Category: Dottern

Jag har ju som sagt var aldrig förstått vitsen med dockor. Nu när vi har en docka så brukar jag i alla fall leka med den ibland. En sak som jag tycker är lite konstig med att leka med dockor är att det alltid är JAG som ska göra själva lekandet. Gullefjunet sitter och tittar på och säger till mig hur jag ska leka. “Nu är maten klar, nu kan du mata dockan” och “Mamma, nu är dockan törstig”.

Dessutom har gullefjunet begränsad koncentrationsförmåga. Hon blir trött på en lek ganska fort. Så i nästa sekund sitter man där helt själv med en docka i knät och ungen har sprungit in i vardagsrummet och börjat leka med något helt annat.

Idag åker jag hem till gullefjunet. Ja till maken också. Fast det var inte lika traumatiskt att skiljas från honom i söndags. Han ylade inte helt förtvivlat att han också ville följa med till Stockholm. Han var mer “gå nu, det här går bra”.

Avskedet i söndags var precis lika smärtsamt som när de sticker kniven i mammahjärtan på slakterier. Inte för att jag har någon direkt kunskap om hur det går till när de slaktar mammahjärtan. Jag har aldrig praktiserat på något slakteri. Men som jag föreställer mig att det går till.

Man ska dock se det positiva i allt. Det olyckliga avskedet gjorde att jag inte hade någon tanke på att sitta och lyssna på flygplansmotorer under flygresan. Det var ju en bra sak.

Idag är det i alla fall hemresa. Jag ska bara jobba några timmar först. Halvdagar dagen före helgdag är en fantastiskt fin svensk uppfinning tycker jag. Jag rankar den där uppe i toppen med dynamiten och gaffelpärmen.

Idag när gullefjunet var med till stan gick vi in på banken. Jag hade berättat innan att vi skulle gå in på banken, och förklarat att banken är det där stället som man tar med sig spargrisen till och sätter in pengar.

Väl där så sprang maken omkring och försökte hålla ordning på barnet medan jag stod i kö. Helt plötsligt stannade hon och pekade på något som jag inte kunde se.

Gullefjunet: Pappa, är det här banken?

Maken: Nej älskling, det där är en brandsläckare. Hela det här stället är banken, du behöver inte leta efter banken, vi är inne på banken.

Vi har en regel att på veckodagar dricker vi mjölk eller vatten till maten. På helger kan man få juice, saft och coca-cola. Ja, också vid speciella tillfällen. Och om man är borta. Och hos mormor och morfar. Men ni fattar va? Det är viktigt att det finns en grundregel.

Det är också viktigt att man lever som man lär. Eller för att vara mer exakt att man ger ett sken av att man lever som man lär. Därför dricker jag aldrig apelsinjuice ur genomskinliga glas till frukost. Jag häller min juice i en mugg. Då tror gullefjunet att det är kaffe.

Så var det innan idag. Tre sekunder gick jag från frukostbordet för att hämta en bit hushållspapper. Då hann hon ställa sig upp på stolen. Fråga mig inte varför. Förmodligen hade hon sett en fläck med luft som hon ställde sig upp för att vifta bort genom att veva med armarna i full fart stående på stolen.

Då råkade hon se min mugg uppifrån. Istället för från sidan. Då såg hon att det var apelsinjuice i muggen.

Vet ni vad hon sa då? Hon SA ingenting. Hon skrek “Jag vill OCKSÅ HA JUICE”. Det går faktiskt inte att motivera varför hon inte ska få dricka juice när hon ser att jag dricker det.

Nu är det alltså slut med juice i muggen för mig. Tidigare har det varit “Vad dricker du mamma? Jag dricker kaffe. Jaha”. Nu kommer det att bli “Vad dricker du mamma? Jag dricker kaffe. Får jag titta i koppen mamma?”.

Jag får vara nöjd med att det fungerade i två och ett halvt år antar jag.

Ibland är det inte helt lätt att avgöra om ens barn är sjukt. Termometern visar inte på feber men barnet verkar ändå lite krassligt. Då finns det en del kontrollfrågor man kan ställa.

1. Vill du ha vatten?

2. Vill du ha juice?

3. Vill du ha coca-cola?

4. Vill du höra en saga?

5. Vill du se en film?

6. Vill du ha en vindruva?

7. Vill du ha en pepparkaka?

8. Vill du ha glass?

Om barnet svarar nej på fråga 1 och 6 är det nog ingen fara, barnet är nog bara trött eller har haft en mardröm. Om barnet svarar nej på fråga 2, 4, 5 och 7 är barnet sjukt. Alvedon eller liknande kan vara lämpligt. Om barnet svarar nej på fråga 3 och 8 är nattvak för att kontrollera att barnet andas hela tiden att rekommendera.

Som förälder frågar man ibland dumma saker. Man inser det själv när man får svaret på frågan.

Som idag när jag frågade “vad gör du?” och fick till svar “jag lägger korvarna på kanten så att jag inte ska glömma bort dem”.

Och för några veckor frågade jag “varför hänger teckningen här?” och fick till svar “den hänger på tork”.

Gånger som denna påminner jag mig själv av att vara tacksam för varje stund gullefjunet sitter i mitt knä. Om några år kommer hon ju att vägra sitta i knät överhuvudtaget. Det gäller att njuta av de här kvalitetsstunderna så länge de varar.

Den som sa att två och ett halvåringar inte är intresserade av inredningsdetaljer hade helt fel. Gullefjunet har haft mer åsikter om kuddar än en inredningsdesigner ikväll.

Hon har en kudde, maken har två och jag har två. Ingen använder gullefjunets kudde, maken använder sina två och gullefjunet har övertagit en av mina. Så jag har en kudde kvar. Den ville hon ha ikväll. Hon bar runt kuddar i hela sovrummet och la dem på olika ställen samtidigt som hon förklarade varför hon inte ville ha just den kudden.

“Jag vill ha DIN kudde blablabla”. Jag vill också ha min kudde. Det är den enda kudden jag har kvar. För jag går minsann inte på att jag skulle ha fått tillbaka min andra kudde om hon fick min ergonomiska kudde.

Inredningsintresset kom fram när hon höll en lång utläggning om hur min kudde inte passade till mitt täcke, eftersom örngottet på kudden hon försökte lura till sig hör till ett annat påslakanset och är rutigt. Till skillnad från täcket som är randigt. Då förklarade jag att kudden inte passar till hennes täcke heller, eftersom mitt täcke är hennes täcke också. Hennes täcke används nämligen aldrig till någonting annat än att bygga kojor med. Sover gör hon under mitt eller makens täcke.

Till slut kompromissade vi om att vi skulle dela på kudden. Då tog det inte länge innan hon började putta mig i armen och säga “maka på dig”.

Till slut gjorde jag det. För jag har en plan. När jag går och lägger mig sover hon. Då ska jag lyfta bort henne från min kudde. Någon måtta får det vara.

Vi slutade med haklapp för länge sedan. Jag orkade inte bråka om sådant när gullefjunet bestämt började slita av sig den så fort jag satte på den. Sedan dess har vi kört med mat på kläderna. Det funkar det också.

Nu helt plötsligt är haklappen jätteviktig. Hon kan inte ens äta låtsas-soppa utan haklapp längre.