Category: Dottern

Störda nattningsrutiner

Maken är i Stockholm på möte så jag och gullefjunet sover över hos mormor och morfar. Man kan sammanfatta läget som att nattningsrutinerna är lite störda. Gullefjunet är van vid att få som hon vill i det här huset.

Hemma hos oss lägger vi henne också ligger hon och pratar med sig själv och kramdjuren i allt emellan 10 minuter och två timmar. Sen somnar hon. Ibland kanske hon gråter en skvätt och då går vi in och stoppar om henne igen.

Sist vi var borta en kväll och mormor och morfar var barnvakter gick gullefjunet och la sig vid åtta. Kvart över åtta hade hon pratat sig ur spjälsängen för att få “sova” i mommo och moffans säng. Tjugo över hade hon övertygat morfar om att det var dags för honom också att gå och lägga sig. Före nio hade hon även fått som hon ville med att mormor också skulle ligga i sängen. Sen låg de där alla tre till elvatiden när gullefjunet till sist somnade. Dagen efter var morföräldrarna så utmattade att de inte alls nappade på mitt förslag att hon skulle sova över en natt till.

Nu vet jag varför det blev så.

När det blev läggdags ikväll började gullefjunet gråta. Jag stoppade om henne och sa att jag skulle komma tillbaka strax. När jag kom ner satt mormor och morfar och lyssnade på “barnvakten” och hade allmänt rådslag om hur vi skulle gå till väga om gullefjunet inte slutade gråta om en minut. Som att jag inte redan har en utarbetad plan för att hantera dagliga händelser som gråt.

De hängde nästan i trappräcket och frågade mig om det inte var dags att gå upp och trösta henne snart. När jag gick upp igen efter ca tre minuter var både mormor och morfar nästan i upplösningstillstånd över hennes “hjärtskärande gråt”.  För att jag inte ska låta hjärtlös kan jag informera om att det var vanlig medel-gråt. Typ får-jag-som-jag-vill-om-jag-gråter?-gråt.

Som tur var hade pappa ett möte med idrottsföreningen så han var tvungen att åka. Han har det svagaste hjärtat. Under den en och en halv timme det tog med frekventa omstoppningar innan stumpan somnade hade jag fullt sjå med att mota förslag från mamma i grind.

Förslag som “ska hon inte få sova i din säng? – nej för då ligger hon inte kvar – du kan väl ligga bredvid henne tills hon somnar? – nej om hon har en publik slutar hon aldrig leka och prata – paus – ska jag gå och ligga bredvid henne? – nej då somnar hon aldrig”.

Hade pappa också varit hemma skulle jag aldrig ha pallat. Då skulle jag ha fått ta ungen under armen och gå hem för att få någon lugn och ro.

Blivande barnstjärna eller galen morsa?

Jag tänkte att om jag redigerar den här videon litegrann och lägger till lite rosor och såpbubblor kanske MTV vill visa den. Vad tror ni? Är jag på rätt spår här?

Visar MTV fortfarande musikvideos förresten? Jag trodde att de mest visade docusåpor nu för tiden. Men vad vet jag. Jag är lite för gammal för att ha koll på vad som är inne och så. Ändå har jag en bra bit kvar till 51 bast.

För att återgå till ämnet kanske jag skulle hyra en regissör som hjälper till och gör en helt ny video? Typ en som inte har utseendet för sig och ser ut som en skräckinjagande mullvad. Fast det kanske jag lika gärna kan skippa. Jag kan ju allt och vet allt bäst själv ändå.

Eller ÄR det så att alla föräldrar tycker att just deras eget barn är en stjärna? Att det inte alls betyder att resten av världen delar uppfattningen och vill köpa det musikaliska mästerverket?

Ska jag besinna mig litegrann tycker ni? Annars kanske det dyker upp ett fullständigt samvetslöst producent-team från TV3 och vill filma medan jag förstör mitt barns liv, genom att försöka få henne att bli vad jag alltid ville bli men inte lyckades med.

Kan det kanske vara så att trots att gullefjunet ser relativt glad i den här videosnutten så har hon inte alls lust att upprepa skönsången framför tusentals människor? Hon kanske vill bli läkare? Eller jobba med djur? Eller hon kanske tom vill putsa fönster? Jag drömde för övrigt aldrig om att bli sångerska. Så det är helt ok för mig om gullefjunet väljer att inte satsa på just den här av alla hennes talanger.

I vilket fall som helst tycker JAG att det här är en otroligt vacker version av Imse vimse spindel.

Meddelande från dagis

När man har barn på dagis brukar man få med sig små meddelanden hem ibland. Saker som;

“Gullefjunet har slut blöjor”

“På måndag har vi stängt för planeringsdag”

“Nästa vecka ska vi på utflykt”

Idag fick vi ett litet meddelande från dagis. Dottern hade inga sockar i sandalerna när hon gick till dagis. När hon kom hem hade hon på sig ett par sockar som inte är våra.

Jag tror att det här är ett meddelande från personalen. Som en lapp med ett meddelande som säger “Det är dags att börja använda sockar. Annars fryser barnet”.

Ingen sovmorgon

Jag och maken har ett deal om att vi stiger upp med gullefjunet varannan morgon. Det finns ju liksom ingen mening med att vi båda ska stiga upp kl 6.

Det är som ett lotteri det där med varannan morgon, för ibland vaknar hon kl 6 och andra morgnar kan hon sova till 8-tiden. Det är bara att hålla tummarna att man får rätt morgon.

Imorse var det makens morgon och jag hade tänkt mig en riktig lång-sovmorgon till nio eller halv tio. Och jag låg i sängen till halv tio. Men sova, det fick jag inte göra så mycket. För var tionde minut kom gullefjunet in och skulle visa något som det inte dög att visa för pappa, mamma måste se. Eller så skulle jag blåsa på nått finger eller tå eller knä som gjorde ont. Pappa blåste inte bra nog.

Sen kl 10 när maken skulle iväg på en skogsexpedition som jag vägrade följa med på. Ja, då dög helt plötsligt inte jag. Då var det bara pappa som gällde. Så efter att inte ha fått sova under min sovmorgon för att pappa inte dög, satt jag där med ett mega-ilsket barn som bara gastade efter pappa.

När man behöver lugn och ro en stund

Gullefjunet börjar bli riktigt bra på att sitta tyst och gömma sig i mer än 3 sekunder när man leker kurragömma.

Detta öppnar ju för helt nya möjligheter när man behöver lugn och ro en stund. Man föreslår att vi ska leka kurragömma.

Steg 1 – stoppa in barnet i en skåp av lämplig storlek. Lägg gärna med en ko och en gris eller någon annan leksak som du har till hands.

Steg 2 – stäng den vänstra dörren och berätta för barnet att idag ska mamma räkna till 250 istället för 10, och sen kommer mamma och letar.

Steg 3 – stäng den högra dörren och säg till barnet att vara jättetyst så att hon inte avslöjar sitt gömställe.

Sedan räknar man högt till 250. Pausa gärna mellan varje siffra. Men inte alltför länge. Bara precis så länge att barnet inte hinner tröttna på att vänta på nästa siffra och störtar ut ur skåpen.

Om man skriver snabbt hinner man ett helt blogginlägg innan man kommit till 250. Om man har extra mycket att säga kan man förlänga tiden genom att sitta kvar vid skrivbordet och ropa saker som “var är gullefjunet?” och “är hon bakom soffan?” och “nä där var hon inte, är hon under bordet då”. Så håller man på så tills man är klar med sitt blogginlägg, eller vad det nu är man valt att använda sitt lugn och ro till. Då kan man hitta barnet i skåpet.

Vad ska jag köpa?

Den där drömmen om att jag glömde köpa födelsedagspresent till dottern ni vet. Nu känner jag mig pressad att hitta en present, eller kanske två, i god tid.

Så nu har jag surfat HELA nätet. Alla leksaksbutiker på nätet är jättejobbiga. Det finns så mycket grejer. Sortera efter märken, ålder, typ av leksak, färg mm. Jag orkar inte med sånt.

Vad ska jag köpa för leksak? Hon fyller två. Helst ska det inte låta. Inte vara så många delar, det blir så jobbigt att städa upp från golvet. Inte gå att svälja. Inte lämna permanenta spår på golv, väggar eller möbler. Inte kosta 20 tusen spänn. Kring hundralappen, eller kanske två helst. Hon blir säkert less på leksaken på några veckor i alla fall.

Något som gör henne intelligent, förmögen och framgångsrik när hon blir stor vore bra. Tennisracket kanske? Men det prickar ju bara två av tre och hon är nog lite för liten för det än.

Hjälp mig!

Vad är jag för sorts mamma egentligen?

Ända sedan jag vaknade i morse har jag gått omkring och känt mig som en urusel mamma. Jag har gått och funderat om det egentligen var rätt att skaffa barn och om jag egentligen är lämpad att vara förälder.

Inatt drömde jag att det var dotterns födelsedag. Och att jag vaknade på morgonen och vi hade inte köpt en enda födelsedagspresent. Ingenting hade jag bakat heller. Jag hade inte ens köpt fika. Jag hade GLÖMT BORT att göra de sakerna.

Sen kom det som verkligen kan få en att undra vad jag är för sorts förälder. Då sa jag till maken “Ska vi åka och köpa nån present eller ska vi skita i det? Om vi inte berättar för henne att hon fyller år så vet hon ju inte om det”.

Det här var bara en dröm. Men dottern fyller två om några veckor. Tänk om det här händer på riktigt då?

Då måste dottern säga Aja Baja till mig. Så här ser hon ut när hon säger det till pappa. Jag vill verkligen inte vara med om att hon ska måsta säga det till mig.

Jag är ingen fredsbevarande styrka

Idag har jag äntligen varit på Nolia. Jag har kört barnvagnen i bakfötterna på 781 människor. Ungefär 90% av gångerna med flit. Om man har ett vapen ska det ju användas. Att gå omkring med barnvagnen och liksom bara “hota” att köra på någon som någon annan sorts fredsbevarande styrka är inte min stil.

Folk som kliver in genom öppningen till ett tält eller en mässhall och bara står där MITT i ingången och funderar åt vilket håll de ska gå alltså. Dem MÅSTE man vara tydlig mot. Så ta med er barnvagnen till Nolia om ni har en. Gullefjunet satt på makens axlar medan jag gick bärsärkagång med barnvagnen förresten.

Som ni vet är jag ju ute efter en Mirakelborste som städar hela huset utan min inblandning. Och på Nolia är ju alla produkter “mirakel”. Till “mässpris”. Jag såg mirakel-köksknivar på flera ställen. Alla var bäst i test. Mikrakel-olivolja, mirakel-skor, mirakel-massagedynor. Självklart fanns det även en mirakel-borste. Eller en magisk borste för att vara mer exakt.

Jag kan dock ingenting berätta för er om den här borsten för jag kunde inte stanna och lyssna på demonstrationen. Jag var upptagen med att mirakelsopa golvet i Noliahallen med min dotter. Hon vägrade åka vagn, sitta på makens axlar eller låta mig bära henne. Tyvärr vägrade hon även gå på fötterna. Så hon gick på knä. Det var jättesmutsigt på golvet så det känns ändå bra att vi gjorde en insats där och städade upp litegrann.

Jag hade tänkt att jag skulle berätta för er om de bästa produkterna på mässan och så där. Men jag hann liksom inte se så mycket. Jag körde ju barnvagn. Jag kanske åker tillbaka en dag till och lämnar barnvagnen hemma.

EN sak köpte vi dock. En sten. Tanken med stenen var att den skulle sysselsätta gullefjunet. Det gjorde den också, men när vi väl hittade räddnings-stenen var det dags att åka till frissan. Det var i alla fall en mirakel-sten.

Miraklet med den här stenen var att den kostade 60 kr. När vi kom hem vägde jag den och den väger 183 gram. Det blir 32,78 öre per gram sten. Men det var dock 60 välinvesterade kronor. Sten-Kisse heter den förresten.

 

Livet ljusnar

Ja jag vet att det snart är höst och blir mörkt tidigare på dagarna och snart går solen ner redan kl 2 på dagen.

Men den här veckan bjuder på flera ljuspunkter för mig. Jourdagis-skiten som ligger i en avlägsen del av kommunen är äntligen över och vårt dagis (ja, ja, ja, jag vet att det heter förskola om man ska vara PK) har öppnat igen. Vårt dagis ligger på andra sidan gatan. Kanonbra när man ska hämta och lämna.

Mindre bra när man sitter vid datorn och ska jobba och man hör gullefjunet gråta i lekparken. Då blöder mammahjärtat och man måste gå ut på balkongen för att kolla vad som hänt och om personalen verkligen klarar av att trösta MIN dotter. Man är ju lite rostig så här efter sommaren så idag höll jag nästan på att springa dit när jag hörde henne gråta och säga att det kanske är bäst om hon får följa med mig hem. Men jag såg att Gunilla hade situationen under kontroll så jag återvände till skrivbordet.

Den andra efterlängtade händelsen den här veckan är att det är makens sista vecka i gips. På söndag har det gått fyra veckor. Fast jag hade tänkt föreslå att han lindar av dem redan på lördagkväll, några timmar hit eller dit kan väl inte spela någon roll, och att vi köper och korkar upp en flaska champagne. Sen måste maken träna upp handlederna igen och en mycket bra rehabiliteringsövning för att göra det är att diska.

All den där lyckan har ni ju ingen nytta av, det gör ju bara mig glad. Fast jag har något åt er också så att ni också kan känna er lyckliga. Ni kan spara pengar. Om ni har barn alltså, ni andra måste hitta på något eget att vara lyckliga över. Det är 25% rea på sommarkläder i Kidkit-butiken nu.

Söndagsprat

Varje söndag har Carola Sunday Talk. Det är ett kristet inlägg som handlar om gud eller jesus. Tror jag i alla fall, jag brukar inte läsa dem. Just nu blev jag helt osäker på om gud och jesus är namn som bör ha stor första bokstav eller inte. Gud och Jesus.

Däremot brukar jag ibland läsa om Carolas dotters hårförlängning. Det fascinerar mig att så många människor har tid eller ork att bry sig om vad andra människor gör eller inte gör med sina barns hår. Det här inlägget på hennes blogg har i skrivande stund 445 kommentarer.

En del människor går ju till kyrkan på söndagar. Det gör inte vi i vår familj, trots att det ligger en kyrka ca 25 steg från min morsa och farsas ytterdörr. Jag gick i söndagsskolan när jag var liten och fick så mycket guds ord att det kommer att räcka åtminstone tills jag går i pension.

När vi bodde i London brukade vi gå på puben och dricka öl på söndagar. Sunday lunch på puben är en mycket civiliserad umgängesform som England borde patentera och exportera. Nu för tiden när vi bor i Norrland åker vi rutschkana på söndagar. Inte varje söndag, men på tok för ofta för min smak.

Speciellt för tillfället när maken bara står och tittar på med sina gipsade armar och jag måste ta alla åken själv. För gullefjunet hon vill minsann inte längre åka rutschkanor som man kan övervaka stående på marken. Klättra som någon annan sorts apa ska man göra. Vi kan väl beskriva det som så att jag är inte fullt lika smidig som henne när jag klättrar.

Dagens rutschkana ligger på Piteå Havsbad. Man skulle kunna säga att det var gratis att åka, för det var ingen biljettkassa vid stegen upp. Men efter vi betalat 65 kr för lunchmackorna och 30 spänn per glass så kändes det som att de hade fått rikligt med betalt för rutschkane-åken också. Med Havsbadets priser kommer snart ingen annan än ryska överklassen att ha råd att semestra på Piteå Havsbad.

Coca-Cola eller saft

Maken tycker inte om Coca-cola. Han tycker inte om det, också tycker han att det är ohälsosamt. Jag däremot dricker minst en, oftast flera Cola om dan. Gullefjunet tycker också om Coca-cola, om hon ser en vill hon ha.

Med jämna mellanrum brukar maken säga till mig “Nu måste vi ta itu med det här med att gumman vill ha Coca-cola ständigt och jämt. Du får ställa undan burkarna/flaskorna där hon inte ser dem”. Maken säger detta med ett tonfall som om att det är Djävulens frukostdryck vi pratar om.

Alltså, jag tycker inte heller att Cola är en lämplig varje-dag-dryck för en tvååring. Jag håller med maken om att gullefjunets Coladrickande skall begränsas till typ lördagar och speciella tillfällen. Hon får inte Cola av mig varje dag om det låter som det. Nej minsann, jag kör en sorts regler för mig och ett annat regelverk för flickebarnet. Gör som jag säger – inte som jag gör är absolut en filosofi som jag ansluter mig till.

Så nu sitter jag här på balkongen och smygdricker en Coca-cola och bloggar på laptopen.

Jag har låst grinden så att gullefjunet inte kan komma ut och se vad jag gör. Hon står och hänger på grinden och gastar “jag måste komma ut” varvat med “mamma måste komma in”.

Vuxendrycken saft däremot, och juice, det tycker maken om. Så det är inget han jämställer med världens elände som krig, fattigdom och karies. Om dottern ber om äppeljuice till middagen då går det bra att göra avsteg från mjölk-eller-vatten-till-maten-regeln.

Jag talar ut i tidningen

Piteå-tidningen var givetvis på plats på Jävredagen igår. När de såg mig kom de genast för att intervjua mig. Det syntes säkert lång väg att jag hade viktiga saker att säga. Så här säger jag i dagens Piteå-tidning;

“Fast vädret är ju inte det bästa”, tyckte Victoria.

Jag tycker att det känns bra att jag fick detta sagt i tidningen.

Sen var gullefjunet med på bild också. I bildtexten står det att hon heter Markusson. Ingen i vår familj heter Markusson. Jag har sett i tidningen att när man blir felbehandlad på det här sättet ska man egentligen skriva en insändare för att få upprättelse.

Men det orkar jag inte så jag nöjer mig med att berätta här på bloggen att dottern inte heter Markusson.

Sjöbodarna i Jävre småbåtshamn

Lockigt hår är inte bra för flickor

Jag: Bambi du vet, den där bloggen som jag brukar läsa? Hennes dotter har lika lockigt hår som gullfjunet. Bambi har klippt av henne lockarna.

Maken: Jaså, varför det?

Jag: Flera anledningar, bland annat att det är svårt att kamma, som ju vi också vet. Men också för att dottern inte ska få så mycket komplimanger. Hon vill inte att dottern ska fästa sig för mycket vid sitt utseende.

Maken: Hur gammal är hon?

Jag: Jag vet inte riktigt, 5-10 år yngre än mig tror jag.

Maken: Jag menade dottern.

Jag: Jaså! Jaha, ungefär samma som gullefjunet. Under två i alla fall tror jag.

Maken: Konstigt beteende…

Hemmaklippning

Vår stackars dotter däremot, hon kommer att få lära sig att hantera komplimangerna för sina lockar. Det gäller att härda dem redan från tidig ålder.

Kom inte och säg att jag är söt för då får ni med min mamma att göra!

Kan man köpa utökat tålamod?

Man äter lunch. Barnet klättrar upp på bordet. Man har invalidiserande ont i ryggen och försöker prata ner henne stället för att lyfta ner henne. Hon sparkar ner colaburk på golvet. Hämtar hushållspapper. När man vänder sig om igen står barnet i coca-colan och plaskar med händerna. Man torkar barnet och golvet och skickar in henne i vardagsrummet.

Man äter klart och går in i vardagsrummet. Barnet sitter och klistrar frimärken på skrivbordet (som var gömda längst in i en låda). Man skickar ner henne och ber henne leka med klossar och sen försöker man pilla loss frimärkena.

Man vänder sig om. Nu hamrar barnet på makens laptop. Man säger till henne att sluta. Hon bryter skärmen bakåt. Man städar undan laptopen. När man är klar hittar man istället barnet i hallen där hon med en äcklig flipflop i munnen kastar skor åt alla håll och kanter. Man skickar iväg barnet och städar upp skor.

Man kommer in i köket där det nu är bullformar och plastpåsar över hela golvet. Man förslår en bok och plockar upp bullformar och påsar. Sen hittar man barnet i sovrummet, läsandes en deckare som inte är lämpad för åldersgruppen 0-3 år. Man hämtar tejp och lagar boken. Man ber barnet att sluta hoppa i sängen eftersom hon kan ramla och slå sig. Hon ramlar och slår huvudet i sänggaveln. Man tröstar och blåser och säger att hon ska gå ut i köket så får hon ett glas juice. Man tejpar klart.

Man går till köket. Man plockar upp bullformar igen. Man ger barnet ett glas juice och säger sitt vid bordet och drick så att du inte spiller. Barnet springer iväg, snubblar och häller juice över hela golvet. Man hämtar hushållspapper. När man återvänder står barnet i juicen och plaskar med händerna.

Man säger till barnet att vi ska gå ut och leka. Man tar på barnet skor och kofta. Man tar på sig sina egna skor. Man tar på barnet skor och kofta en gång till. Man ber henne vänta medan man går på toaletten. När man är klar tar man på barnet skor och kofta igen. Sen går man ut och leker.

Låt mig arbeta ifred

Igår när vi kom hem efter jag hade ordnat middagen såg to-do-listan ut så här:

  • Bada barnet (för det tillhör kvällsrutinen) 15 min
  • Torka barnet (måste man ju) 7 min
  • Smörja in barnet mot eksem (har doktorn sagt) 8 min
  • Få på en pyjamas (så att hon inte fryser) 5 min
  • Bädda tillbaka våra tvättade sängkläder (eftersom maken ordnat extraarbete genom att spilla kaffe och dottern vaknar om man bäddar efter hon somnat) 7 min
  • Välling (för det tillhör kvällsrutinen) 10 min
  • Borsta tänderna (har tandläkaren sagt) 3 min
  • Plocka av torkstället (så att jag kunde hänga nästa maskin och för att dottern vaknar om man rotar i garderoberna när hon somnat) 8 minuter
  • Läsa saga (för att barnet ska bli bildat och intelligent) 10 min

Dessa 73 minuter hade jag tänkt klämma in på under 60. För att kunna ta itu med disken. Om man håller fast ordentligt kan man nämligen spara värdefulla minuter där i torka, smörja, pyjamas momentet.

Mitt i badningen så började maken “hjälpa till” och tog en kudde och började försöka pilla in den i ett örngott med två gipsade händer. Så där satt jag och lyssnade på kuddens prasslande varvat med “ouch” och “aj” och “pust” och “stön”.

Till slut fick jag ett psyk-bryt och gastade “låt bli kuddj*veln för f*n, du kommer bara att ställa till något i händerna så att läkningen fördröjs, och den där knölen till kudde kan ju ingen sova på så jag får ändå göra om det och jag orkar inte lyssna på det här ljudet”. Sen fick jag jobba ifred och var klar på 57 minuter. Tack vare en nedkortning av badet och att maken fick läsa sagan.

Hål i tänderna

Tur att maken kommer hem igen idag för han är bra på att borsta tänderna. Om jag var ensamstående förälder skulle dottern ha massor hål i tänderna. För jag orkar inte ha ett halvt slagsmål varje gång tänderna ska borstas. Så om jag alltid var tvunget att göra det skulle det inte bli av varje morgon och kväll.

Till expediten på Jysk – Jag vet minsann vad du tänkte

Innan vi fick barn var jag och maken helt överens om att när vi fick barn skulle det vara ett sådant där väluppfostrat och lätthanterligt barn. Hur svårt kan det vara tänkte vi. Vi föreställde oss att när vi sa “håll mamma i handen när vi går på en trafikerad väg” eller “stå snällt här stilla medan pappa pratar med expediten” skulle barnet svara “ja mamma/pappa” och göra som efterfrågat.

Så vad fick vi då? Vad resulterade kombinationen av våra gener i? Jo, ett mycket svårkontrollerat barn som svarar “jag är olydig” eller “jag är en rackarunge” på alla instruktioner. Fast nu var jag lite orättvis. Det är klart att även vårt barn skulle få en begränsad rörelseförmåga om man satte fotbojor med en kanonkula i bly fastkedjad på henne. Men då skulle man ju få bära både barnet och kanonkulan.

Idag har vi varit på Jysk. Där valde jag ut en låda. Med hjul på och ett lock. Och två mindre lådor. Med lock men utan hjul. För det ligger för mycket leksaker och skräpar. Två sekunder var jag ouppmärksam, och ungen satte iväg med lådan på hjul, med de andra lådorna i genom hela affären. Inte under tystnad. Jag jagade ifatt henne och vände tillbaka henne. Tillbaka vid ursprungsplatsen började hon packa upp de små lådorna med lock, varannan sak över höger axel och varannan över vänster. Jag plockade upp. Vi gjorde om alltihop en eller två gånger till.

Då dök det upp en expedit i tidiga tjugoårsåldern och frågade “Ska ni köpa de där? I så fall kan jag ju ta dem till kassan åt er tills ni är klara”.

Det här är ett meddelande till expediten på Jysk.

Jag hade situationen under kontroll. Jag var JUST på väg att få ordning på allting. Och jag vet att det inte var av kundservice du dök upp för att erbjuda dig att bära sakerna till kassan. Du var less på kaoset. Du tänkte “kan hon inte hålla reda på ungen?!”. Jag vet att du tänkte det. För jag brukade vara som du.

Jag har en varning till dig. Människor som du och jag som går omkring och suckar inombords över att folk inte kan kontrollera sina ungar på offentliga platser straffas när de själva får barn. Människor som vi avlar fram de aktivaste och mest svårkontrollerade barnen. Bara så att du vet. Nu har du tid på dig att förbättra dina odds genom att sluta sucka över människor som jag.

Min dag som mönsterförälder

Jag har läst Familjeliv och andra bloggar och insett att jag inte är tillräckligt politiskt korrekt när jag beskriver vår vardag och mina fantastiska insatser som förälder. Man skulle felaktigt kunna få intrycket att jag är less than perfect. Jag får lov att försöka bättra mig så att ni förstår hur fantastisk jag och mitt liv är.

Dagis Förskolan ju är sommarstängd just nu och fröknarna pedagogerna har antingen semester eller jobbar på jour-dagiset-förskolan. För att mönstermorsorna de engagerade föräldrarna på Familjeliv inte ska tycka synd om vår dotter har vi bestämt oss för att skippa jour-dagiset-förskolan. Bara litegrann skippade vi också det för att jag inte ids köra dryga milen två gånger om dagen tre dagar i veckan för att hämta och lämna.

För att slippa aktivera dottern hemma visa upp för en massa främlingar att jag är en rolig lekförälder bestämde jag mig för att åka till en lekpark ett pedagogiskt grönområde idag. Så jag klädde mitt könsneutrala barn i genusmedvetna ekologiska reko-kläder och lastade in henne och mormor i den kokheta härligt solvarma bilen.

Väl framme sprang jag runt och svettades som en gris njöt av samvaron med mitt barn och gungade och åkte rutschkana i en hel kvart. Sen gick vi för att äta lunch på ett fik där alla i personalen var slavarbetande underbetalda snorungar som inte kunde svaret på en enda fråga man ställde avtalsenligt minimiavlönade ungdomar som gjorde sitt yttersta för att förgylla vår visit på deras serviceinrättning.

Jag konstaterade totalt obrytt förfärat att det inte fanns några ekologiskt hemmaodlade hemmalagade alternativ på menyn. Med en ryck på axlarna stor ångest och oro över mitt barns hälsa beställde jag därför en räkmacka till henne.

Sedan gick vi en sväng på stan och då köpte jag rosa, gula, lila och ljusblå trosor med hjärtan, jordgubbar och fjärilar på bruna, gröna, svarta och marinblå trosor med bilar, flygplan och superhjältar på till henne. Sedan tog jag och mormor en kaffe och dottern fick glass ett äpple.

Sedan tog vi lortungen det av lek härligt smutsiga barnet och åkte hem. Nu är jag helt slut av ansträngningen att vara en exemplarisk förälder så nu har jag tvingat övertalat henne att sätta sig ner och titta på YouTube pedagogiska filmsnuttar på surfplattan.

Ej lämplig för barn med vassa tänder

Om man har ett barn som är under två år gammal har man ett barn som leker i friskrivningsklausulernas lekland. Det här tältet tex är “Ej lämplig för barn under 3 år” eftersom det “innehåller lösa delar”.

De lösa delarna är ett tygstycke, ett antal plastpinnar en halvmeter+ långa och hörnfästen för pinnarna som är så stora att inte ens jag skulle få in dem i käften.

När jag köpte Mimmi, Musse och Pluto badleksaker däremot, då fanns det ingen varning om att Mimmi hade några delar som kunde lossna. Det fanns ingen varning om att ett envist barn med lite ansträngning skulle kunna gnaga näsan av Mimmi. Man borde stämma dem alltså.

 

Resultatet av mamma och pappas kärlek

Eftersom min förlovnings- och vigselring har krymp sen vi gifte oss bär jag dem på en halskedja.

Ikväll efter badet satt gullefjunet och lekte med dem medan jag torkade henne. Då förklarade jag för henne att ringarna är ett tecken på mamma och pappas kärlek. Sen frågade jag om hon visste vad bästa resultatet av mamma och pappas kärlek är. Då svarade hon ja. Så jag frågade vad och förväntade mig att hon skulle svara sitt eget namn. För det svarar hon på nästan alla ledande frågor. Men inte idag.

Bästa resultatet av mamma och pappas kärlek är, enligt vårt kärleksbarn – and I quote – “ett halsband”. Jag rättar henne och förklarar bättre när hon blir lite större.

Kurslitteratur vid potträning

Svärmor skickade en pottbok till gumman. Det var bara det att det var en pottbok för pojkar, för den var blå och hade bara pojkar som går på pottan i. Det är säkert så att det finns en ROSA pottbok för flickor. Svärmor tittade säkert inte så noga och såg bara en pottbok och tyckte kanske att det började vara dags för flickebarnet att lära sig att gå på potten.

Man kan ju tycka att pojkar och flickor borde kunna gå på pottan i samma bok. Utrustningen är ju lite annorlunda men just i potträningsstadiet använder man ju den till att kissa, så rent pott-tekniskt borde man ju kunna använda samma kurslitteratur.

Maken pratade litegrann om att vi skulle byta boken för att det inte fanns några flickor i den. Men det tyckte jag var onödigt. Vem orkar hålla på och skicka tillbaka böcker över småsaker som det? Pojkarna sitter ändå ner på pottan på bilderna, så boken leder inte till några kiss-utrustnings-frågor.

Vi har nämligen inga genusproblem i den här familjen. Jag är fullt kapabel att lära min dotter att allt som pojkar kan göra, kan flickor också göra. Ja inte riktigt allt, om man nu ska börja gå in på detaljer om just det användningsområdet av utrustningen, men ni fattar vad jag menar. Så problemet är inte att boken bara har pojkar som går på pottan.

Problemet är klistermärkena och resepottan. Det här känns inte som en grundkursbok, det känns som att det borde finnas förkunskaper innan man läser den här boken.

Gumman har inte riktigt förstått vitsen med att gå på pottan ännu. Klistermärken DET förstår hon och hon vill ha klistermärken. Men vi är inte riktigt på klistermärksnivå ännu och klistermärkena har stulit fokus från pottan.

Också det här med resepottan. VEM har en “resepotta” när man ska på utflykt? Vad hände med att skita i skogen som man gjorde på 70-talet när jag var liten? Har man inte nog med prylar att baxa med sig när man ska någonstans utan att bära med sig en potta? Om man av någon konstig anledning måste släpa med sig en potta då kan man väl ändå bära på en hel potta istället för en halv potta? Jag fattar inte vitsen med en halv resepotta. Med en påse i – don’t even get me started on the bag…

Att förklara för stumpan att flickor går på pottan precis som pojken (och nallen och elefanten) gör i boken är ju ingen match. Att hålla på och förklara att det finns omständliga människor som släpar omkring på resepottor, men så gör inte vi, det känns som överkurs på det här tidiga stadiet av potträningen.