Category: Dottern

Häromdagen pratade vi om att gullefjunet kunde följa med mig på Mini-SATS någon fler gång. Någon gång när de inte stänger mitt framför näsan på oss. Det ville hon, men hon ville gärna att någon som hon kände också skulle vara där. Några av hennes kompisars föräldrar och några av mina kompisar som har barn som hon i alla fall vet vem de är tränar också på samma SATS.

I helgen vet jag ingen av dem som ska dit, de jag har kollat med är inte där eller har inte ungarna med sig. Så jag förklarade att om hon tycker att det är roligt på Mini-SATS kan man gå dit ändå och kanske hitta någon ny kompis.

Då sa hon att hon är “lite blyg”. Så jag förklarade att alla är blyga men om man tar mod till sig och går fram till någon och frågar om de vill leka så blir säkert det barnet jätteglad och vill leka för de är kanske också för blyga för att fråga.

Jag är asdålig på att prata med främlingar. Tycker att det är skitjobbigt. Jag är inte sådär jätteblyg egentligen. Inte nu, men jag var när jag var yngre så jag undvek sånt och nu vet jag inte hur man gör även om jag inte är blyg längre. Och jag är ointresserad av att prata om ointressanta saker som man ska göra med främlingar så jag känner mig obekväm och vet inte vad jag ska säga för att inte döda mig själv eller främlingen av uttråkning. För jag har alltid gjort mitt bästa för att slippa prata med främlingar.

Det där med att tordas gå fram till främlingar och börja prata är en viktig talang. Om man tycker att det är jobbigt när man är fem så gissa bara hur jobbigt det är när man är fyrtio!

Det är lika bra att börja träna de sociala förmågorna tidigt. För om man går fram till en annan femåring när man är fem och frågar om de vill leka så svarar garanterat 9 av 10 femåringar ja, så man behöver inte vara rädd för misslyckande.

Men om man inte provar tidigare och sen går fram till en annan 40-åring och frågar om de vill leka när man är 40 så svarar förmodligen 9 av 10 nej och den enda som svarar ja är garanterat ett perverst wierdo.

Så det gäller att utveckla den sociala förmågan att prata med främlingar tidigt så att folk inte tror att man är helt tokig när man kommer fram och börjar prata med dem.

När man är fem måste man prova att gå fram till folk och ställa den naturliga fråga “Vill du leka?” för att inleda en konversation. Så att man när man är vuxen klarar av att gå fram till folk och säga helt onaturliga saker som “Oj så varmt/kallt/regnigt det är idag!” för att inleda en konversation och få det att framstå som helt normalt.

Livet blir bara svårare ju äldre man blir. När man är fem går man ju fram till folk och frågar om de vill leka för att man själv vill leka. Men när man är vuxen måste man prata med folk om vädret för att någon kompis bjudit en på en fest där man ingen känner eller för att chefen säger att man måste prata med folk fastän man helst inte vill.

Det blir bara värre ju längre man väntar med att öva på det här.

Först var man liten och hade ingen koll på nått.

Sen blev man lite större, typ barn. Och då funderade man aldrig över att mamma och pappa alltid hade koll på allt man gjorde.

Sen blev man tonåring och trodde å ena sidan att mamma och pappa hade koll på allt man gjorde och var rädd att de skulle komma på en. Å andra sidan så trodde man att de ingenting fattade bara för att de inget sa. Men när jag sådär i 16-årsåldern och började dricka alkohol vid speciella tillfällen (valborg, examen, midsommar, dragracing-helgen, nyår, populär artist på Forum osv) så trodde man att mamma och pappa ingenting fattade.

Morsan fattade, det har jag fattat nu sen jag blev vuxen. Det kan inte ha varit så svårt. Jag vet inte om farsan tänkte på sånt men morsan har senare berättat att det var uppenbart att om hon hämtade på disco kl 2 så somnade jag omedelbart så fort jag satte mig i bilen om jag var nykter och om jag hade druckit så pladdrade jag och tuggade tuggummi oavbrutet i 2 mil för att dölja att jag druckit.

Sen blev man stor på riktigt och behövde inte bekymra sig över att någon övervakade en. Man kunde göra vad man ville utan att någon höll på och brydde sig.

Sen fick man barn och fick för sig att man var tvungen att tänka sig för hela tiden så att man var en god förebild. Man gick omkring med en några månader gammal bebis och försökte undvika att svära och äta hälsosam mat för ge sin bebis en god start i livet.

Sen när man hade haft barn ett tag upptäckte man att de ingenting märkte om man bara var diskret så då började man om att dricka coca-cola på balkongen, eller inklämd mellan kylskåpshyllan och kylskåpsdörren, juice i en tekopp eller äta godis i hemlighet med huvudet i en köksskåp.

Nu då. Nu har jag en femåring och det känns fanimig som att jag är bevakad av Säpo. Det känns som att hon basar över en sambandscentral med hur många agenter som helst som märker ALLT.

Man tror att hon är upptagen av någonting helt annat men ingenting passerar henne. Man äter en endaste liten luktfri karamell och när man sitter där mittemot henne för att borsta hennes tänder säger hon “Det luktar jordgubb, har du ätit godis mamma?”. Absolut inte liksom, jag har bara tvättat händerna med jordgubbstvål och då säger hon “Men vår tvål är ju blå…”.

Det är läggdags och morfar frågar om han ska väcka henne nästa morgon och hon svarar “Nej tack, det behövs inte. Morfar stiger upp först, sen jag. Fast jag vet inte om mamma eller mormor kommer att vara trea eller fyra för det brukar vara olika”. Hallå – vem håller reda på uppstignings-ordningen? Förutom maken, morsan och farsan. Men det har ju inget bättre för sig än att kolla när folk som stiger upp efter dem stiger upp. Barn däremot borde ju kunna ägna sig åt att leka med folk som är vakna utan att bevaka andras sovvanor.

Man är i stan och äter lunch med henne och morfar och hon ligger under bordet hela tiden och när vi kommer hem och mormor frågar vad vi ätit till lunch säger hon “Jag åt plättar och mamma och morfar delade på någonting”. På Röda Lyktan i Gallerian får man TVÅ dubbelmackor om man beställer en toast med ost och skinka. Det är ju helt orimligt – vem orkar två dubbelmackor? – och perfekt när man är två som vill ha lunch. Men hur lyckades hon observera att vi delade när hon aldrig satt vid bordet?

När hon hade pärlat ett armband åt mormor så bad vi maken/pappa att knyta ihop det. För han är ju seglare så han borde vara bra på knopar. Just när hon lyfte upp armbandet från bordet frågade jag “Har pappa knutit ihop det ordentligt?”. Då svarade hon “Nej det har han inte”. Men det behövde man i och för sig inte vara Säpoagent för att räkna ut. Det var liksom uppenbart när hon lyfte i armbandet alla pärlorna rasslade iväg över hela golvet.

Jag tycker i alla fall att det känns lite jobbigt att man inte längre kan komma undan med minsta lilla vita lögn. Hon märker allt nu för tiden. Jagmenar det finns INGEN människa i himlen när man kommer upp ovanför molnen i ett flygplan men hon lyckas ändå märka att hennes farfar inte är där trots att hon bara sett honom på foto.

Resten av min livstid kommer att vara kantad av händelser när min dotter upptäcker att jag inte är så fantastik som hon just nu tycker att jag är.

Det slår ju bara tillbaka förr eller senare.

Gullefjunets farfar dog innan hon föddes. De första åren visste hon ju inte vad en farfar var så då undrade hon inte över det här. När hon blev lite större så upptäckte hon dock att hennes kompisar hade något som heter farfar. Då började hon fråga varför hon inte hade någon farfar.

Hon var inte jättegammal när hon började fråga så vi förklarade att han var död och bodde i himlen. Sen dess har hon fått följa med till hans grav och hjälp till att plantera blommor. Den gången var hon så upptagen med själva planteringen så blev det inga frågor om hur graven och himlen hängde ihop så vi behövde inte ta itu med frågeställningen då.

Men igår när vi flög till Luleå så kom det här med att “bo i himlen” tillbaka.

Gullefjunet älskar att flyga. Det är ett evigt surr om “När börjar vi köra fort” och “Kolla vad nära staden är” och “Jag ser ett annat flygplan jättenära oss”.

Själv har jag blivit lite flygrädd på äldre dar så jag sitter där och försöker se cool ut för att inte skrämma henne och tänker “Varför gasar piloten NU, glömde han att göra det när vi lyfte?”. Och “Varför svänger vi nu? Luleå ligger norrut, är vi verkligen på väg norrut eller har piloten bestämt sig för att svänga mot Kaknästornet eller någon sorts bergvägg som jag inte visste fanns i trakterna?”. Och “Var såg du ett annat flygplan? HUR nära? Peka vad du menar??”.

När piloten slår av säkerhetsbältes-skylten brukar jag känna mig trygg igen, i alla fall tills det är dags att landa. Jag vill vara nere på marken eller längst uppe i luften. Då känns det okej. Det mittemellan tycker jag inte om.

Just när jag hade andats ut uppe i luften igår så vände sig gullefjunet till mig och frågade “Varför har ni sagt till mig att min farfar bor uppe i himlen? Han är ju inte alls här!”.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag funderade på att säga “Det får du fråga pappa om, det var han som hittade på det där med himlen”. Fast jag sa inte det för jag kände mig lite osäker på om det verkligen var han som hittade på himlen eller om det var jag som hittade på det. Så jag sa att himlen var jättestor och att de som bor i himlen bor mycket högre upp än vad flygplanen flyger.

Då sa gullefjunet att hon minsann visste att farfar bodde i sin grav. Det var då jag, för mig själv, började att ifrågasätta varför man håller på och hittar på saker att säga till barn för att förklara saker som man själv inte vet någonting om. Jag tror ju inte själv på himlen så jag vetesjutton varför jag tyckte att det var lämpligt att komma undan att förklara att det finns saker som jag inte vet med att hitta på att någon bor i himlen.

Jag kände mig dock lite trängd där upp i himlen i flygplanet så jag fortsatte att gräva ett hål som jag inte kunde komma ur genom att säga att “farfars kropp bor i hans grav men hans själ bor i himlen”.

Då ville hon veta vad en själ var. Kan någon svara på vad en själ är? Jag bara freestylade och sa att själen “är den man är, typ vad man känner, om man är glad, ledsen, lycklig och så där…”.

Hon bara stirrade på mig helt oförstående och jag förstod precis hur hon kände för jag fattade då inte heller vad det jag sa betydde. Hon frågade “Betyder det att farfars skelett är här upp i himlen?”. Då svarade jag “Nej, hans skelett bor i graven och hans själ bor i himlen – vill du ha ett nytt tuggummi?”.

Jag får lov att prata med maken om det här. Nästa gång lär det inte räcka med ett tuggummi så jag tror att vi får lov att börja behandla barnet som den intelligenta varelse hon är och förklara att himlen är en symbolik och att döden är en grej som vi inte vet någonting om.

Jag kan tycka att det är lika bra att vi tar tomten på samma gång.