Category: Dottern

Mina riktiga vänner känner mig

Det jag känner mig lite osäker på är om de tror att jag gillar Hello Kitty eller om de vet att jag ogillar Hello Kitty??!

Hello Kitty avgasrör

För saken är ju den att jag egentligen hatar det där Kitty-fanskapet, men på senare år har jag köpt en massa Hello Kitty-saker. Ibland när läget är extra gnälligt och jag bara håller på att explodera för att det känns som att situationen är pest så ger jag med mig och säger “okej vi köper väl lite kolera då, du får en Hello Kitty sak bara jag får lite lugn och ro”.

Eller så säger jag “lovar du att ha på dig skorna om de har Hello Kitty på sig?”. Man får göra en avvägning mellan Hello Kitty-skor för 199 kr och helt enfärgade rosa skor för 699 kr. Sen när vi går iväg till kassan mumlar jag för mig själv “du vet väl att den där Kitty-katten är en jävla mes?”.

Den längsta minuten

Länge gick jag genom livet och trodde att den längsta minuten var den där minuten när man väntar på att en buss eller ett tåg ska komma. Det står 1 minut på skylten och man hinner räkna till sextio flera gånger om innan minuten tar slut.

Sen fick jag barn och nu vet jag att det finns en minut som är längre än vänta-på-tåg/buss-minuten.

Tandborstar-minuten. Världens längsta minut. Den minuten som man ska borsta uppe innan den elektriska tandborsten spelar en liten sång för att berätta att minuten är slut. Då kommer det en till tandborstar-minut nere.

Tandborstar-minuter tar ALDRIG slut känns det som.

Duktig eller slug?

Idag kom gullefjunet in i vardagsrummet inlindad i en handduk efter duschen.

Vi bara “Men kommer du här, har du klivit ur duschen helt själv utan tjat?! Och du har med dig hårborsten och hudkrämen!! Men vad DUKTIG du är! Du har VERKLIGEN blivit stor nu som är så hjälpsam!”

Vi var liksom i chocktillstånd. Vanligtvis är det bråk eller åtminstone tjat för att få in henne i duschen och sen är det lika svårt att få ut henne.

Vi bara “Wow, ska vi få en förståndig period ett tag nu?”.

Jag var nyss i badrummet och borstade tänderna. Då förstod jag. Jag borde ha fattat tidigare. Hon har inte gått in i någon förståndig och hjälpsam period. Hon har gått in i en ännu slugare period.

Hon hade med sig hårborsten och hudkrämen till vardagsrummet för att hon inte ville att vi skulle gå in i badrummet för att hämta dem. Hon hade tagit in skräpkorgen i duschen och klättrat på den för att nå saker på hyllan.

Jag har löss

Vad gör ni så här på en lördagskväll då? Är ni på fest? Kollar något bra tv-program?

Tro inte att en lördagskväll är actionbefriad bara för att man är småbarnsförälder. Jag kan försäkra er om att en avlusning av en fyraochetthalvtåring är lika dramatiskt som ett krogslagsmål.

För ca fyra veckor sedan fick vi reda på att det gick löss på dagis. Vi luskammade (utan schamponering) och hittade ingenting. Vid det här laget trodde vi att faran var över, men igår såg jag en lapp på dagis om att det fortfarande går löss. Så idag när ungen kliade sig i skallen som besatt så blev jag misstänksam och luskammade litegrann. Jag hittade den här filuren.

Lus
Kraftigt förstorat foto

Maken: Det är ett skräp.

Jag: Skräpet har horn…

Maken: Du inbillar dig.

Gullefjunet: Pappa, skräpet rörde på sig.

Maken: Ni inbillar er.

Så vi ritade en ring runt skräpet och skräpet kröp ut ur ringen. Det är inte normalt beteende för ett skräp. Så jag plockade fram lusmedlet och sen började kampen.

Lus-studie
Är det en lus eller ett skräp?

Blöta håret var svårt. Schamponeringen var ännu mer utmanande. Sen när det skulle sköljas bort så bröt själva tumultet ut. Jag blev tvungen att näcka och kliva in i duschen och hålla ner barnets armar med ena handen och hålla en handduk över ögonen med andra handen så att hon inte skulle få lus-schampo i ögonen. Huvudet i ett skruvstädsgrepp.

Jag: Skölj!

Maken: Låt inte så stressad, du jagar upp henne, hon blir ju också stressad…

Jag: Hon var hysterisk redan innan jag spände fast henne…. SKÖLJ!!!!!! Jag tror inte att vi kan undvika stress i det här läget så stå inte bara där med duschen och småprata… Förkorta stressen genom att skölja medans hon sitter fast för hon är hal som en ål!

Sedan skulle det kammas. Det gick relativt bra. Kostade tre glassar och löften om obegränsat filmtittande bara hon satt stilla.

Luskamning

Klockan var elva innan barnet sov och hela dramat var över.

Jag: Det kliar i huvudet på mig.

Maken: Du inbillar dig.

Jag: Kanske det, men du får kamma och kolla ändå för säkerhets skull.

På fjärde kam-taget satt det en sådan där liten hornig sak på kammen. Så nu är jag också avlusad.

Man blir tydligen aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Löss för första gången när man är 42 bast hade jag inte väntat mig. Nu fattas det bara att man ska få klamydia för första gången när man är sjuttio. Då blir det jävligt synd om maken. Men så pigg lär jag nog inte vara när jag är sjuttio, så jag kanske klarar mig från det i vilket fall som helst.

Jag och gullefjunet ska gå och klippa oss imorgon. Väldigt kort. Jag har sagt åt gullefjunet att om hon inte berättar för frisören/frisörskan att hon har/har haft löss så får hon en leksak efteråt.

Då är vi jättetysta

Idag när vi nattade så somnade en av mjukkatterna på mina fötter. Gullefjunet berättade att katten var jättetrött för hon hade lekt hela dagen och att vi inte fick väcka katten “för då kan kisse bli surare än mig”.

Jag bara “Woaoow, då är vi jättetysta. Vi vill INTE väcka någon som blir surare än dig när de blir väckta”.

Limited edition handbag

Ni vet hur det är när man ser någonting man bara älskar vid första anblick. Man bara känner att man MÅSTE ha. Men sen blir man så där förståndig. Man kommer på att man behöver nya sommar/vinterdäck på bilen. Eller att elräkningen var väldigt hög förra månaden. Eller att den där saken man vill ha så mycket är otroligt onödig och alldeles för dyr.

Så blir det ju när man ser en handväska som man inte alls behöver men ändå vill ha. Man kan ju inte motivera för sig själv att köpa en exklusiv handväska till samma pris som fyra bildäck när lagen säger att man måste ha acceptabla bildäck men det finns ingen lag som säger att man måste ha en till handväska när man redan har en som rymmer både börsen, telefonen och ett par gympadojor.

Väskan kanske ser ut som någonting som Lasse Åberg har målat men man bryr sig ändå inte för man tycker om väskan och man vet också att saker som Lasse Åberg har målat har en orimligt hög prislapp. Just det senare med prislappen bidrar till att göra väskan extra önskvärd eftersom det är helt orimligt att betala en förmögenhet för någonting bara för att det är en känd gammal gubbe som har ritat på den.

Limited edition handbag

Så man avstår väskan. Sen går man och trånar och tänker på olika händelser som skulle kunna ursäkta inköpet av en handväska som man inte alls behöver. Väskan blir en symbol för någonting större, någonting man verkligen önskar sig. För någon annan kanske väskan inte verkar så speciell men man har låst fast på väskan och man kan nästan inte sova på nätterna för att man tänker på hur man ska bära sig åt för att få den där väskan som man inte behöver.

Man drömmer om att vinna på lotto eller att få löneförhöjning. Så att man kan unna sig väskan och bli riktigt lycklig. När dessa saker inte materialiserar sig börjar man intala sig själv att om man är väldigt duktig och avstår en godispåse då och då har man gjort sig förtjänt av den där väskan man önskar sig så mycket även om den är alldeles för dyr.

Till slut har drömmen om väskan blivit större än själva väskan. Man vill förverkliga sin dröm om väskan, inte längre för väskans skull utan för drömmens skull. När man till slut står där och har uppfyllt alla krav som man satt för sig själv för att kunna köpa väskan och ska slå till upptäcker man ofta att drömmen var större än väskan. När man äntligen ska köpa väskan så kommer man på att väskan inte var så åtråvärd som man trott hela tiden. Så man slutar ut att köpa väskan och går och köper ett par slumpmässiga skor istället.

Men ibland så blir drömmen om den perfekta, trendiga väskan som alla kommer att avundas en sann utan att man ens önskat sig den.

Idag blev jag ägare till en helt ny exklusiva väska. Limited edition. De saker som gör en allra mest lycklig är de som man bara får utan att ha drömt om dem eller ens vetat att man eftersträvade dem. Helt plötsligt är man bara stolt ägare av en statuspryl.

Riktigt exklusiva grejor. Michael Kors och Louis Vuitton och andra dyra designers kan kasta sig i väggen. Min nya väska är designad och handmålad av gullefjunet på påskens Miniläger.

Vi tittar på väskan en gång till. Jag är så himla stolt och glad över att jag äger den här väskan. Jag har till och med fått den utan att betala en endaste krona (förutom Mini-lägeravgiften förstås…). Designern bara “Du får den av mig mamma”.

Limited edition handbag

Jag ska ha den till jobbet på måndag. Jag kommer att bära den men en självklarhet som visar att det är en mycket exklusiv väska som gemene man (kvinna) inte förstår sig på eller har råd med.

Saker i kataloger

Barn vet faktiskt inte vad en telefonkatalog är.

Mormor: Vad har ni gjort på Minilägret då? Berätta.

Gullefjunet ignorerar henne.

Mormor: Om inte du vill berätta så får jag väl ringa till N och fråga vad ni gjort på Minilägret.

Gullefjunet: Det kan du inte för du har inte hennes nummer!

Mormor: Johodå, jag kan slå upp det i katalogen också ringer jag henne och frågar.

Gullefjunet: Nehejdå, hennes nummer finns inte i katalogen…. Det finns bara leksaker i katalogen!

Leksakskataloger har ju visat sig mer seglivade än telefonkataloger. När jag tänker på det här önskar jag nästan att jag hade sparat någon telefonkatalog från den tiden när man själv hade fast lina och fanns med i telefonkatalogen. Tänk så kul gullefjunet skulle ha tyckt att det var sen om typ tjugo år när hon fick ärva en antik telefonkatalog och kunde leta upp sin egen mamma under fliken S. Med gatuadress och yrke listat i katalogen också. Jag minns inte ens vilket yrke som stod listat på mig senaste gången jag figurerade i en telefonkatalog. Studerande kanske.

Jag får kolla med morsan och farsan om de fortfarande får telefonkataloger och om de har kvar någon eller om alla blivit vintervärme i vedpannan. I brist på en katalog med mamma i från 1990-talet är ju en katalog från 2015 med mormor och morfar i bättre än ingen telefonkatalog att ärva alls.

Så synd var det om honom

Maken har varit sängliggande med magont i ett dygn. En efter-effekt av tarmcancer är att ibland lägger magen bara av ett tag. Eller tarmarna, jag vet faktiskt inte vilket, men ont får han i alla fall. Jag och gullefjunet satt på golvet i tv-rummet och pusslade.

Gullefjunet: Jag tycker synd om pappa som har ont i magen.

Jag: Ja, gå och ge honom en kram så blir han säkert gladare.

Gullefjunet: Jag gör det sen – jag måste pussla nu.

Påsklunch

Vi har varit hos svärmor på påsklunch. Gubbröra till förrätt, varmrökt lax till huvudrätt och glass som inte var vaniljglass till efterrätt. Gullefjunet tyckte inte om någonting av det. Vilket hon berättade och sedan åt hon godis från påskägget istället.

I bilen hem försökte jag uppfostra henne.

Jag: Om man inte tycker om maten när man är bortbjuden så säger man inte att man inte tycker att maten är god.

Gullefjunet bara tittade på mig. Hon vet ju att jag tycker att det är viktigt att man är ärlig. Men man får ju välja sina tillfällen när man är ärlig. Ibland finns det ingen mening med ärligheten.

Jag: Det är inte artigt. Barn brukar inte tycka om gubbröra så det gör ingenting att du inte åt det men om man inte tycker om maten så är man bara tyst. Farmor kan bli ledsen om du säger att du inte tycker om maten. I framtiden när vi är borta och du inte tycker om maten kan du viska till mig att du inte tycker om det, men säg det inte högt.

Gullefjunet: (efter en lång tystnad) Men du hör ju ingenting när jag viskar, du hör ju lika dåligt som morfar!

Jag: Okej då, du har rätt men då får du viska till pappa. Han hör. Bara du inte säger det inte högt.

Ungen är som en katt

På tal om hjälmar förresten. Jag och maken är lite dåliga på överbeskyddande. Om någon kommer på att lagstifta om att barn måste ha säkerhetsbälte i bilen och hjälm när de cyklar tycker jag alltid att det verkar som bra idéer och följer dem. Jag köper dyra grejer för att mitt barn ska vara så skyddat som möjligt. Jag tycker att flytväst på sjön är asviktigt och utlovar akvariefiskar för att att hon ska följa flytvästreglerna.

Men i övrigt har jag upptäckt att vi är lite slappa i jämförelse med andra föräldrar. Hon får klättra lite var stans och åka ner för saker som det egentligen inte är lämpligt att åka på. Hon får egentligen inte hoppa i sängen (för jag gjorde det när jag var liten och ramlade och slog skallen i ett element så att jag fortfarande har ett ärr i pannan) eller soffan (för det gjorde jag när jag var liten och ramlade och hackade fast framtiden i mormor och morfars vardagsrumsbord och nu har jag en sned framtand) men hon gör ändå jämt det och våra tillsägelser är på sin höjd halvhjärtade.

Ibland när vi umgås med andra barnfamiljer så börjar gullefjunet med någon lek eller aktivitet som jag och maken säger “var försiktig” åt och sedan upptäcker att andra föräldrar blir helt förfärade över och förbjuder sina barn att göra. Då måste ju jag och maken också ingripa och visa att vi är ansvarstagande och gå dit och förbjuda. “Så får man absolut inte göra, det är farligt!” och vagga med pekfingret. Å gullefjunet bara “Men jag har ju fått göra så 100 gånger förut?!”. Å vi bara “Men inte idag! Ni får leka något annat” också viskar vi till gullefjunet “Du får göra det en annan dag, bara du slutar nu annars får du aldrig mer göra det…”.

Förra helgen var vi i skogen och promenerade. Makens idé. Vi upptäckte att någon hade byggt en trädkoja två meter upp i ett träd. Typ spikat fast några brädor som en plattform mellan två grenar.

Gullefjunet ville genast klättra upp. “Det klarar hon aldrig” sa jag och maken till varandra. Hon började klättra och jag stod och tittade på. Maken gick iväg och tittade på skogen. Han är sån, han kan gå omkring och titta på en skog och tycka att det är roligt.

Helt plötsligt satt hon där uppe på plankorna innan jag en hunnit registrera att hon faktiskt skulle klara av att ta sig upp. Ojdå liksom! Jag frågade henne hur hon hade tänkt ta sig ner. Det visste hon inte. Jag ropade på maken att nu fick han faktiskt lov att komma tillbaka för att vi hade ett problem.

Maken kom strosande och tittade på barnet och sa “Sitter du där uppe? Du är ju som en katt – kan klättra upp hur högt som helst men kan inte ta dig ner”. Jag bara “Jamen lös problemet – hur ska DU få ner henne därifrån? Det känns lite onödigt att dra hit brandkåren!”.

Det slutade med att vi sa åt henne att backa ner samma väg som hon kom och när hon hade gjort det en bit nådde maken att lyfta ner henne.

Tur att det inte var några andra föräldrar där som kunde anmäla oss till socialen för bristande ansvarstagande. Vi får lov att skärpa oss litegrann.

Ingen hjälm hade hon heller. Varken cykelhjälm, stjärtlappshjälm eller trädklättrarhjälm.

Cykelhjälm eller stjärtlappshjälm

Vi skulle ha en ny cykelhjälm för den gamla har gått sönder. Jag visade en hjälm och frågade vad barnet tyckte. Jag trodde att den skulle falla henne i smaken eftersom den var rosa.

Stjärtlappshjälm

“Ja den är fin, men det där är en stjärtlappshjälm” svarade hon. “Så här ser en cykelhjälm ut mamma”.

Cykelhjälm

Jag bara “Jaha! Finns det speciella stjärtlappshjälmar??!”. Jag trodde att man använde skridskohjälm när man åker stjärtlapp. Men inte fan vet jag, utvecklingen har väl gått framåt sedan jag var liten och varken använde hjälm när jag cyklade eller åkte stjärtlapp.

När hon kastade in stjärtlappshjälmar i ekvationen så blev jag osäker. Hon kanske vet vad hon pratar om. Alla fattar ju att man inte kan cykla med en stjärtlappshjälm så om det första fotot var en stjärtlappshjälm kunde vi ju inte köpa den. Så jag fick lov att gå och hämta en expedit som hjälpte mig genom hjälmdjungeln.

Det slutade med att jag vandrade iväg till kassan med butikens absolut säkraste hjälm med tillhörande prislapp. Det är väl klart att endast det bästa är gott nog för att skydda ens barns huvud och att man måste ha en hjälm i hjälmen som är utvecklad av ett forskarteam på KTH. Det var så mycket tekniskt prat om hjälmens förträfflighet att jag helt glömde bort att fråga om det finns speciella stjärtlappshjälmar.

Vi behöver ett högre kylskåp

Maken och gullefjunet bakade chokladbollar (sådana där ni vet, kokosbollar). Maken la dem på en tallrik och stoppade in dem i kylen på översta hyllan. Den hyllan där det är mest grejor. Så tallriken balanserade ovanpå en massa saker och var allmänt i vägen.

Jag kommenterade till maken att han väl kunde ha valt en bättre hylla där det fanns plats för tallriken. Då svarade han att de hade varit höjden på hyllan som varit avgörande för hans val av plats. För om han hade ställt den på en låg hylla skulle barnet bara ha öppnat kylskåpsdörren och ätit upp alla chokladbollarna.

Då blev jag tvungen att påpeka för maken att om han vill skydda chokladbollarna mot chokladbollstjuvar genom att lägga dem på översta hyllan så måste vi nog skaffa en högre kyl. Översta hyllan i vår kyl sitter inte tillräckligt högt upp för att rädda några chokladbollar.

Kylskåp

Varför görs det överhuvudtaget tuggummi till barn?

Inne på Hemköp i lördags.

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Förlåt att jag spottade ut tuggummit första gången jag fick tuggummi. Jag är väldigt ledsen för att jag gjorde det mamma. Det var inte meningen. Förlåt mig mamma.

Jag: Men gumman, det gör ingenting! Du behöver inte vara ledsen över det. Det var ju jättelänge sedan det hände. Inte behöver du säga förlåt för att du spottade ut ett tuggummi.

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma, nu är jag ledsen för att jag inte får köpa tuggummi längre.

Jag: Jaha! Nu förstår jag… Vill du ha tuggummi till lördagsgodis idag?

Gullefjunet: JA! Mamma får jag det? Jag lovar att inte svälja tuggummit! 

Vi betalade.

Gullefjunet: Mamma…. mamma…. mamma….  kan man gå och tugga tuggummi samtidigt?

Jag: Vi kan prova, du är ju inte man så du klarar nog av det.

Gullefjunet: Va?

Jag: Ingenting gumman, får jag hjälpa dig med tuggummit.

Hon fick ett tuggummi, vi gick ut genom dörren och in på posten i dörren bredvid och ställde oss i kassan.

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Mamma….

Jag: Ja?

Gullefjunet: Vad händer om man sväljer?

Jag: Har du svalt tuggummit? Redan?

Inget svar, men en liten nickning.

Jag: Det händer ingenting om man bara sväljer ett tuggummi, det gör inget om man sväljer ett. Men om man sväljer flera på raken så kan man få ont i magen så nu tar vi inte fler tuggummin idag.

Om det är för mycket snö får man skotta bort snön

Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…

Jag: Vad är det?

Gullefjunet: Morfar säger att jag inte får gunga på den gamla gungan för det är för mycket snö där.

Jag: Jaha, då är det väl så. Om det är för mycket snö går det ju inte att gunga. Du får gunga på den nya gungan. Det är ingenting att bryta ihop över.

Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…

Morfar: Men vad är det?

Jag: Hon gråter över att det inte går att gunga på den gamla gungan.

Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…

Morfar: Stackars barn, ta på dig overallen då så går vi. Morfar hämtar skotern och en spade.

Gullefjunet: BUHUHUBUHUHU…

Jag: Du kan sluta gråta nu, du fick ju som du ville!

IMG_9997 (2)

Undrar ni inte var katten är?

Gullefjunet fick ju en helt egen katt i somras, det kommer ni väl ihåg? Mormor och morfar skaffade katt för gullefjunets skull. För vi får inte ha husdjur i lägenheten utan hyresvärdens tillstånd och jag orkar inte ens fundera på en sådan diskussion. Dessutom är dottern eksembarn så läkaren har varnat att hon har större risk att bli allergibarn så man vill ju gärna testa allergigrejen innan man skaffar egen katt. Så mormor och morfar skaffade katt. Visst är de snälla?

Farsan tycker om alla katter och morsan tycker bara om kattungar och hon tycker att även kattungar är besvärliga. Deras katt Maja var en jättefin katt. Gosig, snäll och rolig. Hon lät gullefjunet bära omkring henne som ett uppånervänt U utan att bråka.

Hon var dock ändå en katt. När vi kom fram till Jävre i somras och träffade Maja så var det första mamma sa till mig när vi var ensamma i rummet “Vi ska inte ha kvar henne. Hon är så besvärlig så farsan vill inte heller ha kvar henne”. Jag blev lite förvånad för jag trodde att om de bara skaffade katt skulle farsan tycka att det var kul att ha katt igen.

Jag har dock räknat ut vad som var spiken i kistan för Maja. Sandlådan. Sedan morsan inte längre kan diska och städa pga reumatismen så har farsan blivit husmodern. Han lagar ingen mat utom typ blodpudding, plättar (ingen annan är betrodd att steka plättar) och hamburgare, men han sköter all disk och städning. Och speciellt städningen tar han på allra största allvar.

Först dammsuger han. Sen knäskurar han. Jätteblött. Sen torkar han torrt. Sen dammsuger han igen, på knä med handdammsugaren. Han kryper omkring på golvet och granskar från olika vinklar och ljus. Minsta bos dammsuger han upp.

Det här var inte förenligt med kattens sandlåda. För katten sprätte ut en massa sand på golvet varenda gång hon gick på sandlådan. Farsan dammsög och dammsög. Och dammsög. Om katten hade hållit sanden i sandlådan är jag övertygad om att farsan skulle ha låtit henne stanna men sanden på köksgolvet blev hennes öde.

Vi sa till gullefjunet att mormor hade blivit allergisk så de kunde inte ha kvar katten. Det är ungefär som när man säger till barn att husdjuret har “sprungit bort” eller “blivit överkörd” men egentligen har någon satt ett skott i nacken på dem. Gudarna vet vad som skulle ha hänt med stackars Maja om inte min kompis storasysters dotter hade räddat henne. Maja bor nu i Norrfjärden och heter Yamma. Säg för guds skull inget om det sistnämnda till gullefjunet.

Som tur är lever Maja fortfarande och vi har med oss en “broderad” tygbit som är inslagen i julpapper som vi ska åka och lämna till katten.

Rosetter

 

Alla barn har likadana röster

Man går omkring där i en butik. Man VET att man lämnade sitt barn hemma med pappa. Tro fan att man blir förvånad då när man hör henne säga “MAMMA…!” bakom ryggen på en. Med den där rösten som antingen betyder “Kan jag få en sån här?” eller “Jag tycker att det här är tråkigt och vill åka hem”.

Man bara “Hur kom hon hit??!!!”. Både hon och maken hatar ju att gå i klädaffärer så man fattar inte varför de har följt efter en till klädbutiken. Man hinner undra hur de färdades med tanke på att jag har bilen.

Man snurrar runt för att fråga vad hon vill. Då står det ett helt annat barn där som inte alls tillhör mig och har EXAKT likadan röst som mitt barn när hon säger “Mamma”.

Hur är det möjligt att alla barn har samma röst när de säger mamma? När de pladdrar på om en katt eller förklarar varför de inte kan äta upp maten är det ju tydlig skillnad på barns röster men när de säger “mamma” på offentliga platser låter alla ungar likadant.

Initiativet var i alla fall bra

Maken har ett par sjukt fula fake-foppatofflor som han brukar ha på sig när han går ut och röker. När han kommer in igen brukar han lämna dem så här.

Foppatofflor

Väldigt irriterande. Tusen gånger har jag frågat “Måste du lämna skorna just innanför dörren så att alla andra ska snubbla över dem?”. 

Budskapet har inte gått fram till honom men det finns tydligen någon annan som har lyssnat. Till saken hör även att när barnet lämnar skorna på mattan framför dörren läxar han alltid upp henne. Häromveckan sa helt plötsligt gullefjunet “Kolla vad pappa har gjort, han har lämnat skorna mitt framför dörren!”

Jag uttryckte min förfäran och sa “Precis, så får man inte göra – man ställer bort skorna”. 

Efter en kort tystnad svarade hon “Hm mamma, jag vet vad vi kan göra – om vi ställer något där kan pappa inte lämna sina skor där”.

Jag bara “Så smart! Vad ska vi ställa dit?” och hon Hm-ade bara ett kort ögonblick innan hon sa “Vi tar den här mamma” och ställde dit ett tidningsställ.

Tidningsställ

Maken tyckte att det där var så roligt och företagssamt att han började ställa bort sina äckliga foppatofflor där man slipper se dem.

Det gick en vecka eller max tio dagar. Nu snubblar jag inte längre över några foppa-tofflor. Jag snubblar över ett par lurviga tofflor, ett par stövlar och ett tidningsställ.

Tofflor och stövlar

Ensam hemma

Idag har jag varit ensam hemma i en HEL timme medan gullefjunet och maken var på dansskola. Jag duschade och sedan låg jag på sängen i en handduk och kollade på YouTube. Man hinner inte mycket mer på en timme.

Igår hade vi en viktig familjediskussion. Barnet frågade om hon kunde få en katt. Jag svarade att kanske senare när vi någon gång flyttar. Då sa maken att vi inte skulle ha någon katt också kallade han katten vi hade i London för ett förlustkonto. Då berättade gullefjunet för mig att pappa hade lovat henne två vita möss. Så då sa jag att om han har lovat henne råttor utan att fråga mig så lovade jag att hon ska få en katt. Sen berättade jag att man inte kan ha både möss och en katt för då äter katten upp mössen och sa att hon skulle bli tvungen att välja mellan mössen som pappa lovat henne och katten som jag lovar henne.

Jag var helt säker på att hon skulle välja katten. Ingen normalt funtad människa väljer råttor över en katt. Också går ungen och säger att hon vill ha mössen! Vafan alltså?!

Inte snällt av mormor

Här har då alltså barnet helt själv målat, klistrat, knutit, glittrat och i största allmänhet släppt sina konstnärliga talanger fria.

Rosa katt

Hon visar upp mästerverket för mormor och morfar på Skype åsså säger mormor “Har kisse fått en blåtira?”.

Inte snällt av mormor. Det ser väl alla att det är helt vanliga ögon med bred pensel. Eller typ en Fantomen-mask om man nu måste kategorisera ögonen. Ingen blåtira i alla fall.

Hur ska det går för maken när hon blir tonåring?

Jag kom hem efter middagstid idag så maken och gullefjunet åt själva. Hon lekte med maten. De småbråkade. Hon åt bara några tuggor.

Till slut kommenderade hon ut maken ur köket för hon skulle “göra en överraskning”. Maken gick ut en stund och när han kom tillbaka var tallriken tom. Maken blev jätteglad och berömde henne.

Sen såg han lite misstänkta matrester på golvet vid bänken. När han öppnade skåpdörren låg hela middagen i soporna. Då sa hon att “det måste ha varit den lilla musen som kastade bort maten”.

Jag frågade om han hade spelat glad och låtsats att han gick på det, men han hade gått på det ända tills han hittade bevismaterialet på golvet.

Hon kommer ju att dribbla upp honom på läktaren när hon blir tonåring och börjar förfina sina sluga planer.

Hur det kom sig att jag bakade en sockerkaka

Hon: Jag vill baka en sockerkaka.

Jag: Imorgon kanske, det är perfekt att baka en sockerkaka just innan korvgrillningen. Då är sockerkakan lite ljummen också kan man ta med den och bjuda på utflykten.

Hon: Jag vill baka ikväll. Jag vill att vi ställer sockerkakan i någon skåp över natten.

Jag: Då får du baka själv.

Hon: Jag kan inte, jag vet inte hur man gör.

Jag: Jag kan lära dig, jag berättar hur man gör men baka får du göra själv.

Jag menade det, att hon skulle få baka själv. Jag hade ingen lust att baka. Och så vitt jag vet finns det inga regler om att fyraåringar inte får baka. Jag fattade ju att jag skulle få städa efteråt men jag var mer sugen på att städa än att baka. Så jag tänkte att hon får väl hålla på också blir kakan som den blir också blir den bättre nästa gång. Nån gång måste man ju börja om man ska lära sig och fyra är en lika bra ålder som någon annan.

Jag läste recept. Hon flyttade omkring stolen och hämtade ingredienserna från skåpar. Hon tog fram mått. Sen kom vi till smörsmältningssteget. “Det går ju inte, jag är inte redo för att hon ska använda spisen” tänkte jag. Så då smälte jag smöret.

Hon hällde upp sockret. “Knäcka ägg? Nejmen det går ju inte, jag orkar inte att hon ska knäcka ägg”. Så då knäckte jag ägg.

Hon måttade upp mjölet. Jag visade hur man skakar av måttet så att det inte är rågat. Hon gjorde precis som mig. Enda skillnaden var att när jag skakar av ett mått så hamnar överflödigt mjöl i påsen igen men hennes hamnade på golvet och min tröjärm och mage.

Sen var det dags för mjölken och vid det här laget hade jag tappat städsuget så man kan säga att hon gjorde mjölken själv om man bortser från att jag hade ett stadigt tag om hennes händer hela tiden och styrde.

Hon skulle bröa formen. Jag hällde i flytande margarin och bad henne stryka ut det med hushållspapper. Nästa gång jag kollade hade hon lagt ner hushållspappret i formen och liksom klätt formen med papper. Jag kastade bort det kletiga hushållspappret, fick smör på tröjan och gjorde klart själv med en nytt papper. Jag bröade själv.

Sen hällde jag upp smeten i formen själv också, bakningsutbildningsorken var slut. Jag klantade mig och råkade spilla en liten, liten klick smet på bänken. Då säger hon “Du måste vara försiktig mamma”. Det är ju tur att jag älskar henne alltså!

Nu är kakan i ugnen och barnet i duschen. Jag har dammsugit och nu ska jag gå och byta kläder.

Det värsta är ju att en sockerkaka blir ju torr fortare än en tvättmaskinsladdning så imorgon på utflykten kommer kakan redan att vara torr.

Lurendrejeri-ägg

Vi stod där på leksaksaffären och förhandlade.

Jag sa nej.

Hon sa att om hon fick ägget skulle hon inte köpa grodan.

Jag förklarade att hon inte kunde avstå grodan för att få ägget för jag hade redan sagt nej till grodan också.

Hon satte sig ner på golvet och tjurade.

Jag kollade på pärlor. Jag räknade litegrann för mig själv och konstaterade att man får tre påsar Hamas-pärlor för samma pris som plastägget. Inte för att vi skulle ha några Hamas-pärlor heller, men jag räknade ändå fram jämförelsepriset.

Till slut kompromissade vi och jag sa att hon fick köpa ägget om hon betalade för det själv för pengarna hon fått av mormor och morfar. Hon sa ja och lånade pengar av mig eftersom hennes pengar var hemma. Massor pengar. 40 kr lånade hon för att köpa ett plastägg.

Vi kom överens om att i gengäld för att hon fick köpa ägget skulle hon vara snäll medan jag tittade på en sjal och hon skulle inte öppna ägget förrän tidigast i bilen.

När man ser det här ägget så får man lätt intrycket av att det ska vara en Elsa eller Anna-figur inuti. Bredvid ägglådan skyltade de dessutom med en liten Elsa-figur. Eller det kanske var Anna. Jag kan fan inte skilja på de där två trots att den ena är blond och den andra typ rödhårig. Jag har säkert frågat gullefjunet vem som är vem femtio gånger men jag kommer ändå aldrig ihåg. Nån av dem var det i alla fall.

Frost-äggSen när vi var på Filippa K blev barnet otålig. Hon har kort minne när det gäller överenskommelser om att vara snäll och tålmodig när mamma vill titta på någonting annat än leksaker i affärer. För att få lite lugn och ro bland klädställen sa jag att hon fick öppna ägget om hon lovade att inte tappa bort figuren. Jag orkar inte med gråt över borttappat 40-kronors-plastskräp så hon får lov att hålla i skräpet.

Så vi öppnade ägget där mellan två rea-ställ och ut kom……………………………… Olaf!

Olaf från Frost

Hon såg ut som att hon skulle börja gråta, hon såg helt chockad ut över att det inte var Elsa eller Anna. Och det här låter förstås jättehemskt men jag kunde knappt hålla mig för skratt. Hon såg så ledsen ut att jag tyckte lite synd om henne, men det såg väldigt roligt ut.

Det är sånt här som kallas för Livets hårda skola. Jag har faktiskt förklarat för henne att de där äggen är lurendrejeri och att det bara går ut på att man ska bli besviken och måsta köpa ett till.

Vilket jag förstås vägrar göra. De kostar faktiskt 40 riksdaler styck och det är svinmycket pengar för ett ägg vars hela poäng är att orsaka besvikelse. Det kan ju sluta med att man har hur många Olaf som helst och ingen Elsa eller Anna alls.

Men jag hade inte hjärta att kräva att hon återbetalade lånet när vi kom hem.

 

Ensambarn

Idag har gullefjunet lekt med två kompisar, varav den ena har en lillebror och den andra blir storasyster om några månader.

När kompisarna blev hämtade frågade jag den blivande pappan när det är dags för nummer två. Varpå dottern frågade gullefjunet “Har du någon lillasyster eller lillebror?”.

Då svarade gullefjunet “Nej, det kommer inga fler… Men det gör ingenting, jag behöver ingen bebis”.

Nästan alla hennes kompisar har fått småsyskon de senaste åren så jag har undrat litegrann när hon ska börja fråga om inte hon också kan få småsyskon, men det har hon inte gjort. Så jag blev lite förvånad när hon svarade sådär. Jag höll nästan på att säga “Men vill du ha ett syskon gumman, ska jag prata med pappa ikväll när du har somnat?”. Men jag höll mig, vi skaffar katt när hon blir större istället.