Category: Dottern

Nalle för vuxna

Idag har jag och gullefjunet tagit med mormor på Barnens Hus och Lekia. Där har lillstrumpan gått runt och pekat åt mormor vad hon vill skriva upp på önskelistan. Eller ja, egentligen gick det mer till så att hon plockade upp saker och sa “den här tar vi” och jag ställde tillbaka dem och sa “vi skriver upp den på önskelistan”.

På väg tillbaka till bilen passerar man en butik som heter Lustgården som säljer leksaker för vuxna. Det uppmärksamma barnet stannade, tittade i fönstret, pekade och sa “titta en nalle!”

Den har vi inte skrivit upp på önskelistan. Mormor förklarade varför för gullefjunet. “Det där är snusk”.

Dålig nattsömn

Jag är lite trött idag. Har inte sovit så bra inatt. Jag ska illustrera för er varför.

Ni får tänka er att jag är Pippi, maken är UpsyDaisy och gullefjunet är den lilla ekorren. Vi har täcken när vi sover på natten men jag har tagit bort dem för att göra det hela tydligare. Observera att detta inte är helt skal-enligt.

Först när jag gick och la mig låg vi så här.

Det dröjde dock inte länge innan gullefjunet gjorde mig till en huvudkudde.

Efter ett tag blev det lite obehagligt så jag hade tänkt att jag skulle glida undan litegrann så att gullefjunet inte längre låg på mig. Det slutade med att vi låg så här istället.

Värt att notera på den här bilden är att maken tydligen låg lite obekvämt på tidigare bilder så han har vänt sig om och ligger här på mage istället för på rygg.

Det ser ni ju själva att man inte kan sova när man ligger och balanserar så där på kanten. Så till slut fick jag lov att varsamt flytta tillbaka gullefjunet till mitten.

Där stannade hon dock inte länge. Inom några minuter hade hon klättrat upp och lagt sig ovanpå mig.

Så höll vi på i flera timmar.

Sen mellan halv fyra och fyra vaknade helt plötsligt gullefjunet. Gråt utbröt. Vi fick plocka fram nödutrustningen.

Vid halv fem somnade jag äntligen. Hann sova en halvtimme eller så. Då dök det upp ett spöke. I min dröm alltså, inte i sovrummet, så då vaknade jag av mitt eget rop när jag skrämde bort spöket. Som tur var vaknade ingen annan.

Så gick det alltså till när jag inte blev helt utvilad.

Farfar är på månen

Makens pappa dog flera år innan gullefjunet föddes. Svärmor är omgift, men vi kallar inte hennes make farfar, vi kallar honom vid namn. Gullefjunet vet att hon har en mormor och morfar och en farmor, men farfar har vi aldrig pratat om. Det känns som att hon är för liten för att gå in på att förklara detta med döden för henne ännu.

Senaste dagarna har jag dock hört henne säga farfar flera gånger. Jag vet inte om det kommer sig av att vi hälsade på farmor och hennes make tidigare i veckan. Ikväll sa hon något om farfar igen. Jag kände att det var dax att ta itu med ämnet på något sätt. Jag är inte religiös, men just när man ska prata om döden med ett barn tyckte jag att himlen var en bra mjukstart på ett komplicerat ämne.

Jag: Farfar är i himlen.

Gullefjunet: Nej, det är han inte.

Jag: Jo, du har en farfar, men han är i himlen nu.

Gullefjunet: Farfar är på månen.

Jag: Jaha, ja det kanske han är.

Jag har ingen aning om var månen kom ifrån, men månen går ju också bra. Jag har ju egentligen ingen aning om var farfar är. Vi kör på månen då. Farfar får bo på månen.

Förutom att tackla ämnet döden har vi gjort pizza idag.

Åldersgräns

Imorgon är det familjeföreställning av Astrid Lindgren sånger i Christinasalen. Det stod i annonsen “ålder 3-7 år”. Gullefjunet är ju bara två. Undra om de är strikta med åldersgränsen? Jag vill minnas från tiden när man brukade gå på krogen i Piteå att vakterna brukade vara ganska hårda med leg-kontroll.

Jag hade tänkt lära stumpan att säga “jag är tre år, men jag har glömt leg hemma”. Jag menar, många två-åringar pratar ju knappt så om hon säger den meningen till vakten går han säkert på det.

Ingenting får man kasta bort ifred

På flygplatsen köpte vi ett sådant där häfte där man kan klistra in märken om och om igen för att sysselsätta gullefjunet på planet. Det var dock ganska dålig kvalitet på det eftersom klistermärkena verkade ha torkat så de fastnade knappt i häftet.

Vi har haft ett sådant där häfte förut och det låg klistermärken över hela lägenhet, trots att de märkena var ganska klistriga. Så när vi kom hem igår tyckte jag att det var lika bra att kasta bort alltihop med en gång så man slipper plocka märken hela tiden.

Imorse hann jag inte ens ur sängen innan gullefjunet började leta och fråga efter “figurerna”. Jag sa att vi hade glömt dem på planet. Detta accepterades utan alltför mycket gnäll.

En timme senare när jag tittar upp från tidningen och frukosten ser jag den här synen och gullefjunet säger “jag hittade figurerna i soporna”.

Nu måste jag få figurerna att försvinna en gång till. Denna gång ska jag begrava dem ordentligare, men nu måste jag hitta på en ny historia eftersom jag inte kan glömma dem på planet en gång till. Hon gick ju uppenbarligen inte på det första gången heller.

Jag funderar på sanningen. Nästa gång gullefjunet säger “jag vill ha figurerna” svarar jag “det går inte för mamma har kastat bort dem”. Ta tårarna och sen är det förhoppningsvis över.

Kollektivtrafik

Nu ska vi åka tunnelbana.

NEJ! Åka buss!

Den här gången åker vi tunnelbana för förut när vi åkte buss ville du åka tunnelbana.

Är vi klara nu?

Nej, vi ska åka 11 stopp.

Är vi klara nu?

Nej, det är 10 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 9 stopp kvar.

Komma upp!

Sitt i vagnen nu.

Är vi klara nu?

Nej, det är 8 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 7 stopp kvar.

Måste komma upp. Ska busa.

Nej, vi ska inte busa nu.

Är vi klara nu?

Nej, det är 6 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 5 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 4 stopp kvar.

Jag har tappat skon.

Igen? Det gör ingenting, den kan ligga där i åkpåsen.

NEJ! Måste plocka upp den.

Ja, ja okej då.

Är vi klara nu?

Nej, det är 3 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 2 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Nej, det är 1 stopp kvar.

Är vi klara nu?

Ja, NU ska vi hoppa av.

Suverän uppfinning

Kopplet funkar jättebra. Man har full kontroll på ungen även när hon inte vill sitta i vagnen. Maken hade förutspått att hon skulle få ett raseriutbrott över att vara fastspänd men hon verkar tycka att det är kul. Speciellt när hon springer mellan soptunnor och lyktstolpar och jag inte har något annat val än att följa efter och klämma mig igenom samma väg.

Jag var lite missnöjd med makens koppelföring ett tag på ett ställe där det var mycket trafik. Han skärpte sig dock när jag fräste “Du har ju haft hund, hur kan du ge henne så där mycket lina här? Hala in henne lite grann”.

Vi har även ätit ost och tomatmacka. Om det nu kallas för macka när man vägrar äta brödet. Östermalmstanterna vid bordet bredvid blängde lite ogillande. Men då tog jag fram min sofistikerade spytrasa och viftade lite diskret med den som en liten fredsflagga och då kändes det som att de blev mer accepterande.

Nu är jag trött. Jag kanske berättar något mer intressant imorgon. Eller på torsdag.

Koppel har jag också med

Inte för att det är en hund vi har, även om man ibland känner att det skulle behövas en dressyrkurs. Jag tänkte att ett koppel skulle kunna vara bra.

Vi har aldrig rastat gullefjunet i koppel förrut. När hon fortfarande satt i barnstol och åt brukade vi spänna fast henne så att hon inte skulle ställa sig upp och trilla ut. Om det nu är någon Familjelivs-morsa här och läser som tycker att det låter fasansfullt vill jag bara påpeka att sele är standardutrustning i barnvagnar, så varför skulle man inte spänna fast barnet vid matbordet?

Gullefjunet låg och sov igår när jag kom på att jag jag skulle testa kopplet. Så jag testade på Ankskrället istället.

Hon valde den själv

Idag har vi varit på barnklädes- och leksaksloppis på Familjens Hus. Maken kom och frågade om jag hade någon enkrona. Jag borde förstås ha frågat vad han skulle med den till, men jag antog att han skulle på dass och att man behövde en krona för att öppna dörren.

Så var det inte. Han och gullefjunet var och fyndade bakom ryggen på mig. En ful anka köpte de. Lortig var den också.

När jag frågade maken om det inte fanns något annat de kunde ha valt svarade han “hon valde själv ut den”.

Hon är faktiskt bara två år. Man kan fortfarande styra hennes “egna” val. Om hon väljer en lortig sak kan man föreslå en annan renare sak och då väljer hon den helt själv istället. Ibland får man föreslå några olika andra saker innan man får napp, men det brukar lyckas till slut.

Nu är vi en enkrona fattigare och en lortig anka rikare. Fast ankan är lite mindre lortig nu när den har åkt en vända i tvättmaskinen.

Hustomten är min bästa vän

Idag har jag haft oerhört mycket hjälp av hustomten. När gullefjunet inte ville gå hem från mormor och morfar berättade jag att om hon inte skyndade att ta på overallen kunde hustomten komma och ta den. Då gick påklädningen i en välda fart.

Sen när vi badat klart och skulle förhandla om det var dax att stiga upp eller ej så smög hustomten omkring och försökte tjuva badrocken, så då gick uppstigningen ur badet jättebra.

Sedan räddade vi vällingflaskan från att bli stulen av hustomten och därefter tandborsten.

Det är dock viktigt att man vet att hustomten är jättesnäll, men busig. Man ser aldrig hustomten, så man behöver inte vara rädd för honom, men om man inte är alert kan han sno ens grejer.

Det är inte heller alltid som han tar saker. Ibland lämnar han saker också. Idag när jag kom hem från stan hade han lämnat denna utanför vår dörr.

Det var väldigt snällt av hustomten, vi tackar så mycket.

Mina gener

Jag är lite “organiserad” ibland. Typ petnoga med skitsaker som maken kallar det. Om jag tex ska lägga bär på en tårta kan jag få för mig att de ska ligga på rad och då är jag väldigt noggrann med att raden ska vara rak och att mellanrummen är lika långa. Viktiga saker det där.

Men bara med vissa grejer. När jag kastar smutsiga sockar på golvet är jag inte alls noga med att de ligger rakt och organiserat. De får ligga där de landar.

I alla fall, häromdagen ropade maken “Kom och titta vad dina gener har gjort”.

Man blir så stolt att hjärtat sväller.

Mellan åtta och halv tio

På morgonen skulle jag jättegärna ligga i sängen och sova mellan åtta och halv tio om jag fick. På eftermiddagen skulle det inte alls sitta dumt med en liten tupplur heller. Man sover ju så gott på soffan på eftermiddagen.

På kvällen mellan åtta och halv tio vill jag inte alls ligga i sängen. För då somnar jag och då ligger jag vaken halva natten istället sen.

Den tiden på kvällen vill jag ha sådan där “egentid” som jag har läst om på Familjeliv.

Hela den här veckan har jag dock legat i sängen mellan åtta och halv tio och hållit handen och sagt “nu är det dags att sova”.

Jag tycker inte om den här “fasen”. Hoppas att den blir kortvarig.

Vad är meningen med dockor?

Nu är det ju snart jul. Varje gång det ska köpas presenter eller julklappar till gullefjunet tänker jag “hon borde kanske få en docka”. Hon har bara två, och båda är presenter från vår granne.

Jag brukar köpa leksaker som man kan göra saker med. Bygga, sätta ihop, plocka isär, läsa, studsa, baka, måla, klistra, köra, åka osv.

Jag tycker dock att vad jag tycker och tänker inte ska styra vad flickebarnet leker med för leksaker. Hon ska få leka med sådant som hon vill leka med. Eftersom jag inte har tillhandahållit några dockor så vet jag ju inte om hon vill leka med dem. Så jag brukar alltid tänka att den här gången är det kanske dax för en docka.

Problemet är bara att jag inte begriper vitsen med dockor som leksak. Vad är det meningen att man ska göra med dem?

Ja, ja, jag är ju inte helt pantad alltså. Det är klart att jag fattar att man ska klä på och av dockan. Lägga den i en barnvagn. Bada den och byta blöjor. Mata den och sätta den på pottan. Sådana grejor.

Det är just den här biten som jag har lite svårt för förstår ni. Alla de där sakerna är ju det tråkigaste med att ha barn. Man gör ju bara dem för att man måste, och för att det finns så många andra saker som är fantastiska med att ha barn. Så varför skulle någon vilja leka att man gör tråkiga saker? När man är barn ska man ju ha kul.

Jag lekte jag inte så mycket med dockor när jag var liten enligt mamma. Jag brukade tydligen rycka skallen av dem för att kolla vad som fanns inuti. Rimlig undran för ett barn tycker jag. Och nej, mamma tog mig inte till någon psykolog för det och det gick ganska bra för mig ändå. Jag har aldrig försökt rycka huvudet av mitt barn.

Dessutom tycker jag inte om att dockan ska kosta mig typ lika mycket som mitt livs levande barn. Själva dockan går lätt på en femhundring. För att kunna utföra lekmomenten ska man dessutom ha tillbehör. Dockvagn 700 kr, vilket är mer än tre gånger så mycket som jag betalade för sulkyn som gullefjunet åker i. Kläder till dockan kan kosta mer än vad jag tar för en sparkdräkt i min butik. Dock-nappflaska och dock-potta lika mycket som motsvarande saker till ett barn.

Det blir kanske en docka till jul ändå. Sen hoppas jag att hon rycker skallen av den så att jag slipper köpa tillbehören.

Förtjusande barn

Om jag var maken skulle jag inleda detta med en detaljerad rapport av min förkylning. Jag hoppar dock över den biten.

Idag har gullefjunet varit ett exemplariskt och förtjusande barn. Hon har varit go och glad, hjälpsam och medgörlig, snäll och generös. Hon har varit så lätt att ha att göra med så det kan ni aldrig tro.

Det är tur att hon inte är så här varje dag. Då skulle man kunna få för sig att skaffa fler.

Låt bli strömbrytaren

Om barnet som sitter närmast strömbrytaren hela tiden släcker lampan när man sitter och äter. Då är det korrekta sättet att hantera problemet att säga “Tänd lampan och sluta upp med det där”.

Det är helt fel att säga “Tänd lampan igen annars blir mamma tjurig”. Inte heller är det roligt att fråga “Hur ser mamma ut när hon är tjurig?”.

Vem tycker att sånt är kul? Jag gör inte alls någon sådan där min när jag surar, någon har dresserat barnet att göra så där. Någon kan definieras som någon av samma människor som tar mitt godis.

Rött och rosa passar inte ihop

Imorse när maken hade klätt gullefjunet kom hon rusandes till mig och storgrät. Hon var verkligen jätte, jätteledsen. Det bara sprutade tårar. Då sa jag till henne “Ja älskling, jag vet, jag förstår hur du känner. Röd tröja passar inte till rosa byxor”. 

Maken muttrade något om att hon hade fastnat med huvudet i tröja när han skulle ta på den. Men jag vet bättre, jag vet varför hon var så ledsen. Vem vill bli ivägskickad till dagis klädd så? Men jag tröstade henne och sa att hennes polare bara är två-fem år de också så de har säkert inte så bra koll på vilka färgkombinationer som passar ihop.

Nu är det säkert någon som tycker att det är moderiktigt att bryta mot vilka färger som passar ihop. Men innan man börjar med sådana moderiktiga experiment bör man ju ha koll på vilka regler det är man bryter mot.

Så jag har satt upp en lapp på stumpans garderob som maken kan konsultera när det är han som ska välja kläder. Det finns plats kvar på pappret så jag kan fylla på eftersom när vi identifierar nya svårigheter.

Lägg ungen på fönsterbrädan bara

Om ni går på Max och inte får någon mat-ro för att ni har ett besvärligt barn med er. Då kan man lägga barnet på fönsterbrädan. Om man kastar i sig maten kan man hinna äta upp allt innan barnet tröttnar.

Om ni går på Max och är i typ 20-årsåldern och inte får någon mat-ro för att någon annan har ett besvärligt barn med sig. Och ni ser lite irriterade ut, ungefär som att ni inte gillar småbarn. Då är det ett bra tips att inte sätta sig vid bordet allra närmast lekhörnan, speciellt inte om stället är halvtomt och det finns gott om bord i andra ändan av lokalen. Den där lekhörnan är liksom en ledtråd till att det är där alla med barn kommer att sätta sig.

Hos frissan uppförde hon sig dock exemplariskt och det får man ju glädjas åt.

Kom in på egen risk

Vi brukar inte låsa badrumsdörren hemma hos oss. Annat än om vi har gäster. Vi tycker att det är artigt att låta gäster slippa vandra in av misstag när vi sitter på dass. Men när det bara är vi hemma är det sällan någon som låser. Lägenheten är så pass liten, så det är lätt att hålla koll på om det är ledigt eller ej utan låsta dörrar.

Imorse när jag skulle duscha var jag dock lite söndertjatad och lite less och ganska sur och behövde egentid. Så jag låste dörren. Medan jag duschade stod gullefjunet och ryckte i handtagen nästan hela tiden. När hon insåg att hon för ovanlighets skull inte skulle få upp dörren började hon ropa till maken “du måste hjälpa mig”. Att bryta sig in alltså.

Själv stod jag där i duschen och sände telepatiska meddelanden till maken “På egen risk. Om du hjälper henne in nu kommer du att ångra dig bittert”. Jag stod till och med och planerade att om de kom in skulle jag slå till med att börja storböla istället för att få ett raseriutbrott.

Meddelandet gick fram och maken förstod att det faktum att dörren var låst var en mycket allvarlig signal. Jag tror att han även fick en liten ledtråd en stund innan jag gick och duschade när jag kastade ett troll tvärs över rummet. Så han var kanske extra uppmärksam efter det. Om det inte varit för troll-kastandet hade han kanske hämtat en skruvmejsel och dyrkat upp badrumsdörren. Om han hade gjort DET skulle vi ha varit osams just nu. Så man skulle kunna säga att han räddade dagen.

Hur visar man sin kärlek till folk som inte har Facebook?

Vi har alltid haft tur med nattningen av gullefjunet. Förutom någon månad när hon var kring halvåret och vi fick bära henne upp till en timme innan hon somnade. Till slut fick jag nog så då Ferberizade vi henne och på två kvällar var det problemet löst och sedan dess har hon alltid somnat själv.

De senaste två kvällarna har vi dock varit tvungna att ligga bredvid henne tills hon somnat. Det är ju inte alls bra. För jag somnade förstås själv också och sov nästan en timme ikväll. Så nu sitter jag här pigg som en mört.

Nyss hörde jag att gullefjunet vaknade och hur hon och maken pratade om att “Ugglis inte skulle ligga där utan där och Kajsa skulle ligga där”.

Det lät så gulligt att jag nästan svämmade över av kärlek och lycka. Jag drabbades av en nästan oemotståndlig lust att spruta ut en massa hjärtan och kärlek i min Facebook-status.

Då kom jag på att varken maken eller gullefjunet har Facebook, och att jag därmed inte kan tagga dem till all kärlek jag skickar ut i sociala-medier-världen. Så jag går och lägger mig och gosar med dem istället.

Söndagsfika

Gullefjunet har sovit hos mormor och morfar inatt. Detta innebär att hon var vaken jättelänge. De går nämligen på alla tricks för att få stiga upp igen som “jag har bajsat” och “jag glömde en sak, jag måste hämta”. Sen vaknade hon halv fem (ny tid). Så just nu sover gullefjunet och de helt utmattade gamlingarna middag.

När hon vaknar är det dags för söndagsfika på Ekbergs. Vi skulle i och för sig kunna fika hemma. Tro det eller ej men jag kan koka kaffe, och jag bakar godare bullar själv än vad de har på Ekbergs. Men det är inget spännande att fika hemma.

Det känns mer living on the edge att gå på café. För då har man ingen aning innan om gullrumpan har för avsikt att förgylla andra fikagästers dag genom att vara charmerande eller om hon tänker springa runt och skrika och förstöra deras avkopplande kaffestund.

Så om ni är i Piteå kan ni ju komma och fika med oss. Som ett bloggfika typ. Man behöver inte ha någon egen blogg för att bloggfika, det räcker att man läser en blogg. Jag anordnar minsann inga snobbiga bloggfikan där man måste gå igenom någon sorts inträdesprov för att få vara med och fika. Men vänta er ingen goodiebag, fikat är helt osponsrat. Fast på Ekbergs ingår ju påtår i priset. Det är ju alltid något.

Vårdnadstvist i samband med separation

Gullefjunet har en trollfamilj. Den består av Trollmor och Trollfar och trollbarnen. De flesta trollbarnen är egentligen smurfar. Trollfamiljen är typ 30 år gamla, det är min kusins troll och smurfar som hittats i något uthus. Så trollens hemvist är egentligen hos mormor och morfar.

Just nu är trollen favoritleksakerna så ibland när vi ska gå hem insisterar gullefjunet att de ska följa med. Så de där trollen brukar bäras fram och tillbaka mellan oss och mormor & morfars. Detta innebär att ibland när gullefjunet vill ha dem är de på det andra stället.

Tidigare i veckan sa mormor/morsan till mig att hon och morfar/farsan hade pratat och det här. De hade kommit fram till att det nog var bäst att Trollmor och Trollfar separerar och bor på var sitt ställe. Så att det alltid finns ett troll både hos oss och hos dem. Sen meddelade hon att deras förslag var att Trollfar ska bo hos dem och Trollmor hos oss.

Det här kommer det att bli vårdnadstvist om. Jag är minsann inte korkad. Jag vet varför de vill ha Trollfar och ger oss Trollmor. Trollmor löser nämligen hår så in i norden. Det är hår överallt där hon har varit. I sängen, på mattor och på kläder. Så vi vill inte heller ha Trollmor.

I ren protest bar jag hem alla trollen till mormor och morfar. Nu får de sköta hela trollfamiljen själva tills vi har rett ut det här. Vi kan ta Barbafamiljen istället.

Alltid tvärtemot

Dottern och toarullen är ingen bra kombination. Stup i kvarten tar hon tag i pappersfliken som hänger ner och springer iväg. Sen får man samla ihop sju meter papper och försöka någotsånär rulla upp det på rullen igen. Om hon inte hunnit rycka av det förstås. Då brukar de sju meterna papper få ligga på fönsterbrädan.

Att plocka av rullen från hållaren och sticka iväg med hela rullen är också en favoritsysselsättning.

Tidigare idag när jag var på dass tog jag det sista pappret på rullen. Sen tog jag av den tomma rullen och gav den till dottern och bad henne gå och kasta bort den i köket. Japp, hon är med in på dass också, vissa dagar är hon som är som en liten skugga. En ljudlig skugga.

När jag för en stund sedan kom på att jag glömt sätta dit en ny pappersrulle upptäckte jag att flickebarnet gjort något helt nytt. Något som hon aldrig någonsin gjort förut. Istället för att kasta bort rullen som jag bad hade hon tydligen smitit tillbaka och för första gången någonsin satt på en rulle på hållaren istället för att plocka av den.

 

Mormor och morfar bryter mot reglerna

Idag blev vi bjudna på pitepalt hos mormor och morfar. Innan middagen hade gullefjunet varit hos dem själv några timmar. Vid middagsbordet utspelade sig följande avslöjande konversation.

Maken: Vet du vad det är för dag imorgon gumman?

Gullefjunet: Det är lördag.

Maken: Vad får man då?

Gullefjunet: GODIS!

Maken: Precis!

Gullefjunet: Fast jag har redan fått godis.

Varpå mormor och morfar såg LITE skyldiga ut.