Category: Dottern

Jag är inte så noga med hur ungen behandlar sina kläder. Om hon lägger sig i en lerpöl och simmar blir jag irriterad för att då betyder det att hon blir blöt och det blir besvärligt för mig. Jag måste byta kläder på henne, i bästa fall om vi är i närheten av hemmet eller har kläder med oss. Om inte måste jag köpa kläder för att byta på henne, och jag tycker inte om tvångs-shopping.

Men smuts i sig bryr jag mig inte om. Inte heller är jag bekymrad över att kläderna ska bli förstörda. Även när man anländer till en finare tillställning är min princip att det är bäst, men inte helt nödvändigt, om man anländer hel och ren men hur man ser ut när man åker hem spelar mindre roll. Lera, mat, gräs eller annat allmänt kladd på kläderna när man åker hem gör inget. Det viktigaste är att man har haft kul. Jag kör ungefär samma princip för min unges kläder som jag körde för mig själv när jag gick på krogen när jag var arton. Man köper inte dyrare kläder än vad man har råd att leva i.

Det spelar liksom ingen roll när det är midsommar om man är två, fem eller arton (eller fyrtio om man orkar) – grönska på knäna är ett tecken på att man har haft roligt. Ingen blir lycklig av att sitta stilla som ett ljus och försöka se vacker ut om man kan leka kurragömma eller spela brännboll i fyllan. Jag skulle aldrig drömma om att förmana dottern över att hon förstört kläderna för att hon lekt eller ramlat. Det enda som någonsin kan vara fel med lek är om hon gör någon som skulle kunna vara farligt så att hon kan gör illa sig. Simma i en vattenpöl mitt på vägen där man kan bli överkörd är helt förbjudet men att simma i en vattenpöl på en gräsmatta är bara kul (och LITE irriterande för mig).

Vad som däremot inte är okej är att ta en tuschpenna som man inte ens har lov att använda och rita en massa streck över båda byxbenen. Halka med pennan och göra ett litet streck är okej, men om man vill rita hämningslöst på kläder måste man fråga om lov först så att jag kan säga om det är okej för att byxorna ändå är redo för soporna. Ritande på kläder utan tillstånd är inte inom ramarna för mina regler om att man måste få leka. För det är inte att leka, det är bara olydigt och inte ett acceptabelt sätt att förstöra ett par byxor som man bara använt en gång förut.

Så jag var väldigt allvarlig när jag förklarade att så får man inte göra. Hon försökte locka fram ett leende från mig genom att försöka flamsa bort mina förmaningar men jag gav inte vika. Jag var väldigt bister och tvingade henne att ta av sig byxorna “för nu måste mamma se om hon kan försöka rädda byxorna genom att omedelbart tvätta dem med galltvål”. Jag ignorerade de ledsna hundögonen och vandrade iväg till städskrubben för att ta fram galltvålsflaskan.

När jag fick tag på den tog jag ett steg bakåt. Då stod ungen tydligen där bakom benet på mig. Jag såg inte henne. Så när jag backade slog hon huvudet i dörrkarmen. Började gråta. Då kunde jag ju inte längre hålla på och mala om några streck på ett par byxor. Jag visste ju inte att hon prånglat sig in i städskrubben, men det var ju jag som backade ut ur städskrubben så att hon gjorde illa sig.

Jag fick lov att lägga den allvarliga minen över strecken på byxorna åt sidan och trösta henne över att jag backade in i henne så att hon slog huvudet. Så fastän jag vägrade att trösta henne över att hon blev tillrättavisad över att hon ritade på byxorna så blev hon tröstad till slut. Jag känner mig faktiskt lite manipulerad. Hon är lite för smart för sin ålder. Vad gjorde hon egentligen där bakom mina ben i städskrubben? Hon brukar aldrig visa sig i städskrubben i vanliga fall.

Galltvål forever i alla fall. Jag trodde inte det själv, men tuschpenns-strecken gick bort.

Maken bryr sig inte. Han sitter och jobbar och jag är tveksam till om han ens märker att julen försvinner runtomkring honom.

Jag tycker att det är döskönt att få bort julen. Kul att ta fram, ännu roligare att ta bort.

Gullefjunet hon går omkring och gör det där ljudet när man sticker ut tungan och liksom fnyser/fräser så att det sprutar spott. Hon “tänker minsann inte hjälpa till”. Det har hon inte gjort heller.

Mest traumatiskt var det när tomtarna skulle ner i lådan. Det utvecklades till ett sorts gisslandrama där jag blev tvungen att lova fångvaktaren att vi skulle köpa någon ny, mindre julig, prydnad och att hon skulle få välja den. Detta kommer troligen att sluta med att jag får ha någon sorts ful porslinsget ståendes på fönsterbrädan.

Idag har gullefjunet varit på bio för första gången i sitt liv. Efteråt frågade jag om hon tyckte att filmen var bra. Hon svarade “Ja”. Sen frågade jag vilken bit av filmen hon tyckte var bäst. Då svarade hon “Bamse”.

Vi såg Emil i Lönneberga. Bamse det var reklam för kommande filmer.

Hon är dessutom dålig på det!

Mimmispelet är ett Rosett-Bingo. Man ska plocka upp en Mimmi-rosett ur en väska och om man har en sådan rosett på sin bricka får man lägga dit en Mimmi-bricka och den som först får fem i rad vinner.

Man får inte kika i väskan när det är ens tur att plocka upp en rosett.

När hon sitter och kikar i väskan för att plocka upp en rosett så plockar hon inte upp den rosetten hon behöver för att vinna. Hon plockar upp någon rosett som hon tycker är fin. Sen har hon inte själv rosetten, men morfar har den.

Han har ätit upp gröten vi ställde ut i pensionärskuvösen.

Medan han åt satt han tydligen på morfars värmepistol eller vad det nu är. Note to self – nästa gång jag ber någon ställa ut gröt till tomten på verandan (och sedan tömma tallriken) ska jag be någon som ‘pays a bit of attention to details’. Dvs inte maken och morfar. När man låtsas att tomten finns är det lättare att upprätthålla illusionen om man inte behöver hitta på en förklaring till varför tomten valde den enda stolen som det ligger en värmepistol på när det finns tre andra stolar att sitta på.

Sen verkar tomten ha haft julfest med tomtenissarna på köksbordet.

När kalaset var slut lämnade tomten ett spår av pepparkakor och mandariner hela vägen från festplatsen i köket in till vardagsrummet. På vägen tappade han sin säck som han köpt på en flygplats i London med ett välgörenhetsbudskap på. Rätt julanda, fel språk. Det gäller att börja med språkutbildningen tidigt om det ska sätta sig i benmärgen.

Sen tog tomtens fantasi slut så han gömde en julklapp under en stol och hängde en filt över. Det blir säkert succe i år när föreställningens målgrupp bara är tre år gammal. Nästa år får tomten kanske lov att börja planera och tänka ut en plan lite tidigare så att slutet på sagan blir lite bättre.

Bara så att er julafton inte blir förstörd av undran över vad som finns i julklappen så kan jag berätta att det är Duplo. Tanken är att det ska hålla henne sysselsatt och avleda uppmärksamheten från de andra julklapparna tills dess att jultomten har återhämtat sig från julfesten och dyker upp igen när alla är mätta för att dela ut resten av julklapparna.

Den här chokladkalendern måste jag ta tillbaka till butiken och klaga över. Det är fyra dagar kvar till julafton men bara två luckor kvar.

Maken är inte misstänkt för en gångs skull, alla vet att tomten egentligen inte finns så han kan det inte vara och gullefjunet försäkrar att hon INTE har öppnat några extra luckor och hon har ingen aning om vart chokladbitarna har tagit vägen. Alltså måste det vara något konstruktionsfel på kalendern.

När maken klädde sig för att åka på begravningen som jag blev tvungen att lämna återbud till upptäckte han att byxorna blivit för stora och tog på sig hängslen.

“Pappa du ser ut som Pippi Långstrump, hon har också sådana där”.

När hon tittade på vårt bröllopsfoto som hänger på väggen.

“Där är du och pappa. Det ser ut som pappa, men det ser inte ut som du mamma, du är konstig i håret”.

Så jag visade foton från vår bröllopsdag när jag satt hos frissan och fixade håret och visade hur mitt hår såg ut på bröllopet.

“Fick du någon klubba när du var klar mamma?”.

Vid lunch ville hon baka pepparkakor och vi råkar ju ha deg kvar i kylen. Så jag sa att om hon åt upp lunchen skulle jag kanske kunna samla ihop krafter till att baka EN plåt pepparkakor. Då satt hon och petade i maten i evigheter.

“Jag vill nog inte baka pepparkakor idag, vi gör det imorgon när jag har ätit upp maten istället”.

Morgonens välling är kvar i magen så nu tvättar vi. Nattlinnen, handdukar, mammas kofta, en katt.

Fint folk kräks inte i toaletten. Om någon föreslår att man ska göra det blir det ytterligare trauma av det. En hink ska det vara. En rosa hink.

“När man har ont i magen då ÄR man sjuk”. Jo, det är en korrekt observation. En annan observation är att när det onda börjar flytta runt till handen, benet, ryggen, foten, armen osv så mår man bättre men vill fortfarande bli ompysslad.

Morfar hatar svamp. Eftersom det här inte verkar vara en magsjuka så är den misstänkta boven i dramat champinjoner som gullefjunet var ensam om att äta till lunch igår. Morfar kommer inte att sluta tjata om det här på hela julen. Han kommer att säga “Man ska inte äta svamp” dubbelt så ofta som vanligt.

Maken har inga nerver alls när gullefjunet är sjuk. Särskilt inte när hon har ont i magen, då börjar han dra paralleller till sin egen sjukdomshistoria. När jag googlar ‘vätskeintag vid kräkningar’ så googlar maken ‘akutmottagningar med kirurgi vid magsjuka’.

När jag ringde till dagis och sjukanmälde i morse fick jag höra att det går vattkoppor. Förhoppningsvis kan vi gå tillbaka till dagis imorgon och skaffa oss vattkoppor så att vi får göra bort det.

Gullefjunet har varit väldigt lös i magen hela eftermiddagen. Just när vi skulle välja gonattsaga började hon gråta och sa att hon hade ont i halsen. Helt plötsligt alltså. Halsen har hon inte klagat över på hela dagen, bara magen.

I nästa sekund la hon en spya över hela nattlinnet och min högra arm. Då blev vi jätteledsna, duschade bort all pasta och hallon och sen var vi glada igen.

När hon kom ur duschen kramade jag om och tröstade henne. Då fick jag en stor blöt puss, rakt på munnen. Härligt. Nu vet vi med säkerhet att jag blir hemma imorgon. Vad som fortfarande är oklart är om jag vabbar och tar hand om barnet eller om jag ligger med huvudet i toastolen och kräks medan hon sitter i soffan och tittar på film.

Vi ska på födelsedagskalas hos en dagiskompis imorgon ju. Så idag skulle vi införskaffa en present.

Gullefjunet: Mamma jag tror att N skulle tycka om den här.

Jag: Det skulle hon säkert gumman. Men jag tror inte att hennes mamma skulle tycka om den. Vi tar inte den.

Gullefjunet: Hur mycket kostar den mamma?

Jag: Alldeles för mycket. Ställ tillbaka den där nu så väljer vi någon annat som inte är så kladdigt.

Man kan faktiskt inte komma med fingerfärg som present till ett kalas. Ryktet kan ju sprida sig på dagis så att man aldrig mer blir bjuden på kalas.

Jag orkar då inte vara pedagogisk längre. Nuförtiden när någon säger “Hejdå bajskorv” till mig så svarar jag “Bajskorv kan du vara själv” eller “Hej då bajskorv”.

Nån gång måste det ju gå över av sig självt utan att jag tjatar för döva öron om att det inte är trevligt att kalla folk för bajskorv.

Det är synd att gullefjunet sover just nu. För om hon var vaken och jag frågade henne om treåringar kan gå på Nobelfest på dagis i skrynklig klänning skulle hon säkert svara “Jo jag tror det”. Det kommer nämligen mycket vettigt ur munnen på det här barnet.

Nu sover hon dock så jag kan inte fråga. Så det blir till att släpa fram strykjärnet kvart över tolv. För det vet man ju att man inte hinner stryka i morgon bitti. Om hon tycker att det här med skrynklig eller oskrynklig klänning är viktigt vill jag inte göra henne besviken genom att skicka iväg henne i en ostruken klänning för att jag glömde bort att stryka tidigare ikväll.

Jag delar ut en mönstermorsa-medalj till mig själv för att jag plockar fram strykbrädan efter midnatt.

Idag har vi varit på Junibacken. Bara jag och gullefjunet. På normala lekland betalar man inträde per barn och vuxna är gratis, men på Junibacken tar de betalt av vuxna också. Mycket betalt, 125 kr för ungarna och 145 kr för vuxna. Man får ju spara i ett helt år för att ha råd att gå dit, så maken fick inte följa med.

I Pippi-huset har det ett gigantiskt pepparkakspussel. Det pusslade vi förstås. Jag skulle vara snäll och hjälpa till.

Jag: Bilen ska nog ligga där.

Gullefjunet: Det är inte en bil.

Jag: Det är visst en bil, vänd på den så ser du att det är en bil.

Gullefjunet: Nej, det är ingen bil. Det här är en näbb, så då måste det betyda att det är en anka.

I det här läget kanske normala föräldrar tänker “ah så gulligt, vi kallar det för en anka”. Men inte jag. Jag försökte få henne att fatta att det var en bil, men hon envisades med att det var en anka.

Hon måste ju för fan lära sig att se skillnad på en anka och en bil.

Vi har ju hört det mesta när det gäller anledningar till att man inte kan lägga sig och sova. Är törstig och vill ha vatten, måste kissa och absolut inte i blöjan utan måste gå på toaletten, måste leta efter katten för man kan inte sova utan katten, det kliar och vill ha salva. Och så vidare.

Ikväll kom det en ny idé. Då sa gullefjunet att hon hade ett tandtroll i munnen. Hon var alltså tvungen att gå och borsta tänderna. Trots att hon redan hade borstat tänderna. Under protester för det är alltid bråk när tänderna ska borstas.

Så den gick jag inte på. Jag sa åt henne att vi inte skulle stiga upp och borsta tänderna. Hon fick lov att fånga tandtrollet och kasta iväg det. Gissa vad som hände då? Jo tandtrollet hamnade i taklampan, och det var tydligen jätteroligt. Så nu hänger det sju tandtroll i lampan och sprattlar med benen.

Å i sängen ligger ungen och sprattlar med benen och surrar i 120. För jag ställde ett hotfullt ultimatum att om hon inte la sig ner och försökte somna skulle jag ropa på pappa också skulle han få komma och sova med henne istället. Då började hon ropa på pappa för full hals. Så här blir det alltid när hon råkar somna i bilen under dagen.

Ernst hittar ju på många opraktiska projekt. Eller det vet jag i och för sig inte eftersom jag bara har sett ett halvt avsnitt av hans program. Men då gjorde han en brandfarlig ljuskrona, så jag har fått för mig att alla hans inredningsidéer är helt funktionslösa.

Nu tänker jag som så, att ge vår avkomma några år att utveckla sina talanger inom inredningsområdet och Ernst kommer att vara chanslös. Inte ens Ernst skulle komma på något sånt här.

Hon har blivit så stor nu vår lilla flicka. Så stor att hon kan alla sidorna i alla böcker vi har. När vi läste saga sa hon “mamma, du hoppade över en sida”.

Jag vill poängtera att jag inte “hoppade över” med flit. Jag missade. Bladen är lite klistriga så det råkade följa med två utan att jag märkte det. Inte märkte jag något avbrott i handlingen heller. På ena sidan hoppade nallen och på nästa sida satt nallen och grät. Hur skulle jag veta att han grät för att en katt bitit honom på sidan däremellan? Jag trodde ju att han grät för att han hade ramlat när han hoppade.