Kommer ni ihåg Calippo-glassen? Den fanns för en 20-25 år sedan och jag kommer inte ihåg om den hette Calippo då också eller om den hade ett annat namn på den tiden. Den försvann i alla fall ur sortimentet, åtminstone ett tag. Nu har jag hittat den igen och återupptäckt den.
Den är god. Den smakar som frusen Coca-cola. Jag tror att den finns i någon sorts apelsinsmak också, men jag tycker om den som smakar cola. Den har dock en opraktisk form.
Det är VÄLDIGT svårt att äta Calippo. Alltså på det rent ät-tekniska planet är det ju bara att äta förstås. Men som kvinna mitt i livet vill man ju gärna behålla någon sorts… ja vad ska vill kalla det… typ värdighet när man äter glass på offentliga platser. Jag är inte den lätt-generade sorten och brukar inte fundera så mycket över vad främlingar tycker och tänker om mig eller vad jag gör – men Calippo är liksom a step too far även för mig.
När det är skitvarmt ute och man passerar en glassfrys kan man råka glömma bort den här problematiken och av misstag köpa en Calippo fastän man är jättelångt hemifrån. Sen sitter man där på tåget och värmer sin Calippo i handen för att den ska bli varm nog att trycka upp.
Efter en stund känner man att Calippon börjar bli redo. Då kommer man på sig. “SHIT!” tänker man “Hur ska jag göra när jag äter den……?! ALLA kommer att stirra på mig”. Man börjar svettas ännu mer och vill ännu mer äta en isglass.
Man sitter och svär för sig själv över att man inte valde en Piggelin. För isglass är ju godast om man suger på den och Piggelin kan man suga på med värdigheten i behåll. Calippo däremot är svårt, man blir liksom generad bara av att sitta med glassen i handen och försöka fundera ut en lösning.
Till slut så inser man att det inte går att äta glassen på tåget. Inte på ett värdigt sätt. Så man får sitta och hålla glassen i handen och hoppas att den inte ska smälta helt innan man är framme och får hoppa av tåget så att man kan suga i sig sin isglass i enskildhet.