Category: Cancer

I våras fick maken jätteont i skallen som inte gick över. När han hade haft ont i över en vecka så beordrade jag iväg honom till vårdcentralen. För som ni vet så kan den där lilla elakingen cancer sätta metastaser i hjärnan. Eller om ni inte visste det så berättar jag det nu. Så är det.

Kom med en huvudvärk till vårdcentralen så lär ni inte bli så tagna på allvar. Man blir ju oftast inte det inom vården här i Sverige. Men om man har haft cancer är de lite mer omhändertagande, så maken fick omedelbart en remiss på röntgen. Sen fick han i och för sig inte komma på röntgen på evigheter, men man får vara tacksam för det lilla och en remiss är inte fy skam.

En evigheter senare kom beskedet i ett brev på posten.

Jag tycker att de kunde vara lite tydligare med vad exakt det var de fyndade på röntgenplåtarna.

Vi har i alla fall bestämt oss för att det nog är goda nyheter. Jag tolkar det hela som att de hittade en hjärna. Jag har i och för sig misstänkt det hela tiden, men det känns ändå skönt att ha det såhär svart på vitt att man är gift med en man som har en hjärna. Också tycker jag mig utläsa att de inte hittade någon tumör eller några metastaser som försöker bygga en tumör. Goda nyheter all round alltså.

Det där med att de hade “fått svar så här sent till mottagningen” är garanterat skitsnack. Sannolikheten att inkompetensen skulle ligga på röntgenavdelningen är väldigt liten. Svaret har legat där på någons skrivbord på vårdcentralen i veckor/månader och de har missat att ta kontakt och lämna besked.

 

1) Det är fredag.

2) Jag fick ett textmeddelande av maken att han är hemma vid sex-halvsju. Ensamstående-föräldratillståndet är snart över.

3) Maken gjorde sin 6-månaders kontrollröntgen tidigare i veckan och när jag kom hem låg det ett brev i brevlådan som sa att maken fortfarande inte längre har cancer. Så nu behöver jag inte oroa mig för att bli ensamstående förälder på lång sikt heller. Inte förrän om sex månader när det är dags för nästa kontroll i alla fall.

Hur kan jag veta vad det stod i brevet om maken inte är hemma än kanske ni undrar. Jo för att jag bryter mot lagen om att man inte får öppna andras post och öppnar makens post. Han är helt införstådd med det. Hur skulle hans post annars bli öppnad? Själv är han helt ointresserad av post.

Maken körde ju fel när vi skulle ut ur Stockholm i fredags. Då skulle man kanske kunna tänka sig att jag fräste och klagade. Men det gjorde jag inte. Jag bloggade om det, för det var så typiskt, men jag var egentligen inte arg. För anledningen till att han körde fel var att han inte var koncentrerad på körningen, och jag var inte koncentrerad på övervakningen. Så det var ju lite mitt fel också. I vanliga fall hinner maken minsann inte köra några halvmil fel utan att jag märker det.

En timme innan vi skulle åka öppnade vi posten och där var ett brev till maken med en kallelse till ett läkarbesök om ca två veckor. Brevet hade bara tiden, vilken läkare han skulle träffa och information om hur man avbokade om tiden inte passade. Längst ner hade läkaren för hand klottrat dit “det gäller resultatet av din skiktröntgen”.

Då började man ju undra vad sjutton han menade med det? Försökte han säga att katten satt på taket och om två veckor när maken kom dit skulle läkaren berätta att katten hade ramlat ner?

När maken gjorde sina kontrollröntgen i Sunderbyn brukade det komma ett brev där det stod något i stil med “röntgen visar inga tecken på metastaser”. Då tyckte vi (framförallt jag) att det var konstigt att de skickade besked på sådana undersökningar med posten. Vad skulle de ha skrivit om resultatet inte var positivt? “Tyvärr har din cancer kommit tillbaka. Hör av dig för att diskutera vidare”? Det känns märkligt att skriva sådana saker i brev. Så då undrade vi (mest jag då, maken funderar inte över saker som skulle kunna hända om de inte hänt) om de skickade brev vid bra besked och ringde eller kallade en vid dåliga besked.

Så när det där brevet kom i fredags började vi ju undra om de bara har andra rutiner i Stockholm för hur de lämnar ut resultat efter en röntgen. De kanske alltid lämnar alla besked, bra som dåliga, personligen. Det faktum att makens röntgen var för över tre veckor sedan och tiden han fått var två veckor i framtiden kändes som ett positivt tecken. Att om det var dåliga besked skulle de ha kallat honom tidigare. Men det vet man ju hur det står till med sjukvården i det här landet. Helt underbemannad, framför allt på sommaren när alla ska ha fyra veckors semester. Någon borde ta itu med det här att lagstadga för cancerceller att i Sverige har vi minst fyra veckors semester så att hålla på och dela på sig mellan juni och augusti är högst olämpligt.

Jag har dessutom gått och oroat mig för den här röntgen halva våren. För maken har gått ner i vikt. Sånt oroar mig, för förra gången han gick ner i vikt var det ingen bra grej. Dessutom fick jag en dag för mig att han var lite gul i hyn. Det är inte bra att vara gul i hyn om man inte är kines, det vet alla. För det kan betyda att det är något fel på levern. Och alla vet också att levern är som en skol-aula. Metastaser som håller på att mobilisera sig för att ställa till djävulskap samlar sig ofta i levern som en skock besvärliga skolungar.

Så ett tips om ni har haft cancer och är gift med en hypokondrisk fru är att inte sätta er i skenet av halvtaskiga lampor som får er att se lite gula ut. Sånt ställer bara till en massa problem och tjat om att gå till läkaren.

Maken ringde i alla fall upp för att be om en telefontid för att få beskedet via telefon, för han ville inte gå och undra över resultatet i två veckor. Naturligtvis hade de ett återuppringningssystem. Ännu mer naturligtvis ringde de inte upp på den utlovade tiden. Så vi åkte. Då ringde en sköterska och eftersom maken körde svarade jag. Förklarade för kvinnan vad ärendet var och sa att han ville ha en telefontid med en läkare för att få beskedet snabbare för att det var så lång tid att vänta tills den tid han fått.

Vet ni vad tanten sa då? Hon sa “så länge är det ju inte”. Den kärringen kan ju aldrig ha gått runt i två veckor och undrat om hennes cancer har kommit tillbaka. Så vem är hon att bestämma att två veckor inte är lång tid? Jag var jätteartig när jag förklarade detta för henne. Jag tror inte ens att hon märkte att jag tyckte att hon var en idiot.

När idioten var klar med att kläcka ur sig dumheter fick maken i alla fall en tid. Den tiden var i morse och det satt ingen katt på taket. Röntgen såg bra ut och det fanns inga tecken på metastaser.

Så i morse var vi så glada att vi funderade på att sprätta upp korken på en champagneflaska. Fast det gjorde vi inte. För vi hade ingen champagne. Och klockan var ju bara tjugo i nio. Sånt går ju inte an, ens på semestern.

Vad jag egentligen skulle säga att om ni tror att jag alltid blir arg på maken när han kör fel så är det inte fallet. I fredags blev jag inte alls det. Jag var mitt inne i en lång utläggning om vad jag tyckte om den där sköterskan som inte tyckte att två veckor var lång tid att vänta på ett röntgenbesked när en läkare klottrat konstiga saker på ett brev.

När en person i ett förhållande blir allvarligt sjuk påverkas självklart båda två. Om man då har helt olika sätt att hantera saker och ting kan det bli lite problematiskt. Den ena personen kanske tycker att det hjälper att veta så mycket som möjligt om sjukdomen och vad som väntar, och den andra kanske tycker att man inte blir gladare av att hålla på och veta en massa saker. När man är anhörig och är den som vill ha en massa fakta och svar blir det lite svårt att få göra som man själv vill hantera saker och ting. Man kan ju inte påtvinga den som är sjuk att veta saker som de inte vill veta.

Maken var ensam hos läkaren när han fick sitt cancerbesked, han hade aldrig någon som helst tanke på att hans symptom kunde vara cancer så han hade insisterat på att gå dit själv. Läkaren sa något i stil med ”Vi får naturligtvis göra lite tester och sådär men med min erfarenhet är jag helt säker på att du har cancer. Lämna in den här blanketten på avd X för blodprov och den här på avd Z för röntgen”. Sedan skickade läkaren hem maken utan att ens fråga om han hade någon hemma som kunde ”ta hand om honom”.

När första chocken lagt sig tyckte jag att det var ett mycket märkligt sätt att leverera ett så allvarligt sjukdomsbesked på. Jag tyckte i alla fall att de kunde ha skickat med en lapp med information om vart man kunde vända sig om man ville ha någon att prata med. Maken däremot var mycket nöjd med hur läkaren hanterat det. Han var tacksam att han fick ett klart besked med en gång istället för att läkaren körde ”katten sitter på taket, katten har ramlat ner” metoden.

Att det fanns ett ”Cancer-centrum” på sjukhuset där man kunde få support och fakta var något som vi inte fick veta förrän långt senare. Jag övertalade maken att vi skulle gå dit och titta en gång på vägen hem från sjukhuset. Jag ska inte påstå att jag släpade dit honom, men han följde nog mest med för min skull.

När vi kom dit plockade jag med mig typ 20 informationsbroschyrer som jag sedan läste och inte berättade för maken vad det stod i dem. Det dök också upp en sådan där sympatisk dam som brukar jobba på sådana ställen som berättade om den hjälp och support de kunde erbjuda.

De hade supportgrupper där man kunde vara med och träffa andra som var i samma situation. Det vill maken inte alls. ”Tänk om de andra är ännu sjukare än jag, på vilket sätt ska det hjälpa mig att träffa dem en gång i veckan?” tyckte han.

Enskilda samtal med en psykolog kunde de också erbjuda. Då tyckte jag att det kanske vore en bra idé att testa det. Maken sa att han inte behövde det, han hade inget att prata om, och om han skulle komma på något att prata om hade han ju mig att prata med tyckte han. Då sa jag ”Hallå, jag är ju en prat-idiot, jag har ingen psykologikarta, det kanske skulle vara bra att prata med ett prat-proffs?”. Men maken tyckte att jag dög alldeles utmärkt.

Sympatiska damen föreslog att hon skulle be psykologen ringa maken så kunde de diskutera om han trodde att det skulle vara något som han skulle känna var till hjälp. Det gick maken motvilligt med på. Sen när psykologen ringde och jag efteråt frågade vad de kommit fram till svarade maken att de kommit överens om att han inte behövde någon psykologhjälp för han ville hantera det hela själv och han hade ingenting han behövde prata om. Jag tror att det mest var maken som kom överens och att tanten fick hålla med.

Gratis massage kunde man också få, både den som var sjuk och som anhörig, eftersom det är avslappnande. Jag var mega-gravid så jag kunde inte nappa på erbjudandet, och maken var inte intresserad. Jag tyckte faktiskt att han hade kunnat ta en massage för min skull, det var ju gratis för tusan.

Någon nytta tyckte jag faktiskt att han kunde se till att dra av att han var sjuk. Gratis är gott, och folk betalar dyra pengar för alla de här grejerna som maken inte ville ha. Till slut hittade ”vi” i alla fall något som maken kunde tänka sig att testa, någon sorts japansk karate-yoga som skulle vara avslappnande som maken tyckte lät kul. Jag tror att det var karatebiten som lockade.

Han skrev upp sig för nästa tillfälle. Men när den dagen kom så stod det typ fyra läkare och glodde mig mellan benen och diskuterade om jag skulle ”push some more” eller om de skulle plocka fram skalpellerna och snitta upp mig. Jag var tydligen medicinskt intressant där jag låg och skulle föda för de frågade om jag gick med på att en läkarstudent var med under resten av förlossningen. Jag svarade att det var helt ok och att jag couldn’t care less if they invited a bus-load of japanese tourists. Det var alltså inte läge för maken att springa iväg på karate-yoga just då.

Det slutade med att maken aldrig använde sig av någon av all den support som erbjöds. Vilket störde mig litegrann. Om det hade varit jag skulle jag ha pratat och avslappnat mig igenom hela support-menyn.

Fast en sak var jag och maken helt överens om att DET var den bästa supporten vi hade kunnat ha under den tiden. Gullefjunet. Hennes attityd var typ ”Cancer? Jaha. Jag behöver äta/spy/skita/gråta/tröstas/sova i alla fall”. Tack vare henne hade vi mycket mindre tid att gå omkring och grubbla över saker och ting.