Gondolen

Knappt hade man hunnit hämta sig från förra helgens kalasande på lokal med barnet innan det var dags igen. Svärmor har fyllt år i veckan och bjöd in familjen till en sen lunch på Gondolen.

Gullefjunets kusinbarn som skulle ha varit med blev sjuk så helt plötsligt var hon enda barnet. Det är förstås svintråkigt att vara enda barnet i sällskapet på Gondolen. Vilket i och för sig kompenseras av att det finns klätterbara “staket” lite här och var i lokalen.

Innan förrätten ens kommit in hade gullefjunet vält sitt vattenglas över halva bordsduken och halva sin klänning. Jag brukar alltid ha lite extrakläder i handväskan för sådana eventualiteter. Men jag kör ju ingen fingarderob i handväskan. Så när maten kom låg klänningen i barnvagnskorgen och barnet satt i mjukbyxor och t-shirt. Jag tyckte att det var lite oprofessionellt av en servitör på en sådan restaurang att visa det missnöje han faktiskt kände över att måsta hjälpa till att torka upp vatten. En del av priset på notan bör faktiskt täcka att personalen inte ska visa vad de tycker om ungar som betalar dyra pengar för mat som de inte äter upp och istället spiller vatten.

Vatten syns ju inte ens. Det var dock inte slut vid vattnet. Mellan varmrätten och efterrätten lyckades hon putta omkull sitt Coca-Colaglas. Åt andra hållet, så att hela duken på hennes bord var blöt. Som tur var hade sällskapet udda antal så hon hade ingen mittemot. Servitören med det dåliga pokerfacet dök upp och bar iväg den tygbeklädda stolen och la en vit servett över Coca-Colafläcken på den vita duken och torkade golvet.

Sen kom efterrätten och gullefjunet fick glass med chokladsås. Då tittade hon på mig och sa “När han kommer tillbaka ska jag säga till honom att jag inte tycker om chokladsås”. Då spände jag ögonen i henne och svarade “Det ska du inte alls säga för det är inte han som har bestämt att du ska ha chokladsås på glassen”.

Jag förhandlade lite med barnet om vad hon skulle säga till honom. Så när han väl dök upp sa hon “Förlåt att jag spillde, det var inte meningen – vill du ha en av mina karameller?” också gav hon honom en seg liten TuttiFrutti. I slutändan tycker jag faktiskt att hon uppförde sig bättre än honom. För hon är bara fyra och bad om ursäkt för att hon spillde, och han var i tjugoårsåldern och klarade inte av att torka upp lite spill utan att visa sitt missnöje. Han sken dock som en sol när svärmor betalade så jag misstänker att hon gav honom lite extra dricks för besväret.

På Grand Hotell har de i alla fall stilen att hantera oregerliga barn på ett snyggt sätt så att man tycker att det är värt pengarna när notan kommer.

Nu blir det inte fler finställen på ett tag. Nästa gång vi går ut blir det på någon sorts hak där man kan slappna av även om ungen klättrar på väggarna.

Man måste hota med rätt saker

När man hotar barnet med vedergällningar gäller det att välja rätt hot. Man måste hota med något som barnet inte vill. Ta det här exemplet med tre olika vedergällningar att välja på;

“Nu klär du på dig annars…”

– “….åker mamma och pappa och du får vara hemma själv”.

“….åker pappa själv också får du och mamma vara hemma”.

– “….åker mamma själv också får du och pappa vara hemma”.

Alternativ ett är det ingen idé att köra med för barnet är faktiskt fyra år gammal och hon vet att vi aldrig skulle åka iväg och lämna henne ensam. Så hon går inte på alternativ ett.

Alternativ två funkar inte heller för då svarar hon “Det vill jag. Jag vill vara hemma med mamma”. Inte nog med att det hotet inte funkar, det gör också så att hon får för sig att det finns en möjlighet att få vara hemma.

Endast alternativ tre har önskad effekt. Man måste hota med att hon och pappa får vara hemma och att mamma åker själv. För hon vill alltid vara med mamma, så då klär hon på sig.

En legofastighet för katter

När ni ser den här bilden kanske ni bara ser ett litet legobygge.

Legofastighet

Jag tycker däremot att den är mycket mer fantastisk än så. Jag skulle mer kalla det en legofastighet. Det är ett katthus som legokatten kan bo i. Kolla här, det här är dörren.

Legokattdörr

Gullefjunet har byggt det helt själv. Varken jag eller maken hjälpt till med byggandet eller designen. Till och med arkitektritningen har hon gjort själv alltså. Jag är ganska stolt ska ni veta.

Det var gammelmusen som var skyldig

Vi har hittat elefantnycklarna. Så här ser de ut.

Elefantnycklar

Ni kanske trodde att utredningen var nedlagd? Allmänheten tror ju ofta det när brottsfall inte får någon uppmärksamhet. Att utredarna bara har gett upp. Så är ju sällan fallet, de jobbar på i det tysta. I vissa skeden av utredningen är det faktiskt bäst att få arbeta i lugn och ro.

På ett tidigt stadium i utredningen låg ju fokusen på gullefjunet. Det är där man måste börja. När en kvinna blivit mördad är det ofta någon nära anhörig som är skyldig. När ett par nycklar försvinner är det ofta ett barn i nycklarnas närhet som är skyldig. Jag är dock helt säker på att GW Persson skulle säga att det är viktigt att man inte låser fast sig vid enbart ETT spår.

Jag har hela tiden jobbat brett. Jag frikände gullefjunet på ett tidigt stadium. Hon är duktig, men jag lyckas alltid knäcka henne till slut. Jag konstaterade ganska snart att hon var oskyldig. Jag är helt säker på att professor GW skulle ha delat min uppfattning.

Sedan gick utredningen in i ett känsligt läge. De senaste tre månaderna har jag invaggat den huvudmisstänkte i en falsk känsla av trygghet. Jag har diskret frågat saker som “Har du letat i alla dina jackfickor?” och “Alla kavajfickor?”. Total förnekelse hela vägen. Utan husrannsakan har jag själv letat igenom alla jack/kavajfickor. Jag hittade varken nycklar eller telefonnummer till okända fruntimmer.

Alla mina frågor som “Har du kollat på kontoret?” och “I din datorväska?” har mötts med totalt nekande. Så i morse strax före halv åtta fick vi ett genombrott. Jag stod där i duschen och hade varken linser eller glasögon på mig. Då kom gullefjunet och höll upp något utanför duschen och sa “Titta mamma!”. Jag bara “Jag ser inte, vad är det?”.

Som i alla spännande kriminalhistorier så drogs det ut på spänning genom att jag inte fick svaret omedelbart. Ungen upprepade “Titta mamma!”. Jag började känna det som att jag skulle spricka av nyfikenhet “Jag har inga glasögon gumman, jag ser inte, vad är det?………………………. Är det Elefantnycklarna?!”.

Som värsta tv-deckaren alltså! “Ja mamma!” och jag stod där i duschen och undrade när den triumferande bakgrundsmusiken skulle starta.

“Var var dom?” frågade jag. “I pappas byxficka” svarade barnet. Det var ju lite kallt i morse så maken plockade fram ett par byxor som han inte använt sedan i maj å där låg nycklarna.

När jag kom ut ur duschen kände jag mig helt CSI Miami och kunde inte låta bli att säga “You are going were you belong for a very LONG time!” till maken.

Fast han ska ju inte någonstans alls för det vore ju jättejobbigt för mig. Han får ta hela två-veckors-vabben om gullefjunet får vattkoppor istället.

Extra fin present

Jag: Vad tycker du vi ska köpa i födelsedagspresent till faster P?

Gullefjunet: Vadå?

Jag: Hon fyller ju år och vi ska på hennes kalas på lördag. Då måste vi ha med oss en present. Vad tycker du vi ska köpa till henne?

Gullefjunet: Ska vi ge henne en tavla som är ett foto av mig?! (Vi brukar ge foton av henne i present till mormor & morfar och farmor, och de blir alltid lika glada).

Jag: Ja, jo, det kan vi göra, då blir hon nog jätteglad. Men hon fyller ju jämt så vi borde nog ha med oss någon mer present också. Vi borde köpa någon fin sak också.

Barnet tänker.

Gullefjunet: Mamma, jag vet – ska vi ge henne en tavla av DIG!?!

Det vore nått. Svägerskan kan hänga ett foto av mig ovanför soffan i vardagsrummet. Jag kollade på nätet och man kan få en fotocanvastavla i storleken 76*100 cm för en tusenlapp.

Kanske den här bilden när dagispersonalen tyckte att jag såg ungdomlig ut.

20140612_211535

 

Nu kom hon plötsligt ihåg guppyn

Helt out of the blue bara. Det var ingen fisk i rummet som påminde om guppyn. Ingen fisk på tvn. Ingen hade pratat om fiskar. Jag trodde att hon hade glömt bort den där fisken.

Gullefjunet: Mamma, när vi var ute och seglade sa ni ju att jag skulle få en fisk om jag var duktig och alltid hade på mig flytvästen.

Jag: Ja gumman det lovade vi. Men det var ju slut akvarium på affären när vi var och tittade. Så fort vi hittar ett akvarium ska du få en fisk.

Skit också.

Vad vet ni om vattkoppor?

Vi är inne på tredje dagen när febern kommer och går. Just nu har hon 39,4. Hon är pigg. Inga prickar.

Vi hälsade på och kramade kompisen som har vattkoppor i torsdags och febern dök upp i fredags. Men hon har ju varit på dagis tillsammans med kompisen innan han blev sjuk och började visa symptom.

Kan det vara vattkoppor? Vad är utvecklingsförloppet vid vattkoppor? Smittar det innan man visar symptom? Kommer kopporna direkt när de får feber eller går det några dagar? Vad kan det vara om det inte är vattkoppor? Hon somnar lite tidigare än vanligt på kvällarna och äter dåligt men annars är hennes allmäntillstånd inte påverkat alls.

Kan någon som vet berätta hur det här med vattkoppor går till?

Det här med pedagogik

Idag när vi var och fikade på så var gullefjunet lite besvärlig vid något tillfälle eller tio. Jag tror inte så mycket på det här med konfrontationer och hot, jag tar bara till sådant när annat inte fungerar. Vid något av de tillfällen när hon var besvärlig lyckades jag reda upp situationen med någon sorts avledningsteknik, jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad det var. Hela mitt liv består av avledningteknik-tillfällen så jag kan inte minnas dem alla.

Då sa min svärmor “Det är ju försent för dig nu, men jag måste bara få säga att du borde ha blivit lärare. Du är så pedagogisk och bra på det här. Du är så duktig på att förklara saker på ett bra sätt”. 

Det var ju snällt av svärmor att berömma mina föräldraskapstalanger. Men hon var helt fel ute med det där att jag borde ha blivit lärare. Jag är så olämpad att vara lärare som man bara kan bli. Det är stor skillnad att vara pedagogisk mot sitt barn som man älskar över allt annat och att vara pedagogisk mot 20-30 odågor. Jag skulle inte palla det senare.

Men pedagogik är svårt. Alla kan inte det. Frisören vi var hos idag kunde inte det. Gullefjunet satt och vred på huvudet och jag försökte hjälpa till genom att säga “Om du sitter stilla så går det fortare”. Då säger frisören “Du får en klubba om du sitter stilla”. Han gav alltså en morot. Men jag satt ändå och tänkte för mig själv “Och om hon inte sitter stilla vad gör du då? Tror du att jag kommer tillbaka hit om hon inte får en klubba?”.

Sen när han skulle klippa luggen blev hon väldigt upprörd och började gråta. Så jag pratade lugnande med henne och försökte uppmuntra henne med att snart skulle hon få färg i håret och prata om vilka färger man kunde välja på. Och höll i huvudet i ett skruvstäd så att dramat skulle kunna vara överstökat snabbare.

Då började den opedagogiska frisören säga “Om du inte sitter stilla får du ingen klubba…”. Om och om igen satt han och sa det som någon repig vinylskiva. Å jag bara “Tror du att DET hjälper i nuläget?! Håll käften innan hon får ett RIKTIGT meltdown…”.

Jag tänkte bara det, jag sa det inte. Men jag tyckte att han var riktigt dum i huvudet. Om man inte vet vad man sysslar med ska man hålla truten och bara klippa medans någon som kan hantera situationen sköter grovjobbet.

Vi jagar vattkoppor

Igår skulle gullefjunet till en kompis efter dagis och på förmiddagen ringde kompisens pappa för att säga att deras grannar hade vattkoppor och att de eventuellt därför också hade vattkoppor i huset.

Jag blev skitglad och berättade att vi gärna vill ha vattkoppor och att gullefjunet gärna ändå fick följa med dit och leka. Man vill ju gärna göra bort vattkoppor och vattkoppor är svårare att få tag på än vad man skulle kunna tro. Jag hoppades att vi skulle få det i julas när det gick på dagis men den gången lyckades vattkopporna smita undan.

När vi lagt på kom jag på att han kanske inte ringde för att fråga om jag tyckte att det var okej med vattkoppor. Att han kanske ringde för att säga att de ville skjuta upp lekdaten för att lillasyster eventuellt var sjuk. Jag blev bara så ivrig när jag hörde ordet vattkoppor att jag entusiastiskt babblade på om att vi gärna vill ha vattkoppor. Så jag fick texta för att kolla om han egentligen ville ställa in, men han hade bara velat kolla vad jag tyckte om vattkoppor. Så gullefjunet gick dit och lekte.

Det är dock fortfarande oklart om kompisens lillasyster har vattkoppor så idag på väg hem från dagis gick vi förbi hos deras grannar, som definitivt har vattkoppor, för att kramas litegrann. Den här gången gör jag den här jakten på vattkoppor ordentligt.

Fel sak att säga

Varje morgon förhandlar vi om vad gullefjunet ska ha på sig. I somras när det var 30 grader varmt ute ville hon ha långärmade plyschklänningar och nu, när det i och för sig är fint väder för årstiden men inte särskilt varmt, vill hon ha ärmlösa sommarkläder. Klädförhandlingarna är en prövning varje dag.

I veckan har grannfrun varit gräsänka och deras två barn ska åt två olika håll på morgonen så deras minsting har följt med oss till dagis i veckan. I morse kom han nedför trappen gråtandes. Vårt barn är ju omtänksam så hon gick dit och frågade vad som var fel.

Han grät för att han inte hade fått välja strumpor själv. Då säger gullefjunet “Jag fick välja strumpor själv!”. Grannbarnet markerade tydligt att det var fel sak att säga genom att ändra tonläge och höja volymen. Hon kom nog på sig för sen la hon till “men mamma valde kläderna”.

Så stod de där i hallen och tyckte synd om sig själva och varandra en stund och sedan glömde de bort vad det var de var så upprörda över också gick alla till dagis helt glada i hågen.

Fräscht bröd

Vi sitter på ett café invid en fågeltät sjö och barnet har en påse med brödbitar som vi tog med oss från frysen när vi gick hemifrån.

Jag: Nej låt bli, ät inte det där brödet. Det är ju gammalt, vi ska ge det till fåglarna.

Gullefjunet: Jag måste smaka och kolla, för jag vet inte om det är gammalt.

Jag: Det ÄR gammalt, det var därför jag hackade det i bitar och kastade det i frysen så att vi skulle kunna ge det till fåglarna.

Gullefjunet: Jag MÅSTE smaka.

Hon stoppar en gammal halvfrusen brödbit i munnen och tuggar i sig den (jag vill påpeka att när jag kastade den i frysen som fågelmat var den gammal som i torr, inte mögel-gammal).

Gullefjunet: Mamma den smakar fräscht. Är det bra eller dåligt?

Jag: Fräscht är bra så jag tror inte att man kan använda det ordet för att beskriva brödbiten du just åt…

Ansiktsmåleri

Idag på kalaset fick gullefjunet ansiktsmålningsfärg i present av en av sina kompisar. Jag är ju inte mycket till sminkös som den trogne läsaren vet. Så jag försökte lägga ansiktsfärgen i bokhyllan. Men si det gick inte, ungarna bara vägrade glömma bort sminket. Efter fikat blev jag tvungen att kapitulera och ta fram sminket.

Ansiktsmåleri

Åsså stod alla ungarna där och pekade på förpackningen och sa “Jag vill ha en sån sminkning” och “Jag vill vara en tiger”. Å jag bara “Tror ni att jag är någon jävla konstnär?!”

Så sa jag förstås inte. Herregud, jag är ju inte en sån som svär åt barn på barnkalas. Jag bara sa att penseln var för liten för att jag skulle kunna färglägga hela ansiktet och ritade några streck som skulle föreställa en katt på varje unge.

Ansiktsmålat födelsedagsbarn

Jaja, den där kompisen måste ju också fylla år någon gång. Då blir det en trumma i present till hennes mamma och pappa.

Presentbordet klart

Man skulle kunna tro att maken hade kvällens jobbigaste uppgift. Han fick lov att ta ut soporna och blåsa upp ballonger.

Han behövde inte ens blåsa för jag hade köpt en ballongpump. Själv la jag (och mamma, typ mamma fick göra alla svåra grejor) två smörgåstårtor och jag slog in alla presenter. Krullade snören på paketen. Män tror att det inte är viktigt med krulliga snören på paket men den är jätteviktigt. Presenten blir typ 8 kr dyrare och ser jättemycket finare ut.

Maken han satt bara och klagade över ett det var dålig kvalitet på ballongerna och på ballongpumpen.

Till slut så han “Du har mindre fingrar än mig så du får knyta den här”. När jag sa “Å kolla, den ser ut som en gigantisk penis” tappade han taget så att ballongen flög iväg. Eller så “tappade” han den. Jag hann i alla fall inte fotografera ballongen.

Nu är i alla fall presentbordet klart. Ifjol väckte vi henne genom att sjunga och i vår familj har vi inte många skönsångare så det tog evigheter att trösta henne tillräckligt för att hon skulle kunna öppna presenter.

I år tror jag att vi testar att väcka henne först och berätta att det finns presenter innan vi sjunger.

Presentbord

Jag orkar inte mer nu. Men jag har visat farsan var det hänger en påse med typ 45 ballonger och en ballongpump så om vi har tur så är golvet täckt av ballonger imorgon bitti när vi vaknar. För farsan är minst lika gnällig som maken, men om helt andra saker. Och han brukar vakna vid fem-tiden så han har en massa timmar att slå ihjäl innan vi andra vaknar.

Han kan gömma legopaketet under ballonger så att flickebarnet tror att han lurades när han sa att jag var och köpte lego!

Jag har köpt lego och ungen har en susning om det

Hämtade föräldrarna på Arlanda.

Hämtade barnet på dagis.

Lämnade farsan hemma med barnet.

Tog morsan med mig till Toys R Us.

För vi hade bestämt att barnet skulle få en sådan där låda med “bas-legoklossar”. Av smålego alltså, vi ska fasa ut Duplot för hon leker mycket mer med de få bitar smålego hon har än hon någonsin har lekt med Duplot. Den där lådan med lego jag hade tänkt köpa har varit slut överallt jag varit så jag fick lov att åka till Barkaby där jag visste att det fanns.

När vi kom hem frågade barnet “Har ni köpt Lego?”. Jag bara “Absolut inte, vi har bara köpt en present till dig men den har jag gömt”.

Jag skulle ha blängt på farsan om han hade varit där, men han hade gått och gömt sig ute i trädgården. Så jag spände ögonen i maken, som å farsans vägnar bekände att farsan råkat försäga sig när barnet frågade var jag och mormor var.

Jag visste att jag skulle ha tagit morfar med mig och lämnat mormor hemma. Jag borde ha förstått vad som skulle hända när jag lämnade barnet och morfar på golvet medan de byggde lego. Om barnet säger “vi har inte nog legobitar” svarar morfar instinktivt “mamma är och köper mer” men mormor kan möjligtvis tänkas klara av att säga “du får önska dig fler”.

Fast det skulle inte heller ha varit bra om farsan varit med till Barkaby för jag och morsan hamnade i en bilkö som gjorde att bilresan tog 15 min istället för 10. Om farsan hade varit med skulle han ha börjat klättra på väggarna i bilen. Nog för att en V70 är rymlig men jag tycker ändå att det är skitjobbigt när folk börjar försöka slå volter inuti den.

Instinktivt skulle jag säga att det här är helt fel

Regnbågsfärgad klänning. Blommiga byxor. Rosa sockar med ponnysar på. Man blir nästan yr i huvudet när man tittar på henne.

Färgkombinationer

Jag släppte faktiskt inte iväg henne till dagis så där i morse. Jag föreslog ett par moderiktiga svarta leggings till och blundade för sockarna. Hon vägrade svart så vi kompromissade med grått på benen. När jag fick hem henne från grannen som hämtade såg hon ut så här.

Så jag vill svära ifrån mig allt ansvar för den här combon. Eller så är det så att hon är en fashion leader. Hon är ju närmare tjugo än vad jag är så det är kanske jag som inte hänger med.

Vilket som, jag kommer då aldrig att bli en follower av den här looken. Om hon blir framgångsrik i modebranschen i framtiden kommer jag bara att ta äran genom att säga att det är min förtjänst att hon fick leva ut sin kreativitet för att jag inte orkade bråka.

Stockholm Fashion Week

Här ser man då tydligt att modellen är väldigt angelägen om att visa upp sina strumpor extra mycket.

20140827_084007Hur är det möjligt att se så här sur ut när man har fått helt nya strumpor från höstens nya kollektion kan man ju undra?

Jo hon ville ha lila foppatofflor till och vi har blivit tillsagda på dagis att gympadojjorna är lämpligare där för hon tappar hela tiden Crocsen när hon springer runt och leker.

Därav the Naomi Campbell tantrum. Jag förklarade att till den här looken, som skulle kunna kallas en rosa look, passar det bättre med rosa gympadojjor än med lila foppatofflor.

Hon fortsatte sura men tog på sig skorna så även om hon inte ville vika från sin linje så insåg hon nog att jag hade rätt om färgkoordinationen.

 

Farsan skulle ha fått ett porslins-sammanbrott

Alltid när farsan är i närheten när maken lagar mat så går han runt och muttrar saker som “Hur mycket disk kan man dra fram för en middag egentligen?”. 

Om farsan hade varit här i helgen skulle han nog ha fått ett sammanbrott över mängden disk. Inte för att han skulle ha varit tvungen diska, för vi har ju diskmaskin, men han mår liksom dåligt bara över att se för mycket porslin på en gång även om han inte behöver diska den. För även om han inte behöver diska tycker han att det är för mycket disk.

Jag är lite mitt emellan. Farsan överdriver definitivt. Vad spelar en skål hit eller dit för roll liksom. Men maken är verkligen lite over the top när det gäller porslin. Och dukar, jag har ju redan berättat för er att han är som någon sorts överklasskärring när det gäller dukar. Och don’t get me started on tygservetter.

I fredags hade vi en dagiskompis och hennes familj på middag och då drog han fram två fulla diskmaskiner plus att jag handdiskade minst en halv maskin.

Idag hade vi två par på söndagslunch och då gick han ett steg längre och drog till med fyrarätters. Sex vuxna gånger fyra rätter, det är fyra gånger så mycket porslin som min farsa tycker att man behöver dra fram för en måltid. Det blir minst tre diskmaskiner när man lägger till tillredningsskålar och grytor och grejs. Jag satte stopp när maken ville ställa fram en sådan där liten brödtallrik som man får på restauranger. Inte för diskens skull, men vårt köksbord är helt enkelt inte tillräckligt stort för mängden porslin maken vill dra fram.

Det här är dagens första maskin.

Diskmaskin

När jag stod och laddade den andra maskinen satt gullefjunet och pratade med mormor på Skypen. Hon berättade för mormor att vi hade haft gäster idag och räknade upp vem gästerna var. Mormor vet vem alla gästerna är och vet att det en paret är barnfria och det andra har vuxna barn så hon visste att vi inte haft några barngäster idag.

Då hör jag hur mormor säger “Har du fått leka själv hela dagen?”. Morsan menade ju garanterat inte det som en kritik mot mig. Hon och morfar har ju bara lite för mycket stackars-lilla-barn-instinkter. Men som förälder är man ju lite känslig, för man har ju ständigt och jämt befogat eller obefogat dåligt samvete. Dessutom vet man som föräldrar att alla andra föräldrar och icke-föräldrar tenderar att studera och bedöma ens lämplighet som förälder. Så jag kan bli lite irriterad över sådana kommentarer, hur harmlösa de än är.

Så jag bara stod där vid diskmaskinen och muttrade för mig själv “Vadå, leka själv EN dag?” Som att hon lider brist på uppmärksamhet! I fredags fick hon vara uppe och leka med en kompis till över tio… Å igår tog maken henne till lekparken jättelänge, där de träffade en kompis från dagis. Jag satt och tittade på medans hon fick klättra på krokodiler på Bromma Blocks tills hon själv var less och frågade vad vi skulle göra sen. Hon fick hårsnoddar för 39 kr för att hon höll en lång utläggning om att hon verkligen inte skulle klara sig att vänta på dem tills hon fyller år och det enda som skulle kunna göra henne glad den här dagen, fastän hon redan visat flera glädjetecken under dagen, var om hon fick hårsnoddar omedelbart. När vi kom hem lekte hon med grannens ungar. Sen fick hon både mat och efterrätt, fastän hon knappt åt någon mat. Nu vill jag inte dra in barnen i Afrika i det här men ni fattar vad jag menar va?! Hon tittade på film efter sju igår. Hur många ungar får göra det liksom?! Kanske sju av tio, men inte alla. That’s all I’m saying.

Imorse satt jag och klistrade klistermärken med henne i typ två timmar så att hon skulle få ge en “dörr-poster” till våra gäster som de kunde ta med hem. Hon kan klistra klistermärken själv men hon ville ha sällskap så jag klistrade klistermärken. Fastän jag hade blivit tilldelad en matlagningsuppgift att skiva tomater och kände mig stressad över att hinna med mitt bidrag till matlagningen. Klistermärkes-klistrandet gjorde jag faktiskt inte för våra gästers skull, utan för hennes. Jag betvivlar att någon av dem kände ett stort behov av en poster med Disney- och katt- och hästklistermärken på.

Jag umgås minsann med min dotter. Å jag jag tar mig tid att lära henne att man inte ska klistra alla katter i ett hörn och alla hästar i ett annat hörn. Det blir finare om man blandar. Hon får också göra slut på mitt glitterlim på ett helt meningslöst sätt genom att trycka ut allt i en enda klump i mitten istället för att snirkla ut det i ett fint mönster.

Vårt förtjusande dotter har dock varit på sitt mest exemplariska uppförande idag. Hon såg lite uttråkad ut ibland men något stort lidande visade hon inte tecken på. Hon socialiserade en stund tills hon tyckte att det var tråkigt, och då gick hon iväg och lekte själv. Dessutom så lekte hon inte själv hela dagen, vilket hon faktiskt förklarade för mormor. När hon tyckte att det blev för tråkigt gick hon upp och knackade på hos grannarna och frågade om de ville leka. I vanliga fall vill hon alltid att någon av oss ska följa med och knacka på men när både jag och maken var upptagen med att konversera våra gäster så tog hon itu med situationen och gick själv. Sen lekte de ute ett tag och sedan kom de in och lekte och när jag sa att de inte fick dra fram leksaker i köket eller vardagsrummet där vi vuxna försökte rymmas så höll de sig i hennes rum och sovrummet. En Stepford Wife skulle inte kunnat vara mer stolt över sitt barns uppförande än vad jag var idag.

Jag vill påpeka att jag inte alls är defensiv om vårt föräldraskap. Nej, nej, om ni får det intrycket så har ni fått allt om bakfoten. Vad jag kortfattat med några få ord ville säga är bara att det är faktiskt inte alls synd om henne om hon inte får full uppmärksamhet då och då.

Vi rustar henne för framtiden. Herregud, hur ska hon någonsin överleva en firmafest eller jobbkonferens när hon blir stor om vi inte lär henna att allting inte alltid kan vara kul på hennes villkor hela tiden. Ibland får man faktiskt bara stå ut medan mamma och pappa får prata om något annat än ponnysar, lego och låtsasmöss en liten stund.

Hon sa det helt själv

Vi är inne i en jag-kan-själv-period. Den har varat ganska länge. Ibland är det periodpaus och då kan hon ingenting själv. Ibland kan hon inte ens gå själv. Men mest kan hon själv. Numer oftast HELT själv.

“Jag älskar dig” måste dock jag eller maken fortfarande säga först, då säger hon det tillbaka. Eller så säger hon “Jag älskar inte dig”. Det beror lite på dagsformen.

Men häromkvällen när det var sovdags och lampan var släckt sedan länge flög hon på mig och gav mig en sådan där kram som man måste känna efter om man blöder näsblod efteråt. Också sa hon “Jag älskar dig”. Helt själv sa hon det.

Då blir man glad och lycklig.

Hjärtat i Piteå

Ingen dag är rolig fastän den varit jätterolig

Nu för tiden när man frågar flickebarnet om hon har haft en rolig dag svarar hon alltid nej, även om dagen har varit hur rolig som helst.

Jag: Visst var det kul att vara inne i stan med N idag?

Gullefjunet: Nej, det var inte roligt.

Jag: Nähä, så då behöver vi aldrig åka in till stan och gå till Radioapans lekplats igen då?

Gullefjunet: JO! Vi måste åka dit igen, det var LITE roligt.

 

Tack och lov att gubben lär vara död innan hon blir stor

När jag kom in i vardagsrummet satt hon där med boken om Mick Jagger igen.

Barn med bok

Hon verkar ha någon sorts onaturlig fascination för Mick Jagger. Jag har Steven Redgraves och John Mcenroes biografier också, men dem visar hon inget som helst intresse för.

Jag tycker inte om den här trenden. Någon rockstjärna vill jag inte ha till måg. Alla vet att rockstjärnor är helt odugliga som mågar. Jagger vill jag absolut inte ha som måg, men som tur är lär det inte bli aktuellt även om han inte verkar ha några som helst spärrar vad gäller åldersskillnader, för han hinner nog dö innan hon blir stor. Men jag vill inte ha någon jämnårig rockstjärna till måg heller. Varken jämnårig med dottern eller med mig själv.

Hotet mot de rosa kläderna

Imorse fick gullefjunet ett raseriutbrott över de byxor jag valt ut. De var “FULA”. För att de var blå.

Då agerade jag väldigt vuxet och moget och sa åt henne att nu fick det lov att vara nog och att om hon inte skärpte sig skulle jag kasta bort alla rosa kläder.

Då började hon ropa på pappa. Så ni fattar ju hur upprörd hon var när hon ropar på pappa i frågeställningar som gäller garderoben.

Hon gick i alla fall till dagis i blått till slut. Jättefin var hon. Byxorna kommer att åka jättefort i rutchkanan också. Hon kommer att märka att de blå byxorna har många positiva egenskaper.

Tandläkarens rekommendationer

Mängden tandkräm på ett barns tandborste skall motsvara storleken på barnets egen lillfingernagel. Det vet alla. Det står på tandkrämstuberna för barn. Tandläkaren berättar det när man är där för att kolla om barnet har ett normalt antal tänder. Jag har berättat det för maken.

Vi turas om med tandborstningen. Varannan dag var sitter vi där och försöker lura barnet att öppna munnen genom att berätta sagor om tandtroll. Hon är också med i sagoberättandet för hon brukar vägra öppna munnen genom att säga att alla tandtrollen är på semester. Ibland är de i Turkiet, ibland i Grekland där hennes kompis var på semester och ibland är de ute och seglar.

Varannan dag har hon tandkräm över hela pyjamasen/nattskjortan eller kläderna som hon just tagit på sig beroende på vilken tid på dygnet det är. Det dagar när hon ser ut som hon spelat paintball med tandkräm är makens tandborstardagar.

Maken har nämligen väldigt svårt att bedöma storleken på en fyraårings lillfingernagel. Fastän han har en livs levande fyraåring att jämföra med. Han bara höftar dit “lite” tandkräm.

Jag har försökt förklara för honom att det inte är konstigt att hon är ännu jobbigare att borsta tänderna på för honom än för mig. Hon kan ju inte andas med den mängd tandkräm han stoppar in i munnen på henne.

Till vänster ser ni storleken på ett barns lillfingernagel och till höger ser ni storleken på den mängd tandkräm maken sätter på hennes tandborste.

Vindruva och lillfingernagelNär maken läser det här kommer han att protestera att jag överdriver. Han kommer att säga att han minsann inte sätter dit mer tandkräm än storleken på ett russin. Men ett russin är en torkad vindruva och fortfarande dubbelt så stor som en lillfingernagel. Så egentligen så överdriver jag inte alls.

 

Dåligt minne

Igår när jag hämtade på dagis berättade en ur personalen att gullefjunet haft en snubbeldag. Jag förklarade att varje dag är en snubbeldag. Det här barnet har förmågan att tom snubbla på grässtrån och dammkorn så ni kan ju tänka er hur det brukar gå när det dyker upp riktiga hinder som kvistar och stenar. Jag fick i alla fall en redogörelse för dagens alla olyckor.

På vägen hem såg jag att hon hade ett hål på låret på sina leggings.

Jag: Fick du det där hålet på byxorna när du ramlade från klätterställningen?

Gullefjunet: Nej, jag har klippt det med en sax.

Jag: Har du klippt hål i kattbyxorna med en sax?! 

Gullefjunet: Japp!

Jag: Varför gjorde du så? Du har ju tyckt om de där byxorna så mycket och velat ha dem varje dag. Nu när du har klippt sönder dem kan du ju inte ha dem längre och vi måste kasta bort dem.

Gullefjunet: Men mamma, det var ett misstag!.

Jag: Hur klipper man hål i låret på ett par byxor av misstag?

Gullefjunet: Jag hade glömt bort att jag tycker om byxorna… Jag vill att du lagar dem.

Som att det skulle ha varit okej om det var ett par byxor som hon inte tyckte om….

Fat chance att jag sätter mig och lagar ett par bomullsleggings från Kappahl som kostar 99 kr och är använda så mycket att de håller på att ramla sönder på fler ställen utan inblandning av någon sax. De var på väg i soporna i alla fall, men hon kan gärna få tro att det är på grund att hon klippte i dem så att vi kanske kan undvika fler glömske-attacker som involverar saxar.