Många bloggare tilltalar sina läsare med fraser som “Hej mina fina bloggläsare”. De skriver också inlägg i stil med “det bästa med bloggen är kontakten med er läsare”.
När jag läser sådant brukar jag alltid tänka “vo svåll” (Pitemål för “vilket svammel”).
Men nu när jag har haft en blogg själv ett tag så har jag insett att det ligger något i det här. Det är väldigt roligt när man får kommentarer, speciellt kommentarer som man märker är “insatta”. Folk som man av kommentaren förstår har läst mer än ett inlägg.
Jag tycker förstås om alla mina läsare. Det vore ju dumt av mig att säga något annat, men de flesta av er vet jag ju faktiskt inte ens vem ni är. Men vissa har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. De som läser regelbundet, och jag har inget kommenteringskrav här på bloggen men det är kul när någon ger sig till känna genom att kommentera då och då.
Jag skulle kunna räkna upp minst ett tiotal läsare som jag blir extra glad när de hör av sig genom att kommentera, för att de gör det då och då och när de inte gör det saknar jag dem. Några som jag känner IRL, men folk som jag känner IRL smygläser mest och låtsas sedan som att de inte alls har läst bloggen, så mest människor som jag aldrig träffat. Jag törs förstås inte räkna upp er för då kanske jag i hasten glömmer och sårar någon som egentligen borde ha varit med bland mina favvo-läsare. Men ni vet ju vem ni är va?!
Grejen som jag har upptäckt är att när man har byggt upp en liten men trogen läsarskara kan man faktiskt ha väldigt givande diskussioner med sina bloggläsare.
En av mina speciella bloggläsare som jag trots allt tänker omnämna är Birgit, hon har varit med på bloggen förut. Vi pratar på Fejjan då och då jag och Birgit. Ikväll har vi pratat om existentiella saker. Sådant här tycker jag är roligt med att ha en blogg, att “prata” med folk som har humor. Fler läsare borde följa Birgits exempel. Börja bara inte försöka er på en seriös diskussion om barnuppfostran med mig för då får jag lov att be er sticka och brinna.
