Det här tycker jag är lite orättvist. Just ikväll är vi elva stycken som ska dela på dubbelsängen. Ibland är vi 13-14 st plus lite lego eller någon plastfrukt. Andra gånger är vi bara 6-7 st.
Just ikväll är vi i alla fall elva. Då tycker jag att det känns som att andra inte tar hänsyn till mig om det ser ut så här på min kudde när jag kommer för att lägga mig. Jag tycker inte att jag får en elftedel när det ser ut så här.
Idag åt vi hemmagjorda köttbullar och potatis till middag. Jag och maken alltså. Gullefjunet matvägrade och till slut sprang hon från från bordet.
Hon fick inget annat. Maten fick stå kvar på bordet. Först blev den kall. Sen började den nästan mögla. Då kom hon tillbaka och satte sig vid bordet. Jag värmde maten. Sen åt hon ingenting igen. För jag hade mosat potatisen och hon ville ha potatis med skal. Det slutade med att vi gav upp när hon sprang från bordet igen. Vi kastade bort maten.
Jag blev “jätteledsen”. Egentligen var jag less och småförbannad men jag sa att jag var ledsen. Det kändes inte pedagogiskt att vråla “jag är så jävla trött på att bråka vid middagsbordet”.
En stund senare kom gullefjunet och sa att hon var hungrig. Vi hade ju kastat bort maten så jag ställde mig och lagade ny mat. Samma mat. Värmde köttbullar och kokade ny potatis. Just när jag skulle lägga upp maten på tallriken och frågade hur många köttbullar hon ville ha kom det älskade barnet och sa “jag kom inte för att jag vill ha mat, jag vill säga förlåt”. För att jag hade blivit ledsen och för att hon varit bråkig vid matbordet.
Vi kramades och pussades och pratade om hur jätteglad mamma var för att hon kom och sa så. Vi satte oss vid bordet med den nya tallriken med mat. Gullefjunet skalade potatisen med tänderna och åt upp skalet. Sen lämnade hon resten av maten.
Det gör inget. Jag blev glad när hon sa förlåt. Det kändes banbrytande.
Arkivbild. Jag gjorde inte mos två gånger idag, jag kokade potatis två gånger.
Innan vi fick barn brukade jag vara jätteirriterad över att kryddmåttet alltid gömde sig i någon vrå i kökslådorna och varje gång man skulle ha det så tog det en evighet att hitta det.
På den tiden retade man ju upp sig över ingenting. Det är egentligen skitlätt att hitta ett kryddmått i en kökslåda. Man vet ju att det är där någonstans så det är bara att gräva och svära tills man hittar det.
När man har barn däremot och kryddmåttet är försvunnet… Man är liksom helt säker på att man såg ett kryddmått i legolådan häromdagen. Man vänder upp och ner på hela lådan och tar taket av legostallet. Men kryddmåttet har tydligen flyttat på sig.
Då tänker man att det vore rimligt att kryddmåttet har flyttat till lådan med plastmat eller picknick-korgen. Kryddmått har med mat att göra. Man häller ut all mat på golvet och plockar tillbaka det i lådan. Inget kryddmått hittar man.
Så håller man på så där genom alla leksakslådorna och hittar man inte kryddmåttet där går man vidare till klädbyråerna. Ligger kryddmåttet inte där heller så kryper man runt hela lägenheten på knä och kollar under alla möbler.
Jag gjorde allt det där tidigare idag när jag skulle göra köttbullar. Vet ni var kryddmåttet var den här gången? Det hade trillat ur bestickkorgen och låg i botten på diskmaskinen.
Den här regeln är bra att känna till. Den som köper en kexchoklad till sitt barn just innan man ska hoppa in i bilen får själv städa barnet, kläderna och bilen.
I morse var gullefjunet hos tandläkaren för 3-årskontroll. Tandläkaren räknade till tjugo tänder, berättade om tandtroll som bygger hus i tänderna om man inte borstar dem och visade borrar som man måste använda om tandtrollen bygger hus.
Gullefjunet var jätteduktig men hon tyckte att tandläkaren var lite långrandig. När hon började visa borrar hade hon redan helt tappat gullefjunets uppmärksamhet som då hade upptäckt att man kunde åka rutschkana ner ur tandläkarstolen.
När vi skulle gå sa tandläkaren till mig “Om det är något ni funderar över kring tandborstning eller så är det bara att ni ringer”.
Då tänkte jag för mig själv “Vem ringer till tandläkaren och ställer allmänna frågor kring tandborstning?”.
Om man har frågor om tandborstning kan man ju konsultera Google eller expertpanelen på Familjeliv. Några riktigt praktiska råd i den där tråden, det med att hålla för näsan om ungen kniper igen munnen var ett av mina favorittips.
Det här fattar ju alla.
Man har lyckats locka in en katt i pensionärskuvösen och stängt dörren så att katten inte ska komma ut och så att mormor inte ska skrika att hon fryser. I belöning får man en katt-kram.
Sen gör man en gemensam tass-tvätt.
Då tror jag det att man blir upprörd om katten säger mjaow och morfar frågar “vill du gå hem, ska jag öppna dörren?” till katten.
Det är helt orimligt av en morfar att hålla på och fråga en katt om den vill gå hem före man har frågat sitt barnbarn om barnet har kramat katten klart.
En morfar som gör så får faktiskt räkna med att ett barnbarn med lite ruter i sin besvarar frågan på det här sättet.
Här släpper vi inte ut katter vi inte äger till höger och vänster. Hallå liksom?! När man väl har fångat katten så släpper man faktiskt inte ut den vid första bästa mjaow. Katter är ju som barn. Mutor funkar alltid. Ingen normal katt bråkar om att få gå hem om de får en korvbit.
Att hålla på och öppna dörrar och släppa ut katter så att de kan gå hem vind för våg är ju rena rama dumheterna.
Jag vill dock poängtera att vår dotter inte är byns kattjuv. Än så länge alltså – ge henne ett år till eller så att övertala morfar att ta hand om katterna hon kidnappar. Han är också lite förtjust i katter. Det är därför han håller på och frågar katter om de vill gå hem på väldigt lösa boliner.
Gullefjunets säng är mest en prydnad. Eller avlastningsplats där det ligger kläder och leksaker. Hon sover mest i vår säng. Om man med mest menar alltid.
Nu har hon varit borta ett par nätter. Då skulle man kunna tro att vi har sovit bra nu när vi har haft 50% var av sängen istället för 15% var. Men ni förstår att nu har jag helt plötsligt satans ont i ryggen och i nacken.
De där sparkarna i ryggen/magen/huvudet man vanligtvis får, och balanserandet på kanten, måste på något sätt stärka upp muskulaturen så att inte får för mycket värk av att sova för avslappnat.
Jag längtar tills gullstrumpan kommer hem och sparkar tillbaka min kropp i värkfritt läge igen.
Två nätter har gullefjunet varit borta nu. Idag har vi pratat om det här jag och maken. Vi har bestämt att det kanske går bra att mjukdjuren flyttar ut ur vår säng nu och sover i gullefjunets säng medan hon är borta.
Jo ett litet tips bara som ni säkert kan ha nytta av om ni ska göra egen pizza tillsammans med ett barn. Använd aldrig ordet kasta. För då gör barnet det.
Vi har ett barn som gillar att organisera saker och sortera dem och lägga dem på rad. Så idag när hon skulle hjälpa till och lägga champinjoner på pizzan så la hon en svampskiva på varje mozzarellaskiva. Elegant och organiserat i och för sig. Men det blir ju lite tomt på ingredienser mellan då. En pizza ska ju vara fullproppad med godsaker över hela botten.
Så jag sa till henne att hon inte behövde vara så noga. Mer exakt sa jag “kasta svampen över hela pizzan”. Det var ett dumt ordval. För hon gjorde som jag sa. Hon tog hela tallriken med svamp och gjorde en sådan där rörelse som kulstötare gör. Typ en stötrörelse rakt ut från axelhöjd. Så svampen landade inte på pizzan. Den flög över plåten och ut över hela bordet och golvet.
Jag körde över golvet med handdammsugaren tidigare idag, så vi plockade bara upp dem och la tillbaka dem på pizzan. Lite skit rensar magen sägs det ju.
Maken vabbar mest hos oss. Trenden är dock att jag får sista sjukdagen. Den där dagen när barnet inte riktigt är sjukt längre, men inte riktigt redo att gå tillbaka till dagis enligt 24-feberfria-timmars-regeln.
Igår när maken var hemma så tog gullefjunet en tre timmars tupplur mitt på dagen.
Idag när jag har varit hemma så har det inte sovits något sen 7-snåret i morse. Nej när jag är hemma då tar orken aldrig slut. Baka kakor, en picknick som flyttar från rum till rum och vartenda djur och varenda jävla plastfrukt ska med vid varje flytt och krav på hemmagjord pizza till middag.
En vecka skulle mormor och morfar få låna vårt barn. Nu när de har bokat tillbakaresan har en vecka tydligen nio dagar. Jag kollade i almanackan och jag hittade ingen vecka med nio dagar.
Mormor bara “joho, det finns visst, vecka 53 heter den” och morfar bara “jomen, ni vet hur billiga biljetterna är på lördagar…”.
Igår kväll var jag så sjukt sugen på en Piggelin. Man blir ju det när man sitter och tittar på när någon äter Piggelin tre gånger på en dag. Det fanns bara en Piggelin kvar i frysen. Den ville jag äta upp. Fast det kunde jag ju inte. För tänk om gullefjunet skulle ha vaknat mitt i natten och den enda vätska vi kunde få i henne var isglass. Då skulle det ha varit högst olämpligt om jag hade ätit upp den sista Piggelinen.
Hon vaknade mycket riktigt vid tretiden. Skitpigg. Hon satt där mitt i sängen och sa “mamma jag känner mig frisk nu!”. Sen var det full fart med katter och hundar som hoppade runt hela sängen. Som om att det inte var någon som skulle upp och jobba om ett par timmar. Då tänkte jag “nu går jag och äter upp Piggelinen”. Fast innan jag satte iväg till frysen tog jag tempen på henne och den var över 39 så då fick hon glassen.
Nu är frysen full med Piggelin igen, minst tio stycken har vi. Ikväll är jag dock inte ett dugg sugen på Piggelin.
Den där frukostvägran i morse fick sin förklaring. Det visade sig att ungen inte alls bara var en unge, hon hade ju feber. Då kände jag mig litegrann som Supermom.
Så till middag bjöd jag på en strösselgubbe, och den blev också ratad. Ni förstår ju alltså allvaret.
Det är ju på intet sätt så att hon inte har fått något näringsintag alls idag. Tre Piggelin, två kanelbullar, en cola, lite mjölk och massor vatten har hon förtärt.
De flesta ungar skulle bli överlyckliga om de fick plättar till frukost. Vad säger vår unge när jag har stått och stekt plättar till frukost? Ja klockan var i och för sig halv elva, men om det är dagens första mål så räknas det som frukost.
Vår unge sitter vid bordet och gastar “Jag vill inte ha plättar, jag vill ha gurka”.
Tror ni att det är något fel på henne? Borde jag ta henne till läkaren och be om en utredning av något slag?
Igår när vi skypade med mormor och morfar sa morfar till gullefjunet “jag funderar på om jag ska komma ner och hälsa på dig”.
Då svarade hon “morfar när du kommer och hämtar mig med flyget så lovar jag att jag ska sitta ner och spänna fast bältet”. Å ja. Det där blev sådana där ord som inte går att ta tillbaka. Då gick det inte att få mormor och morfar på andra tankar längre.
Min bror har nämligen redan bokade biljetter för att åka till Piteå nästa helg. Så nu sitter jag på telefonen och försöker boka in gullefjunet på hans bokning så att hon kan följa med.
Mormor ringde speciellt en extra gång för att säga att “det räcker ju om du köper en enkel biljett”, för om hon ändå åker hela vägen till Piteå “kan hon ju lika gärna stanna en vecka”. Hon sa att hon eller morfar skulle följa med gullefjunet tillbaka sen, men när jag frågade vilken dag blev hon lite svävande. Just nu är det lite oklart när vi får tillbaka henne.
När man som förälder hamnar i en diskussion med sitt barn om hur många potatisar hästen behöver så känner man som förälder instinktivt att det räcker med en.
Idag kände jag dock inte tillräckligt starkt för det här med antalet potatisar. Jag kom på mig själv med att inte ha någon bra motivering till varför det bara skulle vara en. Potatisar är ju tåliga, de går minsann att äta även om man har lekt med dem och kastat dem runt golvet ett par varv.
Så det där med att de blir förstörda och att det räcker om man förstör en var inte riktigt trovärdigt. Det finns säkert matsnobbar som inte kan tänka sig att äta potatisar som legat i en burk framför en gunghäst, men jag tycker inte att det spelar så stor roll sen när den är kokt och skalad.
Det slutade med att vi kompromissade. Jag sa EN potatis och gullefjunet sa ALLA potatisar. Då blev det sex potatisar.
Efter maten åkte maken iväg för att försöka övertala Mr Ohlsson (förnamn Clas) att byta ut en färgpatron med trasig förpackning mot en färgpatron i en helt annan modell i en hel förpackning. När han skulle åka frågade jag om han inte kunde ta med sig återvinningen eftersom tidningarna hängde ut ur lådan. Han svarade “Jag gör det på lördag, det är så jobbigt att ta med den nu”.
Jag vet hur det där “jag gör det imorgon/till helgen funkar”. Dessutom var återvinningen full idag och inte på lördag. Så god kvinna reder sig själv. När maken åkt packade jag ner pappersåtervinningen i en papperskasse, barnet i en overall och sedan i en barnvagn. Sedan manövrerade jag barnvagnen med ena handen och bar en fullproppad kasse med återvinning med andra handen. Joggandes. För det är roligare att åka barnvagn fort, med regelbundna tvärnitar.
På plats vid återvinningsstationen kastade jag tidningar i en container och kartonger i en annan med en hand och ett öga medan den andra handen och ögat såg till att barnet inte begav sig åt något håll där det kunde komma bilar.
När allt var klart gick vi halvvägs hem. Sedan gick vi tillbaka till återvinningen för att återvinna Nalle Puh-paraplyet som gullefjunet lyckats peta in i ett hål på sidan av en container. Paraplyet som vi inte alls hade med oss för att det regnade. Vi bara släpar runt på det där paraplyet i tid och otid och lämnar det i olika smala avlånga hål. Om det finns ett hål som inte är gjort för ett paraply så hittar ungen det och petar in paraplyet där.
Maken har helt märkliga referensramar när han pratar om saker som är “jobbiga”. Att få lasta in återvinningen i bagageluckan på bilen och åka iväg med den helt själv skulle jag betrakta som värdefull “egentid”.
Ett glas vin. En burk med pärlor. En besticklåda att sortera pärlorna i. Det är lördagsmys på hög nivå. Livskvalitet.
Vi hade det hur mysigt som helst. Tills gullefjunet började lägga lila fjärilspärlor i facket för de rosa hjärtpärlorna. Anarki i pärllådan accepterar jag inte, så då fick hon gå och lägga sig.
Maken fick i uppdrag att gå på Clas Ohlsson och köpa en färgpatron till printern. Jag gav honom till och med en lapp där det stod att vi har en J4680 så att han kunde kolla att han köpte rätt. Han kom hem med en färgpatron som passar till C4680.
När jag grävde i påsen efter kvittot så att vi skulle kunna byta färgpatronen fick gullefjunet tag på förpackningen och började bryta upp den. Då skrek jag högt “NEJ!”. Det bara blev så. När förpackningen är bruten kan man inte lämna tillbaka den och de där färgpatronerna kostar ju nästan 400 spänn.
Det var dumt gjort av mig att skrika. För då började gullefjunet gråta. Det var inte hennes fel. Hon kunde ju inte veta att jag skulle lämna tillbaka den. Jag skulle ju ha skrikit åt maken.
Jag har i alla fall sagt förlåt för att jag skrek, också har jag kramat och tröstat. Hon blänger dock fortfarande på mig litegrann. Riktigt förlåten är jag nog inte ännu.
Maken är inte heller förlåten för att han köpte fel färgpatron.
Gullefjunet: “Så fina kläder du har mamma. Varför är du så fint klädd, ska du bort?”
Jag: “Ja, jag hade tänkt att vi ska åka på Coop gumman.”
Pyjamasen är mitt fel! Maken har läst mitt förra blogginlägg och vill ha upprättelse!
Så här gick det tydligen till. Gullefjunet valde byxorna. Maken hämtade en vit t-shirt som han tyckte “matchade” byxorna. Han sa till gullefjunet att den vita t-shirten hörde ihop med Mimmi-byxorna. För han har tydligen helt glömt bort den existerande Mimmi-tröjan som hör till. Ungefär som att han trodde att vi har ett imbecillt barn som accepterar vad som helst. Gullefjunet sa att den vita t-shirten “inte passade ihop” med byxorna och hämtade uggle-tröjan.
Oklart i vilket läge blöjan kom på.
Makens försvarslinje är i alla fall att “det där är inte mitt fel, du har ansvaret för hennes uppfostran om klädmode, jag orkar inte ha TVÅ kvinnor som har åsikter och säger att jag har fel, hon sa att det passade ihop så då tog vi det”.
Så lägligt va? Att lägga över allt ansvar på mig nu när hon är tre.
Jaja, han ska få igen när hon är tolv och kommer in i vardagsrummet och gör en piruett för att visa att hon har tänkt gå på skoldisco i en trosikant (tros-i-kant-kjol ni vet). Maken vet inte vad en trosikant är. Men när dottern kommer och visar upp den inför skoldiscot ska jag säga “å vad fin, den matchar dina trosor perfekt”.
När maken exploderar övar att jag är oansvarig ska jag påminna honom om att han faktiskt vet vad en trosikant är, för det var vad jag brukade ha på mig när träffades. Då tyckte han inte att de var oanständiga, han tom uppskattade dem. Inte tillräckligt oanständiga för att inte gifta sig med mig i alla fall. Så när dottern trippar iväg till skoldiscot kan vi diskutera dubbelmoral innan jag stormar iväg för att kolla att ingen kommer för nära kjolkanten.
Man vill ha fem minuter så att man kan svänga ihop ett blogginlägg i lugn och ro. Så man ber familjen att de tillsammans ska gå och välja ut en nattsärk. Man tänker att om de är två kan de hjälpa varandra så att det blir rätt.
Vad kommer de tillbaka med? Jo, en halv Mimmi-pyjamas och en halv uggle-pyjamas (som jag lagt undan ovanpå en byrå långt bort från alla andra pyjamaser för att den är för liten) och en blöja på huvudet.
Okej att det var jag som hittade på det där med blöjan på huvudet. För att om man har en blöja på huvudet så är det roligare att smörja in hudkräm. Sen hade jag tänkt att vi skulle lägga bort blöjan. Lite ansvar kan jag tänka mig att ta för blöjan på huvudet.
Men pyjamasen. Ugglepyjamasen har hon haft i snart två år, den har varit för liten i över sex månader. Hur kan man missa att underdelen till den tröjan är ett par helfärgade byxor som slutar strax under knäna? Mimmi-pyjamasen har också använts 100 gånger. Prickiga byxor – tröja i samma färg som prickarna med Mimmi över hela magen. Är det verkligen så svårt att komma ihåg?
När jag färglägger i målarböcker är jag väldigt noga med att man ska hålla sig innanför linjerna. Nu har jag i och för sig inte färglagt i målarböcker jätteofta de senaste 30+ åren. Men på den tiden när det var en regelbunden aktivitet var jag noga med linjerna. Sånt sitter i. Jag känner fortfarande att det är viktigt.
Därför fick vi en groda var att färglägga idag. Men det konstaterade jag snabbt att vi är inte redo för att göra den här aktiviteten tillsammans ännu. För gullefjunet målade snabbt klart sin groda, och sedan gav hon sig på min groda. Jag är i och för sig vuxen. Jag kan hantera det. Men det kändes inte bra, det gjorde det inte.
När hon har somnat ska jag printa ut en ny groda och färglägga en ny bild. På rätt sätt. Innanför linjerna.
Vi har en ekorre som håller på att göra mig tokig. När vi ska äta ligger den på min tallrik eller i mitt glas. När jag ska gå och lägga mig ligger den på min kudde eller under täcket. På morgonen när jag ska till jobbet ligger den i mina skor.
Igår kväll hittade jag den liggandes här.
Så jag flyttade på den och la den på en liten hylla som vi har i badrummet.
Jag har liksom trott att det är dottern som håller på och placerar ekorren överallt. Men i går när jag la ekorren på hyllan sov hon redan.
Sedan när jag kom tillbaka till badrummet för att borsta tänderna när jag skulle gå och lägga mig då satt ekorren här.
Det börjar nästan kännas lite obehagligt.
Innan vi fick barn var maken extremt ointresserad av barn. Om någon visade ett foto av sitt barn lyckades han inte ens låtsas vara intresserad. Han hade ingen som helst förståelse för varför någon skulle vilja springa omkring och visa foton av sina ungar i mobiltelefoner.
Nu för tiden är det annat ljud i skällan. Idag vid middagsbordet sa han “jag har blivit en sådan där pappa-wimp, jag är lite sugen på att ta med gullefjunet in till kontoret för att visa upp henne…”.
Hittills när man har lekt med gullefjunet har leken mest bestått i att hon har farit runt från rum till rum och dragit ut saker ur lådor och skåp och sedan har den leken varit slut. Leka tillsammans har inneburit att jag gått efter och plockat upp medan hon fortsatt till nästa ställe där hon upprepat samma lek.
Det finns säkert en del mönstermorsor som tycker att det är jättekul att “leka med sitt barn” på det där sättet. För att man är “delaktig i barnet utveckling” och det är så “roligt och viktigt”. Jag är dock inte sån. Jag har varken uppskattat min roll i leken som städerska eller känt mig särskilt stimulerad av själva leken.
Nu helt plötsligt har dock gullefjunet börjat leka riktiga lekar som har någon sorts innehåll. Det är mycket roligare. Ikväll har vi lekt bageri. Det var faktiskt ganska kul att sitta i sacosäcken och få lära sig att baka.
Det fanns bakmoment som jag inte alls varit med om förut. Som att banka kakorna med en kötthammare och kyla ner kakorna med en ananasskärare innan man gräddade dem i microvågsugnen. Det tog sjukt länge att grädda kakorna förresten. Säkert tio gånger var de “inte riktigt färdiga än”.
Jag måste säga att jag hade riktigt roligt en bra stund. Men sen skulle vi bjuda pappa på de osynliga kakorna. Då snubblade gullefjunet över mina fötter och tappade ut alla osynliga kakor ur silen.
Jag tyckte inte att det var någon fara för jag trodde att vi skulle kunna plocka upp de osynliga kakorna från golvet. Men si det gick inte. Vi var tvungna att göra om alltihop från början. Dessutom var degen slut så vi fick lov att gå ut på balkongen och köpa ny och lasta den i dockvagnen.
Då blev jag less på att leka. Det var inte alls lika kul andra gången. Inte för mig i alla fall.
