Category: Bloggvärlden & Familjeliv

Häromdagen när jag skrev om att Katrin rostade müsli hemma i sitt kök fick jag en kommentar från en Stig. Han frågade om jag visste vart man kunde anmäla hemmarostningen.

Jag har inte kunnat motstå att följa Katrins blogg den senaste veckan. Hon skriver så intressanta inlägg just nu om hur framgångsrik hon är.

Igår skrev hon att hon lagt ut müslirostandet på ett bageri och att livsmedelsverket skulle komma och hälsa på henne. Jag tror att hon menar i henne och Bingos kök, inte på bageriet.

Tror ni att det var Stig som ringde livsmedelsverket? Det känns som att han allvarligt ville ha svar på sin fråga, men jag är ingen expert på området så jag kunde inte hjälpa honom. Han kanske frågade någon annan som visste sedan, han verkar vara en beslutsam typ.

Man skulle nästan kunna säga att jag har gjort en samhällsinsats och räddat konsumenter från hemmarostad müsli genom att uppmärksamma Stig på detta, och nu ska livsmedelsverket kolla hygienen i Katrin och Bingos kök.

Kom nu inte och säg att det kan vara tusentals människor som kan ha läst om hemmarostningen på Katrins blogg och reagerat, och att det var någon av dem som ringde livsmedelsverket. Låt mig få känna mig lite viktig och tro att det var Stig va?!

Jag har en regelbunden besökare som av hennes kommentarer att döma inte gillar bloggen. Hon gillar i alla fall inte ett av de inlägg som jag skrivit, hon gillar inte att jag driver med Schulmans. Hon är kanske inte medveten om att Alex Schulman skapat sig en hel karriär på att driva med folk, och därmed säkert tål det. Hon heter i alla fall Anna. Eller det kanske hon inte gör, men hon kallar sig Anna när hon kommenterar. Hon lämnar ingen länk till någon egen blogg och hennes e-mail adress är förmodligen falsk.

Det enda statistikverktyget visar är vilken ort en besökare kommer ifrån och vad de har för IP-adress. Det enda man får reda på av IP-adressen är dock vad besökaren har för internetleverantör, så det är ganska intetsägande. Man kan dock “label” en IP-adress. Jag har namngett Annas IP-adress “Sur-Anna”. Jag brukar inte orka namnge IP-adresser, men jag förstod att Sur-Anna skulle komma tillbaka så jag gav henne ett namn så att jag skulle kunna se när hon kom tillbaka.

Jag tror att det finns ganska många som inte gillar den här bloggen. De kommer kanske hit via Google, läser något och lämnar och kommer aldrig tillbaka. You can’t win them all. En del människor kanske rent ut ogillar bloggen. Andra kanske inte direkt ogillar den, men är inte intresserade av att läsa den. De delar kanske inte min humor, eller tycker att innehållet är trivialt (vissa kanske fattar att det är meningen att det ska vara så, och andra fattar det inte) eller så känner de sig tom förolämpade av saker som jag driver med. En del kanske känner sig träffade, vissa Familjelivs-morsor tex. Oftast brukar det innebära att de tittar in, konstaterar att den här bloggen inte är deras cup of tea och sen kommer de inte tillbaka igen.

Sur-Anna däremot, hon kommer tillbaka. Senast igår kväll tittade hon in. Enligt statistikverktyget lämnade hon en kommentar, men den har inte dykt upp av någon anledning. Jag vet faktiskt inte varför. Jag har ett ganska effektivt spam-verktyg så om hon la någon olämplig länk i kommentaren kanske den blev bortrensad av spam-verktyget.

Jag har i alla fall ett meddelande till Sur-Anna.

Det är jätteroligt att du återkommer regelbundet trots att du inte gillar bloggen. Verkligen jättekul, du ska känna dig så välkommen. Varje self-respecting blogg bör ha en “hater” som kommer tillbaka enbart för att de inte gillar bloggen eller skribenten. Min blogg är så pass liten att du är väldigt speciell för mig. Om jag har fler “haters” så ger de sig inte till känna. Därför är jag så glad att jag har dig.

Men du läser ju bara samma inlägg om och om igen. Vill du inte läsa något annat inlägg som du kan reta dig på? Jag tror nog att det finns fler saker som du kan irritera dig på och kommentera. Jag vill ju att du ska känna dig riktigt upprörd när du lämnar bloggen, och hur länge kan man hålla på och reta sig på samma inlägg? Testa något nytt vetja. Som du vet får du ju så givande svar tillbaka av mig.

Du gillar ju säkert kungen, eller hur? Då tycker du säkert att jag var dum mot kungen i det här inlägget. Är Pernilla Wahlgren din idol? Då kan du kommentera och försvara henne här och berätta att det är lätt hänt att glömma bort att kliva av en båt om man är blond. Tycker du kanske att det är olämpligt att driva med folk som hittar trosor i dammsugaren? Då är det här inlägget för dig. Tycker du att man inte ska skoja om att Holknekt gråter ut i tidningarna? Då kan du lämna din åsikt här.

Jag ser så mycket fram emot ytterligare kommentarer från dig. Men kom ihåg att den här bloggen är ingen demokrati. Här är det jag som bestämmer, och om du inte roar mig kanske jag slutar godkänna dina kommentarer.

Magdalena Graaf och Monas Universum ordnade nyligen en bloggträff, även kallad Feelgood-weekend tydligen. Jag följer ingen av dessa bloggar och har bara skumläst men sminkskola, självförtroende-föreläsningar och tips hur man klär sig rätt för sin kroppstyp verkar ha ingått i programmet.

Den här typen av tillställningar är inte alls min grej. Om jag skulle åtalas för något brottsligt, vilket ju är mycket osannolikt eftersom jag är så laglydig, och jag skulle dömas till att åka på Feelgood-weekend skulle jag överklaga till nästa distans. Jag skulle leja Leif Silbersky och yrka på ett lindrigare straff, som fängelse eller samhällstjänst att sopa gator eller något liknande.

Jag har helt enkelt inte kompetensen att stå framför en spegeln med ett äpple i ena handen och ett päron i den andra och försöka lista ut vilken frukt min kroppsform liknar. Det måste ha något att göra med att jag har svårt för skalor och inte klarar av att tänka mig själv i storleken av en frukt, eller att i huvudet tänka mig gigantiska frukter i min storlek.

Men andra tycker ju att sådant här är kul och då får de gärna åka på sådana helger tycker jag.

Ketchupmamman däremot retar sig på att feelgood-helger för kvinnor alltid måste handla om saker som antyder att kvinnor inte duger som de är. Ett feministiskt resonemang om att samhället tvingar in oss i könsroller tror jag att hon menar. Ett resonemang som ignorerar att en hel del kvinnor faktiskt gillar smink, kläder och vad allt mest det är sådana där skönhetshobbysar involverar. Individen får helt enkelt avstå sina egna intressen och nöjen för the greater good och jämlikheten.

Det här tycker jag är oansvarigt. Hur skulle det se ut om alla bara sprang omkring och dög som de var? Världsekonomin skulle ju krascha om alla bara slutade köpa smink, kläder, onödiga hudkrämer, skönhetsbehandlingar och kurser i nämnda ämnen. En massa människor skulle bli arbetslösa, och skönhetsindustrin anställer en hel del kvinnor så en stor del av de drabbade skulle vara kvinnor.

Och om folk började tycka att de duger som de är skulle världen svämma över av otäckt lyckliga människor som aldrig deppade över att de är fula, feta, osmarta eller i-lands-fattiga. Facebook och andra sociala medier skulle aldrig klara av all lycka, datorsystem skulle överhettas av alla lyckliga statusuppdateringar och foton av människor som är lyckliga för att de duger som de är.

Rena rama anarkin. Så kan vi inte ha det.

Dessutom tycker jag att jämlikhet borde gå ut på att kvinnor är jämlika män trots att vi är kvinnor. Vi ska inte behöva “av-köna” oss själva för att vara jämlika. Själv har jag ingen lust att hålla på och tramsa med smink och skönhet utöver grundläggande hygien, men det är ju lätt för mig att säga som är så naturligt snygg, men folk som vill det måste väl ändå få göra det utan att andra kvinnor ska försöka få dem att känna att de motarbetar jämlikheten.

Jag har varit dålig på att svara på kommentarer på sistone. Jag gör det sen idag har jag tänkt. Sen har det inte blivit. Ungefär som med maken och jackorna.

Det är dåligt av mig. Jag vill ju att ni ska kommentera oftare och då borde jag ju uppmuntra er genom att svara.

Nu har jag i alla fall därför gått tillbaka ungefär en vecka och svarat på kommentarer.

Jag har lämnat meningsfulla svar i stil med “Tack, Haha och Eller hur?!”. Om ni har lämnat en kommentar den senaste veckan kan ni ju gå tillbaka och kolla om/vad jag svarat på just eran kommentar.

Jag har installerat en spam-filters-plugin. Den är väldigt effektiv. Jag får inte längre erbjudanden om blå piller i kommentarsfältet. Tyvärr hamnar även en del riktiga kommentarer i spamfoldern, och jag är lite dålig på att kolla den.

Bara så att ni vet alltså. Det är inte så att jag sitter här och tänker “den här fina bloggläsaren ska inte få komma till tals, den kommentaren godkänner jag inte”. Jag godkänner det mesta, framför allt sådant som innehåller hyllningar och smicker. Jag har o-spammat alla som hamnat fel nu.

Det är ju stängt på Skatteverket just nu så jag smyger iväg ett snabbt blogginlägg. De märker säkert inget.

Jag fick en kommentar från ett sånt där bloggtroll som lämnade en länk till en sida med väskor och kommentaren sa “After I start your Rss feed it appears to be a ton of junk, is the problem on my side?”.

Å ja ba va fan, vo mejn dö*?! JA problemet är on your side! Folk som kallar min RSS för junk e it välkomna här sa jag då och deletade kommentaren. Ingen hyfs alls på vissa människor eller robotar…

Nu ska jag återgå jag till SKVs blankett.

(*översättning till svenska = vad menar du)

Ni måste ju undra hur det kan komma sig att jag hinner hålla reda på en massa grejer som händer i bloggvärlden. Typ hur det kan komma sig att jag har koll på att Blondinbella har skalperat hela underredet, eller att Kenza tar onaturligt avslappnade foton när hon är på semester.

Ni tror kanske att jag sitter och plöjer igenom en massa ointressanta bloggar för att se om jag hittar något intressant att kommentera. Jag gör inte det. Man kan låta någon göra skitjobbet åt en. Jag brukar titta in hos Bloggkommentarorerna. De tipsar om det värsta från de sämsta. Ja, kanske inte det allra sämsta, men det från de större bloggarna.

Ibland tipsar de också om något som är bra och roligt. Roligt som i läsvärt alltså. Jag hittade tex till Föreningsgatan 8b från Bloggkommentatorerna. Jag tycker att hon är rolig alltså. Det är inget krav att ni också ska tycka det.

Jag ville bara få det sagt alltså. Så att ni inte tror att jag ägnar all min fritid till att läsa skräp.

Ni får ha en trevlig kväll. Själv ska jag nu läsa Aftonbladet och Expressen. Jag kanske kikar in på Flashback också för att kolla hur långt Mästerdetektiverna Blomkvist har kommit i diverse brottsutredningar. Jag tar nog med mig laptopen och sätter mig framför Doobidoo.

Kolla här (Familjelivstråd som heter “Några föräldrar på förskolan där jag jobbar lämnar inte rätt kläder”). Det här måste ju vara någon av personalen på gullefjunets dagis som har startat en tråd om mig på Familjeliv. Bara för att jag inte har koll på när det är dax att börja med galonisar eller för att jag skickar barnet till dagis utan sockar.

Jag tycker faktiskt att de bara kunde ha sagt något när jag hämtar eller lämnar. Jag är inte den som tar illa upp. Jag vill ju bara att mitt barn ska vara rätt klädd, och att andra föräldrar ska ge sitt godkännande till hur jag sköter mitt föräldraskap. Det här med att starta en tråd om mig på Familjeliv tycker inte jag känns schyst.

Tråden har lästs över 10000 gånger och det finns över 100 inlägg där en massa mammor debatterar vilken typ av ytterkläderna barn behöver. Nu känner jag mig bara förvirrad – behöver ungarna överdragsbyxor eller inte? Va? Folk är inte eniga. Hur ska då en stackars mamma som jag veta hur jag ska klä MITT barn, om en mamma tycker si och en annan mamma tycker så. Va?

Vet regeringen om hur det ser ut på landets förskolor? Finns det ingen regelbok för sånt här? Jag säger då bara det – hur ska Sveriges mammor veta hur de ska klä sina barn om folk får springa omkring och ha olika åsikter och klä sina barn hur de vill. Jag tycker att det här är helt åt skogen alltså. Fasansfullt.

Medan ni kilar in på Familjeliv och försöker få någon rätsida på hur ni ska klä era barn ska jag ringa till dagis och fråga vilka kläder de vill att jag tar med på måndag.

Jag gjorde en deal med bloggaren/bloggläsaren Lisa om att hon skulle titta på ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar och jag skulle titta på en film som hon valt ut. Hon har väldigt konstig filmsmak.

Det här var flera veckor sedan och Lisa nappade med en gång och tittade på ett avsnitt av Fruarna. Hon gillade det inte. Hon kallar Gunilla för Cruella deVille utklädd till Janice i Mupparna. En inte alls tokig liknelse.

I gengäld skulle jag då titta på en film som hon valt ut – Faster Pussycat Kill! Kill! från 1965. Jag lokaliserade filmen på YouTube och började titta.

Filmen börjar med att tre strippor dansar medan en karl sitter och ropar “Go, go”. I nästa sekund kör stripporna var sin bil i halvöknen. Helt plötsligt stannar den ena och kastar sig i en sjö. Strippa nr två följer efter och kvinnligt vatten-slagsmål utbryter. Stripporna kliver upp ur vattnet och fortsätter slåss i sanden. Sen körde de ett chicken race. Filmen innehåller även viss dialog.

Längre än så här kom jag inte i filmen. För stripporna slogs så som jag föreställer mig att män som drömmer om lesbiskt sex önskar sig att kvinnor ska slåss innan de sliter kläderna av varandra. Då började jag undra om den här filmen skulle innehålla en lesbisk sexscen.

Så jag pausade filmen för att konsultera IMDb om vad det egentligen var för film jag satt och tittade på. The parents guide på IMDb informerade mig om att “Main characters wear outfits that emphasize their female form and give focus on their breasts (prevalant cleavage visible throughout).” men att filmen inte innehåller några sexscener.

Jag kom i alla fall inte längre i filmen just då. Jag tänkte att jag skulle titta klart en annan dag. För man ska ju hålla det man lovat, och Lisa tittade ju på ett helt avsnitt av Hollywood-fruar. Det har bara inte blivit av ännu att jag tittat klart.

Så jag lämnade en kommentar på Lisas blogg att jag inte hade glömt av filmen, och att jag snart ska titta klart. Då svarade hon att det tagit mig så länge att snart skulle hon påtvinga mig ränta och att jag skulle bli tvungen att titta på TVÅ av hennes filmer.

Då tänkte jag att om jag bloggar litegrann om filmen och länkar till Lisas blogg så blir hon kanske glad, och då kanske hon slutar prata om ränta i form av två filmer. Jag vet inte om jag klarar av två filmer. Så om ni klickar in hos henne och hälsar på kanske jag köper mig några veckor till att ta mig igenom den här filmen. Ni kan ju tex läsa om hennes mentala hälsa.

Jag återkommer med ytterligare viktig information om filmen när jag har tittat klart.

Idag gjorde jag något mycket obehagligt. Jag läste Jockibois blogg. Eller ja, läste och läste, det var väl lite mer att titta på bilder och läsa bildtexter. Det hela fick mig i alla fall att bli mycket oroad för Sveriges framtid, eftersom hans blogg tydligen har många tusentals läsare per vecka.

Sedan läste jag att han, precis som många andra stora bloggare, har köpt sina läsare/statistik från Kina eller något sådant. Då kändes det som att det kanske finns hopp för landets ungdomar trots allt.

Jag fick dock ändå lov att titta in hos Underbara Clara för att läsa om hur hon kramar besjälade träd för att rena mig själv efter besöket på den motbjudande förstnämnda bloggen.

Igår var jag då på bloggfika hos Vera. Jag hade läst på hennes blogg att hon har sex ungar. Det är ju typ minst tre gånger så många ungar som man behöver och orkar med tänkte jag då. Senare fick jag dock reda på att den äldsta är 19 och den minsta är 1,5 år. Då såg jag på situationen i ett helt annat ljus. Det är ju som att ha en inneboende barnvakt. Undra om man kan adoptera 19-åringar, och var man hittar en som inte äter så mycket, har egen försörjning och kan tänka sig att bo i en skattkammare?

Det jag undrade allra mest var förstås var och hur de förvarar skorna för 8 personer? Vilken möbel som de prioriterat bort för att få rum med extra skohyllor liksom. Vera måste ha läst mina tankar och tvingat sin make att hämta skottkärran och köra ut alla skorna i garaget. För deras hall hade mindre skor än vad vi har.

I alla fall så leverarade jag den utlovade festisen, goodiebagen och gjorde en kort bloggintervju, som ni kan läsa under fotot av när Vera avnjuter sin festis.

Beskriv känslan när du fick reda på att du vunnit en Festis.

– Jag blev förvånad, överraskad och glad!

Var festisen god?

– Jepp, men jag fick bara en smutt, sen snodde lillsnorpan den-och hon njöt som bara hon kan 😉

Hur gick det till när du bröt benet/foten av dig?

– För stor arbetsiver och plikttrogenhet gjorde att jag med raska steg klev ut genom en dörr på jobbet och förväntade mig fast mark. I stället möttes jag av 12 cm nivåskillnad, snedasfalterad ramp och KRAS så rasade jag ihop! Mer detaljerad beskrivning finns i min blogg, jag får bara skriva korta svar så detta får räcka på den här frågan 😉

Har du sett något bra daytime-television program sedan du gipsades som du kan rekommendera till andra invalider?

– Specialagent Oso, Händige Manny och Musses klubbhus är vad som snurrar på tv:n på dagarna och det kan jag rekommendera till individer under och kring 4-5 år samt deras föräldrar.

Hur sköter din make markservicen under din konvalescentperiod?

– Exceptionellt bra!

Var förvarar ni alla skor för åtta personer?

– Överallt där det finns några centimetrar över. Hallen är mest belamrad så det gäller att kunna steppdansa om man vill komma in från hallen.

Jag ser på din blogg att du har en hobby som heter scrapbooking. Skulle du kunna tänka dig att ge Prinsessan en privatlektion i ämnet så att bloggen kan utbilda sina läsare om vad scrapbooking är?

– Bästa frågan hittills! Klart jag kan 🙂

Nu är ni mina vittnen att Vera har lovat mig en scrapbooking lektion. Jag föreställer mig att det här är någon sorts aktivitet där man sparar sina återvinningsgrejor som mjölk- och flingpaket och sedan klistrar man in dem i en bok. Som man kan spara som minne eller ge bort i julklapp till någon avlägsen släkting.

Vi får se om jag har rätt. Ni får naturligtvis en rapport med bilder på min bok när jag har skapat den.