Dottern – Page 10 – Prinsessan på Ärten

Vi har en politiskt korrekt dotter

Alla vet att man inte får säga dagis. Det heter förskola. Men jag säger ändå dagis. Jag säger på inget som helst sätt dagis för att förringa pedagogernas arbete. Jag tog ledigt från jobbet och spenderade förmiddagen på dagis tillsammans med gullefjunet för ett par veckor sedan och konstaterade återigen att förskollärare gör ett otroligt bra jobb och det är inget yrke jag skulle klara av. Jag har sagt det förut och säger det igen, tack och lov att det finns förskollärare som kan lära barn saker som jag inte klarar av. Jag tycker att dagis är ett trevligt ord så därför säger jag dagis.

“Kom nu så går vi till förskolan” tycker jag låter som ett mycket mindre trevligt ställe att gå till än “Kom nu så går vi till dagis”. För mig låter det som att folk har roligare på dagis än på förskolan och jag vill ju att gullefjunet ska tycka att det är roligt att gå dit så jag säger dagis.

Idag tog vi en promenad till sjön för att mata fåglarna. På vägen dit stannade två flickor oss och började prata med gullefjunet. Barnen utbytte artigheter och sedan gick vi vidare.

Jag: Känner du de där flickorna? Går de på ditt dagis?

Gullefjunet: Nej, de går på en annan förskola.

Jag tycker att politisk korrekthet är en liten bit aningen jobbig så jag hade god lust att rätta henne och berätta att det heter dagis. Men jag vet ju hur folk är, om någon hade fått reda på att jag gjort det skulle någon ha skrivit en insändare eller ett Facebookinlägg om hur nedvärderande det är mot pedagoger att säga dagis och sånt orkar jag inte heller med. Om hon tycker att det är viktigt får hon såklart säga förskola istället för dagis.

Hon har lärt sig att gunga

Helt på egen hand. Praise the lord. Lekparken is now a much better place to be.

Nu kan jag surfa på telefonen med båda händerna istället för bara en.

Fotosession för Crocs skosmycken

Igår när jag höll på med blogginlägget om London-shoppingen så hade jag tagit ett foto på skosmyckena som såg ut så här.

Då kom gullefjunet och kröp upp i knät på mig och sa “mamma det där fotot var inge fint”. Hon tycker om skosmyckena jättemycket så jag fattade inte riktigt vad hon menade. Jag undrade för mig själv om hon verkligen är tillräckligt gammal för att märka att fotot var oskarpt.

Jag frågade vad hon menade och då klättrade hon upp på skrivbordet och började peka på skärmen och säga “Den här borde inte ligga här, den borde ligga där och den borde ligga där bla bla bla”.

Jag hade arrangerat fotot i A och B-laget eftersom gullefjunet har bestämt att blomman och fjärilen var mindre fina än de andra fyra. Så det var därför jag lagt skosmyckena i två olika grupper med ett mellanrum för att tydliggöra deras olika status.

Jag hade ju tydligen gjort fel så jag bad gullefjunet hämta skosmyckena igen och lägga dem som hon ville ha dem så att jag kunde ta ett nytt bättre foto.

Då gjorde hon det och resultatet blev mycket bättre och mer logiskt. En annan logik som jag inte förstår men jag vet att den är bättre än min.

Man skulle kunna tolka arrangemanget som att fjärilen och blomman är favoriterna fastän det är tvärtom. Det är ju det som är grejen med konst va, den är helt obegriplig så det är nog bara jag som är o-kulturell och ingenting fattar.

Som tonåringar på chartersemester

Mina föräldrar alltså. De kommer hit och åtnjuter vår gästfrihet. De får låna ett helt älskvärt barn och får rå om henne helt själva i flera dagar. De fick till och med Vabba henne i en och en halv dag eftersom dagis ringde redan innan vårt flyg hade lyft från Arlanda för att säga att gullefjunet var sjuk (fast egentligen undrar jag om inte det där var något som morfar hade gjort upp med fröknarna på morgonen när han lämnade henne).

När de åkte hem idag då, vad gjorde de då? Jo de lämnade gästrummet i ett skick som ett gäng tonåringar på charterresa skulle kunna åstadkomma. De till och med lämnade ett helt hus i sängen.

När morsan läser det här kommer hon att ringa och säga att de “minsann lämnade rummet i samma skick som de fann det och att de inte kastat något hus i sängen och skylla på den lilla terroristen som bodde i rummet bredvid”.

Ni och jag vet ju att detta inte är sant. Jag visade ju er ett foto av hur rummet såg ut när de kom och det låg inget hus i sängen innan jag och maken åkte bort.

Redo för besök

Nu anländer mormor och morfar om tio minuter.

Gullefjunet har gjort allt klart inför deras ankomst.

Ni har väl inte glömt bort att vi ska till London?

Har ni antecknat det här i era almanackor? Vi ska till London nästa vecka.

Vi åker på torsdag. Mormor och morfar kommer hit på onsdag för att sköta barnet medans vi är borta.

Morfar har informerat att han tar med sig godis från ICA i Jävre. Han tror nog att det inte finns godis i Stockholm. Ja också för att han liksom vet att när vi har gratis barnpassning i fyra dagar så går det inte att förbjuda honom att ge godis varje dag.

Det gör i och för sig inget om mormor och morfar ger godis före middagen när vi är borta för när vi är borta så är det också de som ska truga i henne middagen. Så jag och maken ser det hela som en utbildningsövning. Gullefjunet vet redan varför hon inte får godis just före middagen men nu får även mormor och morfar tillfälle att lära sig.

Om ni har en ledig rad i anteckningsboken kan ni även skriva dit en liten påminnelse om att vi hoppas att mitt nya pass dyker upp senast onsdag. Annars får jag lov att åka till polisen på Arlanda och göra ett provisoriskt pass. Vi var där idag och rekade men polistanten sa att det var för tidigt att göra ett provisoriskt pass. Samma dag eller dagen innan var det som gällde.

När vi skulle lämna så backade maken utan att kolla ordentligt på den tomma parkeringen. Då höll han på att krocka med en polisbuss och jag skrek rakt ut. Vanligtvis blir maken förbannad när jag skriker rakt ut för han har “minsann redan sett” det jag skriker om men idag tackade han för att jag var så observant. När faran var över sa jag till maken “Det var ju dumt att jag varnade dig – det skulle ju ha blivit ett sjukt bra blogginlägg om du krockat med en polisbuss på polisens parkering”.

Om ni har inte alls har mycket i era kalendrar kan ni väl även klämma dit att det är min namnsdag på onsdag den 12e mars och min 26-typ-ish-årsdag på måndag den 17e mars.

Jag önskar mig inget speciellt men om ni väldigt, väldigt gärna vill ge mig en present vore det förstås trevligt om ni kunde emaila mig en teckning till victoria@prinsessanpaarten.se. Om ni inte har barn vars teckningar ni kan scanna in så går det bra att kludda ner något själv för jag är ingen konstkännare så jag blir lika glad för alla “mästerverk” så ni kan ge er talanglöshet fria tyglar. Som jag gjorde när jag blev förälder och började sjunga och rita som någon sorts tok.

När det gäller konstnärskap tycker jag faktiskt inte att den största talangen ligger i vad man kladdar ner. Det anmärkningsvärda är ju talangen att namnge sitt mästerverk och få folk att köpa illusionen. Jag presenterar “Fotspår på en ö”.

Morfar får då äran för allt

Igår var vi på ponnyridning tillsammans med gullefjunets bästis från dagis och sedan följde hon med hit för att leka. Då ville flickorna ha pippilotter i håret så jag sa åt gullefjunet att låna ut snoddar till kompisen. När de skulle gå och välja sa kompisen att hon ville ha lila och sedan hörde jag hur de stod och diskuterade och hur gullefjunet frågade om hon ville ha ljuslila eller mörklila. Hon valde ljuslila.

Det där med ljuslila och mörklila tyckte jag var lite avancerat. Så nu ikväll frågade jag gullefjunet vem som hade lärt henne om skillnaden mellan ljus- och mörklila. Jag frågade om hon lärt sig det på dagis eller om jag lärt henne det (och glömt bort det) eller om hon lärt sig det i något barnprogram.

Då svarade hon “Nej, det är morfar som har lärt mig det”. När jag hörde henne säga början ‘mor’ så trodde jag förstås att hon skulle säga mormor. Mormor skulle kunna lära gullefjunet saker om färger. Att morfar skulle ha lärt henne om skillnaden på ljus- och mörklila är inte bara osannorlikt, det är helt omöjligt. Jag törs nästan påstå att han förmodligen inte ens vet att det finns olika sorters lila. Nog för att han lär gullefjunet många saker men det här grejen får han minsann inte äran för.

En skum sak

När maken håller ögonen på dottern så håller han ofta inte ögonen på dottern hela tiden.

En sak som är himla konstig är att alltid när maken inte håller ögon på dottern när han håller ögonen på henne är att det alltid är mina saker hon får tag på.

Hon lyckas fiska fram min mönstersax (som är skitvass) som ligger i en låda på en höjd som är tre gånger (ja okej då, bara två kanske) hennes egen höjd. Sen sitter hon vid mitt skrivbord och mönsterklipper ett halvt post-it block.

Eller så hittar hon tre förpackningar med sidenband som ligger längst in i en låda i en skåp. Med de sidenbanden binder hon fast framändan av gunghästen i vitrinskåpen och bakändan i tv-hyllan.

Sådana här saker händer när maken håller ögonen på henne.

Vad jag skulle vilja veta är varför det alltid är mina saker hon lyckas gräva fram? Hur kommer det sig att det aldrig är makens älskade sjökort, hans borrjärnslåda som han är så himla nöjd med eller hans dator/mobil hon får tag på? Jag tycker att det här är märkligt.

Hallon-dilemma

Jag och gullefjunet har varit på Coop idag. Kommer ni ihåg incidenten med den trasiga älgen på Coop?

Idag handlade jag inte så mycket så jag hade bara en korg på hjul. Jag hade typ 20 varor och bad en ur personalen om lov att få använda 10-varors-självscanningskassan, vilket jag fick. När jag stod där och lyfte upp varor ur korgen så flög helt plötsligt locket på hallonförpackningen upp.

Hallon över hela korgen. Dilemma. Vad göra? Man vill ju inte köpa hallon som legat i botten på en smutsig varukorg. Om de sätter så dåliga lock på förpackningarna så tycker jag inte att de kan säga att det är kundens fel att hallonen ligger på botten av korgen och tvinga en att köpa smutsiga hallon. Men det är ju nog stressigt att vara på en mataffär med en motvillig unge utan att baxa med sig alla sina varor till någon kundtjänst och klaga över det usla locket och överlämna kletet som man skapat i korgen.

Jag gjorde en mellantingskompromiss och städade ihop eländet i hallonförpackningen och lämnade den i korgen och puttade diskret undan korgen så att ingen skulle märka att jag var associerad med just den korgen. Jag tänkte att sedan när jag satt hemma i min stugvärme och var långt därifrån och personalen hittade en förpackning med mosade hallon i en korg så skulle de fatta hur det låg till. Att locket hade flugit av helt oprovocerat.

Jag kände mig ganska nöjd med min lösning på problemet. Jag hade liksom städat upp efter mig så jag tyckte att det rent ut sagt var onödigt att bekänna att det var min korg. Det hela var ju ändå mest lockets fel. Jag kan ju inte hjälpa om förpackningen med det defekta locket ligger i min korg just när locket ramlar av.

Men si då hade jag glömt bort att jag hade en whistleblower med mig. Som vandrade fram till korgen och ställde sig och pekade rakt ner i korgen och gastade.

Gullefjunet: Mamma! Hallonen!

Jag: Kom här nu gumman, jag ska bara betala så ska vi gå sen…

Gullefjunet: Men hallonen! Titta mamma! Hallonen!

Det där med att hon envisades med att använda bestämd form gav ju definitivt sken av att vi hade något med just de där hallonen att göra. Om hon gastat “hallon” istället för “hallonen” hade ju folk kunnat tro att hon helt plötsligt bara snubblat över några allmänna hallon istället för några hallon som vi hade planerat att köpa.

Jag: Låt den där korgen vara, kom här och stå med mamma medan jag betalar.

Gullefjunet: Men mamma, hallonen ligger i korgen!

Tänk er den där röda lampan som sitter ovanför självbetjäningskassan som tänds om man trycker på hjälp eller om man åker på en kontroll. Gullefjunets gastande om hallonen drog till sig ungefär lika mycket uppmärksamhet som om den lampan hade börjat snurra och blinka rött och tjuta på högsta volym.

Till slut dök det upp en expedit och tog korgen med hallonen i och rullade iväg med den samtidigt som hon tittade på mig som om att jag hade någonting med hallonen att göra. Jag fattar faktiskt inte varför hon trodde det för korgen stod minst fem meter ifrån mig.

Maken är en tjatmoster

Spelat spel har vi också gjort idag. Då satt gullefjunet på bordet.

Jag: Sitt inte på bordet. Vi har ju pratat om det här jättemånga gånger och du vet att man inte sitter på bordet. Varje gång säger vi ju att man inte sitter på bordet.

Gullefjunet: Men mamma du säger inte så! Det är pappa som säger det ju!

Jag: Ja, det stämmer kanske men nu säger jag också det så nu hoppar du ner från bordet…

Det blev vabb ändå

Efter en nattkräkning så blev det vabb ändå idag. Fastän gullefjunet tyckte att det var onödigt att vara hemma. “Det är tråkigt att vara hemma när det är måndag, snälla mamma kan jag få gå på dagis, jag kräktes bara en liten dutt”.

Vi har;

– Klämt tre fingrar i badrumsdörren.

– Ratat pannkakan och ätit lingonsylt till lunch.

– Köpt ett nytt pussel. 30 bitar är för lätt nu, hon la klart det alldeles för fort. Nästa gång hon är sjuk blir det 50 bitar.

Strössel

När man är sjuk är det viktigt att man äter mycket glass. Det vet alla. För glass är kallt och det funkar även som en indikator på hur illa ställt det är. När det tackas nej till glass är det dax att börja fundera på akuten.

Jag har köpt hem en burk med dyrt designerströssel för speciella tillfällen. Fyra fack har burken med olika sorters strössel. Ett fack med hjärtformat strössel, ett fack med rosa diamantströssel, ett fack med vanligt strössel men bara i färgerna rosa och lila och ett fack med rosa bollströssel.

Det strösslet erbjöd jag till glassen idag. Men nej, det dög inte. Ungen skulle ha vanligt Svensson-strössel.

Eftersom hon är sjuk och det är jättesynd om henne så fick hon dessutom lov att hälla strössel själv.

Det är klart att jag visste hur det skulle gå. Det gör ingenting. När man har 39 graders feber är det faktiskt okej att äta strössel med glass. Bara man äter något.

Frågan är bara när designerströsslet ska gå åt? Kan strössel mögla? Kan jag spara det några år eller ska jag kasta det nu med en gång?

Jag är en sådan där försummande förälder

Vi har ingen sådan där matkasse som levereras till dörren. Inte heller är vi sådana där mönstermänniskor som avsätter en timme av vår vecka till att göra en matsedel för hela veckan och ytterligare en timme till att skriva handelslista. Vi är mer sådana där människor som nöd och impulsiv-shoppar och svänger ihop middagar efter utgångsdatum. Vi-måste-äta-det-här-idag-annars-måste-vi-kasta-det-middagar är mer vår melodi.

Vi har aldrig helt tomt i kylen. Men ibland går det inte ens att få ihop en studentmiddag på pasta med majs och ketchup. En halv mjölkliter, lingonsylt, en halv burk rödbetor, ett halvt paket Bregott, en skrumpen purjolök, en bit leverpastej och en skvätt bostongurka brukar sällan dyka upp i ett och samma recept. Framför allt inte utan att man måste tillsätta åtminstone potatis.

Så ibland på fredagar brukar det bli så att maken får lov att hämta bilen och barnet och hämta mig på jobbet för att åka och mathandla. Idag var en sådan dag. Maken tog hand om mathandlingen och vi flickor gick på klädshopping. Tålamodet hos samtliga inblandade räckte till två par strumpbyxor (knappt det) och sedan satt jag där och tittade på en krokodil i nästan en timme.

Under den där krokodil-timmen var jag en sådan där förälder som man läser om i tidningarna. Jag satt och stirrade på min mobiltelefon och läste om OS-hockeyn, den nya prinsessan som kanske eller kanske inte är en prinsessa, kollade Facebook och Instagrammade en krokodil. Emellanåt tittade jag upp och sa “å vad duktig du är som står på ödlans huvud, ramla inte ner”.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte alls är så att jag inte märkte vad som hände runt omkring mig. Jag såg minsann de blängande blickarna från pappan som var tvungen att springa runt och putta sin unge i baken för att ungen skulle komma upp på plastdjuren. Jag vet att pappan intalade sig själv att han var en bättre förälder än mig, men jag vet att han egentligen bara var avundsjuk för att jag fick hålla på med min telefon ifred. Jag funderade nästan på att trösta honom och säga “jag vet hur det är, det känns hopplöst ett tag men oroa dig inte – om ett år eller så kan du också sitta och titta på och får tillbaka din värdefulla egentid med telefonen”.

Jag märkte också att gullefjunet skaffade sig en kompis som hon lekte kurragömma med, det var jag som hela tiden tipsade henne var hon skulle gömma sig eller hitta sin kompis. Jag hörde också när den nya kompisen som var lite äldre berättade vad hon hette och stavade sitt namn. Gullefjunet kontrade med att berätta vad hennes namn var och att det började på L. Hennes namn börjar inte alls på L men jag rättade henne inte, för det är helt förståeligt att tro att det börjar på L när man är tre och ett halvt och heter det hon heter.

Så ni hör ju att jag var med hela tiden. Jag multi-taskade. Barn måste ju få umgås med sina jämnåriga ifred ibland också utan att någon sitter och stirrar på dem varje sekund. Det där med att man inte ska få kolla på telefonen när man är med sitt barn måste det vara en man som har hittat på. Bara för att män inte klarar av att göra två saker samtidigt tycker de att deras moraliska regler ska gälla alla.

Sen gick vi på dass. Då hittade vi en OS-toalett i på Bromma Blocks. Dubbeltoaletter är världens bästa uppfinning när man har barn så jag fattar inte riktigt varför alla hånar Sotji så mycket över att de glömde att sätta upp en vägg här och där.

Det var precis det jag menade

Så här sa jag:

Kan du hålla dig över bordet om du ska äta banankaka i vardagsrummet så att det blir lättare att torka upp smulorna?

Då gjorde dottern så här:

Tittade på mig. Rynkade på näsan. Skakade banankakan upp och ner så att en extra stor mängd banankakesmulor hamnade på mattan.

Det var exakt där jag inte ville ha dem för den mattan är så satans jobbig att dammsuga.

Morfar hittar nya knep

Gullefjunet fick ananas till efterrätt efter middagen. Inte ananas som jag pillat ut ur coleslawen utan ananas från en konservburk. När hon ätit klart la hon skeden åt sidan, plockade upp tallriken och drack upp ananassaften. Maken gjorde en missnöjd min.

Jag: Skyll dig själv, det är ju du som har lärt henne det där…

Maken: NÄHÄ, det är det inte alls!

Jag: Joho, det ÄR du som har lärt henne att dricka upp saften ur tallriken. Jag äter aldrig konservburksananas så det kan inte vara jag.

Maken: Jag har INTE lärt henne det där!

Jag: Gumman, VEM har lärt dig att dricka ur tallriken??

Gullefjunet: [Slllluuuuurrrrpppp] Morfar….

Dessutom har morfar hittat nya sätt att ge henne godis på andra dagar än lördagar fastän han bor 90 mil bort. Han har börjat ringa och säga saker som “Kolla vad jag hittade – Herr Nilsson som ni har glömt här, jag lägger honom i ett kuvert och skickar på posten”. I kuvertet smugglar han dessutom ner en godispåse. Sen postar han det så att det kommer fram på en tisdag.

Två saker som sammanfaller när man jobbar hela dagarna är att postöppnandet och matlagningen sker vid samma tidpunkt på dagen. Så då står man där i värsta förhandlingen om hur många godisar man kan få äta innan middagen på en tisdag. Resten av veckan går barnet och tittar trånande på skåpen som hon vet att de resterande godisarna är i samtidigt som hon frågar “Vad är det för dag idag?”.

Bamseyatzy

Vi har ett Bamseyatzy. Lycko oss.

Vill ni också ha ett precis likadant Bamseyatzy? Det kan ni få. Jag hjälper er.

Först måste ni gå och köpa ett helt nytt felfritt Bamseyatzy-spel. De är inte dyra alls, 59 kr har jag för mig att det kostade.

Plocka ut den där innerkartongbiten och tag en penna i valfri färg. Klottra med pennan över hela kartongbiten.

Sen tar ni själva kartongen och sätter er på den, står på den och går på den. Håll på så tills kartongen bara sitter ihop hjälpligt i två av åtta hörn.

I poängblocket “skriver ni in era poäng” på ett blad, sedan river ni lös minst hälften av blocket och kastar bladen runt rummet. Om ni plockar upp dem och lägger tillbaka dem i kartongen så kan ni hoppa över steget med att riva loss dem nästa gång ni spelar och bara strö ut dem över hela golvet direkt.

Sista steget är tärningarna. Det följer med fem stycken. Misströsta inte, ni är snart nere på två ni också. Allt ni behöver göra är att kasta dem åt alla håll och kanter. Det finns inga bestämda regler hur man ska gå till väga men förslag som ni kan testa är under soffan, under sängen, upp i någon bokhylla, under en byrå eller skåp. Speciellt effektivt är det att kasta dem under eller bakom tunga saker som kylskåp och spisar. Det tar några veckor, men om ni bara jobbar på enträget så är ni snart av med tre tärningar och de är som uppslukade av jorden även när ni har letat på alla ovan nämnda platser.

Det där lilla pappret med regler på som ni ser på första bilden det kan ni kasta rakt i soporna på en gång. Det är ingen som bryr sig om vad det står på det pappret i alla fall.

Hur länge det tar att få ett Bamseyatzy exakt likadant som vårat? Ja det beror ju på hur ofta ni spelar och hur ofta ni försöker gömma undan spelet några dagar. Vårt spel var en julklapp så för oss tog det väl cirka sex veckor innan vi kom till det här fulländat fina skicket.

Vi tog ju det hela steg för steg förstås, ett kartonghörn per gång och en tärning här och där. De förbaskade tärningarna hann dessutom dyka upp igen flera gånger men nu har vi legat på en konstant nivå av två tärningar i säkert tre veckor. Trägen vinner som de säger.

Hon har inte fattat det här med OS riktigt än

Jag: Kolla på TVn, det här är OS. Där kan du också vara med och ta guld när du blir stor. Vilken sport ska du ta guld i?

Gullefjunet: Häst!

Jag: Ja, jo okej hästhoppning kan man ta guld i. Men du kan ta två guld, ska du inte välja en gren till som är lite mer en riktig sport? Som längdåkning eller rodd eller så?

Gullefjunet: Häst och katt!

Jag: Katt är ingen sport…. Vi pratar om det här igen om några år.

Det är inga barnprogram på TV klockan åtta på kvällen

Ikväll när gullefjunet skulle äta välling så ville hon titta på plattan. Jag förklarade att det inte gick för att den är trasig. För när plattan hade dött och jag hade återupplivat den igen så blev den helt plötsligt skitvarm när jag satt och använde den. Då fick jag för mig att den skulle kvällstidningsexplodera. Jag ska ta tillbaka den till den där killen som säljer tv-apparater till folk som vill ha en datorskärm.

Gullefjunet grät för att hon inte fick se på plattan. Jag föreslog att hon skulle titta på min telefon istället. Hon grät ännu mer. Just när jag började ha lite framgång med att berätta hur bra det är att titta på telefonen la maken sig i och föreslog att hon skulle titta på TV. Det ville hon. Då skickade jag iväg en ny missil-blick till maken. För klockan var ju åtta. Då är det inga barnprogram på tv längre.

Maken slog på Barnkanalen och där satt Jill Johnson på en amerikansk veranda och trallade. Fattar ni hur länge det tar att trösta ett barn när Jill Johnson sitter på en veranda och sjunger och inte är ett dugg tecknad?

Bristande övervakning

Maken säger att han ska kasta bort tuschpennorna och klistermärkena. För att det är ett tuschpennstreck i soffan (för att två barn hällde alla pennorna på soffan och hoppade i soffan tills pennkorkarna åkte av och pennorna själv-ritade i soffan) och för att det sitter en massa klistermärken fastklistrade på golvet som är jättesvåra att få bort.

Hur gick det här till då? Jo, jag var inte hemma så jag vet inte riktigt. Jag kan dock ge mig på en kvalificerad gissning. När gullefjunet hade en kompis hemma och de hade sällskap av varandra så passade maken säkert på att plocka fram datorn och sätta sig och jobba. Ungefär som häromdagen när inbrottstjuvarna kom. Så ungarna hade fri lejd att hitta på vad de ville utan att någon märkte något och ingrep.

Vi ska inte alls kasta bort några pennor eller klistermärken. Maken får däremot passa sig så att hans dator inte hamnar i soporna.

Fick inbrottstjuvarna med sig något?

Igår satt maken och jobbade hela dagen så jag och gullefjunet fick roa oss själva. Åka pulka och sådär. Innan middagen skulle jag åka och handla. Barnet ville inte följa med för hon var “lite trött” så hon fick stanna hemma med maken.

Jag var inte borta länge, jag lovar. En kvart, max tjugo minuter. Kom hem och klev in genom dörren.

Jag: Hallå, jag är he… Vad hände?! Herregud, hotade dom er? Är ni oskadda? Fick de med sig något av värde? Har ni räknat om alla plastpärlor som ligger här i sacosäcken är kvar eller tog dom några?

Maken (tittar upp från datorn): Öh, va?!

Jag: Inbrottstjuvarna som var här när jag var borta. Märkte du inte dem fastän du satt i samma rum medan de vände upp och ner på det?!

Det gjorde inte alls ont

Jag är den första att erkänna att om mitt barn säger att det har ont så blir jag väldigt bekymrad och vill undersöka situationen och allvaret och jag är också väldigt tröstande och ojojoj-ande och kramande. Jag tycker inte om när hon gråter. Jag tycker synd om henne och det är skitjobbigt för mig när hon gråter, av en eller annan anledning. Om hon har anledning att gråta blir jag också ledsen och om hon inte har anledning att gråta blir jag irriterad. Alltid lose-lose-situation på alla sätt och vis. Bättre när hon är glad.

Hon har lärt sig att jag blir världens bästa mamma om hon har ont. Fast det är inte bara hon som utvecklas. Jag hänger också med, jag har märkt att ibland så gör det inte så ont. Som i badrummet när man ska borsta tänderna. Så jag kan vara bad-mum också.

Gullefjunet: Aj, aj, aj, buhuhu…

Jag: Sluta nu, det där är inget att gråta över för det gör inte ont, och jag såg vad du gjorde och man får inte kasta toalettrullen på golvet.

Gullefjunet: Det gör ONT, jag fick toarullen på handen. Den bara ramlade.

Jag: Den ramlade inte alls bara och den är nästan tom, man kan inte göra illa sig på en tom toalettrulle ens om den ramlar på handen när man ska kasta iväg den, för de väger ingenting.

Gullefjunet: Du är DUM!

Jag: Det är ju det jag inte är…

På lördagar lättar vi lite på reglerna

Egentligen skulle jag ha visat er den här bilden i lördags kväll, men då hade vi inget internet så då blev det inget av det.

Det är så här va att söndag till fredag så brukar vi försöka hålla på en regel som säger att när det är middag så ska man sitta vid bordet och äta.

På lördagar brukar vi dock inte vara så strikta med den här regeln. Om någon envisas med att sitta i grytskåpet istället för att äta middag så är vi ganska relaxade och låter dem göra det. Oftast på lördagar är det ändå så att folk som sitter i grytskåp har ätit så mycket godis att de inte är särskilt hungriga i alla fall.

Farsan ramlade ner från taket

Han lever än. Det här är ingen “katten-satt-på-taket-katten-ramlade-ner-katten-är-död-historia”.

De har röntgat honom från topp till tå och med tanke på takets höjd så gick det ändå ganska bra. Men han har ont och han tycker ganska synd om sig själv.

Morsan är inte heller glad.

Morsan: Det här ställer ju till det en massa. Det är ju kallt ute och jag hade inte tänkt lämna huset förrän i maj och nu har jag varit tvungen att gå ut två dagar på raken! Igår skjutsade jag honom till akuten och idag blev jag tvungen att åka till ICA för vi bestämde oss för att åka tillsammans.

Också pratar man med farsan. Han kan vara ganska morbid emellanåt.

Jag: Vad skulle du på taket å göra?

Farsan: Jag skulle kolla om jag behövde sota.

Jag: Det finns väl sotare till sånt? Och du får väl ändå hålla med om att det gick relativt bra även om du har ont? Du kunde ju ha dött eller brutit benen eller nacken.

Farsan: Bryta nacken är ju att dö…

Jag: Det behöver det ju inte vara, man kan ju bli förlamad!

Farsan: Det hade ju varit lika bra om man dött – då skulle man ha haft DET avklarat.

Även gullefjunet har funderingar kring att morfar ramlat från ett tak. För våra vindruvor tog slut igår kväll och jag lovade att vi skulle köpa fler.

Gullefjunet: Morfar mår inte så bra nu, han har ont. Han har ramlat ner från taket.

Jag: Jo men det var bra att du visade honom din hjälm och sa att man ska ha hjälm när man klättrar på tak.

Gullefjunet: Och mormor har ont i foten. Hon har alltid ont i foten, det är därför hon inte kan gå i trappor.

Jag: Då är det ju jättebra när du är där och kan springa i trappen och hämta saker åt henne.

Gullefjunet: Joooo. Paus…. Men då kan mormor och morfar åka till ICA tillsammans och köpa vindruvor.

Takskottning — Bilden är från ett annat tillfälle när han var uppe och rände på det där taket.

Håll truten och gapa

Två gånger om dagen bråkar vi om tandborstning i det här hushållet. Gråt, springa och gömma sig, bråk och “jag vill inte” är det jämt. De få gånger när inget av det inträffar så sitter hon och pladdrar hela tiden så att man inte får in tandborsten.

Ibland orkar man bara inte, eller så hinner man inte för att man är sen, också hoppar man bara över tandborstningen. Då brukar jag aldrig uppmärksamma henne på att vi hoppar över tandborstningen. Jag bara skippar den och antar att hon inget märker.

När man då för en gångs skull har tagit sig igenom halva tandborstningen relativt smärtfritt är man ganska tacksam. Vad händer då tror ni? Jo helt plötsligt dyker det upp ett mini-pekfinger framför ögonen på en som vevar förmanande upp och ner också säger hon “Nu är jag faktiskt arg på dig och pappa – vi har glömt bort tandborstningen flera morgnar”.

Vad svarar man då?! Jag vet faktiskt inte om det här var rätt respons men jag sa “Gapa nu så att jag får borsta klart”…

Marsvinet är kvar på dagis och nu är det helg och det här är inte alls bra

Fattar ni katastrofen?! I en halvtimme har jag suttit och torkat tårar och försökt argumentera att det här är en bra sak. Tänk så kul ett uppstoppat 39-kronors-marsvin kan ha helt ensam på ett dagis en hel helg!

Äta hur mycket korpor som helst. BuuuuuuuuuuuuuuuuHuuuuuuuuuuu! Dra fram allt lego och lämna det på golvet. WäääääääääHäääääääääHuuuuuuuu. Krypa ner i frökens skor och bita henne i tån när hon kommer dit på måndag. WooHooWäääWääWuuHuu.

Jag känner på mig att det här kan komma att bli en jobbig helg. Undra om kommunen har något jour-nummer man kan ringa om man har glömt ett marsvin på dagis och situationen visar sig totalt outhärdlig vid lördag lunchtid?