Category: Dottern

Igår premiärkissade dottern i pottan. Då blev det jubel och hurrarop och vi blåste upp ballonger och sjöng och dansade. Vi bläddrade i pottboken och klistrade klistermärke. Vi funderade på att korka upp champagnen till makaronerna och korven men eftersom det var måndag skålade vi i mjölk istället.

Det kanske var att överreagera litegrann över sju droppar kiss. Vi kanske kunde ha nöjt oss med klistermärket.

Nu vill dottern i alla fall gå på pottan var femte minut och hon accepterar inte att det inte gills att bara sitta på pottan för att få ett klistermärke. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det här klistermärkesbelöningssystemet som följde med boken är helt perfekt utformat för barn i den åldern när de inte riktigt hunnit lära sig sambandet mellan orsak och verkan.

efter att dottern helt uttröttad somnade kvart över sex igår kväll undrar ni säkert idag.

Nej, nej, det gjorde jag inte alls. Mellan kl 2 och 4 inatt däremot så använde jag alla tricks jag kan för att försöka övertyga sötnosen att vi inte skulle leka just då och att taklampan inte skall var på under natten när man ska sova. Framför allt inte när det i alla fall är dagsljus ute på natten. Vi körde även ett kort utbildningspass där hon lärde sig att säga “sluta snarka pappa”.

Så här gjorde vi. Först fick hon vara uppe till nio på midsommarafton. Sen fick hon vara uppe till nio på midsommardagen, trots att hon vägrat sova middag.

Idag var det sova-middag-vägran igen. Så då åkte vi till Piteå Havsbad. Där åkte vi rutschkanor i uppblåsta tält. Jag var blöt i svett när det hela var över för jag hade lite svårt att hänga med emellanåt när vi kastade oss nedför rutschkanorna med dödsförakt. Ett stort tack till den östeuropeiska tjejen som till slut kom och räddade mig genom att säga att vår “time was up”.

Sen badade vi i havet. Bara lillan, och det var väl egentligen inte riktigt meningen det heller. Men man snubblar så lätt på vatten när man är liten. Så det blev  premiärdopp i havet för henne idag. Nästa gång vi åker och badar ska mormor följa med säger gullefjunet. Det vore en syn, för mormor har inte badat i havet sen 1976.

Efter det gick vi en promenad på säsongs-campingen (där folk som bor 10 minuter från Pite Havsbad ställer sin husvagn hela sommaren) och kollade vem som släpat med sig mest trädgårdsmöbler och blomkrukor. Vi avrundade med en glass och tittade på två farbröder i 18-årsåldern som låg och sov i förar- och passagerarsätet av en bil med dörrarna öppna. Det såg smärtsamt ut. Det såg ut som att de hade ont i huvudet fastän de sov. Vi förklarade för lillan att de förmodligen hade varit ute i solen utan solhatt på. Sist av allt köpte vi en tiger som heter Gunilla. 25 spänn för en stor tiger med lång svans, det är billigt det.

Sen åkte vi till mormor och morfar och skottade sand i en hink. En tur till grannen och hälsa på en kattunge. Tre stora vredesutbrott på köksgolvet och ett på verandan för att jag sa nej till en glass, eftersom vi redan ätit en glass idag.

Sen åkte vi hem och åt välling och då somnade hon mitt i flaskan redan kvart över sex. Så gick det till när vi lyckades med det nästan omöjliga. Nu ska vi säkert stiga upp klockan sex imorgon bitti och det kommer att kännas mindre kul.

Jag fattar faktiskt inte vart flickebarnet lär sig allting. Hon har gått och lagt sig till med en Prinsessan Diana-look för att få som hon vill. Om hon till exempel ber om en glass och man säger nej och berättar att vi snart ska äta och att det inte är lördag då kommer Diana-looken fram. Hon böjer ner huvudet och sen kikar hon upp under luggen med ett bedjande uttryck i blicken också ler hon änglalikt.

Det värsta är att den fungerar. Jag och maken klarar väl av att stå emot när vi vill. Men mormor och morfar, de har ju svårt att säga nej under normala omständigheter, och de smälter som smör i solen när de utsätts för Diana-looken.

Jag begriper inte vart hon har fått det ifrån. Det finns inga “väna” prinsess-liknande kvinnliga förebilder i vår familj. Jag har aldrig i hela mitt liv fladdrat med några ögonfransar för att få som jag vill. Jag brukar mer peka med hela handen när jag förklarar hur jag vill att det ska vara.

utifall att ni undrar hur jag doftar idag. Känns onödigt att byta nu, jag tror nämligen inte att det är över än. Även alla tre mattorna i mormor & morfars vardagsrum luktar kräk. Men med den sista mattan får mormor skylla sig själv. Jag hade faktiskt sagt att flickebarnet ska dricka ofta och lite. Så om man ger henne ett helt glas cola på en gång får man räkna med att det kommer upp igen.

Jag trodde att gumman var frisk nu eftersom hon varit pigg hela dagen och inte haft någon feber. Men jag hade nog felbedömt läget. Jag fick just lov att stoppa alla sängkläder i från spjälsängen i tvättmaskinen och har bäddat ner gullet i vår säng istället. Men hon är som sagt pigg. Sist jag tittade in hade hon möblerat om våra hyllor och radat upp våra väckarklockor på sänggaveln.

Jag satt nyss och undrade varför det fortfarande luktar bajs trots att jag kastat ut soporna. Men jag kom på det. Jag har bajs på tröjan. Men jag har just stoppat om henne igen och det verkar lite lugnare där inne så det sista jag vill är att gå in i sovrummet så att hon ska komma på att hon vill stiga upp igen. Så jag sitter här och stinker en stund till. Min dotters bajs luktar rosenknoppar i alla fall så det gör ingenting.

Här i Norrland där härdar vi ungarna redan från start. Idag har dagis varit på utflykt nere på stranden. Att det är 10 grader ute och har regnat non stop i tio dagar är ju inget hinder. Det är uppehåll idag. Inga instruktioner om att packa med badkläder dock. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder sas det när jag var liten. Jag minns att jag hatade det klämkäcka uttrycket.

På mig funkade inte den här “Norrlands-tekniken”, jag hatar kyla, regn och snöstorm lika mycket idag som då. När skolan börjar fråga efter frivilliga föräldrar att följa med och hjälpa till på utflykter då blir det maken som får anmäla sig. Stumpan verkar dock ha ärvt någon sorts friluftsgen av maken, för hon gillar att vara ute, och det är ju tur för henne.

Vi ska på släktkalas i Storstan på tisdag. Svärmors make fyller år. Min svärmors tillställningar är alltid hela kittet – fördrink, trerätters, kaffe. Inga snabbmiddagar alltså. Helt enkelt mycket trevligt. Om man är vuxen alltså. Men det gäller att kunna sina bestick och glas. Vilket som skall användas när alltså. Och om man skall titta på personen till höger eller vänster först när det skålas.

Nu är det så att JAG kan uppföra mig när nöden kräver. Ibland får jag bluffa mig fram. Det där med skålandet kan jag bara inte komma ihåg från gång till gång åt vilket håll man börjar, så jag tittar snabbt fram och tillbaka flera gånger och hoppas att jag ska träffa rätt just när min bordsgranne på respektive sida tittar på mig.

Men sedan dottern lades till i bjudningsekvationen har det här blivit lite svettigt för mig. Hon är nämligen inte Nobelprismiddags-tränad. Hon är inte ens trerätters-tränad. Mormor (min mamma alltså) har gjort en del tappra försöka att hävda att maten skall i munnen och det blir bäst om man matar. Jag kör lite mer den stilen att hon måste få öva själv om hon någonsin ska lära sig. Jag gör lite större portion än nödvändigt och sen är jag ganska nöjd om drygt hälften av maten hamnar i munnen och resten används till kreativt skapande. Bordskick är helt enkelt inte överst på priolistan för mig, och även när jag gör försök att introducera grundkursen så är gullefjunet inte särskilt lyhörd och samarbetsvillig.

Senaste gången vi var hemma hos svärmor/farmor hade hon dukat så här till Lillstrumpan;

Alla som har barn ser ju direkt hur mycket som kan gå fel här. För er andra kan jag berätta. Öronen på skålen ger ett extra bra grepp när man skall ta tag i den och banka den upp och ner i bordet. Här finns det dessutom ett porslinsfat mellan skålen och bordet. Bordet är av glas. Gaffeln (som vid fototillfället troligen redan låg på golvet) och kniven är bredare och tyngre nedtill vilket ökar möjligheterna all krossa porslinet när man hackar besticken i tallriken med den ändan. Öronen på skålen ger också nya outforskade möjligheter att använda skålen som en “slunga” så att man kan kasta iväg maten till andra sidan rummet istället för bara rakt ner på golvet.

Den här gången är kalaset dessutom på restaurang. Tänk vita linnedukar, massor med porslin, glas, vattenkaraffer och vinflaskor som man ska sitta och försöka rädda ifrån att teleskoparmarna ska få tag på dem. Samtidigt som man ska konversera med alla vid bordet.

Just konversera är något som charmtrollet gör mycket av just nu. Fast inte enligt middagsbjudnings-ettiketten att även lyssna på andra och vänta på sin tur innan man pratar. Det är mer monolog, hon har tom lärt sig säga “sluta prata” om hon tycker att någon annan tar för mycket utrymme. Jag ser framför mig hur hon tar över helt och hållet så att ingen annan i det 17 personer stora sällskapet får en syl i vädret.

Jag har tänkt ut en plan för att rädda dagen. Jag ska låna morfars “platta” så att hon kan sitta och lägga pussel och peka i Pippi-boken. Kanske lite godis i handväskan också som jag kan muta med. Håll tummarna för mig att det funkar så att vi kan lämna tillställningen under glada utrop om vilket väluppfostrat och snällt barn vi har. Istället för att måsta smussla ut henne mitt under huvudrätten medan släkten låtsas som att de inte märker att vi försvinner och drar en suck av lättnad.