Category: Dottern

Innan det blir dags för några husdjur måste vi gå igenom några grundläggande regler.

De forskar ju i alla möjliga onödiga saker som ingen behöver veta. Sedan informeras vi om forskningsresultaten i kvällspressen. Det finns en grej jag tycker att de borde forska i.

Varför alla barn har en medfödd instinkt att bita av botten på glasstrutar? Så att det rinner ut glass på kläderna. Jag gjorde det när jag var liten. Min dotter gör det om jag inte hinner dit och stoppar henne. Maken gjorde det. Jag har frågat mamma och hon gjorde det också. Alla ungar gör det.

Det måste alltså vara medfött. Sedan växer det bort. Nu för tiden får jag aldrig en överväldigande önskan av att bita bort spetsen på glasstruten så att man får glass över hela knät eller tröjan.

Vilken gen är det som orsakar den här impulsen? Det vore ju intressant att veta. Lika värdigt en forskningsslant som mycket annat som det forskas i.

Idag hjälper jag kusinvitamin i hennes butik, så om ni är i krokarna av Norrfjärden kan ni väl titta in på Tistel och hälsa på. Jag har redan hunnit med att göra en presentinslagning som skulle göra en professionell presentinslagare grön av avund.

Ni har väl inte glömt att bokrean börjar idag. Egentligen var det meningen att jag skulle åka hemifrån tidigt och gå på bokrea innan jag åkte hit. Men morgonen började med ett vällingdrama.

Om ni är förälder vet ni kanske redan vad ett vällingdrama är. För er andra berättar jag. Vällingdraman utspelar sig tidigt på morgonen. Vi vårt fall i morse klockan sju, men det kan vara ännu tidigare också. Vad som händer under ett vällingdrama är att vällingsätaren få ett spel över vällingsnappen.

När man står där med grus i ögonen mitt under vällingsdramat har man egentligen bara lust att säga “ALLVARLIGT, det är en flasknapp, det spelar ingen roll vilken jävla färg nappen är”. Så säger man ju inte, man svär ju inte till ett barn.

Nej, med sin lugnaste röst säger man “Nu tar vi den blå nappen, vi har bara rosa eller blått och den rosa har vi redan provat och den dög inte, båda är jättefina. Man kan använda vilken som helst av dem, det kommer inte att påverka din sexuella läggning eller vilken maktposition eller lön du får i framtiden”.

När vi hade provat fyra olika nappar och två olika flaskor så slutade välligdramat med att vi “INTE VILLE HA VÄLLING”.

Efter det här hade jag faktiskt ingen lust att åka till någon bokrea och trängas med en massa människor som tränger sig fram och sliter i böcker i rädsla att någon ska ta “deras” bok. Jag tar det på vägen hem eller imorgon. Jag har gott hopp om att det ska finnas kvar någon bok om Ugglis eller Bu och Bä. Jag tror att största slagsmålet kommer att var kring bordet där Zlatans bok ligger. Den boken har jag inga planer på att köpa så det gör inget om den tar slut.

Gullefjunet lägger sig till med alltfler manipulativa tricks för att få som hon vill. Maken och jag är oense om vems gener det där kommer ifrån.

När hon vill göra något som man säger nej till, tex titta på tv just när det är dags att gå och bada, så lägger hon huvudet på sned och säger “bara en kort stund” med både bedjande röst och ögon.

Då krävs all ens motståndskraft för att man ska klara av att hålla fast vid sitt nej. Man känner sig som ett monster när man inte ger med sig när man får den där blicken. Det är inte alltid jag klarar av att stå emot. Jag kan informera om att en “kort stund” aldrig är kort.

Eftersom hon alltid gör detta utan förvarning hinner jag aldrig fånga ögonblicket på foto. Så ni får försöka föreställa er hur det ser ut med hjälp av ett foto när hon visar upp sin utsmyckade katt.

Gullefjunet dricker välling det första hon gör på morgonen. I sängen. Då kan vi blunda några minuter extra.

Igår när hon var klar så lämnade hon nappflaskan på kudden och hoppade ner ur sängen och gick ut och ställde sig i öppningen till vardagsrummet. Där träffade hon tydligen någon låtsaskompis för hon sa “mamma och pappa sover, men jag är vaken”.

Den där låtsaskompisen måste ju ha tyckt att vi var världens sämsta föräldrar som låg och sov medan hon sprang runt i lägenheten på egen hand.

Jag vill bara ha det sagt att det där var inte sant. Jag var minsann vaken. Annars skulle jag ju inte ha kunnat berätta den här historien.

Om man själv har en flytbräda som är helt vanlig och blå då vill man ha den flytbrädan som ser ut som en nyckelpiga som ett annat barn har.

När det barnet släpper nyckelpigebrädan och man själv får den då är det inte så intressant med flytbrädor längre. För då finns det något annat barn som har en grön boll. Då vill man ha den istället.

När det snälla barnet ger en den gröna bollen då duger den bara i 10 sekunder tills man upptäcker att ett annat barn har en röd boll. Då vill man ha den röda bollen.

När man åker rutschkana vill man inte längre göra det när man upptäcker att två barn sitter på en stor flytmadrass. Hela tiden medan man blir snurrad runt, runt i vattnet för att glömma madrassen så vill man inget annat än att sitta på just den madrassen som de andra barnen har.

När madrassen blir ledig och man får sitta på den är det inte roligt för då har man fått syn på en lång rund flytpinne som flera större barn klänger på och snurrar runt. Då vill man sitta på en rund flytmadrass fastän man är livrädd för att få vatten i ögonen och inte kan simma.

Helt plötsligt upptäcker man att nu åker någon på rutschkanan. Då vill man åka rutschkana igen.

Är det detta folk menar när de pratar om Den Svenska Avundsjukan?

Idag visade jag gullefjunet att man kan stänga igen proppen i handfatet så att det fylls upp med vatten. Det var första gången. Jag har inte tyckt att hon har varit tillräckligt gammal för den här upptäckten innan. Det kan hända att jag kommer att ångra mig och tänka att två och ett halvt var för ungt. Att jag borde ha väntat tills hon var minst tio innan jag berättade om proppen i handfatet. Gjort är i alla fall gjort.

Hon tyckte det var kul när handfatet fylldes. Hon sa “som ett bad!”.

Jaha, på vilket sätt ska det här intressera er undrar ni kanske? Det gör det säkert inte.

Men jag blir så sjukt stolt när vår dotter gör sådana där intelligenta observationer. Därför berättar jag det. Det här är min blogg och jag berättar minsann vad jag vill.

När vi var klara bytte vi tröja. Klara med vad? Vad höll vi på med? Vi kollade hur stora vågor man kan göra i ett handfat innan det svämmar över på golvet.

Tänk er att man har en vindruva (för att det hela ska bli mer målande kan ni föreställa er att ‘man’ är gullefjunet). Man tycker om vindruvor jättemycket och tjatar hela tiden om att man vill ha vindruvor. Vindruvan är helt felfri. Den ser ut ungefär så här.

Då säger man “den är dålig, jag kan inte äta den”. Då säger någon annan “den är inte alls dålig, den ser jättegod ut”.

Då tar man den felfria vindruvan och snurrar den trettio varv och studerar den från varje vinkel. Trots att vindruvor inte har några vinklar. När man inte lyckas hitta något fel på ytan börjar man klämma och trycka på vindruvan. För att kolla om den håller. Om man hittar något fel.

Sen lägger man ifrån sig vindruvan och upprepar “den är dålig, jag kan inte äta den”.

Det hela blir ungefär som en självuppfyllande profetia.

Rent visuellt duger vindruvan bäst till att göra vin av efter den grundliga undersökningen av om den är dålig eller ej. Den är dock fortfarande ätbar. “Någon annan” får äta upp den istället bara. Den och sju andra vindruvor som inte klarar den rigorösa kvalitetskontrollen.

Det finns många anledningar till varför man ibland kan känna sig lite hatisk mot vintern. Kyla, snö, mörker och dåligt bilföre är några exempel.

När man får barn kan man lägga några till saker till listan. Overall, fleecekläder, overall, vinterdojor, overall, handskar, overall, halsduk, overall, mössa, overall.

Jag hatar overallen.

Om det gick till så att man sa “nu ska vi gå ut, ta på dig overallen” också gjorde ungen det skulle det inte vara så farligt. Det är dock en väldigt romantiserad bild av hur det är att klä på barn. Det går inte till så. Istället låter det “kom och ta på dig overallen, kan du ta på dig overallen, ska jag hjälpa dig ta på overallen, nu får du lov att komma hit och ta på dig overallen, man måste ha overall när det är kallt ute, om du inte tar på dig overallen kan vi inte gå ut”.

Det är asjobbigt. Man kan bli tokig för mindre. Till slut tappar man ju tålamodet. Man vet att det är fel, men ofta slutar det ändå med att man tar till sitt vapen. Man ser ingen annan råd. Man drar fram aja-baja-fingret.

Sen drar man alla varianter av “ta på dig overallen” som man kan igen. Men nu står man även och vickar på aja-baja-fingret. För att visa att nu är det allvar.

Alla som har barn vet hur effektivt aja-baja-fingret egentligen är. Det brukar sluta med att man får lyfta upp barnet och manövrera på overallen under skrik, gråt, bensprattel och armviftande.

Våren kan inte komma snart nog just nu.