Category: Dottern

Först får gullefjunet en gonattkram. Medan hon väljer saga säger jag till maken att jag vill ha en gonattkram av honom också. Så att gullefjunet hinner springa och lägga sig på makens plats och han måste lyfta upp henne och kasta in henne i mitten på sängen.

Då får hon så bråttom att hon glömmer sagan och måste stiga upp och hämta den igen. Just när de ska lägga sig säger jag till maken att jag vill att han ska komma och titta på något på datorn. Gullefjunet tar hans plats igen och han kastar in henne i mitten.

Då ropar gullefjunet på mig och medan maken drar ner rullgardinen så vevar gullefjunet jättediskret med armarna att jag ska peta på tavlan bredvid sängen litegrann så att den blir sned. Det var ursprungligen jag som kom på den geniala planen och gullefjunet älskar den. Jag petar på tavlan och går därifrån och just när maken lagt sig ner med sagan påpekar gullefjunet att tavlan är sned. Maken stiger upp för att räta till den och hon tar hans plats. Så kastar han in henne i mitten igen.

Var och varannan dag gör vi det här och maken går på allting varje gång och blir alltid lika överraskad när han hittar gullefjunet på sin plats.

Mormor och morfar alltså. De kommer att bli helt exalterade när de hittar detta i sin brevlåda.

Särskilt morfar. Ibland håller han på att spricka av stolthet över gullefjunet. “Kolla hon kan ju skriva! Hon är bara fyra år! Du kunde inte skriva när du var fyra.”

Å jag bara “Hallå där, jag gick inte på dagis, om jag hade deltagit i pedagogisk verksamhet när jag var fyra skulle jag säkert också ha skrivit då”. Jag höll på med annat när jag var fyra. Snickrade pilbågar med morakniv och så där. Eller jag kanske var sju när jag fick hålla på med moraknivar. I alla fall är det är nyttigt att kunna hantera en morakniv också och nu för tiden lär sig barn att skriva först och snickra senare.

Maken bara “Ska du posta det där, tror du att det kommer fram?”.

Jag bara “Klart jag ska posta det. Dom är ju svinduktiga på att läsa på posten. Dina brev kommer ju alltid fram och inte ens du kan ju läsa dina egna kråkor”.

Jag tar ju det här med julpyssel på dagis på allvar. Jag levererar toalettrullar. Jag tycker att det är mycket viktigt att någon av oss går. Det skulle göra ont i hjärtat på mig om gullefjunet fick gå omkring där själv medan alla andra barn hade föräldrar som dykt upp. Då skulle hon ju bli jätteledsen. Så jag skickade dit maken, för jag gick ju ifjol.

Vid middagsbordet beundrade jag maken och barnets julpyssel och frågade maken “Borde du inte ha gjort en smällkaramell också? Det gjorde jag ifjol”.

Sedan vände jag mig till gullefjunet.

Jag: Var det kul? Var det många föräldrar där?

Gullefjunet: Du var inte där…

Jag (översköljd av dåligt samvete och ångrade att jag ställt en så dum fråga): Jag var tvungen att jobba, men jag kommer på Lucia och pappa var ju där.

Gullefjunet: Både Ns mamma och pappa var där.

Jag: BÅDA?? Var både J och J där?!

Gullefjunet: Ja.

Jag funderade en stund. Jag var tvungen att samla mig efter den här informationen. Den fick ju mig att framstå i dålig dager.

Jag: Men Ns lillasyster går ju också på dagis nu, det var därför både deras mamma och pappa kom för de är ju två barn.

Som tur var hade gullefjunet tappat intresset för samtalsämnet och börjat berätta vilket julkort som skulle skickas till vem.

Jag måste ta ett snack med Ns föräldrar om det här. Lucia är okej, då kan man gå båda två för det vill ju båda se, men inte julpysslet. De sätter ribban för högt. Andra föräldrar kan inte leva upp till den standarden.

Jag pratade i telefon och barnet kom och skulle säga något så jag sa att hon fick vänta.

Barnet blev sur och kröp in under skrivbordet.

När jag var klar frågade jag vad hon ville säga men då ville hon inte säga längre. Hon satt kvar under skrivbordet.

Jag Skypade med morsan och farsan. Barnet satt under skrivbordet.

Jag och maken gjorde varma mackor. Barnet satt under skrivbordet.

Säkert tjugo minuter satt hon under skrivbordet. Sedan försvann hon och när jag kollade vart hon hade tagit vägen hade hon krupit in under täcket och bara fotarna stack fram. Fotar är som bokar förstår ni. En fot, flera fotar och en bok, flera bokar.

Vi lät henne hållas. Då somnade hon där under täcket.

Lindrig nattning. Hon kan få sura fler gånger om det innebär att hon går och lägger sig själv och somnar på egen hand.

Så fort man visar upp ett foto på några badleksaker så börjar folk tro att hela fotot är falskt. Förskönat och förbättrat och befästande av fördomar om hur den ideala badleksaken ska se ut.

Jag vill betyga att det här fotot är helt äkta. Inget filter, inget photoshop. Jag orkar inte lära mig hur sådant funderar.

Arrangerat då? Ja det beror väl på hur man definierar arrangerat. Det är jag som är fotografen och jag har minsann inte radat upp några badleksaker på duschgolvet. Det vore helt orimligt att misstänka mig för det. Jag är varken fotograf eller konstnär så det finns ingen anledning för mig att rada upp badleksaker.

Men jag är ju bloggare så man skulle mycket väl kunna misstänka mig för att rada upp badleksaker för att ha något att blogga om. Men jag har inte den fantasin och idérikedomen. Jag har alltså inte arrangerat det här fotot. Men om man vill anklaga en fyraåring för att vara beräknande i sina lekar skulle man kunna kalla detta arrangerat. När jag kom in i badrummet hade hon arrangerat detta.

Djuren ligger i sovsäckar. Först viker man tvättlappen så att det blir en kudde, sen lägger man i djuren och sedan viker man upp täcket. Från början var det ett mellanrum mellan de två tvättlapparna och det var en osynlig vägg men då var djuren så bråkiga att ingen la sig för att sova. Om man tar bort väggen och för ihop sovsäckarna lugnar alla ner sig och somnar och då ser det ut så här.

Jag är ju ute efter ett nytt namn åt gullefjunet. Inte för att ersätta hennes riktiga namn alltså, utan för att ersätta gullefjunet här på bloggen.

Jag har funderat på Doris. Det har hon nämligen hetat förut. När hon låg i magen hette hon först något i still med Barbro. Jag kommer inte exakt ihåg vad det första namnet var men det var något på B. Maken var med på Barbro för hon skulle ju egentligen inte heta Barbro, det var bara magen som hette det.

Sen träffade vi några vänner som berättade att de kände någon som hade kallat magen för Folke och sedan när Folke kom ut hade namnet fastnat så de döpte honom till Folke. När maken fick för sig att namnet kunde fastna så förbjöd han mig att kalla magen Barbro.

Då bytte jag namn till Doris. Det tyckte maken var acceptabelt för han ansåg att Doris inte kunde fastna, det var omöjligt tyckte han. När gullefjunet sedan föddes så var hon namnlös i fem dagar. Vi blev ju inlåsta på BB i fem dagar och hela tiden hette hon Baby [vårt efternamn]. Vi hade inget förbestämt namn. Doris var inte aktuellt som tilltalsnamn men vi hade fått för oss att hon skulle komma ut och berätta vad hon hette, men det gjorde hon inte.

Så vi funderade och förhandlade i flera dagar innan “alla” var nöjda. Om gullefjunet är nöjd lär vi inte få veta förrän om ett par år. Vi var överens om att det skulle vara ett namn som funkade både på svenska och engelska, men jag var dessutom väldigt noga med att det inte skulle vara ett namn som every Tom, Dick & Harry har. Det finns bara 317 personer i Sverige som har samma tilltalsnamn som gullefjunet. Om man försvenskar stavningen litegrann finns det ytterligare 5547 personer med samma namn. Hon heter alltså inte Äpple eller Rymdprinsessa. Bara lite annorlunda, inte helt wierd.

Sen när vi valt tilltalsnamn så skulle vi välja mellannamn och då ville jag ha med Doris. Det hade fastnat. Doris hade legat där och sparkat mig gul och blå i flera månader och jag tyckte att Doris borde vara med för jag kände redan Doris. Maken däremot stenvägrade Doris.

Farsan däremot, han gillade nog inte till att börja med det tilltalsnamn som vi valde för han fortsatte att kalla gullefjunet för Doris i veckor efter vi gett henne ett riktigt namn. Han kom över det till slut. Nu tror jag att han tycker att hennes riktiga namn är världens finaste bara för att hon heter det.

Doris är lite speciellt. I alla fall för mig. Jag kände Doris innan alla andra kände henne. Jag har en speciell connection till Doris. Så jag kanske testar hur Doris flyter här på bloggen, om det känns rätt eller inte.

Vårt barn gillar majs. Hon äter majs till minst 3-4 middagar per vecka. Förra helgen hade vi en av gullefjunets kompisar här på playdate och jag gav dem makaroner och köttbullar till lunch. Det är säkraste kortet när man har lunch/middagsgäster i fyraårsåldern.

Jag ställde fram majs och gullefjunet erbjöd sin kompis majs men hon ville inte ha. Då förklarade gullefjunet att “Majs är jättegott. Det är kallt också smakar det som saft”. Kompisen ville ändå inte ha och här hos oss tvingar vi ingen att äta majs så hon slapp.

Det är ju svårt att förklara hur saker smakar så om någon frågar er hur majs smakar kan ni låna den beskrivningen.

Dagens vabb kvalar förresten in som en av historiens (den här familjens historia alltså) enklaste. Barnet har varit helt älskvärd hela dagen. Synd för er för nu har jag inget att beklaga mig över, men bra för mig.

Ibland har man inget val, man kan inte säga sanningen.

När ett barn frågar om man vet var hennes rosa Hello Kitty hårklämma är. Man vet var den är. Man såg ju vart den tog vägen. Men man såg det försent. Då kan man inte säga sanningen. Man måste ljuga.

Man kan faktiskt inte berätta att hårklämman är i dammsugarpåsen. Barn tror ju att dammsugarpåsar är som helt vanliga påsar. Att man bara öppnar påsen och tar ut det man vill ha ur påsen.

Därför är det bäst om barnet inte vet att hårklämman är i dammsugarpåsen. Så man måste ljuga så att man inte blir tvingad att öppna påsen.

Idag frågade gullefjunet om jag kunde ladda ner en ny app åt henne på plattan. Hon vill ha “en ny app” lite då och då. Vilken som helst bara den är ny. Det går 50 skräpappar på varje bra barnapp så jag har ingen lust att ladda ner appar på måfå. De sabbar bara plattan. Dessutom brukar hon nästan aldrig använda dem i alla fall. Hon ska bara ha “en ny app”

Dessutom vägrar jag betala för appar som aldrig används. Så jag sa till henne att hon får använda de appar hon har litegrann innan vi laddar hem några nya appar.

Då sa hon “Om du laddar ner en ny app åt mig nu ska jag ALDRIG mer be om en ny app”.

Var lärde hon sig den förhandlingstekniken liksom? Lär barn varandra den här tekniken på dagis? Eller sitter den i generna? Kommer alla barn bara förr eller senare när de blir tillräckligt gamla på att säga “om jag får den här gången ska jag aldrig mer fråga/tjata”. Kommer de på det själva eller är det någon som lär dem det?

Gullefjunet ville följa med hem. Redan igår kväll var hon gråtig och sa att hon ville följa med hem för hon ville träffa mig imorgon också (idag alltså). Imorse vaknade hon av sig självt klockan fem och sa fortfarande att hon ville följa med hem och började gråta igen.

När jag frågade om hon inte ville följa med mormor och morfar till Piteå och gå på Lekia som de lovat snyftade hon och sa att morfar kunde skicka pennorna och blocket i ett paket på posten.

Hon skulle säkert ha haft jätteroligt om hon stannat i Piteå i veckan men jag blev lite märkt av den där veckopendlingen när jag inte hade något val och var tvungen att åka och lämna henne varje vecka förra året.

Jag kunde inte åka och lämna henne gråtandes, hon kunde ju ha känt sig övergiven och fortsatt gråta resten av veckan. Då skulle ju både hon och jag och mormor och morfar ha lidit.

Det fick bli så att hon följde med hem och maken vaknade vid sjutiden till ett SMS att ringa till dagis och berätta att vi var på väg.

När hon kramade mormor hej då sa mormor “Det här blev ju lite snopet…”. Då vände sig gullefjunet om i dörren och sa “Jag kan hälsa till pappa från dig mormor”. Jag är inte helt säker på att mormor hade skänkt maken någon tanke just då, hon och morfar var nog mest bara deppiga över att gullefjunet inte ville stanna, men hon blev säkert glad att gullefjunet påminde henne att hälsa.

Ingen vet. Jo jag tror att maken vet. Jag tror att gullefjunet ville packa Furby i resväskan och maken orkade inte protestera så därför är Furby i Jävre.

Jag hittade nämligen en Furby på halva priset till slut så gullefjunet fick en Furby när hon fyllde år. Furby har varit en mer lätthanterlig leksak än jag befarade. Om man inte stör honom så sover han bara och det har funkat bra att säga “Stör inte Furby nu för han sover så gott” eller “Nu tror jag att Furby är trött, ska du inte ta och bädda ner honom”. Gullefjunet gillar att hämta handdukar och servetter och filtar att bädda ner honom i.

För några veckor sedan så dog Furby bara helt plötsligt. Han bara stod där med bakåtstrukna öron och halvblundade. Gullefjunet undersökte honom och gav diagnosen att “leksaker brukar få slut batterier, vi måste nog byta batterier”. Det har inte hunnit bli av för man måste ju ta fram en skruvmejsel för att byta batterier på leksaker så han har stått där med sina bakåtstrukna öron. Gullefjunet har inte varit så brydd och då finns det ju ingen anledning att stressa med batterierna.

I onsdags packade jag resväskan för jag skulle åka direkt till Arlanda från jobbet nästa dag och maken skulle åka hem och hämta barnet och väskan och möta mig på Arlanda. Jag packade ingen Furby men när vi kom till Jävre och öppnade väskan låg Furby där med sina bakåtstrukna öron. Gullefjunet vet att morfar är bra på att byta batterier så hon tänkte nog att morfar skulle bota Furby mot batteriåkomman.

Det är nog därför Furby nu ligger i en korg under köksbordet i Jävre nedbäddad under en trasa med en barntrosa med My Little Pony på huvudet.

Jag åker hem på måndag och farsan och gullefjunet kommer till Stockholm på lördag. Farsan vill att jag tar hem Furby när jag åker. Han vill inte flyga med en lurvig leksak som inte har någon avstängningsknapp i bagaget. Förra gången Furby flög var det ingen myndig deltagare som visste att han var med och dessutom hade han inga batterier, och nu är det ingen myndig som vill ha med honom på nästa resa. Men det finns omyndiga människor som vill ha med honom. Det är nog så här det går till när laglydiga människor dras in i knarksmuggling. Någon knarklangare säger “Bring it on the plane or I will make your life hell”.

För er skull gick jag in i köket och fotograferade Furby och när jag kom tillbaka till vardagsrummet sa morsan “Ha du vari å väckt gobben denna nö åter?”. Själv hör jag ju inte så bra så det störde ju inte mig men morsan påstår att han tjattrade i minst fem minuter efter jag varit och rört i korgen. Hon är för långt borta från småbarnsåren – man får stänga av öronen. Om man verkligen lyssnar när en liten rosa lurvig sak ligger och säger blablablahahahaha blir man ju tokig.

Det gick till såhär.

Gullefjunet ville bygga en koja under vardagsrumsbordet. “Det går ju inte, där är det ju fullt med saker. Då måste du ju städa bort grejorna först” sa morfar. “Lägg upp dem på bordet”.

“Nä, det ska vara fint på bordet” svarade hon. Fatta det, hon städade ju bordet tidigare idag. Klart att hon inte ville stöka ner bordet.

Koja skulle hon ju ha i alla fall. Då blev det såhär.

Jag har tänkt på att gullefjunet egentligen har vuxit ur sitt namn. Hon är ju ganska stor nu för tiden. Hon kommer förstås alltid att vara mitt gullefjun men här på bloggen börjar det kännas lite fel.

När man ska berätta en historia om hur man står i en klädaffär på Arlanda och håller upp en klänning mot kroppen och frågar om hon tycker att den är fin till exempel. När man då ska berätta att hon svarade “Det skulle se bättre ut om du hade sådana här byxor till mamma” och pekade på sina leggings (jag hade jeans på mig) känns det inte rätt att referera till modeoraklet som Gullefjunet. Det känns inte som att gullefjun gör (helt korrekta) observationer om klädkombinationer.

Det känns helt enkelt som att jag behöver ett lite mindre bebisaktigt namn åt henne. Men jag vet inte vad. ‘Barnet’ är ju vad jag kallar henne när hon är besvärlig så det blir inte bra som “huvudnamn”. Har funderat på Dottern men det känns inte som att Dottern flyter när jag skriver. Det måste vara flyt i namnet.

Hennes riktiga namn är inte aktuellt. Ju större hon blir desto mer känner jag att jag måste tänka på hennes integritet när jag skriver här på bloggen så därför vill jag inte använda hennes riktiga namn.

Någon som har något bra förslag?

Den här katten hette först Nya Katten.

En dag hade katten plötslig bytt namn.

Gullefjunet: Den heter [ohörbart].

Jag: Vad sa du? Jag hörde inte.

Gullefjunet: Den heter Hemlis.

Jag: Hemlis? Varför heter den Hemlis?

Gullefjunet: För att du och pappa köpte den i London.

Jag: Varför heter den Hemlis för att den kommer från London?

Gullefjunet: För att ni köpte den där.

Jag: Jaha, nu fattar jag… Den heter Hamleys för att den är köpt på Hamleys!

Gullefjunet: Precis!

Jag: Är det där Lille Skutt eller Minihopp?

Gullefjunet: Det är Lille Skutt och Nina Kanin. De är vänner också är de kära i varandra.

Jag: Jaha! Vad betyder det att vara kär?

Gullefjunet: Det betyder att man är vänner.

Jag: Jaha, det låter ju mysigt!

Jag har försökt hitta min väckare idag. Jag har formulerat mina frågor så att ingen ska känna sig anklagad. Typ “såg du var musen gömde min telefon-väckare?”.

Till svar fick jag för första gången nånsin “nu är det dags att sova, vi tar det där imorgon  mamma…”.

På riktigt alltså. Det är inte nått jag skriver för att försöka vara rolig. Hon sa det.

Maken har börjat säga att han tror att hon är oskyldig. Ungefär som med elefantnycklarna fast tvärtom att det skulle vara jag som anklagar ett oskyligt barn som han gör.

Just nu spelar det ju inte så stor roll. Imorgon är det ju lördag så då behöver jag ju ingen väckare. När jag vill sova till elva lär ju den alternativa väckaren, som på veckorna ligger på sovrumsgolvet och skriker över att måsta vakna, börja ringa före åtta.

Jag använder en gammal mobil som väckare.

När jag gick å la mig nyss var väckaren puts väck. Jag har inte hittat den, den är fortfarande borta. Den här mobilen har inte lika bra ringsignaler. Jag sover lätt igenom dem.

Tidigare ikväll hade vi problem med att “en liten mus” sprang omkring och tog saker och gömde dem.

Om den lilla musen inte var så svårsövd skulle jag väcka den och fråga var väckaren är.

Nu måste jag förlita mig på att maken inte snozar sin väckare och glömmer att väcka mig i tid.