Maken har arrangerat korvgrillning med dagiskompisarna till helgen och sagt att han ska ta med ved och snickra grillpinnar. Sen upptäckte han att det inte var kvar så mycket av veden han fick av grannarna som han trodde.
Maken: Jag måste köpa mer ved till korvgrillningen på lördag.
Gullefjunet: Varför måste du KÖPA ved?
Maken: För det vi har räcker nog inte.
Gullefjunet: Kan inte morfar skicka lite ved?!
Bra att hon inser det orimliga med priset på ved i den här stan.
Gullefjunet brukar då och då säga “Jag får alltid som jag vill med morfar – för han älskar mig”.
De här två sakerna behöver ju inte exklusivt höra ihop. Jag älskar också henne. Å maken älskar henne. Å mormor också och där börjar vi närma oss att det hör ihop, men mormor har bättre spärrar.
I veckan åkte hon till Jävre före oss tillsammans med min bror och i fredags åkte de till stan hela gänget. Å då blev de osams. Ungen och morfar alltså. Inte allihop.
Jag har förklarat för alla parter att när det är december får man inte saker på en helt vanlig fredag. Man önskar sig saker och väntar till julafton.
Både morfar och gullefjunet har haft problem med det här i flera veckor. Båda har svarat “Det är ju FLERA VECKOR till julafton”. Och jag har sagt “Just det, ni får vänta. Att längta är hela poängen med jul. För er båda”.
Men om man lämnar de där två obevakade så vet man ju hur det går. Så de åkte till stan och morfar sa till Gullefjunet att de skulle gå på Lekia och att hon kunde få välja en leksak för 200 kr.
De kom till Lekia och hon hittade en hund som hon ville ha som kostade 600 kr. Också sa morfar nej.
Fattar ni?! Morfar sa nej… Morfar som aldrig säger nej. Barnet blev så upprörd att hon vägrade köpa någonting annat för 200 kr. Och morfar sa fortfarande nej. Så hon låg på bordet och surade när de fikade. Åkte hem utan leksak.
Sen ringde hon till mig (med viss hjälp misstänker jag) och berättade med upprörd röst om vad som hänt och sa att vi måste skriva upp hunden på önskelistan, åka till Barnens Land och kolla om den finns på halva priset där eller kolla på nätet (där var det nog också någon som var inblandad och försökte trösta). Mest av allt var hon så upprörd över att morfar hade sagt nej att jag funderade om jag skulle behöva ringa en barnpsykolog. För att hela hennes världsbild om att morfar aldrig säger nej blivit rubbad.
Å sen på kvällen så sa hon “Jag kanske skulle ha köpt ett spel för 200 kr ändå så att vi hade något att göra nu, men jag såg inga spel för det var en massa saker i vägen”.
Vi kom igår så jag har inte hunnit fråga morfar hur traumatiserad han är av den här händelsen. Han kanske också behöver psykologhjälp. På något sätt misstänker jag att hela händelsen var lite svårare för honom än för gullefjunet. Hon hanterar ett nej mycket oftare än vad han säger nej.
Det måste ha varit så att 600 kr blev en gräns för honom som han inte kunde gå över. Om hunden hade kostat fyra eller fem hundra kronor skulle han ha varit rökt.
Jag och maken är i alla fall väldigt nöjda med morfars trauma. Ungen kommer över det och blir en bättre människa av incidenten.
Att maken sedan är upprörd över att de lagade separat middag till henne och att hon fick plättar när de åt lasagne är jag inte lika upprörd över. Det blir liksom lite för mycket för mormor och morfar att de både ska måsta säga nej till en leksak och tvinga barnet att äta något hon inte vill på en och samma dag.
Både mormor och morfar och farmor och Gullefjunet ägnar väldigt mycket tid åt att prata om “önskelistan” just nu. Det är på gränsen till att jag skulle kalla det “tjat”.
För att få lite lugn och ro har jag nu i alla fall e-mailat en lista till mormor och morfar.
Jag avslutade e-mailet med meningen “Om ni kommer på några egna idéer på något att köpa så är grundregeln att om den låter så ställer ni tillbaka den på hyllan!”.
Och eftersom gullefjunet har gått igenom hela Lekia-katalogen med dem över Skypen så blev jag tvungen att infoga en köp-inte-lista i önskelistan där jag har markerat det skräp som jag vet att hon inte skulle leka med. Skräp som kostar 300 kr ska vi inte ha i det här hushållet. Om man ska köpa skräp får det kosta max 100 kr.
Mormor och morfar skickade ett paket till gullefjunet.
Jag bara “Tack morsan… vad fan hittar man på att göra med två påsar piprensare?!”
Som tur var visste gullefjunet vad man gör av piprensare. Man gör spindlar. Enkelt var det också och det enda man behöver lim till är att limma fast skallen så det blir minimalt med kladd.
I övrigt har Netflix lagt till en tv-serie som de tror kan vara i min smak. De har fel. De har missförstått hur Netflix-tittandet i det här hushållet går till.
Igår åt jag lunch på Burger King. Då låg det här mellan brödet och hamburgaren.
Jag kunde inte hitta ingrediensen i innehållsförteckningen så jag skickade ett meddelande till BK på Facebook och frågade om de kunde förklara vad det är för något. Jag vill ju veta näringsvärdet på det jag får i hamburgaren. BK svarade att jag skulle höra av mig i ett PM så skulle de hjälpa mig med mitt “ärende”.
Jag har bytt till dubbdäck. Inget mer körande på Hornsgatan alltså. Inte för att det är något stort problem för jag vet inte ens var Hornsgatan ligger. På cykeln alltså. Dubbdäck på bilen är makens ansvar så det lär vi inte byta förrän samma dag som vi måste för att undvika böter. Man kan chansa också och hoppas på att man inte åker dit har jag lärt mig under åren.
Men säg inget åt svärmor. Hon påstår att “det är färdigcyklat för i år”. Det orkar jag inte bråka om så där chansar jag också. Om ingen skvallrar lär hon inte får reda på att jag cyklar till jobbet igen nu när jag blivit av med gipset.
På tal om svärmor har hon varit inlagd på KS i veckan för en infektion. När hon åkte in mitt i natten förra veckan så ringde hon inte oss eftersom hon visste att gullefjunet hade sovfrämmande. Så när jag pratade med henne idag så försäkrade jag henne om att jag klarar av att ta hand om två sovande barn helt själv och att hon ska ringa maken om hon blir sjuk på natten. Då svarade hon “Nejdu det kan jag inte göra, den mamma finns inte som ringer sitt barn klockan fyra på natten”. Jag bara “Joho, här är jag! När jag är 86 bast och behöver till sjukhus mitt i natten kommer jag att ringa gullefjunet och då är det bara att hon kravlar sig upp och kommer”. Payback time för alla gånger jag har burit omkring henne mitt i natten och trallat och sjungit.
Ikväll gjorde Gullefjunet illa sig på en stol och började gråta och då gick hon till maken för tröst trots att jag satt en meter bort. Jag blev djupt sårad. Trots alla gånger jag har tänkt “kan inte pappa trösta någon gång”. Då blev jag bitter över all övertid jag varit tvungen att jobba senaste året. Det måste vara övertidens fel att hon går till pappa för tröst istället för till mig.
Farsan har köpt ny mobil. Jag har noterat att han SMSar lite oftare nu för tiden och jag trodde att det kanske betydde att han lärt sig hur man skickar SMS. Men det kunde han tydligen redan förut men brydde sig inte om att göra det.
Hä kan bli lite ört att göra sig av med så många SMS.
Jag har förstås massor annat att berätta också men nu måste jag sluta för jag ska även hinna läsa de viktigaste nyheterna om vad som har hänt i världen. Måste ta reda på hur man gör när man mördar någon med potatisar.
Vi är i Jävre. Mormor fyller år imorgon. Det kändes litegrann som barndomens äventyr när vi sprang runt huset och knackade på mormor och morfars fönster. Som att knacka fönster hos Lisa Åhman ungefär.
Jag vill bara informera om att jag har köpt en sladd till min dator. Jag har varit utan sladd i drygt tre veckor så jag har inte kunnat använda min dator. Det fanns ingen passande sladd i min sladdlåda. Jag köpte en sladd för drygt två veckor sedan som “passade på alla datorer” sa han på Classes. Men den sladden passade på alla datorer utom min. Så då fick Classe tillbaka sin sladd och jag fortsatte vara utan.
Jag tyckte inte att det gjorde så mycket att inte ha någon dator, det var ganska skönt. Dessutom har jag aldrig installerat Facebook-appen på telefonen sedan jag bytte telefon i våras så jag kan bara kolla Facebook genom att logga in via internet på mobilen och det är ju lite krånglig. Så jag har liksom varit lite avskuren från verkligheten internet i flera veckor. Jag har bara sporadiskt kunnat kolla vad min kompisar ätit till middag eller vad de gjort på sin semester.
Så här efter tre veckor kan jag väl säga att mitt liv inte blev fattigare av att internet var svåråtkomligt. Trots att det har varit lite bökigt har jag lyckats göra det viktigaste man behöver göra på internet.
Jag har tex lyckats gå med i en hönsgrupp på Facebook. En grupp för folk som har höns. Jag har inga höns, jag gick bara med i studiesyfte. Jag ska snart gå ut ur den gruppen, jag måste bara blogga om hönsmänniskorna först. Crazy people.
Nu har jag i alla fall köpt en ny sladd till datorn som passar. Morsan kom hit i fredags och några dagar innan sa hon “Har du ingen sladd än? Då är det bäst att du skaffar en innan jag kommer…!”.
Då tordes jag inte annat än att gå och införskaffa en sladd som passar på min dator. Kom bara ihåg när vi just hade flyttat till Stockholm och jag blev tvungen att panik-skaffa Boxer för att morsan klagade att det var som att ligga på sjukhus att hälsa på oss. Jag pallar inte med att hon ska gå runt och klaga på resmålets service för att jag inte har någon ström till datorn så nu har jag en sladd.
Gullefjunets kusin (som är över 20 år äldre än henne) är med och seglar. Han är väldigt fiskeintresserad.
Gullefjunet är ju också lite av en storfiskare. I Jävre hjälpte hon både till att gräva mask och fick sex abborrar. Fyra napp på raken så fort de började. Sen blev det en liten paus på en minut innan nästa fångst och då hann hon säga “det nappar lite dåligt här”.
Så när vi lagt till idag skulle kusinerna genast gå iväg och fiska.
Gullefjunet: Har du redan plockat mask? Var gjorde du det?
Kusin Jocke: Jag har köpt dem.
Gullefjunet (HELT förbryllad): Har du KÖPT mask….??!
Jag: Det är Stockholms-mask gumman. I Stockholm måste man köpa mask.
Svågern: Masken kommer från Kalix, inte så långt ifrån där du kommer ifrån. Det finns en maskodling där.
Jag: Gör det? Smart! Norrlänningar vet att det går att lura på Stockholmare nästan vad som helst – tom mask.
Kan man nästan säga. För det var jag som kom på idén att vi skulle bygga en trähäst.
Sen att jag inte sågade eller spikade någonting är mindre viktigt. Jag knöt en svans.
Jag gav gullefjunet ett val av svart, vit eller beige svans och man men hon svarade “nja, jag tycker att vi ska ha någonting modernare” och det slutade med att hästen fick en rosa svans.
Det kan verka lite långt att köra 82,5 mil för att serva bilen men jag tycker att det är värt det. Den verkstan vi kör till är väldigt utmärkt. Man betalar bara för delarna och arbetet är gratis. Ibland får man till och med någon del gratis. Ja, man får ju jobba lite själv också, men det drabbar ju inte mig. Det är bara maken som lider av att tycka att han ska hjälpa till. Jag kan på sin höjd tänka mig att tvätta makens beiga shorts efter han tyckt att det är lämpligt att sitta på däcken.
Jag har inte det där problemet med att tycka att jag måste hjälpa till med saker som jag inte kan. Det är en helt orimlig begäran att jag ska befatta mig med bromsklossar. Jag vet knappt vad bromsklossar är. Jag kan gissa mig till att de är inblandade i bromsandet och jag vet att man lätt får anmärkningar på bromsklossarna på besiktningen men jag vill verkligen inte fördjupa mig i ämnet bromsklossar.
Eller olja. Om jag skulle måsta hålla på med bilen själv i två dagar och byta grejer skulle jag tycka att det vore enklare att bara byta bil istället för att hålla på och byta klossar och olja. Men det är ju svindyrt att byta bil, så en enkelresa på 82 mil till verkstan är faktiskt ganska ekonomisk när man börjar räkna på det.
Jag tyckte att de skulle byta kamremmen också när de ändå höll på. Inte för att jag vet om kamremmen behöver bytas men farsan sa att man brukar borda byta den efter 15 tusen mil eller 10 år och då kändes det som att vi borde slå till nu för bilen börjar visst närma sig 10-årsåldern – enligt farsan och maken, själv kommer jag inte riktigt ihåg vilken årsmodell vi har, jag tycker inte att det är viktigt så länge bilen rullar – och man vill ju inte köra 82 mil enbart för en kamrem.
Men maken sa att det var för dyrt att byta kamrem. Det tror jag inte på. Själva remmen kan ju inte kosta mer än några hundralappar. Det är ju gubben som byter remmen som är dyr. Å farsan är ju gratis. När jag sa det så började farsan prata om att man skulle behöva köpa en verkstadshandbok. Jag tycker mest som att det låter som att han inte vill byta kamremmen.
Jag vet inte ens vad en verkstadshandbok är för något men det låter i alla fall billigare än en gubbe. Så jag tror att det är falsk ekonomi att hoppa över kamremmen. Men så länge de inte blandar in mig få de väl göra som de vill med bilen. När kamremmen ger upp få vi väl byta bil för jag tycker att det verkar sjukt dyrt att betala 4000 kr för ett kamremsbyte.
Jag bjöd brorsan och hans tjej på middag nästa lördag.
Har jag berättat att min bror är Norrlänning?
Det enda jag egentligen har att anmärka på är att det ska vara punkt efter ja. Även om det bara är ett ord så är det ändå en mening.
Jag är projektledare för ett projekt där denna vecka varit den viktigaste på de senaste sex månaderna. Då gick gullefjunet och blev sjuk.
Morfar kommer hit och sköter när dagis stänger om en vecka. Halleluja. Inte för att det är tänkt att hon fortfarande ska vara sjuk då, men maken har ju missat tre arbetsdagar den här veckan och det lär inte minska på mitt jobb det närmaste veckorna. Så det är tacksamt när man kan flyga in en barnvakt så att maken inte behöver vara hemma hela den veckan också.
Nu över till nyheterna.
När prinsbröllopet äntligen var över kom det en prinsunge.
Elias har haft ett sudd i örat i tolv år. Fatta alltså. Utan att det trillade in i skallen på honom eller kom ut ur andra örat…
Jag slutar aldrig att förbryllas över hur sådana här historier kommer till tidningarna kännedom.
Tydligen finns det två ganska nyinflyttade personer i Jävre som inte har så bra koll på läget. De lämnade nämligen en lapp i farsans brevlåda. Folk som lämnar anonyma lappar i brevlådor brukar troligtvis tro att när de har lämnat lappen i lådan så är saken över. Så skulle det kanske ha varit i de flesta brevlådorna men nu la de en lapp i fel brevlåda.
När morsan berättade att de hade fått en lapp så frågade jag om någon hade klagat på röken från farsans vedeldning igen. För något år sedan flyttade det nämligen in en Stockholmare i hyreshusen bakom morsan och farsans hus och han knackade på hos dem och frågade om farsan “kunde göra någonting åt röken” för det luktade i deras lägenhet. Men den personen lämnade i alla fall ingen lapp, han kom och knackade på. Min kommentar då var “Den där karln är ju med i Kustkyrkan, kan han inte be till gud om att herren ska vända på vinden?”.
Lappen handlade dock inte om vedeldningen. Den handlade om motorsågen. Lappen sa att det bodde många äldre i hyreshusen och kunde farsan såga med motorsågen, som hade ett störande ljud, lite senare på dagen.
När farsan läste upp lappen på Skypen så avslutade han med att upprört vifta med lappen och säga “Å ändå började jag inte såga förrän FÖRRÄN KLOCKAN HALV ÅTTA PÅ MORGONEN. På en VARDAG, det var inte ens helg…. Normalt folk börjar ju för fan jobba klockan sju!”.
Så farsan tog lappen och gick och knackade på i varenda lägenhet i hyreshusen och frågade vem som skrivit lappen. Ingen ville kännas vid lappen, men i en lägenhet öppnade ingen. Just när farsan skulle lämna så kom karln i lägenheten hem och han erkände att det var hans fru som skrivit lappen och det visade sig att hon satt inne i lägenheten och tryckte.
När farsan skulle berätta det här för oss blev han mer och mer upparbetad “De var i 40-50-års-åldern så jag var tvungen att påpeka att de inte såg särskilt gamla ut och fråga om de inte hade några jobb och vilken tid de egentligen menade med “senare på dagen”. Å karln pratade om att be hyresvärden att sätta upp ett bullerplank, men när han fick klart för sig att jag äger marken nästan ända fram till hans fönsterbläck så började han backa på det”.
Jag och maken höll på att garva ihjäl oss åt hela historien redan där.
Då säger farsan “Till slut frågade han om jag var arg och då svarade jag att jag inte alls var arg, utan att jag var förbannad. Om de har någonting de vill säga så kan de komma och prata med mig. Jag vill inte ha några jävla lappar i brevlådan”.
Morsan som vanligtvis inte vill bråka med folk satt och gnuggade händerna och sa att hon tyckte att farsan skulle såga ved non-stop mellan sex på morgonen och elva på kvällen. Men det är ju ingen bra ide för det tar ju flera år att elda upp så mycket ved.
Det är nästan så att man tycker lite synd om lapp-skrivarna. Alla infödda Jävrebor vet ju att det inte går att lämna en anonym lapp i farsans brevlåda, men de här utbölingarna kunde ju inte veta att de dessutom skulle bli tvungna att stå för vad de hade skrivit. Dessutom skulle det inte förvåna mig om farsan startar motorsågen klockan sex nästa gång.
Ett riktigt bra ruckel.
Maken till mäklaren: Ja, man måste ju byta ut golven. Och måla väggarna.
Mäklaren: Och taken.
Jag: Vad ni svamlar. Man måste göra om ALLT.
Maken: Ja köket måste man förstås göra om inom något år.
Jag: Inom två månader…
Maken till mäklaren: Är det här en bärande vägg?
Jag: Det spelar ingen roll, den väggen ska vara kvar. Jag ska inte ha open-plan på hela nedervåningen, då måste man ju städa allt på en gång.
Vi har lagt ett bud. Just nu leder vi. Men det var fyra andra idioter som bjudit före oss så det återstår ju att se om de är större tokar än oss och fortfarande tänker vara med.
Berättade de goda nyheterna om husets skick för morsan och farsan och potentialen att det här kan tänkas säljas för en “billig” peng.
Farsan: Ni kan ju skicka för och efter bilder… Om ni köper det måste ni ju ställa in semestern i sommar och jobba på huset.
Jag: Haha jättekul, vi kommer upp i juli ändå. Du behöver ju hjälp att lasta upp golvbrädorna på släpet när du har huggit träd och sågat brädorna åt oss. Sen kan du ta med din egen kamera och skicka mig bilder till jobbet så att jag kan kolla att du har lagt brädorna rakt.
Imorgon ska vi och titta på ett ruckel som vi tänkte att vi kanske skulle kunna tänka oss att köpa. Av bilderna att döma är det i så dåligt skick att vi kan tänkas ha råd med det men inte i så dåligt skick att man inte kan bo i det. Vi måste ju se det först men jag tror att det är ett perfekt pensionärsprojekt.
Farsan har alldeles för lite att göra. Han kan byta taket och köket och måla om och tapetsera och plöja upp trädgården också får vi bita i det sura äpplet och leja in någon som tar betalt för att göra om badrummet.
Fast jag vill ju inte bara ta för givet att farsan ska ställa upp så jag ringde och kollade vad han tyckte om det här med pensionärsprojektet.
Jag (diskret fråga så att han inte skulle lista ut vartåt det var på väg att leda): Kan man byta tak själv?
Farsan: Om det bara är några takpannor som ska bytas kan man ju göra det själv. Om man måste byta under takpannorna blir det ju lite jobbigare.
Jag: Jaha, finns det saker under takpannorna också…. Hur menar du då, vad finns under takpannorna? Jag vet inte vad det är man måste byta men jag misstänker att man måste byta tak så där i största allmänhet. Måste man leja hantverkare om man måste byta det som är under takpannorna?
Farsan: Nä, det är väl självklart att man kan göra allt själv. (Och nu har han tydligen fattat vart vi är på väg…). Din make och bror kan göra det.
Jag: Nja, det tror jag inte är någon bra idé. Brorsan är ju lat så han kommer att hitta på någon ursäkt och även om maken är entusiastisk så tycker jag inte att han ska byta tak. Då kan jag ju lika gärna göra det själv.
Farsan: (asgarv) Jaja, maken kan väl vara hantlangare i alla fall.
Till saken hör att när vi köpte hus i London så såg det förjävligt ut så vi var tvungna att måla om alla rum. Jag och maken målade om sovrummet tillsammans och jag var så himla noga och studerade från alla vinklar för att kolla att färgen täckte ordentligt. Maken var jättesnabb och slafsade dit färg och där han målat retade jag mig i sju år över att det lös igenom vit underfärg både här och där.
Efter sovrummet ringde jag till farsan och krävde att han och morsan bokade flygbiljetter och kom över. De gjorde så och jag tog ledigt från jobbet och jag och farsan målade medan maken jobbade. Morsan lagade mat och när maken kom hem tog han en roller och började slafsa färg på en vägg och på en kvart hade han målat en hel vägg som skulle ha tagit mig och farsan tillsammans en hel timme.
Jag bara ”Sluta omedelbart – du slarvar så mycket och nu måste vi vänta i 8 timmar innan vi kan täcka ytan som du har slarvmålat!”.
Maken blev helt förolämpad ”Jag måste ju också hjälpa till när ni målar hela dagarna!”. Jag berättade i vredesmod att han inte hjälpte till på det där sättet utan sinkade, och maken vände sig till farsan för att få hjälp.
Farsan hade backat in i ett hörn och försökte hålla sig utanför. Han stod och lutade sig mot en vägg och tittade på. När maken sa ”Vad säger du svärfar?!” tog han av sig kepsen och kliade sig med den i huvudet också sa han ”Jo……. du kan väl åka och köpa öl?”. Maken la ner rollern och sa till morsan “Vi åker och handlar svärmor…”. När de kom hem hade de med sig en massa konstig mat utöver sexpacket med mellanöl som var beställt.
Nu för tiden pratar maken om den här incidenten som ”Hur jag fick målningsförbud” på samma sätt som när han berättar om hur han bar sig åt för att få tvättmaskinsförbud.
I all fall. Om vi skulle råka köpa rucklet så känner jag mig säker på att farsan kommer att byta tak åt oss. Det är på sådana premisser jag köper ruckel, jag kan inte tänka mig att köpa ett ruckel om jag ska måsta betala en ohederlig byggare att rusta upp det åt mig.
Farsan brukar påstå att han vägrar, men om han börjat trilskas så tar jag in en kvot från en byggare och berättar för farsan vad det kommer att kosta och när han hör summan så kommer han att komma och byta taket. Det har alltid funkat förut, när man berättar för honom att någon annan vill ha 50 eller 100 papp för något som han kan göra blir han alltid så upprörd att han hoppar på planet och kommer och gör det åt en.
Håll nu tummarna att jag inte ser något mögel i vrårna imorgon. Mögelsanering är utanför farsans kompetensområde.
Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…
Jag: Vad är det?
Gullefjunet: Morfar säger att jag inte får gunga på den gamla gungan för det är för mycket snö där.
Jag: Jaha, då är det väl så. Om det är för mycket snö går det ju inte att gunga. Du får gunga på den nya gungan. Det är ingenting att bryta ihop över.
Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…
Morfar: Men vad är det?
Jag: Hon gråter över att det inte går att gunga på den gamla gungan.
Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…
Morfar: Stackars barn, ta på dig overallen då så går vi. Morfar hämtar skotern och en spade.
Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…
Jag: Du kan sluta gråta nu, du fick ju som du ville!
Morsan ringde nyss. Hon ville ha sin medicinlåda.
Inget fel med det. Hon är ju gipsad så har inte så lätt att ta sig fram. Klart att jag kan hämta den åt henne.
Inte så. Men hon ringde på mobilen och hon ligger i vardagsrummet och jag sitter i köket.
Hon känner sig nog inspirerad av sin rumskompis från lasarettet. När hon kom hem sa hon “Om jag skulle ha ringt till dig och D så många gånger som hon ringde sina söner per dag så skulle ni ha kastat bort era telefoner”.
Hon kan ringa bäst hon vill. Mitt telefonabonnemang går ut i maj så om min telefon råkar åka i väggen så kan jag bara gå och uppgradera den till en ny för om man väljer samma leverantör får man uppgradera tre månader i förväg.
Här har då alltså barnet helt själv målat, klistrat, knutit, glittrat och i största allmänhet släppt sina konstnärliga talanger fria.
Hon visar upp mästerverket för mormor och morfar på Skype åsså säger mormor “Har kisse fått en blåtira?”.
Inte snällt av mormor. Det ser väl alla att det är helt vanliga ögon med bred pensel. Eller typ en Fantomen-mask om man nu måste kategorisera ögonen. Ingen blåtira i alla fall.
Farsan har varit här i veckan. Han har hämtat och lämnat på dagis. Däremellan har han roat sig på egen hand. Han har städat.
När vi har kommit hem från jobbet har han berättat om städningen. Det börjar bli lite tjatigt. Det var inte ens så speciellt smutsigt när han kom. Jag städade ju när jag kastade ut julen i slutet av december.
Ett axplock av vad jag måste lyssna på.
– “Jag har haft ut vardagsrumsmattan idag. – (Jag) Jaha, var det mycket barr under? – Det är massor barr i hela lägenheten.”
Det är inte möjligt för en gran kan max ha i runda slängar en miljon barr och jag har redan städat bort 900 tusen. De resterande måste ha legat under vardagsrumsmattan.
– “Jag har städat köket i tre timmar, det är ganska ordentligt gjort. Men resten av lägenheten har jag bara dammsugit.”
Att bara svepa över med dammsugaren. Slarvigt. Det är allt jag har att säga.
– “Ni har ganska dålig dammsugare, ni måste köpa en ny”.
Den är inte dålig, det är en industridammsugare. Påsen är jättestor men den är kanske full för jag är inte säker på om vi bytt den sedan vi flyttade hem från England.
– “Kolla här på trasan, jag har torkat ovanpå bokhyllan. Det här måste ju vara två års damm”.
O aldrig alltså, vi har bara bott här i 20 månader och jag har torkat där minst en gång.
– “Jag har städat inuti hand-dammsugaren, det såg fördjävligt ut därinne.”
Helt onödigt. Ingen ska vara inne i dammsugaren. Det är där dammet bor (när det inte bor på vårt golv och hyllor) och därför gör det ingenting om det är dammigt i dammsugaren. Damm känner sig hemma i dammet.
– “Nu tänker jag inte städa mer idag. Vad är det här för rött märke på väggen? – (Maken) Det är från fåtöljen, jag hade tänkt försöka få bort det med lite vatten och diskmedel. Nej, nej, det var inte så jag menade, jag gör det själv senare. – (Farsan) Jag ska bara testa.”
Orka liksom. Vit färg när man flyttar ut tar hand om sådant.
Jag säger bara en sak. Om en slav i Sydstaterna skulle ha hållit på och gnällt sådär över städningen på 1800-talet skulle den ha blivit såld på en gång.
Hon är smart brorsans fjälla.
Morsan gillar framförhållning och tidspassning. Hon tycker att jag och maken är hopplösa på båda delarna. “Ni bor inte i England längre, här i Sverige kommer man i tid till tandläkaren” och liknande fraser får vi jämt höra. När man sväljer sista tuggan lunch ska man helst börja planera middagen så att den serveras i tid.
Nu är fjällan med brorsan till Piteå för första gången. Pappa har träffat henne en gång förut och det är första gången morsan träffar henne.
Å fjällan hon stilar. Hon har redan gjort morgondagens efterrätt! Vad håller hon på med?! Morsan måste ju gå runt och tycka att fjällan är världens kap. När de åker hem igen kommer morsan att åka till stan och fika med sina syrror och sitta där och surpla på sitt kaffe och säga saker som “Det är en jättetrevlig tjej. Också gjorde hon efterrätten en dag i förväg och då slapp jag få hjärtflimmer över matlagningen. Till skillnad mot när man äter middag med Vicke…”.
Jag har inte ens tänkt ut någon efterrätt till imorgon än. Det gör jag någon gång imorgon också åker jag och handlar tio minuter innan de stänger och sen svänger jag ihop den medan maken dukar. Allt jag vet är att det inte blir cheesecake.
Men i Jävre är efterrätten redan klar. Det här kan komma att bli jobbigt för mig om fjällan ska hålla på så där. Vi får hoppas att hon bara försöker göra ett bra första intryck och inte tänker fortsätta på det här sättet. Annars kommer morsan att hålla på och försöka använda det emot mig “Har du blabla än? E har redan blabla, det gjorde hon en dag i förväg…”. Pressen alltså. Jag kan inte hålla på och göra mat en dag i förväg när jag inte ens bestämt mig för vad vi ska äta.
Jag och två av mina kusiner hade bestämt att vi skulle göra palt idag. Sist jag bloggade om palt så kommenterade en av mina fastrar att hon tyckte att palt var äckligt och att hon aldrig gör palt. Hon är ingift i släkten alltså och är en sådan där Stockholmare som inte förstår sig på palt. Då räknade jag ut att det förmodligen måste vara över tjugo år sedan min farbror fick äta palt. Han har säkert inte fått palt sedan farmor levde stackars karl, så jag bjöd in dem också.
De dök upp med en Aladdin-låda och påpekade att det inte fanns någon Trillingnöt och frågade vad jag tyckte om den saken. Jag har kommit på att det här med Trillingnöten är en bra sak för då kan jag tacka nej när folk försöker truga på mig choklad genom att säga “nej tack, jag tycker bara om trillingnöten”.
För första gången, förmodligen i världshistorien, fanns det matlagningsvin under paltkokandet. Det är som att svära i kyrkan att dricka vin när man kokar palt. Det är makens fel. Han klarar inte av att ha gäster utan att fråga om de vill ha ett glas vin. Jag bara “Jag har köpt hem fem liter mjölk. Vi kokar palt för guds skull! Bjud dem på mjölk…”.
I vår släkt är vi dock inte så traditionsbundna så när alla andra bara “Ja tackade” till vin blev ju jag också tvungen att ta ett glas. Man vill ju inte vara otrevlig. Men bara till matlagningen. När vi skulle äta var jag väldigt strikt med att de som ville ha palt fick lov att dricka mjölk till maten. Bara de som skulle ha fisksoppa fick vin till maten.
Idag var första gången i mitt liv som jag kokade palt utan att mamma fanns i närheten. Jag ringde bara henne en enda gång för att fråga hur mycket salt man skulle ha i vattnet och när hon svarade “En näve” kände jag att det var dags att stå på egna paltkokar-ben och tog fram kokboken. Det är också lite som att svära i kyrkan, att som Pitebo konsultera Vår Kokbok när man kokar palt.
Sen dök Anna och Lotta upp och de har kokat palt utan sin mamma förut för de stod bredvid bunken och sa “Mer mjöl, smeten är för lös” tills den var helt perfekt. Jag åkte på att rulla paltarna. Det är skitjobbigt att rulla palt när det står en väg-å-vatten-miljö-ingenjör mellan en själv och kranen och tycker att det är slöseri med vatten att kranen rinner hela tiden. Palten hinner klibba fast i handen varje gång man måste be miljöingenjören slå på kranen igen.
Anna stod vid grytan och körde höger-vänster. La i paltar i grytan med höger och drack vin med vänster medan hon oroade sig över att det skulle bli för lite med 20 paltar. Hon tycker att jag ska följa med henne på Sats varje söndagsmorgon och var åttonde söndag ska vi göra palt och göra 20 paltar även om det bara är jag och hon som ska äta. Jag ställer mig tveksam både till antalet träningstillfällen och antalet paltar, men var åttonde vecka kan jag träna om vi nöjer oss med tio paltar.
När vi hade ätit klart sa faster Karin “Ja då får vi se vad det står på bloggen om det här senare”. Då svarade jag att jag aldrig lägger upp foton på någon annan på bloggen utan att fråga om lov först, och att jag inte kunde blogga om paltkalaset om inte alla gick med på att jag fick lägga upp paltätarfotot.
Karin svarade (kanske lite väl snabbt) “Absolut! Det får du göra. Vi FÖRVÄNTAR oss att du lägger upp fotot!”. När de hade åkt hem och jag tittade på fotot såg Karin ut så här. Det är hon som sitter tredje från höger i grå tröja. Hon är säkert nöjd med fotot – de flesta andra lyckades vara mitt i en tugga när maken tryckte på knappen.
Palten blev skitgod förresten. Jag blev djup förolämpad när Karin bad maken om receptet på fisksoppan men hon sa inte ett ord om att få något recept på palt.
Här har du receptet på fisksoppan Karin – Fisksoppa med curry. Om du vill koka palt tar du lagom potatis, lagom mjöl, lagom salt, lagom bogfläsk/sidfläsk och en näve grovsalt i vattnet.
Ikväll när vi Skypade med mormor, morfar och morbror så hade de läst bloggen.
Mormor: Har du ritat en gubbe idag?
Gullefjunet såg olycklig ut. Hon vet att hon gjorde fel och har sagt förlåt så vi behöver inte älta det mer.
Jag: Vi vill inte prata om det.
Mormor: Sånt kan hända. Mamma ritade också på väggen när hon var liten. Hon skyllde på sin lillebror och han var bara någon månad gammal och låg i vaggan då.
Jag: Vi vill inte prata om det heller!
Vi kan ju inte komma och avslöja att jag också ritade på väggar när jag var i hennes ålder, då kan hon ju vända det emot mig när jag försöker förklara att det är fel.
Dessutom var jag inte lika konstnärlig som henne. Jag drog bara ett rakt streck, jag ritade inte en stor fet gubbe med både armar, ben, ögon och mun.
Maken fyllde år förra månaden. På sin födelsedag kom han och sa “Din pappa ringde och grattade, tänk att han kom ihåg det”. Å jag bara “Så lättlurad du är, antingen har han läst det på bloggen eller så har morsan påmint honom”.
I alla fall hade farsan berättat för maken att han hade satt in en peng på mitt bankkonto (för det är det enda kontonr han har, för han har haft fullmakt på mitt konto sedan jag var i Australien för tjugo år sedan) som maken skulle köpa sig en present för och farsan hade noga betonat att maken skulle se till att han fick pengen för den var till honom. Jag trodde att han hade satt in en hundring till en öl, för det skulle precis ha varit hans humor, men det visade sig att han hade satt in en tusenlapp.
Så maken gick och unnade sig en sak han längtat efter jättelänge men som jag sagt var helt onödig. Han köpte en grillpanna.
Någon dag efter inköpet satt jag och Skypade med mamma och pappa och då kom maken med grillpannan och höll upp den i bild och sa “Tack för presenten svärfar!”.
Det här är lite svårt att förklara för någon som aldrig träffat min farsa. Men då rynkade han ihop pannan och han har en förmåga att titta ner och blänga upp. Inte under luggen för den är ju kort, utan under ögonbrynen, också sa han “Köpte du den där? För MINA pengar??!”. Hans missnöje var tydligt, minen var liksom obetalbar.
Idag har farsan skickat mig en peng i julklapp och sagt att jag får ordna paketen själv.
Jag kommer att förvalta pengarna noggrant så att farsan blir nöjd över att hans pengar har spenderats på rätt sätt. Jag ska köpa något jätteonödigt. Då kommer han att bli glad.
Så här blev det med städningen. Gullefjunet gick och lekte med grannbarnen och jag städade alla andra rum och maken städade toaletten och skurade i köket. Gullefjunets rum hoppade vi över helt och hållet. Det finns ju en dörr som man kan stänga.
Idag ska vi på svärmors julfest. Hon har flyttat den från jul till första advent. Gullefjunet har en klänning som hon har fått av svärmor som hon inte vill ha på sig. Vid två tidigare tillfällen har jag försökt få på henne den när vi varit på tillställningar tillsammans med svärmor och ungen har bara vägrat.
Den här gången har vi gjort en överenskommelse. Jag har sagt till gullefjunet att om hon har på sig klänningen idag, bara en enda gång, kan vi ge bort den till någon som tycker om den sen. Det gick hon med på när vi pratade om det häromdagen. Jag har i och för sig inte börjat klä henne än men det här ska nog gå bra ska ni få se.
Nu återstår bara den lilla detaljen att komma på något sätt att se till att gullefjunet inte berättar för svärmor om överenskommelsen. När svärmor förtjust berömmer gullefjunet över hur fin hon är i svärmors klänning gäller det att se till att barnet inte svarar “Mamma har sagt att jag ska få ge bort den efter idag”.
Det är inte bara jag. Det går i familjen det här med att inte kunna vara diskret. Jag har det i generna.
Brorsan och tjejen har ju varit här på middag ikväll. Det här med att jag skulle reparera första intrycket genom att verka vara normal och trevlig rasade direkt när vi mötte upp med dem i stan och jag var helt utmattad och rasande av att det var så mycket folk på stan. Vem kan framstå som avslappnad och trevlig då liksom?
Sen åkte vi hem till oss och åt middag. Jag tycker att allt gick relativt okej. Fjällan kan få komma och hälsa på fler gånger. Hon var en riktig fena på att pärla. Sånt kan förstås gå över. Brorsan satt också och pärlade och att han låtsas tycka att det är kul att pärla är en stor bluff. Brorsan leker mycket lekar med gullefjunet som jag vet att han inte tycker är kul, men jag känner honom tillräckligt väl för att veta att pärlandet var för fjällans skull. Han försökte visa att han minsann kan vara metro man, men det är han inte för fem öre. Jag tror inte att han vet hur man slår på en hårtork. Till hans credit tycker jag förstås, jag har väldigt svår för karlar som fönar håret längre än vad jag gör. Vilket därmed inbegriper alla karlar som fönar håret.
Så hon kanske bara fejkade intresset för pärlande. Men jag tror inte det för hon var grymt duktig och fattade att man skulle lägga mallen under plattan så att det blev en Bamse-figur av den fyrkantiga plattan. Själv skulle jag ha tittat på mallen och tänkt “vad är det här för pappersskräp, det kastar vi bort” och sedan skulle jag ha undrat hur man intresserar en fyraåring att pärla en fyrkantig platta. Mönstret på det där pappret jag alltid kastat bort är alltså nyckeln till framgång med pärlplattor.
So far so good. Förutom att jag inte fattat vitsen med pärlplattor förrut. Vi åt middag. Men morsan och farsan vill gärna prata med gullefjunet på Skypen varje dag. Nu har hon dock kommit in i åldern att hon inte vill prata varje dag. Hon pratar inte på beställning, hon pratar bara när hon har något att säga.
Jag visste dock att de satt där extra förväntansfulla och hoppade att vi skulle ringa. För morsan har inte träffat brorsans fjälla än. Och hon håller på att dö av nyfikenhet och de visste att brorsan och fjällan var hos oss. Så efter middagen så övertalade jag gullefjunet att ringa dem och sedan beordrade föreslog jag att E skulle gå och vinka. Stackarn hade ju inget val så hon gick och sa hej på Skypen.
Så vi hängde kring Skypen ett tag allihopa och morsan och farsan satt på andra sidan. Sedan satte sig E ner i soffan. Tio centimeter från datorn, väl inom hörhåll, men utanför bild.
Farsan hör ju dåligt, han är typ halvdöv även med hörapparat. Han har nu börjat prata om att han ska skaffa två hörapparater istället för en. Men han tror att alla hör lika dåligt som honom. Så han pratar på på full volym.
Så trettio sekunder efter E försvunnit ur bild så vänder sig farsan mot morsan och säger “Visst jär hon gullat?!”
Sa han det? Va? VA?!!! Ett kort ögonblick trodde jag att han pratade med morsan om sitt barnbarn men sen insåg jag också att han satt och babblade om sin åsikt om brorsans tjej.
Jag skulle ju ha kunnat försöka rädda upp situationen genom att försöka låtsas som att han pratade om gullefjunet. Som han tycker är jättegullat, det vet alla och för en gångs skull satt ungen kvar i bild. Det skulle ha kunnat funka som en räddningsmanöver. Men alla hörde ju vad han sa och alla visste ju att han menade brorsans fjälla.
Så jag ordnade upp det hela så att alla skulle kunna skratta åt det genom att vända mig till E och säga “Han menade dig nu, inte ungen om du undrade”. Hon klarade det testet också för då skrattade hon och sa “Jo, jag förstod det!”
Stackars fruntimmer alltså. Om hon pallar med resten av oss som kommer med på köpet måste hon verkligen gilla brorsan. Om hon hänger med får hon gå “Grundkurs Stenberg” (min farmor Harriet är ett helt eget ämne i den utbildningen) som min fasters man Lars körde med maken när han var ny i släkten som maken fortfarande garvar åt. Only special people platsar.