Category: Dottern

En komiker på köpet

Innan vi fick barn föreställde jag mig att när man fick barn skulle man få vissa saker. Jag tänkte mig att man skulle få gråt, mindre sömn, någon i sitt liv som aldrig gör som man säger (en till person alltså, utöver maken), ett stökigt hem och mindre pengar över till sig själv.

Jag tänkte mig också att man skulle få någon kram och puss då och då, någon i ens liv som förvånar en varje dag med att göra helt vanliga saker som att gå, äta och prata, någon som är så mycket viktigare än en själv att man gör saker som att sjunga, dansa och bada fastän man hatar det bara för att barnet tycker om det.

Allt det där hade jag helt rätt i. Vad jag inte räknade med var att man skulle få så mycket mer. Bonussaker. Vi fick tex en hel komiker på köpet.

Inte så att hon skulle sälja ut Norra Brunn eller så. Ni kanske inte ens skulle tycka att vår komiker är rolig om ni träffade henne. Alla har ju olika smak. Vi skrattar dock varje dag. Flera gånger om dagen. Jag gick aldrig omkring och gapflabbade flera gånger om dagen innan vi fick barn. Det hade jag inte räknat med innan vi fick barn, det var en trevlig överraskning.

Hon säger roliga saker varje dag. Saker som;

“Nej mormor, inte röra min arm, overallen kan ramla av”. 

“Är du ledsen? Ta ett plåster, det hjälper”.

“De här tar vi” (hållandes två mjukhundar) “Nej, lägg tillbaka dem, du får skriva dem på önskelistan” (hon lägger tillbaka en) “Vi kan köpa en och skriva den andra på önskelistan”.

“Tomten är trasig, den måste åka på sjukhus”.

“Du kan inte den här sången, sluta sjunga”.

Ja, jag sa ju det, ni kanske inte tycker att det är så roligt. Men vi skrattar.

Gullefjunet

Idag kommer morbror hem

I hela tre veckor ska han vara hemma. Han ska bygga lego, klossar, leka med troll, bondgården och barbafigurer, dra pulka, åka stjärtlapp och köra spark, läsa sagor och titta på Pingu och Hopphatten på YouTube, köra bil till Nimbys så att gullefjunet får leka i leklandet och mamma och pappa får ta en öl tillsammans, dega med modellera, rita och bara i största allmänhet “kom-följ-mig-titta-här-a”.

Det finns någon som längtar så att hon håller på att dö. Hon kunde knappt somna igår för att hon längtade så mycket efter att det skulle bli fredag så att morbror kommer hem. Jag alltså.

Gullefjunet ser också fram emot att morbror ska komma hem. Han är hennes favorit. Han har opererat knät så hon ska ta tempen i båda öronen och konstatera att han har 34º och ge honom ett plåster så att han blir frisk.

Morbror och gullefjunet

Luciatåget

Rolling Stones på Wembley 99 var bra. Guns N’ Roses i Milton Keynes 93 var också bra, när Axl Rose väl behagade att dyka upp i sin lilla helikopter. Banarne på Vitsandstravet någon gång på 80-talet vill jag minnas att jag var exalterad över. Men ikväll har jag fått mitt livs bästa musikupplevelse någonsin. Luciatåget på dagis.

Det sprang ungar överallt. Gullefjunet stod på sin plats förvånande nog, men på slutet blev hon lite trött och satte sig ner en stund. Det var fantastiskt från början till slut.

Vi hade med oss plattan för att filma. Maken stod och höll upp den första halvan av föreställningen. Bara höll den i luften sådär “kolla jag har en iPad”. Filmade gjorde han däremot inte. Sen tog jag över och lyckades filma upp och ner. Fast det var ju med en massa andra barn på filmen i alla fall, och det kan jag ju inte lägga upp utan att kolla att föräldrarna tycker att det är okej.

Så ni får hålla till godo med ett litet klipp från tidigare idag när gullefjunet sjöng upp sig.

Pepparkaksgubbedagen

Idag är det ju Lucia. Det vet ni förstås. Speciellt om ni har ett onaturligt stort intresse för pepparkakor.

Det är bara timmar kvar till Luciatåget. Jag har inte strukit luciaskjortan än. Den är jätteskrynklig efter ett år i en låda. Jag har inte ens provat om den fortfarande passar. Den borde göra det, för ifjol höll hon på att drunkna i den. Någon luciakrona har vi inte så tanken är att gullefjunet ska vara tärna. Vi har ett tärnljus, jag såg det någonstans för nån vecka sedan. Nu hittar jag det inte. Vi har dock en ficklampa som kan duga som reserv om jag inte hittar ljuset inom de närmaste timmarna.

FicklampaJag har också en annan plan. På vårt dagis får barnen vara vad de vill. Kolla här på lappen.

LucialappJag har låst på det där ordet gärna. Jag tolkar det som att man inte behöver klä ut sig om man inte vill. Att man kan vara med i sina vanliga kläder. Men att inte få klä ut sig när alla andra är utklädda är ju inte kul. Så jag tänkte att det kanske går bra om gullefjunet går utklädd till vägarbetare. Ni vet med reflexväst så att de inte ska bli överkörda. Då slipper jag stryka luciaskjortan och ficklampan ser mer rätt ut till kostymen.

Ska gå ut och leka

Äppel päppel

Jag tänkte berätta några viktiga saker om ett äpple. Gullefjunet fick ett äpple uppskuret i bitar. Hon tog en tugga från varje bit och började kasta halvätna äppelbitar runt bordet. Då tog jag bort alla utom en och sa att om hon åt upp den skulle hon få en till bit. Jag lämnade köket, hörde dörren till soppåsen öppnas och sedan ropade hon “Jag har ätit upp den, kan jag få en till?”. När jag kollade i soporna hade hon kastat bort den bit hon hade för att få en ny.

Vad kan ni dra för lärdom av det här? Jo, nästa äppelbit är alltid godare än den man har. Eller, var aldrig nöjd med den äppelbit du har om du kan få en bättre äppelbit.

Jag orkar inte rama in visdomsorden och dekorera dem med ett äpple, hoppas att ni kan ta dem till er ändå. Annars får ni säga till så skapar jag en bild senare när jag känner inspiration.

äpple

Man kan inte blunda när man bygger en kohage

Här var det meningen att det skulle finnas ett intressant och meningsfullt blogginlägg. Jag skulle ha skrivit det igår kväll och sedan skulle jag ha tidsinställt det så att ni kunde läsa det under morgonkaffet vid skrivbordet. Så kom det något emellan. Jag började chatta på Skypen med en kompis som berättade om hur hennes nya killes bror tycker att det är “inappropriate” att hon jobbar hemifrån i hans hus när de inte är gifta. En del som går på Eton blir tydligen sådana.

Fast hon beskrev ju det här mer ingående och målande. Ni vet som svenskläraren ville att man skulle göra i skolan. Inte bara pojken sprang på gräset. Man skulle beskriva scenen mer utförligt. Den korta pojken med gröna ögon och rufsigt hår sprang över den sommarblomsdoftande ängen som skiftade i gult och vitt. På det sättet beskrev hon situationen med pojkvännens bror. Så det tog jättelänge. Så det blev inget intressant och meningsfullt blogginlägg. Därför sitter ni och läser det här istället nu.

Sen blev det natt så då gick jag och la mig. Första gången när gullefjunet väckte mig i morse var det så tidigt att man faktiskt inte kunde stiga upp. För att hon skulle förstå varför vi var tvungna att sova en stund till förklarade jag att i storstäder fanns det nattklubbar som fortfarande var öppna. Jag tror att hon förstod vad jag menade för hon somnade faktiskt om.

Nästa gång hon vaknade var jag fortfarande megatrött. Så trött att det gjorde ont i ögonen när jag öppnade dem. Så jag tänkte ut en plan för hur jag skulle slippa öppna dem. Jag föreslog att vi skulle bygga en kohage mellan min och hennes säng. Tanken var att jag skulle kunna och ligga och leka med kohagen med stängda ögon.

Det är jättesvårt att arbetsleda byggandet av en kohage med stängda ögon kan jag berätta. I princip omöjligt. Arbetsstyrkan som ska bygga hagen tar sig en massa friheter om man inte har ögonen öppna och kollar vad som händer. De kan till exempel få för sig att bygga en ladugård just där kohagen ska stå. I nästa sekund är ladugården full med troll istället för djur. Sen ställer sig arbetsstyrkan på ladugårdstaket och halkar av och gör illa sig i foten. Det slutade med att vi fick lov att stiga upp.

Jag hoppas att ert kaffe smakar bra i alla fall. Det blir tyvärr inte mer meningsfullt än så här när man tittar på barnkanalen samtidigt som man ska försöka producera litterära mästerverk.

Blodbad på dagis

Det är kul när ens barn börjar prata lite mer. Då kan de berätta saker. De kan till exempel berätta vad som har hänt på dagis.

Gullefjunet pratar ganska mycket numer. Hon berättar saker. Jag är dock inte helt säker på om vi får reda på vad som har hänt på dagis.

Gullefjunet: Idag fick A näsblod.

Jag: Fick han? Vad hände då? Ramlade han?

Gullefjunet: Jo. Och jag. Jag fick också näsblod.

Jag: Blödde du också näsblod? Ramlade du också?

Gullefjunet: Jo jag ramlade. Då satt jag inne med G och grät.

Jag: Blödde du näsblod då?

Gullefjunet: Nä inte näsblod. Jag bara grät.

Jag: Men det gick väl över efter en stund. Gick ni ut igen sen?

Gullefjunet: Jo, då fick A näsblod. Och H.

Jag: H också? Åkte de samma pulka?

Gullefjunet: Jo, de gjorde dom. Jag fick också näsblod.

Jag: Fick du det eller inte? Blödde du näsblod?

Gullefjunet: Nä inte näsblod. Bara A. Och H.

Jag: Ok, A och H blödde näsblod, men inte du.

Gullefjunet: Och V. Och V. Och H. Och M fick näsblod.

Jag: Jag ger upp. Alla blödde alltså näsblod.

 

Jag är en värdelös jul-morsa

Det här med egna julkalendrar med presenter i va. I bloggvärlden finns det barn, jämnåriga med gullefjunet, som den första december fick prinsessklänningar till ett värde av 200 kr. Man undrar ju vad som ska finnas i luckan på julafton?

Jag har ju också en egen adventskalender av burkar med små presenter i.  Mitt stackars barn har fått nöja sig med två identiska jultomtar (utspridda på två dar) för 15 kr från Dollarstore som hon var totalt ointresserad av, tre garn-gummor (på samma dag) som följde med en veckotidning som hon blev jätteglad över, såpbubblor från Coop för en tia som hon blev så exalterad över att jag snart kollapsar av syrebrist och ett par andra lika meningslösa överraskningar. Min målsättning är att snittpriset per “lucka” ska ligga under 10 kr. Det är inte lätt ska jag säga er. Det finns inte många saker som kostar under 10 kr i dagens samhälle.

Frånsett detta ligger jag egentligen bra till med burk-kalendern i sig. Jag har alla småprylarna som ska i burkarna. Sudd, badleksaker (5-pack som ska fördelas över fem dagar) och lite andra saker. Jag har inte alla 24 burkar än, men jag har framförhållning. Vi åt upp rödbetorna häromdagen och det är så lite majonnäs kvar i burken att jag kan kasta bort det om det krisar. Jag har burkar för en hel vecka framöver. Det är bara så att jag har slut på färdigpyntade burkar. Jag har flera färdigmålade som bara skulle behöva lite papper och tejp. Men jag orkar inte ikväll.

Fattar ni vilken dålig mamma jag är? Jag orkar inte klippa och klistra så att mitt barn får en helt ny burk imorgon! Men innan ni fördömer mig totalt vill jag påpeka om att jag har åkt totalt åtta mil för att fika idag och det tyckte gullefjunet var kul.

I alla fall. Jag har löst det här. Jag har vänt på en burk. Jag klistrar nämligen två bilder på varje burk. Bilden på “framsidan” betyder att burken är o-öppnad och bilden på “baksidan” betyder att den är öppnad. I teorin alltså om man hade en komplett 24-burkars-kalender. Så kommer det att vara nästa år, jag tänker långsiktigt. Gullefjunet är bara två, hon vet inte riktigt vad som pågår, hon börjar förstå nu as we go along medan jag skapar mig själv onödig jul-hysteri. I år vet hon inte vad som är bak och fram.

Första gången gullefjunet öppnade den här burken såg den ut så här.

Istället för att sätta mig och klippa, färglägga och limma just ikväll när jag inte orkar har jag vänt på burken. Hon vet ju inte att baksidan betyder att den redan är öppnad. Så imorgon ser burken ut såhär.

Som kompensation har jag lagt i två hönor istället för en.

Kommer jag att ligga sömnlös inatt över mitt tillkortakommande? Nej, hönorna kommer att göra succé, också kan maken ägna dagen till att plocka fram bondgården och “bunker-leka” innan han åker bort i två dygn. Lagom tills Stockholms-ovädret kommer, så att JAG måste gå ut och sopa och skotta. Jag vet att ni längtar efter att snön kommer till mig mer än vad jag gör.

Tyst Dusch vs Familjedusch

Ett dygn har 24 timmar. Av dessa 24 timmar duschar jag i 5 eller max 10 minuter.

I morse tänkte jag att jag skulle ta en Tyst Dusch för en gångs skull. En Tyst Dusch är när man inte konverserar med någon medan man duschar. Under en Tyst Dusch behöver man inte ha en hand utanför duschdraperiet och mota bort ett barn samtidigt som man säger “kom inte så nära, du blir blöt och vi har ju nyss brottats i 10 minuter för att klä på dig så vi vill inte göra om alltihop redan nu”. Om man vill ta en Tyst Dusch måste man låsa dörren. Så jag låste dörren.

Jag hann inte mer än in i duschen och blöta håret innan maken ryckte i dörrhandtaget. “Öppna” ropade han med vad jag tolkade som panik i rösten. “Herregud, gullefjunet har ramlat och slagit sig och nu forsar det blod ur ett jack i huvudet” tänkte jag och flög ur duschen så att hela badrumsgolvet blev blött och låste upp dörren.

“Vad är det?” frågade jag skräckslaget maken. “Jag behöver på dass” svarade han då. Av dygnets 24 timmar hittade han alltså inget annat fönster att gå på dass än de 10 minuter när jag försöker låsa in mig i badrummet.

Så den Tysta Duschen blev en Familjedusch. En Familjedusch är när jag står i duschen, maken sitter på dass och läser en bok och barnet springer omkring i badrummet. Den stora skillnaden mot en Tyst Dusch är att man under en Familjedusch har konversationer i stil med denna.

Barn: Titta mamma.

Mamma: (öppnar draperiet) Ja men titta, du sitter på en pall med ett måttband runt halsen.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Kolla! Du sitter fortfarande på en pall.

Barn: Titta mamma.

Mamma: Men oj, du har trillat av pallen!

Sen när man torkar sig fortsätter konversationen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej jag är inte ledsen.

Barn: Mamma är du ledsen?

Mamma: Nej älskling, jag är inte ledsen. Jag är bara LITE irriterad, det går snart över om jag får en kram.

När man får barn börjar man göra idiotiska saker

Sen jag fick barn har jag börjat göra en massa saker jag aldrig skulle drömt om att göra förut. Vissa saker helt idiotiska.

Sjunga. Med tanke på att vi bott i radhus och lägenhet under den här tiden så kan man ju undra vad jag har för grannar. Varför har ingen kommit och knackat på för att kolla hur det står till med mig? Jag har seriöst väntat på att någon av dem ska knacka på och med ett oroat uttryck viskande fråga om maken misshandlar mig så att jag kan svara “nej, nej, absolut inte jag håller bara på att natta mitt barn”. Ingen har knackat på. Är folk verkligen inte beredda att kolla så att saker och ting står rätt till när de hör konstiga ljud från grannen?

Jag tror inte att jag har åkt så mycket rutschkana sammanlagt i hela mitt liv innan jag fick barn som jag gjort de senaste två åren. Det har funnits mer än ett tillfälle när jag landat i sandlådan och insett att min BH har varit på full display. Om jag skämdes? Nej, jag har bättre saker att ägna min tid åt än att skämmas över sånt. Om man drar upp t-shirten så är ju ögonblicket över.

Bada. Jag tycker om att bada om det är 30 grader i luften och 23 i vattnet. Det händer i princip aldrig i Norrland så jag har badat i typ 17-gradigt vatten när det har varit 18 grader i luften. Barnet måste ju lära sig att inte vara rädd för vatten så att hon lär sig att simma. Så jag har badat. Jag skulle ha badat lite mindre om inte maken hade klantat sig och brutit båda armarna.

Gått i skogen. Jag har hört att barn tycker om att gå i skogen så jag har gått i skogen. Åh vad det kliar i skogen.

Byggt en egen midsommarstång. När man kan åka till en park och titta på en stång som någon annan byggt. Jag vet faktiskt inte vad som flög i mig där.

Vad för sorts korkade dumheter står på tur härnäst då undrar ni alldeles säkert just nu. Jo, pepparkakor. Vi ska baka pepparkakor. Inte ikväll, men inom de närmaste dagarna. Fastän man kan köpa jättegoda pepparkakor i affären. Jag tror att gullefjunet kommer att tycka att det är roligt att trycka pepparkaksformar i degen.

Jag har inte bestämt mig än för om vi ska köpa färdig deg eller göra egen. Det verkar skitjobbigt att göra egen. Allting som ska vila i kylen över natten är jobbigt. Det betyder att man måste ha energi två dagar på raken. Någon som testat köpt pepparkaksdeg? Är det något att ha?

Det är inte för sent att stoppa mig än. Feel free att utförligt berätta för mig vilken urbota dum idé det här är. Jag kanske tar mitt förnuft till fånga och köper en pepparkaksburk istället om ni är tillräckligt övertygande.

Utvecklingssamtal på dagis

Idag har vi haft vårt första utvecklingssamtal på dagis. Helt nervös var man ju inför detta. Jag alltså, maken verkade helt o-nervös. Själv har jag gått omkring och funderat vad fröken skulle ha att säga.

Är barnet socialt välanpassad? Är hon snäll mot andra barn och de mot henne? Har jag klätt henne i rätt kläder? Äter hon bra? Är hon normalbegåvad eller kommer fröken att nämna framtida Nobelpris? Barnmorskan nämnde ju inte något Nobelpris vid tvåårskontrollen, men det är kanske inte så lätt att upptäcka extraordinär begåvning på en halvtimme. Personalen på dagis känner ju gullefjunet mycket bättre än barnmorskan. DE kanske har märkt tecken och förutspår Nobelpris. Ni vet, sådana där normala saker som jag antar att alla föräldrar går och funderar över.

Ja också undrar man ju om hon har sagt några pinsamheter på dagis. För någon vecka sedan när jag frågade henne om hon ville ha mjölk eller vatten till middagen sa hon att hon ville ha öl. Sedan dess har jag förstås gått omkring och oroat mig över att hon ska be om öl till lunchen på dagis. För vi dricker aldrig öl hemma, när vi dricker alkohol till middagen är det vin. Så man skulle ju skämmas ihjäl om hon bad om öl på dagis. Och förra veckan hittade hon ett bindpaket och ville veta vad det var. Att förklara hela fortplantningsprocessen för en tvååring kändes som överkurs så jag sa att det var mamma-blöjor. Sen dess har det varit ett evigt tjat om mamma-blöjor. Det är ju också en grej som det vore bra om hon inte drog upp på dagis. Tänk om någon missförstår vad en mamma-blöja är.

Vad fick vi veta då? Jo, vårt barn är lite lat och vill gärna slippa att klä på och av sig själv. Det visste vi redan. Hon äter bra och sitter stilla vid bordet under hela måltiden. Det hade vi ingen aning om. Hon äter med händerna. Det visste vi. Hon tycker om att busa. Jo tack, det vet vi mycket väl. Hon har ett välutvecklat tal och är socialt fungerande. Phew, då kan jag andas ut i någon vecka.

Sas det något om Nobelpris då? Nej, det gjorde inte det. Det är förstås en liten besvikelse. Men Einstein kanske inte heller upptäcktes som ett geni redan när han var två.

Maken vill stämma frissan

Maken tycker att sådan där färg som barn får i håret som belöning för att de varit så duktiga när de klippt sig är fult. Han är helt upprörd över att färgen sitter kvar i hårbotten en hel månad efter det vi sist klippte gullefjunet.

Jag har förklarat för honom att man inte kan hålla på och stämma folk över småsaker och att om vårt barn lät oss tvätta håret på henne lite oftare utan att de ska måsta vara fullt vattenkrig skulle färgen ha varit borta för länge sedan.

A messy end

Det är klart att jag förstod att något julpynt skulle gå sönder i år. Därför har jag ställt alla saker som jag inte vill ska gå sönder utom gullefjunets räckhåll. De tomtar som hon når är jag inte rädd om.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att någon av tomtarna skulle möta sitt öde på just det här sättet.

Tomten fick inte ens uppleva första advent.

Egentligen vill jag inte ha hjälp

Laga mat. Diska. Stoppa i tvättmaskinen. Tömma den. Hänga tvätten. Vika ren tvätt. Dammtorka. Sopa. Baka. Ta på mig strumporna.

Nej det är inte maken som är så här hjälpsam. Det är gullefjunet som ska hjälpa till med ALLTING nu för tiden. Allt utom dammsugning, för hon är rädd för dammsugaren. Hon springer omkring och puttar en stol som hon ska klättra upp på för att nå och säger “Jag ska hjälpa dig”. Egentligen vill jag inte ha hjälp. Det går mycket fortare utan hjälp, och blir mindre städning efteråt.

Men jag försöker vara tålmodig. Låter henne diska någon plastbunke som inte kan gå sönder. Gärna en 5 deciliters istället för en 2 liters bunke. 5 dl vatten är mycket mindre än 2 liter som ni vet. Speciellt när man ska torka det från golvet. Eller så får hon hänga några strumpor på torkstället innan jag försöker avleda henne med en leksak för att få göra klart resten själv.

Jag menar den här fasen lär ju inte hålla i sig så att hon blir världens mest hjälpsamma tonåring. Men jag tänker som så att om hon får hjälpa till nu kanske det på något sätt blir lite lättare att få henne att hjälpa till sen när hon kommer in i “du-är-ju-sjuk-i-huvudet-mamma”-fasen. Så jag biter ihop och låter henne hjälpa till. Dessutom är det ju bra för gullefjunets utbildning tänker jag. Sen när hon börjar skolan och ska ha hemkunskap så vet hon redan att man inte ska ta deg och kasta den på väggen bakom läraren eller, som fallet var igår, mamma.

En baksätesförare till

Maken brukar säga att jag är världens sämsta backseat driver. Det här är förstås helt osant. Inte att jag kör från passagerar eller baksätet alltså, för det gör jag. Men jag är väldigt bra på det. Jag ger goda råd och övervakar så att allt går rätt till.

Idag har maken varit ute och kört bil. Gullefjunet var med, men jag var hemma. När de kom hem berättade maken att han hade varit tvungen att göra en vad han kallade “relativt kraftig inbromsning”.

Då hörde han från baksätet “mamma säger att man ska köra sakta”.

Mammas flicka!

Inte klockan sju på morgonen

Jag har sagt till maken att jag tycker att det är onödigt att väckarklockan är i gång på helgen. Då vill vi ju mjölka varenda minut av sovmorgon som erbjuds. Om gullefjunet skulle råka sova fortfarande kl 7 finns det ingen mening att väcka henne med en väckarklocka.

Maken glömmer dock alltid att slå av den. Så även igår/morse. Dessutom är han trött när klockan ringer och tar en evighet att hitta avstängningsknappen. Så gullefjunet hann förstås vakna. Hennes första ord var “Välling”. Då svarade maken “Ja det kan du få. Men vad säger man?”. 

Det är klart att man vill ha ett väluppfostrat barn som säger “kan jag få” och “tack” istället för att ge en-ords-befallningar. Men det finns en tid och en plats för allting. Klockan sju på morgonen på en söndag när gullefjunet, och JAG, har blivit väckta i onödan av en väckare är inte ett tillfälle när det är nödvändigt att tjafsa om ett tack.

Jag hade god lust att ta ett stycke gräsmatta från bondgården och lappa till maken med den och säga “hämta bara vällingen för tusan”. Han räddades dock av gullefjunet som hann säga “välling tack” innan jag fick ett utbrott.

That’s it – nu har maken loppis-förbud

Igår skulle maken gå en promenad för att gullefjunet skulle somna i vagnen. Det låter väl riskfritt, eller hur? Man tänker sig inte att något ska kunna gå fel under en sådan aktivitet.

Men det kan det. Under den där promenaden hittade maken en skylt där det stod “Loppis”. Här i byn! Det blev säkert bromsspår på marken när maken girade vagnen och styrde kosan dit pilen pekade.

Jag tyckte att han var borta länge för en sövning. När han kom hem igen fick jag förklaringen. Sist maken släpptes lös på loppis tillsammans med gullefjunet kom de hem med ett smutsigt ankskrälle.

Jag har på sistone sagt till maken att gullefjunet har lite väl mycket leksaker som består av många delar. Lego. Klosslådan. Barbafamiljen. Trollfamiljen. Matlagningsgrejorna. Pussel. Osv. Jag har aktivt föreslagit att till julklappar i år borde vi satsa på leksaker som är EN sak.

Så vad kom de hem med igår då från loppiset? Kajsa Anka kanske? Nej, maken kom hem med en hel jävla bondgård. Komplett med djur och allt. 37 delar istället för en.

Nöjd var han också, för han fick allt detta för 40 kr. Samuelssons – av makens beskrivning av var huset låg måste det ha varit hos er han var – om ni läser detta så ger jag er 80 kr om ni tar tillbaka alltihop.

Jag vill speciellt dra er uppmärksamhet till den här delen. Det är en lastpall.

När jag frågade maken vad man skulle använda den till på bondgården hade han inget tillfredsställande svar.

Fortsätter det på det här sättet kan man ju snart inte släppa ut maken på egen hand längre.

Å en grej till. Jag har redan hittat en låda där bondgården är nedpackad, och hoppas att alla ska glömma bort dess existens. Jag packade upp hela bondgården och byggde upp igen enbart för att fota den till det här inlägget. Bara så att ni vet vad jag går igenom för att ni ska få titta på bilder

Pappa fyller år

Jag och gullefjunet är i köket.

Jag: Kom gumman, jag ska viska en sak.

Hon kommer springandes.

Jag: Pappa fyller år idag. Vi ska koka kaffe också ska vi tina bullar och fika i sängen. Men det är en överraskning så du får inte berätta för pappa.

Jag börjar med kaffet och tar fram bullar. Gullefjunet kryper omkring på golvet vid ett litet bord vi har vid kyl/frysen där det kort som hon fick på dagis när hon fyllde år har trillat ner från kylen. Sen springer hon iväg till sovrummet och jag  hör följande.

Gullefjunet: Pappa du fyller år! Här får du ett kort.

Maken: Åh, tack så mycket, vad snäll du är.

Gullefjunet: Vi ska fika bullar!

Så gick det med den överraskningen. Maken blev glad i alla fall, även om han inte blev så överraskad.

Tårta som jag inte gjort idag.

Nu ska jag byta lakan så att vi blir av med allt pärlsocker.

30 kr

Vi hade en period här hemma då klockan var halv sju dygnet runt. Just nu kostar allting 30 kr.

Som de här äggkopparna för 5 kr st. De kostade 30 kr om man frågar gullefjunet.

Mormor var jättedålig på att köra vagnen med äggkopparna på handtaget. Jag fick springa och plocka äggkoppar från golvet hela tiden. Hur svårt kan det vara liksom? Handtaget var ju platt.

Vår två-åring har burit 10 burkar till återvinningen helt själv

Som en del av er vet hade vi en katt i London. En dag hittade jag ett par av makens strumpor i toalettstolen. När jag frågade maken varför han lagt dem där fick jag till svar att det hade han faktiskt inte gjort. Katten fick skulden. Ett tag senare kastade katten ett till strumppar i toaletten. Den gången la hon dessutom ner locket efter sig. Jag tyckte att katten var så otroligt duktig att jag till och med övervägde att ringa till Aftonbladet.

Vår dotter är precis lika duktig som katten var. Jag fick en hel kasse med 8-10 glasburkar av min kusin. Maken var med när jag hämtade dem så han visste vad jag skulle ha dem till. När vi kom hem sa maken “jag ställer dem i skattkammaren”. Bredvid återvinningslådorna.

Nu är burkarna puts väck. Men maken har minsann inte rört dem säger han. Han låter till och med förolämpad när jag antyder att han har kastat bort dem.

Då finns det ju ingen annan förklaring än att dottern, som är två år, helt på egen hand har burit en påse med 10 glasburkar till återvinningsstationen. Som hon inte ens vet var den ligger. Hon frågade väl någon efter vägen. Hon måste ha gjort det nattetid. För på dagarna lämnar vi inte henne vind för våg att reda sig själv, så om hon startat detta projekt på dagtid skulle någon av oss ha märkt det.

Jag känner mig ganska irriterad. Fast jag vet att det är fel. Man kan inte bli arg på en två-åring över sådana här saker. Jag borde bli stolt istället för att hon klarar av sådana här avancerade saker helt själv.