De senaste två veckorna har dagis haft “stängt” tre dagar. Egentligen var det ju inte stängt men det har varit sådana här dagar när personalen låter en förstå att det vore lämpligt om ungarna stannade hemma. Förra veckan hade de två planeringsdagar och i veckan var det klämdag.
Det är märkligt hur dagispersonal tror att alla människor får ledigt från jobbet bara för att det är klämdag. Dagispersonalen själva är ju inte lediga – annat än om de lyckas övertala ALLA föräldrar att ta semester eller ordna barnpassning – så jag fattar inte varför de tror att andra är lediga bara för att det är klämdag.
I alla fall så har vi varit tillmötesgående och haft gullefjunet hemma de här dagarna. Makens jobb är mer flexibelt än mitt så han har fått ta ledig-dagarna. Förra veckan när dagis hade två planeringsdagar på raken var maken helt färdig på fredagskvällen. När jag frågade om han kunde cykla till affären så gick det inte för han orkade inte trampa. Han deklarerade att han inte fattade hur hemmafruar orkar både ta hand om barn och sköta hushållet, för att passa en unge är ju en utmattande heltidssysselsättning i sig.
Detta bevisar Darwins survival-of-the-fittest-teori. Det är kvinnornas förtjänst att vi alla finns här på jorden. Om männen hade utsetts till hemmafruar för tusentals år sedan skulle ingen av oss finnas, för mänskligheten skulle ha dött ut för länge sedan.
Igår var det ju då klämdag. Så maken och gullefjunet åkte och badade på eftermiddagen innan de hämtade mig. När vi kom hem såg det ut så här.
Och så här.
Och så här.
När jag försökte räta upp torkställningen gastade gullefjunet “Rör inte, det ska vara sådär!”. Hon lät så bestämd så jag lydde och lutade tillbaka ställningen i “rätt” position.
I köket var golvet fullt med gräs som följt med från badstranden. Sen när gullefjunet skulle bygga en koja ville hon inte ha gräs på väggarna så då skakade hon av filten på golvet.
Läget var helt enkelt så att det bäst kunde beskrivas som “Vem-bryr-sig”. Så jag gjorde inte det. Jag involverade gullefjunet i att vattna tomaterna istället. För att man ska kunna vattna tomaterna har gullefjunet en egen barn-vattenkanna så att hon kan hjälpa till.
Vi fyllde våra vattenkannor. Gullefjunet “spillde” lite på golvet. Det blir så varje gång vi vattnar blommorna för hon insisterar på att bära kannan med pipen pekandes mot golvet. Så det var ju ingen olycka som jag blev förvånad över att det hände. Vatten på golvet ingick i planeringen. Vatten på golvet är ju inte farligt och bara en droppe i havet jämfört med resten av oredan i huset, så spela roll tyckte jag.
Vi vattnade tomaterna. När vi kom in igen stod maken där i köket och såg mycket missnöjd ut och informerade mig om att det var blött på golvet. Jag förstod inte problemet. “Jag hade faktiskt tänkt dammsuga upp gräset, men nu när det är blött på golvet går det inte så nu måste jag torka upp det”.
My bad. Jag hade inte fattat att han hade tänkt avlägsna gräset igår. Jag tyckte att det kunde ligga till på onsdag för då skulle ju golvet ha varit torrt igen.
När svägerskan och svågern hörde att vi skulle flytta till Stockholm bestämde de sig också för att flytta dit så att de kan träffa gullefjunet och sitt barnbarn oftare. Eller så var de något med att de båda fått nya jobb i Stockholm.
