leklandet och mamma och pappa får ta en öl tillsammans, dega med modellera, rita och bara i största allmänhet “kom-följ-mig-titta-här-a”.
Det finns någon som längtar så att hon håller på att dö. Hon kunde knappt somna igår för att hon längtade så mycket efter att det skulle bli fredag så att morbror kommer hem. Jag alltså.
Gullefjunet ser också fram emot att morbror ska komma hem. Han är hennes favorit. Han har opererat knät så hon ska ta tempen i båda öronen och konstatera att han har 34º och ge honom ett plåster så att han blir frisk.
Farsan och maken har länge gått och sagt att de hoppas att det dröjer länge innan snön kommer. Nu är den äntligen här och då muttras det om skottning och sopning. Pappa har till och med varit och stoppat ner en tumstock i snön och konstaterat att det var “33 cm snö kl halv tolv och det har ju bara fortsatt vräka ner sen dess”.
Jag däremot tycker att det är jättebra att snön har kommit. Nu kan man åka pulka, stjärtlapp, skidor, spark, göra snöänglar och snart kan man maken/farsan bygga snögrottor och göra snögubbar. Dessutom blir det ljusare ute. Fördelarna väger alltså upp för nackdelarna. Speciellt eftersom det inte är jag som skottar eller sopar.
Igår bjöd vi mina föräldrar på köttbullar och mos till middag. Köttbullarna kom ur frysen men de var hemmagjorda och det var jag som hade lagat dem. När vi satt och käkade tyckte jag att det kändes som att det var något som fattades, som att jag saltat eller pepprat för lite eller så.
Jag: Jag är inte helt nöjd med köttbullarna.
Pappa: De var ju jättegoda, det är knappt man kan tro att det är du som har gjort dem.
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska vara förolämpad eller nöjd över det berömmet.
Jag har en kusin. Ja, egentligen har jag 25 men just idag är det en av dem som är huvudperson. Han är ett år äldre än mig. När jag var fem eller sex år gammal sa jag till honom att vi skulle gifta oss när vi blev stora. Då upplyste han mig helt brutalt om att det inte gick, för kusiner får inte gifta sig med varandra. Det tycker jag var taskigt. Jag tycker att han kunde ha sagt att vi skulle prata om det hela igen om något år. Om jag hade varit lite äldre kanske jag skulle ha hanterat beskedet bättre utan att känna mig helt hjärtekrossad.
Jag repade mig, gick vidare och hittade en annan man, som jag inte är släkt med, att gifta mig med istället. Kusinen höll envist fast vid sitt ungkarlsliv. Men till slut kom en kvinna och fångade honom. Idag är det hans tur att gifta sig.
Jag tänkte att jag så här på hans bröllopsdag skulle hjälpa honom att förbereda sig på vad det äktenskapliga livet innebär.
Kära kusin – en kort introduktion till det äktenskapliga livet
Ert gemensamma hem. Det heter så. Du kommer att bli ombedd att ha åsikter om möbler, gardiner, kuddar och lampor. Om du inte har några får du anstränga dig och hitta på en åsikt. Annars visar du inte tillräckligt med intresse för ert gemensamma hem. Om du har tur så sammanfaller din smak och dina åsikter med frugans. Då får du ett hem inrett helt i din smak. Om du har en avvikande åsikt får du lära dig att leva med att saker och ting brukar se bättre ut när de kommer på plats, och med tiden vänjer man sig vid otroligt fula prydnadsaker som inte fyller någon funktion. För att det ska bli som du vill vid åsiktsskillnader är helt uteslutet.
Jämlikheten. Det här är viktigt i ett äktenskap. Hälften av matlagning, städning, tvätt och barnomsorgen ska du göra. Soporna, rensa avlopp, eventuell snöskottning och bilen är ditt ansvar. Detta kan kanske låta lite orättvist, men det är det inte. Det är för din egen skull. Det är viktigt att män får vara män emellanåt i allt det jämlika.
Barn. Jag vet att du låtsas att du tycker att barn är onödiga. Det här är naturligtvis en fasad för att dölja din rädsla. Man måste inte ha barn bara för att man är gift. Men statistiken talar emot dig.
Du kommer att bli en fantastisk pappa. Du kommer att ha ditt barns foto som skrivbordsbild i telefonen. Du kommer att visa fotot för alla dina vänner, din chef, alla kollegor och kunder. Du kommer att sitta vid middagsbordet på parmiddagar och berätta er ”förlossningshistoria” mitt under middagen utan att ta någon som helst hänsyn till att folk försöker äta. Du kommer att göra statusuppdateringar på Facebook när barnet vänder sig på mage första gången och tar sina första steg. Du kommer att bli en av alla dessa människor du föraktar.
”Samvaro”. Nyhetens behag lägger sig efter ett tag. Morgonsexet brukar försvinna först. Ni har ju varit ihop ett tag, så just det är kanske redan ett minne blott. Till slut är det enbart fredagar som gäller. Fredagsmys kommer att få en helt ny innebörd och bli en extremt viktig del av ditt liv. Det är slut med en öl efter jobbet. Du kommer att ha bråttom hem till fredagsmyset.
Så en fredag när du kommer hem får du beskedet att ikväll blir det inget. Nu är det bara speciella tillfällen som gäller. Dagar som innehåller ordet afton. Midsommarafton, julafton och så vidare. Du kommer att upptäcka att du allt oftare sitter på balkongen/verandan och tittar på solnedgången och säger till frugar ”vilken vacker torsdagsafton”. Men det har du inget för. Torsdagsafton finns inte med i almanackan.
Det är fantastiskt att vara gift. När du har vuxit in i din roll kommer det att vara precis så här du vill att ditt liv ska se ut. Ni kommer att bli så lyckliga i alla era dagar.
Grattis på bröllopsdagen! Hoppas att ni har haft en fantastisk dag och att fortsättningen av kvällen blir lika lyckad. Bli inte för full under festen. Du har plikter i natt. Idag är ett sådant där speciellt tillfälle. Det gäller att ta dem till vara.
Igår drack vi kaffe hos svärmor. Vi fick mackor till. Lax. Renkött med pepparrotsröra. Rostbiff med saltgurka. Gullefjunet fick barnanpassade smörgåsar.
som bilmekaniker. Farsan ringde skrockandes och berättade att en lampa på hans bil gått och att han läst på bloggen att jag är så himla bra på att byta lampor så kunde jag möjligtvis komma och byta hans också.
Jag känner att det här skulle kunna bli min nya karriär. Jag tror att jag ska ta betalt genom att han får skjutsa oss till Kallax imorgon bittí.
Kaffe-rapport. Kaffe hos svärmor alltså. Man kan äta smörgås till kaffe. Svärmor har avtvingat maken ett löfte att vi inte äter något innan vi kommer dit så att vi kan få en smörgås.
Vi ska vara hemma över jul, därför ska vi åka ner till Stockholm i veckan istället. Maken levererade nyheten till svärmor idag och föreslog att hon bara skulle bjuda på kaffe så tar vi med oss fikabröd. Det här ogillar svärmor, hon vill helst bjuda på trerätters middag eller i vart fall lunch.
Maken och svärmor debatterade det här över Skypen ett bra tag idag. De kom överens om en dag och en tid, men jag vet faktiskt inte vem som vann angående förtäringen. Eller ja, svärmor gav med sig. Men jag tror att hon bara låtsades, jag tror inte att sista ordet är sagt om detta. Jag skulle inte alls blir förvånad om fin-porslinet är framdukad när vi kommer dit.
Den här Stockholmsresan lär bli händelserikare än den förra eftersom gullefjunet ska med.
Nu har jag lagt upp julgardinerna, strukit dem och knutit om knutarna. Det måste jag ju ha gjort, för nu är de upplagda, släta och har rosetter.
När jag var klar sa jag “ta hit duschdraperiet också så lägger jag upp det också så att det inte släpar i golvet och blir mögligt”. Sa jag till mig själv alltså.
När man lägger upp dusch-draperier syr man inte upp dem längst ner. För där finns det en “tyngd” så om man lägger upp nerifrån försvinner den. Det skulle jag aldrig ha tänkt på om jag inte hade berättat det för mig själv.
Det är tur att jag bor i samma by som mig själv. Om jag inte bodde så nära mig som jag gör skulle jag inte sy lika ofta som jag gör.
Jag får lov att tacka mig själv för att jag var så snäll och duktig och la upp gardinerna.
