Category: Familjen

Igår när vi skypade med mormor och morfar sa morfar till gullefjunet “jag funderar på om jag ska komma ner och hälsa på dig”.

Då svarade hon “morfar när du kommer och hämtar mig med flyget så lovar jag att jag ska sitta ner och spänna fast bältet”. Å ja. Det där blev sådana där ord som inte går att ta tillbaka. Då gick det inte att få mormor och morfar på andra tankar längre.

Min bror har nämligen redan bokade biljetter för att åka till Piteå nästa helg. Så nu sitter jag på telefonen och försöker boka in gullefjunet på hans bokning så att hon kan följa med.

Mormor ringde speciellt en extra gång för att säga att “det räcker ju om du köper en enkel biljett”, för om hon ändå åker hela vägen till Piteå “kan hon ju lika gärna stanna en vecka”. Hon sa att hon eller morfar skulle följa med gullefjunet tillbaka sen, men när jag frågade vilken dag blev hon lite svävande. Just nu är det lite oklart när vi får tillbaka henne.

Egentligen hade jag tänkt visa er en före och efter bild av kalaset. Hur fint jag hade pyntat och hur barnen massakerade allting. Rev ner ballonger, bet en tugga från alla bullar och la tillbaka dem på fatet, spred små bitar av presentpapper över hela golvet, spillde saft och kletade grädde.

Men min farsa var ju där. Innan sista gästen ens gått hem så hade han städat upp alla spår av kalaskaoset. Så jag hann inte ta någon bild av det.

Han är ju lite uttråkad av att vara pensionär. Han skulle kunna söka jobb som kalasstädare och tjäna en förmögenhet.

 

Om ni var på Coop vid Bromma Blocks vid sex-tiden tidigare ikväll va. Om ni stod i mejeriavdelningen som ligger nere i hörnan. Typ 100 meter ifrån området där grillarna och solstolarna är. Om ni då i mejerihörnan undrade vad det var som pågick när ni hörde en unge skrika sjunga. Om ni sen när ni gick förbi trädgårdsstolarna såg en vithårig karl sitta i en av de där trädgårdsstolarna och se uttråkad ut med den skrikande sjungande ungen i knät. Om det satt flera vithåriga karlar där så menar jag den karln som hade en mjukkatt (som vi alltid brukar hänga tillbaka för vi har så många katter) i ena handen och torsdagsgodis i den andra.

Om det där hände er när ni försökte mathandla i lugn och ro ber jag om ursäkt. Det var mitt barn och min pappa. Jag kunde inte få tyst på henne. För jag var inte där. Jag var på kryddavdelningen och vände på kryddburkar. Jag hörde ju också henne. Jag hoppades att morfar kanske skulle tona ner henne snart. Men morfar tycker ju att sånt där är kul. Så han satt bara där och lät henne hållas och njöt av uppmärksamheten som hans talangfulla barnbarn drog till sig.

Om ni strax innan ni kom fram till det sjungande barnet gick förbi en kvinna som stod och fotograferade kryddhyllan med mobiltelefonen så var det jag. Fast ni kanske redan hade räknat ut att det ena hängde ihop med det andra. Ni tänkte väl att två märkliga händelser på Coop på samma gång inte kunde vara slumpmässiga utan att det naturligtvis hängde ihop på något sätt.

Jag hoppas att ni förlåter mig. Nästa gång lovar jag att lämna båda två i bilen. Med nedvevade fönsterrutor förstås.

På måndag kör vi söderut igen. Vi har alltså varit här i en hel vecka. Är mina burkar fulla med blåbär och hallon nu då? Hallonen har inte ens mognat än. Så fort ett endaste litet hallon blir ljusrött hämtar morfar det och ger det till gullefjunet.

Så här ser det ut i blåbärsburken efter att morfar var ute och cyklade. Det räcker ju inte ens till EN blåbärskaka.

Då får jag väl nöja mig med två dl blåbär tänkte jag. Men nej, så var det visst inte heller. Den där lilla burken med blåbär är tydligen gullefjunets “efterrätts-blåbär”. Det var ju så jag tänkte med blåbären också. Ner i min burk, in i bilen för bilresa till Stockholm och in i frysen. Efterrätt till gullefjunet i oktober och mars och alla månader däremellan. Inte bara efterrätt i tre dagar i juli.

Ska man verkligen måsta dra på sig de röda gummistövlarna och gå ut i skogen och plocka bären själv? Så var det minsann inte när jag var liten. Då dök bären bara upp på bordet också fick man äta så mycket man ville.

Jag får ta ett snack med gullefjunet om det här. Att morfar inte är att lita på. Först plockar han bär åt en i 35 år och helt plötsligt stryper han bara bär-leveranserna åt en och börjar ge bären åt någon annan lockhårig liten person med blå ögon som får allt hon ber om. Så att en annan måste börja plocka sina egna bär. Skitjobbigt är vad det är.

Ni får ursäkta, det blir en historia till om barnet. Det är så enkelt att blogga om henne, om jag berättar om henne kan jag bara citera och behöver inte anstränga mig.

En av mina kompisar har en stuga ut mot Borgarudden. Vi har varit och hälsat på där idag. De har en son som är några månader yngre än gullefjunet. Pojken är väldigt intresserad av bilar och hade fräckheten att kalla vår bil för en Volvo.

Det gjorde gullefjunet mycket upprörd. Hon vevade med hela armen när hon upplyste honom om att det minsann inte var någon Volvo utan en BIL. Mamma och pappas BIL.

Jag har inte prioriterat det där med bilmärken i hennes utbildning. Nu fick jag då lov att dra det och försöka förklara att en bil kan vara både en bil och en Volvo på samma gång. Hon såg mycket tvivlande ut och jag kände själv hur tveksamt hela konceptet lät. Som att det på något sorts sätt spelar någon roll vad bilen har för märke. Det är faktiskt ganska jobbigt när en sak är flera saker samtidigt. Hon ställde i alla fall inga följdfrågor om hur en bil också kan vara en Volvo och det kändes skönt.

Jag får be morfar att han tar hand om bil-utbildningen för det är inte alls min grej. Eller kanske inte. För då stiger jag kanske upp en morgon och hittar treåringen ståendes på en pall och tittar ner under huven på Volvon medan morfar står och pekar och förklarar hur man kollar oljan. När jag skulle ta körkort tvingade farsan mig att lära mig hur man bytte däck, olja och lampor på bilen. Ingen annans farsa höll på så där.

Fast det var ju tur att han gjorde det. För ingen fick byta däck eller lampor på uppkörningen. Ingen utom jag. Jag trodde att uppkörningsmannen skämtade med mig när han sa att jag kunde ta av mig säkerhetsbältet igen för vi skulle byta lampa innan vi började köra. Lampan var inte ens trasig! Men jag bytte den, körde upp och fick mitt körkort.

Sen när gullefjunet skulle sova ikväll berättade hon för mig att “jag är inte trött, det är därför det är så jobbigt att sova, men du är trött mamma så du kan sova”.

Det där sista om sovningen har ingenting alls med Volvon att göra. Det enda det har gemensamt med Volvo-historien är att det var en annan sak som guldklimpen sa idag som jag skrattade åt.

Idag har vi pyntat kojan och klippt bandet.

Sen tryckte vi in oss allihopa i kojan och hade saft och ballerinakak-partaj.

Värdinnan gjorde tydligt att hemma hos henne är bordsskick inte av högsta prioritet. Avslappnat ska det vara. Det där med fötterna på bordet är något otyg hon har lärt sig av morfar.

Vi avslutade kalaset med att gunga högt. Gunga-hela-vägen-upp-till-kotten kallar dom det, de som har hittat på den här leken. Själv fick jag svindel bara av att titta på.

Vi har även hunnit bygga ett sandslott med vass på taket. Mitt bidrag till bygget var att stå och prata med en gammal klasskompis från gymnasiet som jag helt otippat träffade i fotbadet vid Bunesands sandbank. På så sätt bidrog jag genom att inte lägga mig i och dirigera hur maken skulle gräva. Alla blev alltså nöjda och glada.

Nu är vi framme och har fått höra vad gullefjunet och mormor och morfar har sysslat med. De har bland annat cyklat. Det finns en runda runt byn som är fem km. Den cyklade morfar med henne på pakethållaren igår. Mer än halvvägs annonserade gullefjunet att hon hade tappat skon. De vände och hämtade skon.

På ICA köpte de godis. Som de skulle spara och äta hemma. Morfar lät gullefjunet hålla påsen. Duh! När de kom hem frågade morfar var godispåsen var och gullefjunet berättade att hon hade tappat den.

Då försökte morfar få henne att stanna hemma med mormor medan han letade godispåsen. Men si det gick inte, gullefjunet skulle med. Så de åkte och letade godispåsen. När de hittade den var den tom. Den här byn är ganska liten så att en godistjuv skulle ha hunnit dit var inte så troligt. Morfar frågade var godiset var och då äntligen berättade gullefjunet att hon hade ätit upp dem.

Gullefjunet tyckte nog som jag. Är man så lättlurad att man tror att hon ska spara godiset tills hon kommer hem så kan man gott ränna runt byn och leta efter en tom godispåse!

Morsan och farsan trodde kanske att ja ba sku säja “okej ni får väl behålla henne då, vi hälsar på till jul”. Så enkelt ska de inte tro att de kommer att bli.

När de säger till gullefjunet “du har det ju mycket bättre här hos oss, frisk luft, du kan vara ute i skogen varje dag och plocka bär också får du godis varje dag” så låter det kanske frestande för gullefjunet. Det där med godiset alltså. Skog finns ju i Stockholm också, och det där med frisk luft bryr hon sig ju om ungefär lika mycket som en tonåring.

Då drar jag fram mitt trumfkort. Jag visar en bild och säger “kolla gumman, mamma har köpt ett trollhus som står i ditt rum i Stockholm”.

Då är jag helt säker på att slaget är vunnet. Vem skulle välja frisk luft över ett trollhus liksom?!

Saknar gullefjunet oss? Mormor och morfar ger henne inte en chans så mycket som de sysselsätter henne.

Kan mormor och morfar stava till “nej”? Nej.

Kommer vi någonsin att få tillbaka vårt barn? Tveksamt, men jag är inte den som ger upp utan kamp.

Vad säger ni, är den där fisken inte stor? Nu är ni ju rent elaka!

 

Hos mormor och morfar finns det hur mycket tomt och skog som helst att springa omkring på. Gullefjunet kan vara ute hela dagen. Så jag bad morsan att de skulle låta barnet vara utan blöja så mycket som möjligt när hon är ute. För om hon kissar ner sig på gräsmattan så behöver man inte torka upp. Och om hon kissar ner sig några gånger kanske hon kommer på att det är obehagligt att kissa ner sig och börjar gå på pottan eller toaletten istället.

Idag har de då pottränat uppe i Jävre. Ikväll när jag pratade med dem sa mormor att hon har ställt in potträningen. Hon säger att det får vänta tills vi kommer upp till helgen och kan ta hand om det själva.

Jag tycker att det är svagt att ge upp efter tre olyckor.

Vi hade inget sådant när vi överlämnade gullefjunet till morfar på Arlanda idag. Ja vi har tur vi. Morfar flög alltså ner från Luleå enbart och endast i syftet att hämta gullefjunet. Han klev av ett plan, tog barnet och hoppade på nästa tillbaka. Vi älskar mormor och morfar här hos oss.

Gullefjunet vevade lite lätt med en hand över axeln åt oss när hon gick genom säkerhetskontrollen. Något uppslitande farväl hade hon inte tid med. Hon skulle gå och titta på kråkan som hon vet finns i taket på Junibackens lilla lekhörna på terminal fyra.

Idag var det fredag. Jag var trött efter jobbet. Folk har i kommentatorsfältet indikerat att om man är trött två timmar innan man slutar jobba kan man bara lägga ner sina arbetsuppgifter och göra något helt annat. Det kände jag för att göra vid tretiden idag. Jag funderade på att spola golvet men jag hittade ingen slang så jag fick helt enkelt fortsätta göra det jag är anställd för att göra. Där jag jobbar misstänker jag dessutom att det inte skulle vara uppskattat om jag spolade golvet. Folk skulle helt enkelt konfrontera mig och fråga mig vad jag trodde att jag sysslade med.

Men när jag kom hem – då är det ju jag som bestämmer. Så jag ville ha lugn och ro. Så jag lämnade gullefjunet i makens sällskap och åkte iväg till Bromma Blocks. Så desperat var jag. För jag vet var Bromma Blocks ligger på kartan men att manövrera bilen mellan hemmet och dit har jag aldrig gjort förut. Desperation (efter lugn och ro) är rädslans (över att köra bil där man inte hittar) största fiende. Inom fem minuter var jag framme. Av ren beslutsamhet. En timme och tio minuter senare var jag hemma igen med vin, middagsmat och en picknick-korg. Och då hade jag även hunnit med att titta på rean i tre klädbutiker.

Picknick-korgen i fråga hade jag sett i ett reklamblad för flera veckor sedan och ställt in siktet på. Jag haffade en expedit och krävde att hon skulle leda mig till picknick-korgen. När jag såg den var den tre gånger så liten som den hade sett ut i reklambladet. Då blev jag överlycklig. Tre gånger mer lätthanterlig. Det går max ner två små kanelbullar och ingen festis i korgen.

Jag frågade tom expediten om hon verkligen var nöjd med 129 kr eller om hon ville ha det ordinarie priset av 250 kr. En miniatyr-leksakspicknick-korg är ju helt klart värt dubbelt så mycket som en korg som är tre gånger så stor.

På väg till bilen såg jag att det stod på förpackningen att picknick-korgen hade 17 tillbehör. Som att det skulle vara något positivt. 17 tillbehör är minst 14 för många. Speciellt när en av de 17 tillbehören ser ut så här efter 2 minuter.

Men picknick-korgen fyllde sitt syfte. “Vi” bjöd H på picknick i trädgården medan “vi” drack lite vin i trädgården. Gullefjunet pekade med hela handen och sa “nej, nej, nej” när H försökte ta melon innan hon hade dukat klart. Politiker blir hon aldrig. Ingen som pekar med hela handen får några röster (man pekar ju med knogen för guds skull…). Den där icke-politikergenen har hon ärvt av mig.

Sen när vi skulle äta middag och hade värsta matvägran då löste vi det med att duka upp lite vitt bröd på picknick-tallrikarna. Morsorna på Familjeliv som rasar mot mammor som vill servera sina barn fullkornsbröd skulle jubla över vår kosthållning.

Imorgon skeppar vi iväg picknick-korgen och de 14 tillbehör som fortfarande är intakta på ett flygplan till Norrland. Sen är picknick-korgen som gav oss lugn och ro i flera timmar ikväll inte vårt problem på en hel vecka.

Mormor och gullefjunet Skypar.

Mormor: Nu är det snart lördag!

Gullefjunet sitter och ritar på ett papper och bara ignorerar henne.

Mormor: Vad händer på lördag?

Gullefjunet: Man får GODIS!

Mormor: Ja det får man ju. Vad händer mer på lördag, just den här lördagen?

Gullefjunet: GLASS! Man får glass.

Mormor: Händer det inte något mer NU på den här lördagen?

Gullefjunet: Man får COCA-COLA!

Mormor: Men morfar kommer ju och hämtar dig på lördag… Du ska ju komma och hälsa på mormor och morfar på lördag.

Gullefjunet: Jaha.

Sen började hon om att rita.

Den är färdig nu.

Lite slarvigt där att inte måla taket inne tycker jag. Nu har morfar övergått till att bygga lekparken.

Om mormor och morfar är exalterade över att gullefjunet kommer till dem om mindre än två veckor? Ja, man kan väl beskriva det som att de misslyckas fullständigt när de försöker spela coola.

Jag förstår inte reglerna, men det är kul ändå.

När svägerskan och svågern hörde att vi skulle flytta till Stockholm bestämde de sig också för att flytta dit så att de kan träffa gullefjunet och sitt barnbarn oftare. Eller så var de något med att de båda fått nya jobb i Stockholm.

I alla fall så ska de sälja en massa möbler så om ni behöver en soffgrupp (3a, 2a, 1a och fotpall) så är soffan som vi spelar kort på till salu. 3500 för hela soffgruppen är ju som fått. En barnbok om Babar gav svägerskan till gullefjunet. Men den var högre än den högsta hyllan i vår bokhylla så den smugglade jag ner i kartongen igen. Så den kan ni också få köpa om ni vill. Om ni skyndar er och hör av er kanske svägerskan inte ens märker att jag la tillbaka boken i lådan.

Köksbord och sex stolar i ek kan jag också erbjuda, säg bara till om ni vill se en bild. En jordfräs. Ett superfint inbundet komplett lexikon från slutet av 40-talet.

Ja, som ni hör finns det mesta. Om det är något annat ni behöver är det bara att säga till så kan jag titta mig omkring och se vad jag kan hitta. Men ni får skynda er för vi åker hem imorgon.

Bilresan gick bra. Vi hoppade frukost och tog med matsäck. Maken tyckte att vi skulle äta den halvvägs men jag var hungrig redan när vi kom ut ur Stockholm. Maken körde så han hade makten så när jag förslog att vi skulle stanna körde han bara på. Men han hade ju inte makten över matsäcken så till slut tröttnade jag och åt en macka i baksätet.

När vi kom fram drack vi Pimms No 1 i solskenet.

Lite senare åt vi sill till lunch. Sen åkte vi traktor till midsommarfirandet. Han som körde traktorn tyckte att folk hade parkerat idiotiskt. Det förstod jag när han stappade pekfingret mot tinningen när han försökte manövrera sig mellan en grushög och en bil.

När vi kom fram frågade maken svägerskan vart baren fanns. Nu var vi ju på landet i Sverige nästgårds till kyrkan så det fanns ingen bar. När maken fick detta klart för sig såg han helt förstörd ut. Nått sådant skulle aldrig kunnat hända i England. Att man inte kan köpa öl.

Klockan tre reste de midsommarstången, sen berättade de att klockan fyra skulle dansen runt stången börja. Maken såg ytterst chockad och plågad ut. På skämt föreslog jag att han och gullefjunet skulle gå och dansa själva så kunde vi gå hem sen. Alla fattar ju att så gör man inte i Sverige. Dansar själv runt stången som nått sorts weirdo. Men maken var väldigt upprörd över det här med bristen på en bar. Så han dansade själv runt stången medan nått hundratal eller två personer tittade på. Allt för att få gå hem, för där fanns det öl.

På vägen hem plockade vi blommor.

Hemma igen fick maken sin öl och kusin J och hans A band en superfin midsommarkrans åt gullefjunet. Jag är bra på sånt. Att hitta på grejer som andra sedan slutför. Jag är nämligen grymt dålig på att knyta kransar. Men mitt barn måste ju förstås ha en midsommarkrans, annars kan jag ju anklagas för att inte ge henne en lycklig barndom. Så jag ordnar midsommarkrans genom att hitta på iden och sedan fixa så att någon annan knyter den.

Fantastiskt fin blev kransen också på det fantastiska barnet. Just igår kändes det som att hon hade en fantastisk barndom.

Jag vet inte om resten av släkten, som hade barnet i hasorna, men jag och maken var också väldigt lyckliga. Jag la mig tex och sov i en timme. Mitt på blanka dagen utan att bli störd. Om någon för tio-femton år sedan hade sagt till mig att höjden av lycka på midsommarafton är att sova en timme mitt på dagen skulle jag ha svarat “MES!!”. Vid min ålder förstår man bättre – en tupplur är höjden av lycka!

En annan bra sak med midsommarkransar är att man inte måste ut på någon äng för att plocka blommor. Man kan sitta på verandan och plocka från huvudet.