Vi tittade på en lägenhet förra helgen. Tillsammans med 60 andra och några timmar efteråt hade budgivningen rusat iväg med sexhundratusen över vad vi tyckte att den var värd så vi brydde oss inte om att vara med. Priser som man kan få ett okej hus för en halvmil bort vill vi inte betala för en lägenhet som bara är halv-okej. Det är fanimig värt en halv mille att slippa dela tvättstuga med folk.
Vi hade dock förklarat för gullefjunet innan att vi skulle åka och kolla på ett ställe som vi kanske ville bo på. När vi kom dit var hon helt förbluffad över antalet människor och frågade “Mamma ska ALLA dom här människorna bo här med OSS?”. Jag bara “Nej gumman, vi ska inte bo med de här människorna, då skulle jag bli tvungen att skjuta av några av dem eller be dem skjuta mig. Har du sett hur de lämnar skorna? Värre än dig…”. Sa jag förstås inte, men jag tänkte det, jag sa bara det sista.
Hon förstår ju inte det här med bostadssituationen i Stockholm och jag vet inte riktigt hur man ska förklara. Jag tittar i alla fall på annat och idag när jag satt vid datorn och kollade frågade hon vad jag gjorde. Så jag förklarade att jag kollade på andra lägenheter och hus för att vi inte ska köpa lägenheten vi tittade på för att vi inte “har råd”. Jag brukar använda den förklaringen när jag inte vill köpa en serietidning för sjuttio spänn bara för att det sitter en plastleksak fasttejpad på den så jag tyckte att analogin passade även på en överprisad lägenhet.
Gullefjunet: Jag ville ändå inte bo där vi tittade för mitt rum där var nästan lika litet som mitt rum nu. Jag vill ha ett större rum, kan du leta reda på nått större rum åt mig?”
Jag (för mig själv): Okej då, låt mig bara gå på toaletten och skita fram lite pengar först.
Jag (till gullefjunet): Jag tycker också att du borde ha ett större rum så jag ska leta efter det, men det beror på vad det kostar hur stort rum man kan få. Om du verkligen vill ha ett större rum måste vi kanske byta dagis. [Det har vi pratat om förut och det vill hon absolut inte för hon “trivs så bra på dagis och vill aldrig flytta”]. Då får du nya kompisar och vi kan fortfarande träffa dina gamla – är det okej?”.
Gullefjunet: Ja mamma, om jag får ett större rum. Bara jag inte måste åka flygplan för att träffa mina gamla kompisar för jag får så ont i öronen då. Här – du kan öppna min spargris och ta lite av mina pengar så att vi kan köpa ett större rum till mig här där vi bor nu”.
Rätt tänkt.
Problemet är bara att både spargrisen hon erbjöd mig och pengarna i den är mina. Hälften av mynten jag inte vill bära omkring på åker i min spargris och hälften i hennes.
Andra problemet med spargrisen ifråga är att det är den typen av spargris som man inte kan öppna hemma. Man måste ta den till banken och be dem öppna den med en speciell nyckel när man vill sätta in pengarna på sitt konto. Det här har jag förklarat för henne tusen gånger. Så jag måste alltid vara väldigt försiktig när jag öppnar spargrisen för att fylla på parkeringsmynt till bilen.
