Category: Dottern

Gullefjunet börjar ju bli riktigt stor. Jag och hon får mer och mer ett sånt här mor-dotter gemenskap som bara är våran.

Ta som idag tex. Hon hade gjort en tavla och ville sätta den på väggen. Maken han överdriver alltid faran av tejp och häftmassa (“kludd” heter det visst nu för tiden) och att det ska lämna märken. Varje gång han säger “Kolla här, nu har det blivit ett märke här på dörren/väggen” så får jag bort märket.

Hon var på väg att sätta tavlan i hallen. Jag bara “Inte där, sätt den i ditt rum”.

“Varför får jag inte sätta den här?” frågade hon.

Jag kom inte på någon bra anledning så jag sa “För du vet hur pappa är”. Då sprang hon genast och satte upp den i sitt rum.

Ikväll har gullefjunet informerat mig om att morfar inte vill komma hit och hälsa på nästa vecka om hon inte har något husdjur.

Det måste vara en fisk, en mus, en katt eller en häst.

Jag tror att jag får ringa farsan och kontrollera de här uppgifterna.

Idag tog vi med svärmor till Björkvik på lunch. På vägen dit stannade vi på Iittalas Outlet i Gustavsberg och köpte några tallrikar.

Då snackade gullefjunet till sig en rosa burk med Lilla My på. När vi kom hem hällde vi i lite bokstavskex i burken och ställde den i en skåp på hög höjd.

Gullefjunet frågade om hon fick låna min telefon för att titta på film. Jag sa ja. Hon berättade att hon inte ville sitta i soffan, hon skulle lägga sig i vår säng.

Hon försvann med telefonen. I ögonvrån såg jag henne smyga ut i köket. Jag hörde hur en stol drogs över golvet, en skåpdörr öppnades. Just när hon skulle smyga tillbaka till sovrummet tittade jag upp. Jag tajmade upp-tittandet väldigt noga.

Hon stannade, med en solhatt i famnen, och tittade på mig med ett inte alls skyldigt ansiktsuttryck och sa “Mamma, jag behöver min hatt i sängen när jag tittar på film för det är lite för soligt i sovrummet”.

En stund senare behövde hon på toaletten så då gick jag dit och lyfte på hatten.

När maken ser sådant här säger han (skakandes på huvudet): “Mammas flicka….”.

När jag ser sådant här säger jag (stolt): “Mammas flicka!”.

Det här är inte alls något tecken på OCD som maken tycks tro. Det är ett tecken på ett öga för detaljer och ordningssinne.

Jag och gullefjunet hade picknick vid lekparken. Hon är frisk nu verkar det som (sånt där kan man aldrig veta säkert, det kan fortfarande komma bakslag/återfall). Jag hade köpt en kyckligwrap som hon själv hade valt. När jag gav den till henne ville hon inte äta för att hon såg en skymt av ett salladsblad. Så jag rullade upp wrapen och sa åt henne att peta bort det hon inte ville ha och äta resten.

Hon granskade maten. Tittade på mig och sa “Mamma har du någon gaffel med dig?”. Hon som aldrig annars äter med gaffel ska ha en gaffel när det för en gång skull inte finns en gaffel tillgänglig. “Nu skulle maken ha varit här” tänkte jag. Vad jag sa var “Sluta svamla och ät med fingrarna!”. Hon åt inte så då fick hon inte lördagsgodiset heller å det ligger fortfarande i skåpen för nu har hon glömt bort det.

Vi lekte i lekparken. Jag satt på en bänk och tittade på. Fem-årsåldern är en suverän ålder ur lekparkssynvinkel, ungen kan både leka själv och klättra utan att man måste oroa sig för att hon ska bryta nacken om man inte är där och fångar.

Sen ritade vi med gatukritorna som följde med i serietidningen som maken köpte igår. När hon var klar sa jag “Torka av händerna på gräset så att du inte får krita över hela kläderna”. Då la hon ena handen på bröstet och drog den över hela t-shirten.

Vi började promenera hemåt. Passerade en fontän. Gullefjunet bestämde sig för att tvätta bort kritan från händerna. Kritan som nu satt på t-shirten alltså. “Akta så att inte kläderna blir blöta” sa jag. Då sprang hon rakt genom fontänen.

Så då fick hon gå hem i bara trosorna och t-shirt. Vilket hon inte tyckte var något problem. Det tycker jag i och för sig är bra. Kroppsfixering är onödigt. Man ska inte skämmas över att gå omkring på stadens gator i trosor om det är nödvändigt.

Förgrymmade unge i alla fall. Om vi någonsin lyckas köpa ett hus ska farsan få komma ner och bygga en snickerboa i trädgården.

Fast hon är ju go och vi älskar henne (trots allt). Som maken sa när vi gick miste om huset vi ville ha “Jaja, vi har kanske inget hus men vi har ju ändå världens bästa dotter”.

De ringde från dagis idag och berättade att gullefjunet hade 39,5 graders feber. Maken var redan hemma eftersom vi egentligen skulle på en studentmottagning så han hämtade. Så jag fick åka hem och ta över och maken åkte själv eftersom det var hans polares son som var student.

Barnet sov när jag kom hem. Jag förberedde en middag till sjuklingen.

Jag gillar att ha koll på exakt hur illa läget är när hon är sjuk. Melonen och festisen är till för att få i henne vätska och resten är måttstockar för hur sjuk hon är. Det är inte bra om hon lämnar bullarna, äter hon inga bokstavskex får man börja oroa sig och rör hon inte popcornen har man en vak-natt framför sig där man känner att man måste kolla att hon andas och känna på pannan var femte minut.

När hon vaknade åt hon upp allt utom ena bullen. Så jag bedömde att läget var okej.

Sen lät jag henne titta på Netflix hela kvällen. Febern var fortfarande hög trots att maken hade gett alvedon så hon fick två glassar. Jag gick och kastade pinnarna när hon var klar, istället för att tvinga henne att göra det själv. När maken kom hem sa han “Jag hjälper dig att städa upp det här” också plockade han upp leksakerna som legat på vardagsrumsbordet i två dagar. Hon slapp duscha, borsta håret och borsta tänderna.

För vi såg ju att hon verkligen var sjuk. Inte bara på termometern. Jag hade slitit av alla sängkläder så vi var tvungna att renbädda. Livet måste gå vidare trots sjukdomar och vi behövde sängkläder att sova i. Gullefjunet ÄLSKAR att renbädda. Hon vill hjälpa till. Hon hoppar på lakanen medan vi försöker fästa dem. Hon står på en stol och hoppar ner på täckena och kuddarna som ligger på golvet. Hon lägger sig på golvet och jublar under täckena när vi skakar in dem i påslakanen. Byta sängkläder är fest liksom. Idag hoppade hon ingenting alls och orkade bara ett täcke sedan kröp hon upp i soffan igen helt utmattad.

Där satt hon sedan i mitt knä och filosoferade om att “ont-i-halsen-sjuk” var en ganska bra sjukdom att ha. Hon berättade att “En gång när jag var liten, en liten bebis, så var jag sjuk och det här kommer ni inte ihåg men då fick jag en sak som gjorde mig bättre”. Jag frågade om hon menade hostmedicin, glass, alvedon, melon eller kanske coca cola?

Det visade sig att mirakelmedicinen var en serietidning. Vilket hon inte alls fick när hon var bebis. Å jag minns ALLA gånger hon har varit sjuk så jag har ingenting glömt. Hon har bara blivit tillräckligt stor och kalkylerande för att räkna ut att hon kommer att kunna övertala maken att köpa en serietidning till henne imorgon.

Pyyyyssss-ljud. Jag står gömd typ inne i kylen med ryggen mot köket. Jag bara “Å nej satan, vad det lät högt…”

Gullefjunet (omedelbart): Vad gör du mamma? Vad är det där? Är det Coca-cola? Kan jag också få?

Jag: Jag gör ingenting… jag tror inte att du vill ha, jag öppnade bara en öl…

Gullefjunet (ointresserat): Jaha.

Jag bara “Pheeew, I got away with it…”

“Titta mamma, jag fick isäng alla djuren utan skrik och bråk!”

Härligt när sånt händer. Nu ska vi bara få isäng barnet också.

Häromkvällen när jag nattade berättade gullefjunet att hon var lite ledsen för att jag nästan aldrig kan hämta på dagis. Jag fick en svår attack av Dåliga Samvetet.

Jag försökte förklara att det nästan alltid är pappa som hämtar eftersom pappa är sin egen chef och får bestämma själv på jobbet och får gå hem när han vill. Och att mamma har en chef som bestämmer när jag får gå hem (egentligen bryr han sig inte när jag går hem bara jobbet blir gjort men nu pratade jag med en 4 och etthalvtåring så jag orkade inte förklara ‘arbetstider’ så jag skyllde på chefen. Save your own skin liksom). “Mamma måste fråga sin chef om hon får gå hem tidigare om jag ska hämta på dagis, det är därför pappa hämtar oftare än mig”.

Hon bara “Jag tycker att du ska fråga din chef om du får gå hem så att du kan hämta mig på dagis. Ge honom en lapp och be honom skriva JA eller NEJ.”

Å jag bara “Okej, jag ger honom en lapp på onsdag”. För det var ju halvdag idag. Så idag gick jag hem tidigare och hämtade på dagis halv tre. Jag bad för övrigt inte om någon lapp från chefen, jag bara gick. Han såg inte ut att misstycka så det kändes inte som att jag behövde någon lapp.

Herregud så länge det tog att ta sig hem från dagis. För det var ju massor kompisar kvar, många fler än när vi hämtar sist eller näst sist. Hon sprang runt och sa hej då och önskade “Trevlig helg” till en massa tre- fyra- och femåringar som förmodligen knappt förstår vilken dag det är eller konceptet helg. Sen skulle vi komma överens med ett barn, vars föräldrar jag inte känner, om vilken dag hon kan följa med oss hem efter dagis för att leka. Det slutade med att jag sa åt båda ungarna att be Ds föräldrar lägga en lapp i gullefjunets korg så att jag kan ringa föräldrarna och komma överens om en dag när D kan följa med hem och leka.

Nu måste jag övertala maken att hitta en dag när han kan ta hand om den här lek-daten så att jag inte måste gå till chefen med en lapp på riktigt.

Sen vid middagsbordet frågade maken “Var det kul att mamma hämtade på dagis idag? Tidigt också!”.

Det tacksamma barnet svarade “Hon kom mitt i en lek…”

Det här gör mitt dåliga samvete över att jag hämtar så sällan lite lättare att bära.

Idag berättade gullefjunet att när hon blir stor ska hon gifta sig med sin kompis N. De har uppenbarligen fått lära sig om samkönade äktenskap på dagis idag för hon berättade att “förr fick man inte göra så, men nu får man det”. Jag frågade om hon menade att flickor får gifta sig med flickor och det var det hon menade “nu får man göra det, så jag och N ska gifta oss när vi blir stora”.

Jag sa okej. Hon får gifta sig med vem hon vill, bara det är någon som är snäll mot henne.

Sen sa hon att hon ville göra hål i öronen. Då sa jag nej. Det blir inga hål i öronen än på ett par år.