Vi gjorde ett deal ikväll. Om jag fick borsta gullefjunets tänder så fick hon borsta mina tänder sen.
Jag vill bara meddela att så ren som jag är i gommen, svalget och på tungan just nu har jag inte varit på länge. Tänderna får jag nog lov att borsta själv innan jag går och lägger mig.
Eftersom det är väldigt synd om mig tog maken hand om kvällsrutinen. Jag låg i sängen och lyssnade.
Maken: Hjälp till att plocka upp sakerna från golvet. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hihihihihihihihi.
Maken: Kom hit och ta på dig pyjamasen nu. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hahahahahahah.
Maken: Följ med och borsta tänderna nu. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hohohohohohoho.
Maken: Gå och ta ut linserna nu.
Jag: Tagga ner! Jag är inte tre år gammal, jag bestämmer själv när jag ska ta ut linserna och gå och lägga mig.
Om man har sagt att man ska ha picknick så går det liksom inte att få maken att ändra sig bara för att det blåser halvorkan. Men jag lyckades i alla fall få honom att skippa ön utanför Vaxholm och vi åkte till Hagaparken istället.
Schyst trädgård de har de där kungligheterna, det måste jag säga. Det går ju an om man har någon som klipper gräset åt en.
Har ni tänkt på att det finns vissa likheter mellan barn och hundar förresten? Om man kastar iväg en pinne så springer de och hämtar den. Gång på gång.
Inte Estelle kanske, hon har väl någon Säpovakt som springer och hämtar hennes pinnar antar jag.
Jag läste förresten i tidningen i helgen att kungen har suttit på tronen i 40 år. Tänk er att få ett helt eget firande för att man har utfört sitt “yrke” i 40 år. Också är det som får mest uppmärksamhet att man höll sin fru i handen. Undra om man känner sig viktig i sin yrkesroll då?
Gullefjunet: Mamma, var är mina små burkar med gubbar i?
Jag: Menar du de små burkarna som du alltid tröttnar på så fort du har öppnat allihopa och spridit ut alla delarna över hela rummet? Är de försvunna? Jag vet inte var de är, de dyker säkert upp snart.
Gullefjunet: Mamma, var är mina figurer?
Jag: Vilka figurer?
Gullefjunet: De som man får när man flyger flygplan, som man klistrar i en bok.
Jag: Menar du de som alltid ligger över hela golvet och skräpar?
Gullefjunet: Ja, dom!
Jag: Har de också försvunnit? De kanske är i någon av dina leksakslådor. De kommer säkert fram någon dag.
Fast egentligen vet jag var skräpet prylarna är. Här ligger de i säkert förvar.
Jag vill också tacka för de råd jag fått i kommentarerna till det föregående inlägget.
Den perfekta föräldern. Det är vad alla vi föräldrar strävar efter att vara. Men hur vet man när man är perfekt?
Balansgången känns litegrann som att balansera mellan två skyskrapor i New York på slapp lina. Som det där berömda svartvita fotot ni vet.
Om man ger efter för lätt för lite gråt så är man imperfekt. Men hur mycket gråt kan man egentligen som förälder orsaka utan att förlora sin status som perfekt förälder?
Man känner sig inte så där jätteperfekt när man hämtar sist på dagis. Eller när barnet gråter för att man går förbi lekparken för att vi måste hem och äta middag. Inte heller känns det perfekt att stå och laga mat när barnet gråter att de vill att man ska leka med dem. Eftersom man känner sig lite o-perfekt när man lagar mat till ljudet av gråt sätter man på en film. När det är dags för mat stänger man av filmen och då blir det mer gråt som får en att känna att det inte var helt perfekt föräldraskap att slå på filmen till att börja med.
Under middagen är det svårt att veta om man är mer perfekt om man ignorerar gråten och insisterar på att maten äts upp eller om den perfekta föräldern låter barnet slippa äta middag sju dagar i veckan.
Ju närmare sängdags man kommer desto mer gråt orsakar man som förälder. Gråt över att man måste bada, över att man måste kliva upp ur badet, över att man som eksembarn måste smörjas in med salva, över att man måste ha på sig pyjamas, över att vällingen är för varm/kall, över att man måste borsta tänderna, över att man måste välja saga för att det är läggdags, över att sagan slut, över att lampan ska släckas. Och. Så. Vidare.
Jag har väldigt svårt att mitt i all denna gråt identifiera vid vilken tidpunkt i gråten jag är den perfekta föräldern som sätter EXAKT rätt regler och gränser och när jag går över gråt-tröskeln och blir en dålig förälder som orsakar för mycket gråt.
Dessutom håller all gråt på att göra mig tokig. Ibland vill jag bara sätta mig ner och storböla själv. Vilket i sig gör mig till en dålig förälder förstås.
En sådan där magisk balanspinne som karln som balanserade på slapp lina mellan skyskraporna hade borde man ha. Då skulle nog föräldraskapet vara lika lätt som det ser ut att vara när den där karln går på den där slaka linan.
Idag hämtade maken och gullefjunet mig på jobbet. När jag hoppade in i baksätet luktade det räkor.
Maken förklarade att gullefjunet hade med sig en frusen räka. Sen sa han att räkan var försvunnen någonstans i baksätet och att jag var tvungen att hitta den. Så att den inte skulle ruttna och börja stinka så att bilen blir helt avskriven.
Jag tror att han mest tänkte på karln på Bilprovningen och var orolig att Bilprovningskillen skulle ändra sitt omdöme om hur bra maken sköter om bilen. Maken måste nämligen tillbaka om en månad för att visa att han lagat Styrled, höger yttre, glapp. Det vore ju väldigt otur om man kom till Bilprovningen med en perfekt oglapp höger yttre styrled, också får man anmärkning på en räka i baksätet istället.
Det här lät förstås fullständigt idiotiskt så jag frågade maken varför det fanns en frusen räka i baksätet. “Tror du att jag hade något val?” svarade han då. Som om att en vuxen man inte har muskelkraften att ta av en treåring en räka innan hon hoppar in i bilen.
Det låg i alla fall till så att maken tagit fram frusna räkor för att tina dem till middagen och lagt dem på bänken. Sen hade han bråttom för att hämta mig så istället för att plocka av barnet den frusna räkan hon stulit från bänken och bära ut ett gråtande barn sa han åt henne att hon inte fick tappa räkan i bilen. Jag tror att det kallas manlig problemlösningsteknik.
Så de åkte och hämtade mig och sedan lämpade maken över räk-problemet på mig. Vi åkte och mathandlade och medans maken var inne i affären och handlade i lugn och ro sökte jag igenom hela bilen efter en frusen räka.
Där kröp jag och gullefjunet omkring i baksätet och lyfte på golvmattor och remmar i barnstolen och extrakläder och katter och annat allmänt skrot som vi har i bilen.
Räkan fanns ingenstans. Till slut sa jag till gullefjunet “kan det vara så att den frusna räkan är i din mage?”.
Då svarade hon “Jag tror att det måste vara så mamma”.
Så nu har vi ett sådant där dödläge där vi inte hittar räkan i bilen och vi hoppas att den är i hennes mage. Men vi vet inte riktigt säkert. En person som låter en söka igenom hela bilen i tio minuter för att sedan säga att räkan är i hennes mage kan man inte lita på till 100%.
Den där räkan som vi inte riktigt säkert vet var den är kom i alla fall från den här tallriken.
De sju räkorna som låg inlindad i en Nalle Puh filt på soffan hittade vi. Det råder dock fortfarande en viss osäkerhet kring om det finns några räkor i någon annan filt på någon plats vi inte upptäckt ännu.
När man har barnkalas är det lätt hänt att en katt kan få mjölk på tassarna. Gammal mjölk luktar illa.
Då kan man med fördel låta katten duscha. Lämpligen tillsammans med ett barn som inte vill duscha, som vill duscha om de får duscha med en katt.
När katten är färdigtvättad är den dyngsur. Då kan man lägga den i en potta.
Det kan man väl? Eller hur gör ni med era katter när de får mjölk på tassarna?
Egentligen hade jag tänkt visa er en före och efter bild av kalaset. Hur fint jag hade pyntat och hur barnen massakerade allting. Rev ner ballonger, bet en tugga från alla bullar och la tillbaka dem på fatet, spred små bitar av presentpapper över hela golvet, spillde saft och kletade grädde.
Men min farsa var ju där. Innan sista gästen ens gått hem så hade han städat upp alla spår av kalaskaoset. Så jag hann inte ta någon bild av det.
Han är ju lite uttråkad av att vara pensionär. Han skulle kunna söka jobb som kalasstädare och tjäna en förmögenhet.
Om ni var på Coop vid Bromma Blocks vid sex-tiden tidigare ikväll va. Om ni stod i mejeriavdelningen som ligger nere i hörnan. Typ 100 meter ifrån området där grillarna och solstolarna är. Om ni då i mejerihörnan undrade vad det var som pågick när ni hörde en unge skrika sjunga. Om ni sen när ni gick förbi trädgårdsstolarna såg en vithårig karl sitta i en av de där trädgårdsstolarna och se uttråkad ut med den skrikande sjungande ungen i knät. Om det satt flera vithåriga karlar där så menar jag den karln som hade en mjukkatt (som vi alltid brukar hänga tillbaka för vi har så många katter) i ena handen och torsdagsgodis i den andra.
Om det där hände er när ni försökte mathandla i lugn och ro ber jag om ursäkt. Det var mitt barn och min pappa. Jag kunde inte få tyst på henne. För jag var inte där. Jag var på kryddavdelningen och vände på kryddburkar. Jag hörde ju också henne. Jag hoppades att morfar kanske skulle tona ner henne snart. Men morfar tycker ju att sånt där är kul. Så han satt bara där och lät henne hållas och njöt av uppmärksamheten som hans talangfulla barnbarn drog till sig.
Om ni strax innan ni kom fram till det sjungande barnet gick förbi en kvinna som stod och fotograferade kryddhyllan med mobiltelefonen så var det jag. Fast ni kanske redan hade räknat ut att det ena hängde ihop med det andra. Ni tänkte väl att två märkliga händelser på Coop på samma gång inte kunde vara slumpmässiga utan att det naturligtvis hängde ihop på något sätt.
Jag hoppas att ni förlåter mig. Nästa gång lovar jag att lämna båda två i bilen. Med nedvevade fönsterrutor förstås.
Imorgon har gullefjunet förgyllt våra liv så länge. Barnkalaset är inte förrän på lördag men jag hade tänkt bjuda på smörgåstårta till närmaste familjen imorgon. Så ringde svärmor igår och ville bjuda på smörgåstårtan, för att jag “hade nog att göra utan att stå och göra en smörgåstårta”. Man kan nog beskriva mina protester som något lama, men det är ju klädsamt att protestera litegrann i alla fall.
Svärmor hade rätt, så jag accepterade erbjudandet. Vilket jag varit tacksam för ikväll, jag hade ju ballonger att blåsa upp och paket att slå in. Att arbetsleda morsan och maken när de blåser upp ballonger tar faktiskt tid. För att inte tala om att slå in paket när man har fem små pappersbitar och en stor present. Till slut tröttnade jag och tog en gardin. Ingen som bryr sig kommer att vara närvarande imorgon bitti när hon hittar paketet.
Nu har jag inte tid att sitta här längre. Nu när jag la upp bilden inser jag att paketet behöver minst en till ballong, kanske två.
Man ska inte leka med maten. Jag säger det själv typ tio gånger om dagen. Men om ungen äter om man leker att hon är en fågelunge så tycker jag ändå litegrann att ändamålet helgar medlen.
Gullefjunet vill att jag ska baka en rosa tårta och maken vill att jag ska baka en prinsesstårta. Sen har vi resten av släkten som också förväntar sig en tårta var. Man skulle kunna tro att de har fått för sig att jag är konditoribagare.
Jag har i alla fall löst problemet. Det blir en två-i-ett rosa prinsesstårta. Det stod i och för sig Opera på “ingrediensförpackningen” istället för Prinsess, men om jag kastar bort kartongen innan maken ser det så märker han ingen skillnad.
Receptet är skitenkelt. Så här ser tårtan ska jag “baka” ut. Om jag “bakar” den tårtan blir det ju en massa tid över som jag kan använda till att blåsa upp ballonger.
Jag har ett litet problem. Det var meningen att pappa skulle lägga gullefjunet igår för jag hade jobb att göra, men hon ville att mamma skulle lägga henne.
Vi lirkande och hade oss för hon skulle gå med på att pappa skulle läsa sagan och natta henne. Till slut hade jag ett sådant där svagt ögonblick. Jag mutade isäng henne.
Jag lovade att om hon gick och la sig och pappa nattade henne så skulle jag surfa ut på nätet och leta reda på ett lekland vi kan åka till imorgon. Då klättrade hon isäng. Men hon la sig inte ner direkt. Hon stod upp mitt i sängen och pekade på mig men hela armen och vevade den upp och ner och sa att det måste vara “ett sånt lekland som mormor och morfar har”. “Precis ett sånt, det måste finnas en drake” (för på Nimbys på Pite Havsbad finns det en drake).
Jag förklarade att det inte var säkert att jag kunde hitta ett lekland med en drake men att jag lovade att hitta ett lekland med en rutschkana. “En rosa” krävde hon då.
För att jag inte skulle ha missat något upprepade hon kravspecen “En drake och en rosa rutschkana”. Å ja, jag orkade inte mer så jag svarade “Okej en drake och en rosa rutschkana”.
För ett år sedan eller två skulle detta inte ha varit ett problem, då kunde man säga vad som helst till henne och nästa dag hade hon glömt bort alltihop. Men nu har hon så satans bra minne att man inte kommer undan med någonting längre.
Jag vet inte hur jag ska fixa det här. Jag hittar typ bara till jobbet, närmsta t-bana och Bromma Blocks. Att hitta ett lekland i närområdet på webben är ju ingen match, att hitta dit med bilen är en utmaning som jag nog kan fixa. Men draken och den rosa rutschkanan känns som ett orimligt straff för att jag mutade henne att gå och lägga sig.
Vad jag ville ha sagt var att om det är någon som känner till ett lekland som uppfyller kraven så emottas tips tacksamt.
När vår dotter helt på eget bevåg gör så här reagerar jag och maken helt olika.
Jag pyser av stolthet över att hon är så otroligt duktig. Fatta liksom. Hämta 5 kaffekoppar och lyckas sortera karrasarna efter färger. Jag pratar lyriskt om vilket tecken på intelligens det är.
Maken han skrockar av skratt och säger “det där är mammas gener”. Som att jag skulle sitta och sortera godis i kaffekoppar. Det gör jag faktiskt inte, jag är bara lite organiserad. När det gäller vissa saker. Jag kan bli galen om folk slår hål i papper snett tex. Då hamnar pappret snett i pärmen. Sånt kan jag förlora sömn över. Men godis har jag inga tvångstankar kring. De fåtal gånger i mitt liv som jag har färgsorterat mitt godis så la jag dem bara i högar på bordet.
Jag är minsann inte den som drar fram disk i onödan.
När man har träffat den rätte ni vet. Speciellt när man är nyförälskade. Bara blotta åsynen av den personen fyller en av lycka. Det bubblar av glädje inombords och man blir så glad att man inte vet vad man ska ta sig till när man ser den personen. Man blir yr i huvudet av lycka.
Precis så kände jag i eftermiddags när jag såg maken komma och gå nedför backen. “Kom gumman så springer vi ut och möter pappa” sa jag till gullefjunet. Hon sprang före och när jag kom fram till ytterdörren och maken klev genom grinden kastade jag ut ett par bekvämare skor till maken och ropade “hon är frisk nu, ni får vara ute och leka en timme medan jag vilar upp mig med att dammsuga”. Sen stängde jag dörren och låste.
Det här med att vara hemma och vabba är ingen lek. Den där illusionen som folk har målat upp att det är en dag av soffhäng och titta på filmer och äta glass hela dagen är en lögn. Ungar har energi att studsa mellan väggarna även vid 39 graders feber. Ännu värre är det på sluttampen. När febern är borta och ungen är nästan frisk och bara snörvlar litegrann, men det känns för tidigt att lämna huset och gå till lekparken eller något sådant.
Jag vet inte hur ensamstående föräldrar överlever. Eller hemmafruar. Jag längtar till att gå till jobbet imorgon.
Dagar när det är jobb/dagis brukar vi få bända gullefjunet ur sängen. Då heter det “jag ska bara sova en stund till”.
Igår morse när alla hade sovit skitdåligt låg resten av familjen kvar i sängen och återhämtade sig efter sjuknatten medan jag kravlade mig till jobbet.
Redan igår kväll när hon fortfarande hade feber bestämde vi att hon skulle vara hemma idag också. Maken har möten han inte kan ställa in så idag är det min tur att vabba.
Tio i sju vaknade vi och konstaterade fortsatt hosta, minimalt med feber och att barnet ser mycket piggare ut än igår. Lite välling i sängen och sen trodde jag att vi skulle sova till minst åtta. Som hon vill göra alla mornar när vi måste upp.
Vet ni vad ungen säger då? Vid fem-tio över sju. “Mamma får jag stiga upp nu?”.
Svar nej!
Men ni ser ju hur det gick. Eftersom jag skriver detta strax efter åtta…
Det har visat sig att min saga kanske inte var så dålig trots allt. Det var nog inte den som orsakade gråtattacken igår. Gullefjunet vaknade nämligen typ en gång i timmen hela natten och sa att hon hade ont i tungan. En gång i timmen hela natten har jag suttit och stirrat in i munnen på henne för att försöka se om hon bitit sig i tungan.
När vi vaknade för sista gången i morse hade hon feber och hosta. Då fattade jag att tungan nog egentligen betyder halsen.
Jag provar att berätta den där sagan om katten och kaninen som hälsar på mormor och morfar igen så fort hon har tillfrisknat. Det är säkert egentligen en jättebra saga som jag kan ge ut som en barnbok lämplig för friska barn.
Ikväll har vi haft en sådan där svår kväll. Först tog det evigheter att söva barnet. Hon sov en timme drygt och när hon vaknade var det inget som var bra.
Desperata situationer kräver desperata lösningar. Så jag hittade på en saga om en katt och en kanin som var ute i skogen och letade blåbär. Det blev tyst ett tag och det verkade som att sagan gick hem.
Till slut tog min fantasi slut. Om jag nu ska vara ärlig så tog den slut redan efter katten och kaninen hade träffat en and och en nyckelpiga. Så då gick katten och kaninen hem till gullefjunets mormor och morfar för att fråga morfar var man kan hitta blåbär. Jag trodde att det skulle vara populärt. Jag hade tänkt att morfar skulle få ge katten mjölk på ett fat på bron.
Men redan innan katten och kaninen hade hunnit knacka på dörren så bröt storgråten ut. Det var helt omöjligt att förstå vad hon sa mellan ylandet och hulkandet. “Oj oj, hon måste vara sjuk och ha jätteont någonstans” tänkte jag.
Till slut lyckades jag tyda vad som sas på högsta volym mellan gråtattackerna. “Jag vill inte att katten och kaninen ska hälsa på min mormor och morfar. Bara JAG får plocka blåbär med morfar”.
Så då fick katten och kaninen hoppa på ett flygplan till Stockholm (de hann tappa bort sin ryggsäck på flygplatsen och fika saft och bullar också). Nu kommer katten och kaninen hit nästa vecka när mormor och morfar är här också ska gullefjunet och morfar bjuda dem på lingon.
Jösses, det var ju bara en saga. Inget att bli helt hysterisk över.
Trevligt det där med bröllop. Jag hade ont i skallen igår. Vi hämtade hem Gullefjunet som hade sovit hos svägerskan. Jag försökte förklara varför mamma och pappa var “lite trötta”.
“Mamma har lite ont i huvudet”. “Blöder det?” “Vad menar du gumman?” “Blöder det i huvudet på dig mamma?”
Det gjorde ju inte det. Blödde inne i skallen på mig. Men precis så kändes det. Som en stor hjärnblödning.
Jag hade i alla fall inga strumpbyxor på mig. Jag tyckte inte att färgen passade till någon av klänningarna. Det var tur att jag skippade strumpbyxorna annars skulle jag ha varit helt fel klädd. För det fanns inte en enda strumpbyxa i sikte. Det där strumpbyxe-regeln har nog gått ur tiden.
Om man har fem pussar också ger man två till pappa, hur många pussar finns det kvar till mamma då?
Gullefjunet säger fem. Rätt, säger jag.
Vad tror ni maken gör? Han börjar hålla upp fem fingrar och sedan ta ned två och tjafsa om att man ska räkna hur många fingrar som är kvar.
Vi blev lite osams om det där. Maken säger att det aldrig kommer att bli något Nobelpris i matte om fem minus två pussar blir fem pussar.
Hon är faktiskt bara tre, det finns gott om tid att lära sig algebra.
Dessutom räknar man för fasen pussar, framför allt mammas pussar, på ett helt annat sätt än man räknar fingrar. Det vet alla.
Man kan ju inte minnas allt, men här är en lista som jag kommer på så här på rak arm.
Världsliga ting. Man kan laga eller köpa nytt. Fast det berättar jag inte för barnet när hon försöker klättra upp på datorer med vattenglas i handen.
Vi har ett barn som inte kan leka själv. Eller hon kan ju förstås, men hon vill inte. När man träffar andra barnfamiljer så vill man ju gärna sitta och prata med föräldrarna medan barnen leker. De senaste åren har jag dock mest suttit i någon sandlåda eller legohög och lekt med ungar medan maken har umgåtts med vuxna.
Inte alls makens fel, han brukar försöka avlasta mig men aldrig är barnet så mammig som när man försöker socialisera. I helgen har vi dock haft ett breakthrough. Igår blev vi inbjudna till ett streetparty hos en av grannarna, fast det regnade ju så gatufesten flyttade in. Under kräftätandet var det gammal god stil. Gullefjunet vägrade sitta på egen stol och klättrade upp i mitt knä, så fort jag hade skalat klart en kräfta försvann den in i hennes trut och fyra gånger var vi och kissade tre droppar varje gång.
Men sen. Helt plötsligt försvann hon med någon åtta-åring hon hittade som var jättekul att leka med. Det kändes nästan som att någon hade amputerat en kroppsdel på mig. Helkonstigt att kunna sitta vid ett bord och prata med vuxna människor utan att det klättrade ett barn på mig.
Å idag har vi hälsat på Mallan med familj. Gullefjunet leker gärna med äldre barn, så hon var jätteglad över att hälsa på M som är fem. M leker förstås också helst med äldre barn så hon såg så där lagom road ut när det vandrade in en tre-åring. Trots det lekte ungarna non-stop i fem timmar utan att gullefjunet kom och krävde att jag skulle vara med en enda gång.
Fatta liksom. Helt plötsligt går vår avkomma på toaletten och leker med andra barn. Vad man har längtat efter den här dagen. Dagen när ett torrt barn leker med andra barn istället för med mig. Nu är den här, och nu börjar jag få ångest över att hon snart kommer att flytta hemifrån.
Gullefjunet fyller ju snart år så jag har gått och kikat i lite leksaksaffärer på sistone. Vet ni vad jag har sett då? Partybags. Förpackningar med små påsar i. Åtta-pack och tolv-pack och sådär.
Vad gör man med åtta små plastpåsar med prinsessor eller Nalle Puh på kan man ju fråga sig. Jag är inte dum. Jag har räknat ut hur det ligger till.
Inte nog med att man ska baka bullar och göra tårta. Här hos oss vill gullefjunet ha en rosa tårta och maken vill ha en prinsesstårta. Dessutom kommer mormor och morfar hit och mormor vill ha smörgåstårta och morfar vill ha glasstårta. Ens egen unge som fyller år ska ha presenter och man måste dammsuga lägenheten.
Å till råga på allt har något företag kommit på att de ska tillverka små plastpåsar. Som de har tänkt att jag ska köpa presenter och lägga i påsarna till alla kalasets gäster. Visst är det väl så de har tänkt att det ska gå till?
Så vad är regeln? Vad ska det ligga i de där små plastpåsarna för att alla gäster som är under metern höga ska bli nöjda? Är det för fantasilöst med en tablettask Zoo?
När maken sa till gullefjunet att det var dags att stiga upp sa hon åt honom att gå och kolla sina e-mails. Ibland säger hon saker som man önskar att man själv hade kommit på.
Vi har varit i Hammarby Sjöstad. Gått promenad, åkt båt och ätit glass.
Vi har stått i en butik och diskuterat hur en fin tröja ser ut och sen köpte vi ett sju-pack trosor med hästar på istället.
Det var allt.
Jag blev hämtad på jobbet idag och när jag hoppade in i bilen satt gullefjunet och tuggade på en bit buske som hon tydligen plockat med sig på väg in i bilen.
Jag höll en lång föreläsning om att “man inte får äta saker som man plockat i naturen om man inte vet vad det är, att det kan vara giftigt, blablabla, föreläsning, förmaningar, som flugsvamp tex det får man ABSOLUT inte äta, visst kommer du ihåg hur flugsvamp ser ut blabla”…
Jag: Man får äta blåbär och hallon och lingon, men inte svamp och man äter inte blad och kvistar och om man hittar ett bär som man inte känner igen får man inte äta det. Om man inte vet vad det är för bär måste man fråga mamma eller pappa först. Eller morfar, om han är med.
Gullefjunet: Eller mormor.
Jag: Ja, mormor kan du också fråga. Men hon brukar inte vara i skogen så ofta [en underdrift].
Gullefjunet: Nä…. Inte du heller.
VA???!!! Jag ränner ju omkring i skogen stup i kvarten… Det måste vara någon som uppviglat henne till att säga sådär.