Category: Dottern

Jo barnet har visst ställt till med något tillsammans med några kompisar på skolan idag. Det är lite oklart vad för det var maken som hämtade och blev informerad om incidenten och jag tycker inte att han verkar ha förhört sig ordentligt.

Så jag har frågat barnet och det blev inte mycket klarare då heller. Men nått sånt här var det i alla fall. Hon och tre andra skrev något elakt på en lapp och gav den till en lärare. Nått om att han pruttat. Eller i stil med det, jag fick inte klart för mig riktigt vad. Fast mitt barn var “inte med” säger hon, hon visste inte vad de skrev. Hon kan inte skriva prutt ännu så det stämmer nog att hon inte skrev prutt, fast jag vet inte riktigt hur hon kunde inte vara med om hon var med. Sen skrev de under med sina namn. Exakt hur leveransen av lappen gick till är oklart men nått om lite klister och en sko. Och lapp med någon sorts prutt. Glöm inte underskrifterna.

Jag har nu gjort min skyldighet som förälder. Ställt frågor med bister min. Frågat hur det kommer sig att läraren säger om hon var med om hon inte var med. Frågat om de har sagt förlåt. Sagt att så får man inte göra. Hela det där köret ni vet.

När jag hade nattat klart frågade jag maken efter hans version av vad han hade förstått från det läraren berättat. Det verkar inte ha varit någon jätteallvarlig incident. Jag tycker att det är jättebra att skolan markerar och berättar för oss föräldrar. Det går inte an att ungar kommer undan med prutt-lappar när de är sex år för då kan de ju bli riktiga odågor när de blir tonåringar.

Men jag blev ändå tvungen att säga till maken “Det är ju fan nästan så att man skäms! Hur kunde de vara så korkade att de skrev under med sina namn….?!”.

Kolla här.

Lego 7-12 år.

Barn 5 & 1/2 år.

Legodrake.

Hon har byggt den helt själv. Jag sitter bara bredvid och bläddrar i ritningen.

Det här måste ju betyda att hon är ett geni. Mitt geni. Jag var med och skapade det här geniet.

Jag får ju lov att erkänna att jag känner mig lite mallig.

Legodraken kom på posten från mormor och morfar på vab-dag fem. Första för mig, men detta är jobbigaste vab-dagen för hon är egentligen alldeles för pigg för att vara hemma från dagis. Så legot satt fint måste jag säga.

Vi sitter och krånglar vid matbordet i en dryg halvtimme. Efter jag och maken ätit klart. “Inte hungrig”, “Ont i magen”, “Inte gott”, “Kan inte äta det eller det”. Då brakar grannungarna in i hallen.

Ungar: Vill du komma ut och leka?

Jag: Det går inte, hon har inte ätit klart än. Om ni väntar ute så kommer hon när hon är klar.

Min unge: Jag kommer snart!

Ungar: Ok, skynda dig!

Jag: Ska jag värma upp maten eller vill du äta den kall?

Min unge: Det går bra, jag äter den kall.

Slevar i sig.

Jag: Det är godare om jag värmer den. (Kall pasta och kall svampsås är ju INTE gott).

Min unge: Det är bra såhär – det går fortare då.

30 sek senare.

Min unge: Slut! Tack för maten, får jag gå från bordet och tvätta händerna?

Sen stack hon genom dörren utan att vänta på mitt svar eller tvätta händerna.

Den här spruckna läppen häromdagen ni vet. Barnet skulle hämta en mandarin och det måste man givetvis göra springandes. Hon snubblade på hallmattan och landade med underläppen på en sådan där tidningshållare som man samlar tidningar i innan man kastar dem. Fast vi samlar mest vantar och tomma toalettrullar så det ryms inga tidningar i vår.

Det gick hål rakt igenom underläppen. Alltså själva läppen satt ihop men därunder var spräckt rakt igenom. Just det “gör inte så mycket, det läker så fint av sig självt” har jag nu fått lära mig. Men att skadan även gick upp på vad läkare tydligen betecknar som det “läppröda” var mindre bra och behövde lagas.

Sex timmar fick vi vänta på det broderiet men “man har ganska gott om tid på sig att laga sådana här skador” fick vi också veta. Vi har ju spenderat många timmar på akuten de senaste fem åren så vi är inte den typen av folk som är bråkiga i väntrummet, det är positivt att få vänta på akuten. Men tråkigt är det. Jag hann läsa barnförsäkringens villkor om ersättning för ärr i ansiktet. Jag kan berätta att villkoren inte tar höjd för att det kan ha varit en modellkarriär värd miljoner som gick till spillo där vid mötet med tidningshållaren.

Vid ett-tiden på natten fick vi i alla fall väcka gullefjunet för att berätta att det var dags för bedövningsspruta och stygn i läppen. Ni kan ju gissa hur hon besvarade det… Med ett illvrål som pågick alla 20 minuterna jag satt och höll ett bedövningsplåster mot läppen som bara avbröts då och då av “Jag vill inte sy” eller “Jag vill åka hem NUUUU”.

Vi taktiksnackade med läkaren och han föreslog att det bästa vore om “Hon ligger ner på britsen, ni håller ner armarna, sköterskan håller i huvudet och jag syr”. Sen ett tillägg “Om det känns okej för er alltså?”.

Jag bara “Okej, vi håller – bara du syr fort…!”. Jag menar att det här med att försöka övertala en femåring att “Det kommer att gå bra, det kommer inte att kännas alls och går jättefort” är ju dödsdömt. Hålla på så i en halvtimme innan man ändå får lov att hålla fast bygger bara upp hysterin och drar ut på plågan för alla inblandade. Lika bra att bara hålla fast och få det överstökat med en gång.

Så jag låg på rygg på britsen med gullefjunet ovanpå mig och höll i båda hennes armar, med makens händer ovanpå mina som extra stöd. Sköterskan höll i huvudet och läkaren sydde. Ganska skickligt av läkaren att sy medan gullefjunet låg och berättade för dem vilka färger och krafter LegoÄlvorna har och att de bor i Elvendale. För när jag låg där på britsen råkade jag visst säga “När morfar får höra talas om det här kommer han säkert att åka raka vägen in till stan och köpa lego till dig för att du varit så duktig”.

Det gick alltså jättebra till slut. Jag behövde inte hålla fast armarna, det räckte med beredskapsläge. När vi tackade för oss sa läkaren “Mamma och pappa var också jätteduktiga!”.

Man sträcker ju lite extra på ryggen när man får beröm för att man hållit fast sitt barn så att någon får sy i henne fastän hon verkligen inte ville det. Med milt våld och mutor kommer man långt. Det ordspråket borde de rama in och sätta upp på väggen på barnakuten.

Vi glömde fråga läkaren vad stjärngossarna gjorde på januaris tavla. Jag kanske kan skicka ett email till barnakuten och be någon administratör ta hand om att svara på den frågan.

På Astrid Lindgrens barnakut för att sy ihop en sprucken läpp.

“Mamma när vi ändå är här kan vi inte fråga doktorn om han inte kan göra någonting åt den här förkylningen också?”.

Och

“Jag och pappa har upptäckt att de har stjärngossar på januaris tavla och Lucia är ju i december. Om vi berättar det för doktorn när han kommer så kanske han kan reda upp det”.

Vi har kommit överens om att gullefjunet ska hjälpa till att laga middag en dag i veckan. Inga svåra saker alltså, men att måtta upp makaroner och köra köttbullar i micron och sånt där.

Vi har också bestämt att hon därmed får vara med och bestämma vad vi ska äta den dagen.

Vi började förra veckan. Då valde hon och hjälpte till att göra makaroner och köttbullar.

Igår frågade jag henne vad hon ville att vi skulle göra för mat på måndag. Då svarade hon pizza.

“Pizza? Ska vi göra egen deg då också eller ska vi köpa?” frågade jag.

“Vi beställer hem pizza!” svarade hon då.

Det var inte riktigt den typen av matlagning jag och maken hade tänkt oss att hon skulle lära sig!

Idag när vi gick hem från dagis försökte jag förklara för gullefjunet varför en av hennes kompisar inte får vara på dagis hela dagarna längre.

Jag: Han har ju fått en lillasyster nu och när man har ett småsyskon hemma får man inte vara på dagis hela dagarna.

Gullefjunet: Varför det?

Jag: För att hans mamma är hemma med bebisen och då får storasyskonen inte vara på dagis lika länge. För mamman är ju inte på jobbet.

Gullefjunet: Varför är det så?

Jag: Kommunen har bestämt att det är så. Om mamma eller pappa är hemma med en bebis får man inte vara på dagis lika länge.

Gullefjunet: Smittar det?

Jag: Nej jag tror inte att bebisar smittar. Det är lite svårt att förklara – på kommunen håller de på med pengar och grejer och det har med pengar att göra.

Jag och gullefjunet har en hemlis för maken.

Hemlisen är att vi ska köpa en egen flaska av sådan där hårfärg som man får hos frissan när man klipper sig. Maken hatar sån färg så gullefjunet får inte berätta för honom att jag har lovat att vi ska köpa det.

Mindre än fem minuter efter vi hade bestämt vår hemlis hade gullefjunet och maken också en hemlis. Deras hemlis är att gullefjunet har berättat om våran hemlis för maken. Han får inte berätta deras hemlis för mig.

Det behövde han inte. Jag listade ut den helt på egen hand.

Vi hade sagt att gullefjunet skulle få välja en julklapp till mamma och en till pappa och att budgeten per julklapp var 100 kr. Eftersom det alltid finns en risk att hon väljer nått skräp och skräp ska man betala max 100 kr för.

Efter många och och men och lite vägledning från mig så lyckades hon välja en julklapp till maken idag.

Den kostade 49 kr. Detta betyder att det finns 151 kr kvar till min julklapp och nu har jag gott hopp om att jag med den budgeten kommer att få en jättefin julklapp.

Jag önskar mig verkligen ingen gossekatt, Bamse-badskum eller Frost-docka, men ett rosa armband eller halsband skulle jag kunna hitta användning för.

När man tittar på rosa halsband ska man dock se upp väldigt noga så att det inte är någon Hello Kitty inblandad någonstans på halsbandet som man inte ser om man inte tittar noggrant.

Om gullefjunet skulle råka läsa bloggen och behöver tips alltså…

Ikväll vid nattningen berättade gullefjunet att alla hennes kompisar har samma namn som mig till mellannamn. Det e ju hittepå.

Jag frågade om hon visste vad hennes mellannamn var. Det gjorde hon. Då berättade jag att hon hade samma mellannamn som mormor och farmor. Vi rabblade mormor och farmors namn och hennes namn.

Vi konstaterade att morbror har samma mellannamn som vad något djur som är med i Doc McStuffin heter.

Till slut frågade hon “Men vad heter morfar då, mer än Morfar Farsan?“