Category: Familjen

Det var inte alls meningen. Jag försökte vara trevlig. Jag var nervös. Om fruntimret blir min svägerska i framtiden vill jag ju inte göra bort mig. Jag är inte så bra på sånt här.

Det är så här att brorsan har skaffat tjej och jag har fått träffa henne vilket gör mig väldigt exalterad över hela förhållandet. Han har till och med annonserat på Facebook att han är i ett förhållande. Vilket får mig att tro att den här gången kan det vara allvar. Fattar ni liksom? När det står på Facebook är det på riktigt.

Det känns som att nu finns det en möjlighet att det har dykt upp en kvinna som kan tänkas vara viktig nog för att de svarta gardinerna brorsan har i fönstret ska försvinna. Som gör hela lägenheten jättemörk, men han har dem fördragna annars blir det så mycket sol på tvn och dataskärmen. Jag har försökt prata med honom om gardinerna men han har inte varit intresserad av att byta ut dem. Men fjällan fick honom att klippa sig innan han träffade hennes familj så jag har gott hopp om att hon kan ordna upp gardinsituationen också.

Så när vi träffade brorsan och tjejen för att fika för några veckor sedan så stod maken, som kan det här med trevlighet och hitta konversationsämnen, i kö för att köpa kaffe. Jag är inte så bra på att stå i kö heller så jag valde trevlighetsgrejen och då blev det som det blev när jag skulle leda konversationen.

Jag frågade henne om hennes matvanor och vad hon jobbade med. För jag kom inte på något annat. Som om att jag bryr mig om either. Det var dåligt väder ute så jag kunde inte prata om vädret. Jag försökte bara vara trevlig.

Det enda jag egentligen är intresserad av är om hon vill älska min bror, föda kusiner till min dotter och vara en avslappnad svägerska till mig så att jag kan ha gröna plyschbyxor på mig till fredagsmyset när vi ska umgås. Inte så att jag vill sätta någon press va…. Inte så… Nä, nä, de måste ju ta det lugnt och kolla om de trivs med varandra först. Men om hon lyckas byta ut gardinerna och det är ett tecken på att det om några år kan sluta med kusiner så vill jag ju gärna veta att jag inte behöver ha aftonklänning när jag ska hälsa på.

Så det lät kanske som att jag utvärderade hennes matvanor, men jag ville ju bara kolla vad maken skulle kunna laga för mat när vi bjuder dem på middag. Också hade brorsan sagt att hon jobbade för en revisionsfirma och det kan ju betyda vad som helst. Jag är ju ekonom, men är ytterst försiktig gentemot revisionsfolk för de har en tendens att vara väldigt träiga människor. Folk får ju gärna vara revisorer om de vill men då får de gärna ha några andra personliga egenskaper som kompenserar. Jag bryr mig inte om själva yrket, jag har bara lite fördomar om revisorer så jag vill kolla upp om det var det hon var.

Så efteråt kände jag att jag hade sabbat allt. Som att det inte skulle kunna bli några nya gardiner och inga kusiner och att allt var mitt fel. Men de är ihop än så brorsan måste ha lyckats kompensera (om jag inte hör av brorsan så kollar jag på Facebook då och då för det är Facebook som gäller) och det låter som att jag ska få en ny chans att sälja in mig själv som svägerska imorgon.

Tips anyone? Jag har ingen aning om vad hon är intresserad av. Kan jag prata julpynt kanske? Är det ett säkert kort eller verkar jag väldigt onormal om jag håller en manisk konversation om julpynt i november?

Dessutom har brorsan gått och berättat för henne att jag har en blogg så hon kommer förmodligen att läsa det här. Så nu vet jag inte ens om jag kan publicera detta. Men om hon är a keeper så måste hon ju vänja sig. Ska hon va ihop med brorsan får hon ju mig på köpet och det är ju så här jag är.

Idag när jag tog in posten låg det ett stort grönt vadderat kuvert från mamma och pappa i lådan.

I paketet låg det massor godis som jag smugglade in i en skåp, ett ritblock, tuschpennor och små leksaksgubbar. Också en ost. Öppnad förpackning.

Parmesanost är som bitsocker förstår ni. Morsan och farsan äter inte det men de kan inte bara kasta bort den heller. “Parmesanost är ju dyr ost”.

Sist jag var hemma i Jävre gjorde jag spagetti och köttfärssås och då köpte jag en parmesanost. Redan när vi satt och åt middagen sa morsan “Den där osten kan du ta med dig när du åker hem. Jag äter gärna den men jag glömmer alltid bort att ta fram den och farsan äter den inte alls”. Sen när jag åkte hem glömde jag osten. Eller jag hade väl aldrig några planer på att komma ihåg osten men mamma glömde att pracka på mig osten när jag åkte hem.

Nu dök den upp i ett paket på posten istället. Eftersom mamma och pappa inte vill kasta bort en ost som kostar ca 45 spänn la de osten i ett kuvert som kostar 69 kr med porto och skickade den till Stockholm. Dessutom tog de tillfället i akt och stoppade dit lite godis och leksaker trots att jag har sagt att det är paketförbud fram till jul.

Jag vaknade med nackspärr. Nesligt värre efter gårdagens blogginlägg.

Idag skulle ju farsan ha kommit hit med gullefjunet om hon hade stannat i Piteå och han hade ju redan bokat biljett. Igår ringde han och sa att han var osäker om han skulle komma ner och hälsa på i helgen. “Jag har ju ingenting att göra i Stockholm” sa han.

Han har inget att göra hemma heller så jag har sagt åt honom att pallra sig hit. Jag har dörrknoppar som jag vill ha fastsatta på en garderob.

Farsan: Nu har jag diskat, dammsugit, skurat golvet och varit till affären.

Jag: Okej då, du får väl ledigt en stund då. Men var inte borta så länge för jag har en hylla som jag vill ha uppsatt.

Så då fick jag cykeln pumpad också. För farsan ville ut och cykla och däcken har ingen luft och vi har ingen cykelpump, så han tog cykeln till en cykelverkstad och pumpade den.

Mina föräldrar kommer hit imorgon. Maken tyckte att jag kunde ta ut dem och svärmor på lunch på måndag. Förvånat frågade jag om han också tänkte vara ledig på måndag, men då sa han att han måste jobba.

Det blir inte av! Tre föräldrar och ett barn är alldeles för mycket för en ensam vuxen att hantera. Om det ska gås på någon restaurang ska maken med. Annars blir det till att äta hemma, där man kan låta både pensionärer och barn löpa fritt utan att få hjärnblödning.

Mamma vill inte att katten är uppe på vinden (övervåningen alltså, inte tredje-vinden, dit tar katten sig inte för precis som maken hittar hon ingen stege). Mamma vill inte att katten ska ligga i sängarna för hon vill inte ha katthår i sängkläderna.

Vi bodde ju här ett tag när vi flyttade hem från London och barngrinden sitter kvar så pappa har satt dit en träskiva så att katten inte ska ta sig förbi. Mamma och pappa är väldigt noga med att grinden ska vara stängd så att inte katten går upp och lägger sig i sängarna.

Flera gånger under tiden vi har varit här har farsan kommit ner med katten och sagt “kolla här vad jag hittade på vinden”. Sedan säger varken han eller morsan något mer, men man ser hur det tittar sig omkring med anklagande blickar och försöker hitta vem som är skyldig till att senast ha varit uppe på övervåningen och inte stängt grinden efter sig.

Alla bara “jag har inte varit uppe sedan i morse och jag var inte sist ner” och “jag var upp för en timme sedan men jag VET att jag stängde grinden, i så fall måste katten redan ha varit uppe för att grinden var öppen när jag kom upp utan att jag märkte det och sedan råkade jag stänga in henne” och rent generella “det är då inte JAG, det måste varit NÅGON ANNAN som glömt”.

Idag var jag där uppe och plockade undan barnspel som vi dragit fram medan vi varit hemma. Jag hade minsann stängt grinden noggrant efter mig. Så skulle jag gå ner och när jag kom fram till grinden hängde katten där i framtassarna på överkanten av grinden och såg bara lite skyldig ut.

“Vad håller du på med?” frågade jag katten. Hon bara tittade nonchalant på mig och svarade inte. Lite som ungen brukar göra när jag ställer samma fråga till henne. Sedan la katten upp baktassarna på den där brädan som farsan lagt dit och hoppade över grinden. Också lite likt ungen.

Här har folk gått och kollat snett på en i flera veckor för att katten legat och sovit i sängarna också var både jag, maken och brorsan helt oskyldiga hela tiden.

Morsan och farsan använder inte bitsocker. Förra gången vi var här köpte vi ett paket bitsocker. Gången innan det köpte vi också ett paket bitsocker. När maken kom upp häromveckan köpte han ett nytt paket med bitsocker utan att kolla om det fanns något socker.

Så morsan och farsan hade tre nästan fulla paket med bitsocker. Det där har morsan kommenterat ett antal gånger sedan maken köpte bitsocker. Å igår började hon tycka att vi skulle ta lite bitsocker till Stockholm.

Vi hade en längre diskussion om hur mycket bitsocker vi skulle ta till Stockholm. Jag tyckte att vi kunde lämna ett nästan fullt paket här så att det finns socker nästa gång vi kommer hit, också tar vi två nästan fulla paket till Stockholm. Morsan däremot var mycket bestämd om att vi bara borde lämna ett halvt paket bitsocker här och ta resten med oss.

Igår när vi packade bilen var morsan väldigt rädd att vi skulle glömma att packa bitsockret. Flera gånger frågade hon om vi kommit ihåg bitsockret. Så nu vet ni det. Just nu befinner sig två paket bitsocker någonstans på E4an mellan Jävre och Stockholm.

Alltid när jag berättar något för mamma om att maken har varit ouppmärksam eller inte lyssnat på något jag sagt så berättar hon samma historia för mig. Jag har hört den skitmånga gånger, men den är fortfarande ganska kul fastän jag hört den jättemånga gånger.

Morsan hade haft en ljus kappa i hallfönstret, som sitter mitt i trappen, i evigheter och letat tyg till ny gardiner länge. Till slut hittade hon ett tyg och bestämde sig för längder istället för en kappa. Köpte tyg, kapade det i hälften, sydde två längder, klättrade upp och tog ner de gamla och hängde upp de nya (trots att hon som reumatiker är lite halvinvalid) och för att skruva till fästena på gardinstången så hämtade hon en skruvmejsel för att dra fast dem. När hon var klar lämnade hon skruvmejseln på stolen i hallen.

Den ljusa kappan de hade innan var ganska diskret och eftersom den inte hängde ner så fastnade man aldrig i den när man gick förbi så man märkte ärligt talat inte att den var där. De gardinerna hon satte upp hade svart botten och ganska iögonfallande mönster.

När farsan kom hem såg han omedelbart att något var annorlunda i hallen. Han stegade genast in till morsan i vardagsrummet och frågade “Varför ligger det en skruvmejsel på stolen i hallen?”.

Det här anser jag är bevis för att jag inte har valt att gifta mig med en man som är likadan som min pappa. Maken skulle minsann aldrig ha märkt att det låg en skruvmejsel på stolen.

Idag när farsan åkte ner för att handla bad jag honom att ta med piltavlan och byta den mot en vattenpistol.

Så han kom hem med en vattenpistol.

Jag vet att de bara kostar 20 kr styck. Men det är en principsak. Han skulle lämna tillbaka piltavlan och byta den mot en vattenpistol, inte köpa en sak till. Vi ska inte ha både en piltavla och en vattenpistol. Vi ska inte ha någon piltavla alls.

Innan vi kom hem till Jävre ringde farsan och berättade att han höll på och städade i uthusen och när vi kom hem så skulle vi få gå igenom de möbler som vi har kvar här och berätta vilka möbler han kunde elda upp.

Jag berättade för honom att vi inte skulle elda upp några möbler alls. Men det här har visst inte sjunkit in. För han har hunnit berätta minst tre gånger sedan jag kom hem hur processen ska gå till. Alla möbler som är i uthus X ska gås igenom och de som ska vara kvar ska in i uthus Y och de som ska eldas upp ska ut på vedbacken.

Jag har fortfarande inte varit ut i uthus X men jag vet att det inte finns mycket brasved där ute. Jag tycker inte om att hålla på och elda upp saker. När jag var liten tyckte jag inte att farmors vinröda öronlappsfåtölj var särskilt märkvärdig men idag skulle jag ha kunnat betala åtskilliga tusenlappar för en sådan fåtölj. Å den eldade pappa upp för den “stod och skrotade”. Så det var många år sedan pappa fick eldningsförbud. Det enda han får elda utan att fråga om lov först idag är vedklabbar.

Jag har dock insett att eftersom vi har köpt en ny sängram så lär vi aldrig använda den sängramen som vi släpade hem från London igen. Den är träfärgad och väldigt omärkvärdig så den kommer aldrig att få något antikvärde. Så om han nödvändigtvis måste elda upp något kan han väl få elda upp den. Om inte någon som bor i Piteåtrakten vill ha den förstås. Det är till en dubbelsäng, 180 cm har jag för mig. Smal som attan i alla fall, om ni har familj får ni räkna med minst ett knä och två fotsulor i ryggen. Men då måste ni hämta den inom de närmaste dagarna. För om man antyder till farsan att han kanske kan få elda upp något så kan han ha hämtat motorsågen och börjat klyva innan man hinner avsluta meningen.