Author: Vic

Äktenskapligt lagarbete

Lillan har blivit lite för lång för den inställningen som remmarna i barnstolen var på, så förra veckan bestämde jag oss för att det var dags att flytta upp dem. En sån här stol har vi.

Maken plockade ut stolen ur bilen och började utan mig, men jag gick ganska snabbt dit för att lägga mig i hjälpa till.

Jag: Du måste lista ut hur det funkar innan du börjar slita och dra. Får jag se. Drar till mig stolen.

Maken: Det är ju det jag gör, den här remmen ska ut här. Drar till sig stolen.

Jag: Slit inte där, så där får du ju aldrig loss remmen, den sitter ju fast permanent här nere. Det måste vara på baksidan man tar loss dem. Drar till mig stolen och vickar den framåt.

Maken: Det har jag redan räknat ut, man hakar av dem här och sen ska de ut här och runt och tillbaka. Vickar tillbaka stolen och drar till sig den.

Jag (har, under tystnad, erkänt att han har hittat rätt ställe): Vad håller du på med nu? Den där får du aldrig ut där, får jag göra, jag har mindre fingrar än dig.

Så håller vi på och drar stolen emellan oss i drygt 20 minuter och turas om att säga varianter av ovanstående fraser. Till slut får vi loss remmarna och pillar ut dem. Nu ska dom då alltså in igen i nästa springa ett steg högre upp.

Maken: Ta emot och dra där.

Jag: Du måste putta in remmen så att jag når den innan jag kan dra.

Vi återgår till att dra stolen fram och tillbaka mellan oss och turas om att säga ”får jag se” och ”får jag göra”. Helt plötsligt ställer maken sig upp.

Jag: Vad ska du göra nu?

Maken: Jag ska hämta en tång.

Jag skulle just till att gasta ”Ingen jävla tång”, men jag hann hejda mig. Jag kom på att eftersom vi var hemma hos mina föräldrar skulle det ta maken en evighet att hitta en tång bland farsans grejor. Så maken traskar iväg för att hämta en tång. Jag pillar in remmarna i skårorna och drar ut dem på andra sidan. När han kommer tillbaka är allt klart, utom att haka på remöglorna på fästet igen.

Jag: Kolla där på baksidan, vad händer när jag drar i den här remmen?

Maken: NEEEJJJJ! Försent. Nu drog du in hela fästet UNDER stolen. Hur ska vi nu få ut det??!!

Jag: Oj då…

Sen hämtar vi ståltråd och ligger på var sin sida av bilstolen i ungefär 20 minuter till för att fiska fram spännet. Vi pratar inte så mycket om mitt lilla misstag att dra i den där remmen under tiden. Om maken hade dragit i remmen skulle vi ha pratat om det mycket mer.

Tack vare vårt fantastiska teamwork fick vi i alla fall till det till slut, så nu sitter dyrgripen säkert i bilstolen.

Rapport om bloglovin-byte annonsering

Jag har ju glömt att ge er den utlovade rapporten om det funkar att annonsera efter BL-följare.

När jag lagt upp inlägget köpte jag en 5-min annons för 10 kr som sa “Här görs inga blogloving byten”. 6 besökare.

Sen gjorde jag en ny som bara sa “Blogloving byte”. 0 besökare. Men sen var det tydligen ingen i annons-kön efter mig så den låg kvar mycket längre än 5 minuter och nästa morgon när jag steg upp hade det kommit 16 besök via annonsen.

När jag skrev detta inlägg om olämpliga anställningsintervju-frågor la jag också en spotlight och använde ordet ‘mens’ i annonsen. 100+ besökare. Fast den låg också kvar mycket längre än 5 minuter.

Jag fick i alla fall två nya följare. Och tappade en. Undra varför?

Stekspadar har också känslor

Man måste ropa på stekspaden annars kommer den inte fram. Om man drar ut lådan och sedan stänger den igen, och sen gör man samma sak med tre lådor till, och sen gör man om hela den proceduren 3 gånger till då hittar man inte stekspaden. Nej det funkar inte så.

Stekspadar har också känslor. De hoppar inte bara upp så fort man öppnar lådan. Stekspaden vet ju inte om det är just den som efterfrågas den här gången. Tänk så pinsamt för stekspaden om den bara flög upp ur lådan när den öppnades också var det egentligen en slev eller ett kryddmått som skulle bjudas upp ur lådan vid det här tillfället! Därför avvaktar stekspaden. Man måste ropa “stekspaden var är du?” och DÅ kanske den hoppar upp.

Efter ett massa dragandes och smällandes i lådor informerade maken mig för en stund sen att alla stekspadar var borta. För en kort sekund gick jag på detta och föreslog att han skulle kolla i gummans leksakslåda. Men när låd-smällandet tog fart igen fick jag lov att gå in och kolla vad som egentligen hände i köket.

Jag illustrerar för er vad det var som hände.

Låda 1 – Det här är faktiskt inte någon stekspade-miljö. Här behöver man överhuvudtaget inte titta. Annat än om man letar efter en mycket missanpassad stekspade.

 

Låda 2 – I den här lådan ser ju till och med en karl att det inte finns någon stekspade. I den här lådan kan ni ropa er blåa i ansiktet och det kommer ändå inte hoppa upp någon stekspade. Men man vet ju aldrig. Om man stänger lådan och öppnar den igen 30 sekunder senare så kan läget ha förändras förstås.

Låda 3 – I det här sällskapet skulle faktiskt en stekspade kunna hålla till. Det är inte alls orimligt att “leta” här.

Låda 4 – Hur många stekspadar ser ni i den här lådan? Om ni inte ser någon stekspade ser ni istället något som skulle kunna vikariera som stekspade? Typ som en platt träslev.

Vad skulle jag göra om jag inte hade maken? Jag har helt saknat inspiration för något att blogga om hela dagen. Jag erkänner själv att inlägget om Barbapapa var blekt, det var ett “nöd-inlägg”. Men sen kom maken och räddade dagen genom att hävda att alla stekspadar hade gått upp i tomma intet…

Jag vill bara få det sagt

att när jag jobbade som städerska så skurade jag inga toalettkrökar med folks tandborstar. Bara utifall att det var någon som fick det intrycket. Jag gjorde inte det.

En av mina flatmates i London skurade dock handfatet med en av våra andra flatmates tandborstar en gång så jag vet att sådana här saker händer i verkligheten. May blev jättearg och Mike fattade inte alls varför det blev sånt liv. Tandborsten låg ju framme var hans försvar.

Men JAG har aldrig skurat toan eller handfatet med någons tandborste. Jag städade inte på hotell utan på en fabrik. Så det fanns inga tandborstar tillgängliga.

Däremot har jag jobbat på restaurang också i min ungdom. Där sa chefen till oss att om vi tappade en hamburgare på golvet så skulle vi inte kasta bort den. Vi skulle lägga tillbaka den på hällen och bränna bort skiten bara. Så nu vet ni hur det går till.

Arbetsbefriad

Undrar ni inte varför jag är i Malmö i solskenet, 150 mil hemifrån snöhögarna? Klart ni gör.

De senaste månaderna har jag haft ett halvtidsjobb vid sidan av butiken. Eller så har jag haft butiken vid sidan av. Beror på hur man ser det. Jag har i alla fall sagt upp mig från halvtidsjobbet och idag är min sista dag. Som ni märker är jag inte ens på jobbet, jag sitter på hotellet och bloggar. Jag ska bara förbi kontoret och lämna tillbaka datorn och iPhonen innan jag flyger norrut. Så nu kan jag inte spela Wordfeud längre, men det gör inte så mycket för jag förlorade mest bara i alla fall.

Det finns förstås nackdelar med att säga upp sig från jobbet när man inte har något annat. Jag kommer att vara fattig som en kyrkråtta. Som tur är har jag ju butiken. Så nu får ni lov att gå in och handla oftare så att jag kan börja plocka ut lön istället för att lägga alla pengar som kommer in på marknadsföring.

Har städerskan skurat toaletten med min tandborste nu?

Den uppmärksamme läsaren vet ju att jag befinner mig i Malmö. På Scandic St Jörgen närmare bestämt. Hade just tänkt krypa isäng och gick för att borsta tänderna. Upptäckte då att jag glömt gömma tandborsten i morse. Städerskan har dessutom prydligt radat upp alla mina toalettgrejor, som jag lämnat över hela tvättstället, i en prydlig rad. Misstänksamt…. Känns nästan som överkompensation.

Törs man borsta tänderna nu? Eller har städerskan skurat toalettkröken med min tandborste? Nu tycker ni säkert att jag är paranoid men jag har både jobbat som hotellreceptionist och städerska i min ungdom. Yrkena i sig behöver inte föda bitterhet, men lönerna gör definitivt det så jag känner mig inte trygg om min tandborste ligger framme i badrummet på ett hotell.

Det faktum att de säljer tandborstar nere i receptionen gör inte saken bättre! Jag tror att jag hoppar ikväll och köper en ny tandborste imorgon. Även om dottern tror att tandtrollen kan orsaka katastrof på ett missat tillfälle så är det ju jag som har lurat i henne det, i bästa välmening, så det går nog bra. Tandtroll brukar hålla sig borta vid speciella tillfällen. Och speciella kriser. Och när mamma är för trött för att bråka om tandtroll.

Här görs inga Bloglovin byten

Majoriteten av mina regelbundna läsare har inte bloggar själva. Verkar det som i alla fall, för bloggare brukar förr eller senare lämna någon kommentar och det gör nästan ingen av er som kommer tillbaka dag efter dag. Så därför vet säkert de flesta av er inte vad bloglovin är. Men jag kan berätta.

Det är som ett sorts blogg-google liksom. Man lägger till de bloggar man vill följa i en lista och sedan kan man välja mellan att få ett email när de bloggar man följer uppdateras eller så loggar man in och kan se vilka av de bloggar man följer som uppdaterats nyligen. Man får också ett kort intro som gör att man kan hoppa över att gå in och läsa de inlägg som man inte är intresserad av.

Det är faktiskt jättebra – man riskerar inte att missa något av Monstermallas eller Fredrik Backmans briljanta inlägg, medan man kan följa halvintressanta bloggar och välja att läsa bara de inlägg som man själv vill. Det hjälper också en att skippa inläggen där bloggaren självviktig berättar för läsaren hur de ska förbättra sina liv genom att följa deras tips om livsstil, matvanor, värderingar och sponsrade inlägg. Denna länk är helt o-sponsrad förresten för det är min butik.

Bloglovin är också lite av ett ”community”. Enligt Bloglovin själva så är 85% av användarna tjejer, snittåldern är 22 år och 67% av dem har en egen blogg. Själv tickar jag två av tre… Om man nu inte vill märka ord och kalla mig kvinna eller kärring istället för tjej!

In the community så är det väldigt vanligt att bloggare lämnar meningslösa kommentarer på andra bloggar som säger ”Bloglovin följe? Följ mig och berätta vilket nummer du fick så följer jag dig”. Utpressningsversionen. Eller så köper bloggaren en spotlight annons för 10 kr för 5 minuter som säger ”Följas på bloglovin?”. Lockversionen. Om deras bloggar kraschar av trafikanstormningen efter dessa ’dating-annonser’ eller om de kastar bort sina 10 kr vet jag inte riktigt. Jag testar och rapporterar efter detta inlägg.

Litegrann som samla kompisar på Facebook så att man verkar poppis och slipper umgås med folk på riktigt. När man sen går till bloggen som man ombes följa är den ungefär lika intressant som en tom kakburk. När man kollar hur många följare dessa bloggar har brukar de som är mest aktiva ”följe-jagarna” ha mellan 40-200 följare. Om man då tänker att de för att själva få så många följare har lagt till lika många bloggar som de aldrig går in och läser kan man om man vill vara lite cynisk (och det vill jag ju vara) dra slutsatsen att ingen läser dessa bloggar utan bara följer för följandes skull. Ett betydelselöst number game alltså.

Så bara för information – så här går det inte till på min blogg. Här följs det inte för följandets skull.

Om du vill följa mig för att läsa mina meningslösa inlägg tryck gärna på knappen uppe till höger och följ mig på bloglovin. Sen kan du gärna lämna en kommentar på bloggen med din egen bloggadress så kommer jag in och kollar och om du har en blogg som är rolig eller intressant eller på något annat sätt är följe-värd så följer jag dig. Men bara om din blogg intresserar mig och oavsett om du följer mig eller inte! Jag ko-handlar inte om läsare som sedan ändå inte läser.

Uppe till höger. Det här är väl inte höger?!

Och till er som googlar er hit – ’Victoria Mårtensson blogg’ stavas med c, inte med k. Mycket viktigt. Vill också påpeka att jag inte är döpt efter Kronprinsessan, hon är fyra år yngre än mig. Jag är döpt efter Victoria i The High Chaparall (inte Filip och Fredriks version, de tillhör min egen generation, utan Western versionen som gick 67-71. Nittonhundra alltså).

Maken och modetrender

Är i Malmö och hittade detta i en annonstidning för butiker i Malmö. Ska spara och ta hem till maken, för jag tror att det kommer att roa honom.

Han har mycket bestämda åsikter när det gäller kläder, men det är helt omöjligt att lista ut vad reglerna för vad som är acceptabelt och oacceptabelt enligt hans kriterier. Jag har helt gett upp att köpa någon form av kläder i present till honom för det blir aldrig rätt. Men litegrann har jag i alla fall lärt mig.

Ett klädmärke som kallas för “livsstilsmärke” skulle han aldrig ha på sig. Om han läste en mode-artikel (vilket i och för sig inte skulle hända, men ni fattar vad jag menar va) där de kallade ett klädmärke som han hade i garderoben för “livsstilsmärke” skulle han förmodligen bränna alla de kläderna på bål. Nu är det ju inget problem att Ralph Lauren och Gant kallas för livsstilsmärken i denna artikel för några sådan har han inte i garderoben. För dålig kvalitet i förhållande till priset tydligen.

Jag har också lärt mig att “från topp till tå” och “fräcka inslag” också är sånt som han helt skulle avskriva med någon nedlåtande kommentar. Men som sagt var har jag slutat försöka köpa kläder till honom eftersom jag bara lyckats lista ut vad som är “helt fel”. Vad som är rätt verkar inte gå att lista ut. Kokböcker är en mycket bättre present – han blir glad över dem och jag slipper laga mat.

Det blev inte MVG i uppförande

Det där trerätterskalaset vi skulle på ni vet?

Det blev ingen sorti under jubel och applåder över vårt väluppfostrade  barn… Till kaffet blev det en “bry dig inte om att hon skriker, tryck ner henne i barnvagnen så går jag ut med henne tills hon sover”.

Redan under första talet var gumman helt okoncentrerad och pratade på för sig själv. För att hon inte skulle störa hissade maken upp henne på axlarna där hon brukar sitta ganska nöjt och bara betrakta saker och ting. Men inte idag. Från andra ändan av bordet kunde jag se hur hon hängde ner från hans axel och höra hur hon sa “upp och ner” (som i “jag hänger upp och ner”). Några minuter senare försökte hon avbryta talet genom att bre ut armarna och högt och ljudligt utbrista “allihopa samling”. Måste vara en dagis-grej!

Till varmrätten var det min tur att ta över ansvaret. Så varmrätten blev en kallrätt för mig. Och mutorna kom fram. Bordsskicket lös dock med sin frånvaro.

Till kaffet var hon så trött att ögonen gick i kors eftersom hon just idag bestämde sig för att hoppa över tuppluren tidigare på dagen. Så då kom tårarna och det var då jag tog barnvagnen och sprang. På det stora hela tyckte jag att det gick ganska bra, förutom på-annonseringen om samling tror jag att vi lyckades hålla kaoset ganska lokalt till endera ändan av bordet.

Förlossningsrädsla – Vad är du så rädd för? – Gästbloggare Emelie

Emelie som är 22 år har en blogg där hon skriver om sin graviditet, sina försök att slå sig fram i mediabranschen och om sitt media-projekt för unga föräldrar. Hennes gästinlägg handlar om hennes förlossningsrädsla som har överskuggat lyckan under stora delar av hennes graviditet.

Nu ska jag skriva ett väldigt ärligt inlägg. I skrivandets stund är jag gravid i vecka 35 och jag har en otrolig förlossningsrädsla.

Jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt den 3 oktober 2011, jag var då i vecka 5. Och allt jag gjorde var att gråta och ha panik. Det var inte det att jag inte ville ha barnet eller så. Jag var så fruktansvärt rädd! Jag som brukade drömma mardrömmar om förlossningar innan jag ens var gravid, innan det ens var på tänkt! Och nu satt jag här med min partner framför mig och ett test som visade plus!

Tankarna for genom huvudet på mig, alltid kring förlossningen. Det är för mig otänkbart att ett barn ska komma ut ur mitt underliv. Något som är 3 gånger större än utgångshålet. Inte logiskt. Någonstans. Jag kände mig väldigt deprimerad och ledsen för att jag inte kunde känna mig lika glad och överlycklig som alla andra gravida verkade känna sig! Andra gravida verkade sväva som på rosa moln och var jätte glada och lyckliga, detta var de bästa som hänt i deras liv. Jag tyckte det kändes som att graviditetens 40 veckor kändes som gröna milen, varje vecka kom jag ett steg närmare döden.

Jag var deprimerad, panikslagen, rädd, orolig och grät för det mesta fram till graviditets vecka 21. Då fick jag äntligen komma på mitt första möte hos Auroramottagningen, efter att ha skrivit ett brev till min barnmorska som då förstod mig på allvar och fixade en tid åt mig tidigare! Där jag bor blir man inte kallad till auroramottagningen förs tidigast vecka 28 annars. Men jag stod inte ut med att må som jag gjorde längre än fram till vecka 21.

Under mitt första möte fick jag frågan “Vad är du så rädd för?” Jaa, vad är jag så rädd för?

Jag är rädd för sista fasen, när ungen ska ut ur mig. Jag är rädd för smärtan, att spricka, att inte kunna hantera situationen, att få panik. Jag är rädd för bedövningen, är livrädd för nålar och med min rädsla så är inte en förlossning med hjälp av andning, avslappning och lustgas ett alternativ.

Sen tycker jag det känns obehagligt allt i sig, att dom ska undersöka mig vaginalt. Inte ens min karl får stoppa in fingrar i mig för det känns bara obehagligt pga dåliga erfarenheter från mina yngre tonår.

Både barnmorskan och aurora intalade mig hela tiden att jag kommer att mogna med tiden som graviditeten fortskrider. I helvete heller tänkte jag. Men nu så här med facit i hand så har samtalen faktiskt hjälpt! Och så får jag väl erkänna att jag kanske faktiskt har mognat med tiden.

Nu känns en vaginal förlossning inte lika svart och skrämmande som den gjorde i början. Jag har blivit mycket mer nyfiken på en vanlig förlossning än ett kejsarsnitt! Visst det känns fortfarande läskigt men jag är nyfiken på det som sagt! Nu känns det mer som en grej som jag skulle vilja klara av!

Den 7 maj har jag fått en tid till en överläkare. Då ska det diskuteras om det blir snitt eller vad jag har för krav för att våga testa vaginalt. Just nu har jag ingen aning om vad jag själv vill eller vågar!
Det enda jag vet är att det ska bli spännande att se hur långt jag kan gå!”

Läs mer om Emelies graviditet och förlossningsrädsla på hennes blogg.

Skansen

Som norrlänning blir man sisådär impad av renarna och älgarna, det har vi ju i trädgården hemma. Påfåglarna och aporna var dock kul och spännande.

Angående någonting helt annat så finns det en bra sak med att bo på landet. Det kommer inte inte dit så många turistande lantisar som står mitt i ingången till tunnelbanan och läser kartan och diskuterar hur man köper biljett.

Inte mitt fel

Är i Stockholm. Gumman var inte stilla en sekund på flyget, eller på Arlanda Express, eller på tunnelbanan. Flygresan på 1 tim och 10 min platsar bland de värst i mitt liv. När jag informerade maken om min utvärdering av resan frågade han om jag menade tillsammans med stumpan. Men jag menar all time ranking. Jag även flugit på budgetbiljetternas budgetbiljett till Australien med 7 stopp och 7 kycklingmåltider och en tysk icke-vinnare av The biggest loser i sätet bredvid halva vägen. Det är neck-and-neck mellan de två flygresorna.

Telefonsamtal tio minuter innan vi skulle lämna hemmet idag.

Jag (stressat): Har du fattat något beslut angående vilken barnvagn vi ska ta? Valet stod mellan fancy lättmanövrerad Icandy cityvagn från London som dottern eventuellt är lite för stor för nu, Emmaljunga med traktorhjul från Blocket eller 200 kronors sulky-vagn.

Maken: Nä, jag hade tänkt diskutera det med dig.

Jag: Välj du. Sen skyller jag på dig om det blir fel.

Vi har med traktor-vagnen. Den satt inte ihop som den skulle när vi hämtade ut bagaget. Jag gick på dass medan maken fixade det hela.

One down, one to go

Den svenska deklarationen är klar. I övriga upplysningar skrev jag “will not enter into correspondence”. SKV har dock säkert någon specialist på hemflyttande svenskar som kommer att ignorera det. De har säkert någon kvot att fylla över hur många papper de måste vända för att få gå hem tidigare på fredagar.

Inte tränad för Nobelprismiddagar

Vi ska på släktkalas i Storstan på tisdag. Svärmors make fyller år. Min svärmors tillställningar är alltid hela kittet – fördrink, trerätters, kaffe. Inga snabbmiddagar alltså. Helt enkelt mycket trevligt. Om man är vuxen alltså. Men det gäller att kunna sina bestick och glas. Vilket som skall användas när alltså. Och om man skall titta på personen till höger eller vänster först när det skålas.

Nu är det så att JAG kan uppföra mig när nöden kräver. Ibland får jag bluffa mig fram. Det där med skålandet kan jag bara inte komma ihåg från gång till gång åt vilket håll man börjar, så jag tittar snabbt fram och tillbaka flera gånger och hoppas att jag ska träffa rätt just när min bordsgranne på respektive sida tittar på mig.

Men sedan dottern lades till i bjudningsekvationen har det här blivit lite svettigt för mig. Hon är nämligen inte Nobelprismiddags-tränad. Hon är inte ens trerätters-tränad. Mormor (min mamma alltså) har gjort en del tappra försöka att hävda att maten skall i munnen och det blir bäst om man matar. Jag kör lite mer den stilen att hon måste få öva själv om hon någonsin ska lära sig. Jag gör lite större portion än nödvändigt och sen är jag ganska nöjd om drygt hälften av maten hamnar i munnen och resten används till kreativt skapande. Bordskick är helt enkelt inte överst på priolistan för mig, och även när jag gör försök att introducera grundkursen så är gullefjunet inte särskilt lyhörd och samarbetsvillig.

Senaste gången vi var hemma hos svärmor/farmor hade hon dukat så här till Lillstrumpan;

Alla som har barn ser ju direkt hur mycket som kan gå fel här. För er andra kan jag berätta. Öronen på skålen ger ett extra bra grepp när man skall ta tag i den och banka den upp och ner i bordet. Här finns det dessutom ett porslinsfat mellan skålen och bordet. Bordet är av glas. Gaffeln (som vid fototillfället troligen redan låg på golvet) och kniven är bredare och tyngre nedtill vilket ökar möjligheterna all krossa porslinet när man hackar besticken i tallriken med den ändan. Öronen på skålen ger också nya outforskade möjligheter att använda skålen som en “slunga” så att man kan kasta iväg maten till andra sidan rummet istället för bara rakt ner på golvet.

Den här gången är kalaset dessutom på restaurang. Tänk vita linnedukar, massor med porslin, glas, vattenkaraffer och vinflaskor som man ska sitta och försöka rädda ifrån att teleskoparmarna ska få tag på dem. Samtidigt som man ska konversera med alla vid bordet.

Just konversera är något som charmtrollet gör mycket av just nu. Fast inte enligt middagsbjudnings-ettiketten att även lyssna på andra och vänta på sin tur innan man pratar. Det är mer monolog, hon har tom lärt sig säga “sluta prata” om hon tycker att någon annan tar för mycket utrymme. Jag ser framför mig hur hon tar över helt och hållet så att ingen annan i det 17 personer stora sällskapet får en syl i vädret.

Jag har tänkt ut en plan för att rädda dagen. Jag ska låna morfars “platta” så att hon kan sitta och lägga pussel och peka i Pippi-boken. Kanske lite godis i handväskan också som jag kan muta med. Håll tummarna för mig att det funkar så att vi kan lämna tillställningen under glada utrop om vilket väluppfostrat och snällt barn vi har. Istället för att måsta smussla ut henne mitt under huvudrätten medan släkten låtsas som att de inte märker att vi försvinner och drar en suck av lättnad.

Har ni sett

att bodysarna från JoJo ligger i butiken nu? Här hittar ni tex denna med ankor på.

Vi hade hoppats på sovmorgon idag eftersom dottern fortfarande låg i sängen och sjöng Björnen sover vid halv tio igår. Men hon har inte riktigt förstått reglerna ännu. Vaken länge, sova länge. Brås hon på mig lär hon sig snart, sova på morgonen var min specialdistans innan dottern tränade om mig.

Viktiga nyheter

Jag har inte hunnit läsa en tidning på hela veckan, men nu har jag skummat Aftonbladet på nätet och känner mig trygg att jag har fått veta det viktigaste. Madeleine och Philips respektive får inte komma på Estelles dop, läsarna säger att Schenkenberg åker ut i Lets Dance och en kvinna i Mexiko är gravid med nio barn.

Dom kan ju inte bli större än kattungar. Om de överhuvud taget överlever. Så grymt oansvarigt att stoppa tillbaka nio (eller troligen fler) ägg vid IVF dessutom. Men det är ett blogginlägg för en annan dag, inte fredag kväll när det snart är läggdax.

Fler barn? Inte just nu i alla fall, jag fick mens i morse

När jag just hade startat butiken fick jag ett tips om ett ledigt jobb i Luleå. Eftersom jag inte hade någon aning om hur butiken skulle funka sökte jag och tänkte att om jag skulle råka få det fick butiken lov att bli ett kvällsprojekt.

Jag var som klippt och skuren för jobbet, om jag hade fått det skulle jag ha löst ALLA deras ekonomi och administrationsproblem (och de hade ett gäng…).

Det var två personer från företaget X som intervjuade – den Stockholmsbaserade ekonomiansvarige och Försäljningchefen som var en Lulehasafot. Den förstnämnde var lite äldre och den senare var i min ålder. Ekonomichefen skötte mesta delen av intervjun men på slutet skulle Lulebon också va me och fråga litegrann.

Då förpassades helt plötsligt intervjun till 1950-talet. Eller nått årtionde som är omodernt i alla fall. För då frågade han hur många barn jag hade, och när jag svarade ett frågade han hur många till jag tänkte skaffa! Jag trodde att man inte fick ställa sådana frågor, men det får man tydligen så länge man inte ”diskriminerar”. Men tror ni att han ställde den frågan till de manliga kandidaterna? Knappast!

Bilden lånad av www.icabokforlag.se

Jag blev i alla fall så paff att jag bara fick fram något långrandigt om att vi inte hade bestämt om vi skulle ha fler barn eller ej. Sen satt jag resten av intervjun och förbannade mig själv över att jag inte gav ett bättre svar. Bättre som i dräpande alltså.

Jag fick förresten inte jobbet. Jag var ”god tvåa efter en person med mer databakgrund än mig som hade lägre lönekrav”. Det är låga odds på att den billiga killen var just en kille som ingen bryr sig om hur många fler barn han tänker skaffa. Hoppas att han är en jämlik snubbe som tar ut hälften av föräldraledigheten för alla sina nuvarande och framtida barn!

Nu kommer ni säkert att säga att jag borde stämma dem, men det är ingen vits för man vinner ändå aldrig sånt. Men eftersom det fortfarande på 2000-talet finns män på arbetsmarknaden som ställer denna fråga utan att få sparken av sina egna chefer ska jag hjälpa er på traven så att ni har ett bättre svar än mig i skjortärmen om ni råkar ut för frågan ”hur många fler barn har du tänkt skaffa?”.

  • ”Hur många fler barn har DU tänkt skaffa och hur är det relevant för ditt jobb?”
  • ”Inte just nu i alla fall, jag fick mens i morse.” (Tack Carina O för tipset). Detta behöver inte vara sant, han lär knappast be dig bevisa det.
  • ”Jag kan inte få fler barn, de tog bort min livmoder vid det akuta kejsarsnittet förra gången.” Bonuseffekt om du kan klämma fram några tårar också. Detta behöver inte heller vara sant, om du skulle råka bli gravid sex månader senare kan du bara säga att du måste ha missförstått vilken kroppsdel det var de plockade bort när de sa att de tagit bort moderkakan.
  • ”Får jag jobbet om jag adopterar bort de barn jag redan har?”
  • ”Jag ska ha 4 barn till. Om jag får jobbet kan jag jobba i nio månader, sen är jag inte tillgänglig igen förrän 2019.” Detta alternativ är bara lämpligt om du bestämt dig för att du inte längre vill ha jobbet eftersom denna fråga ställts.

Fler tips for the sisters mottages tacksamt.

Nu ska jag boka tid för klippning. Min frissa har ett sånt där jättebra system att man bokar tid på nätet på deras hemsida så att man slipper ringa dem. Kanonsmidigt!

Kom och hälsa på inne på Sparbanken på Tjejkväll

Tjejkvällen i Piteå startar om 2 timmar. Jag borde ha en plan och jag borde vara organiserad, men det har jag inte och det är jag inte. Men jag har fina påsar så då måste ju allt ordna sig.

I vanliga fall kan man ju inte köpa barnkläder på Sparbanken så det finns ju en risk att folk bara går förbi och missar oss. Därför behöver jag hjälp. Om någon dyker upp kl 6 och handlar nått så får ni en sån här tjusig påse. Eller om någon som inte har barn bara kommer förbi och lånar en påse med nått i. Sen går ni upp och ner för Storgatan och svänger med påsen. Då kommer alla att undra “vart har hon fått den där fina påsen ifrån, i den måste det ju ligga något supersnyggt” och sen kommer de att leta reda på Kidkit inne på banken.

Om ni ser någon med barnvagn eller barn under 5 kan ni gärna svänga till lite extra med påsen så att ni råkar slå till personen i huvudet med påsen så att ni får möjlighet att säga “oj förlåt, det var inte meningen att slå till er med den här fina påsen som jag fick hos Kidkit inne på Sparbanken”. Deal anyone?

Morsan är utskriven förresten, så hon kommer också – kom och hälsa på mamma. Det var ingen stroke har de kommit fram till utan “bara” en tia. Läkaren säger att hon mår bra nu. Vad vet han om det kan man ju undra. Man skulle kunna tro att han inte läst hennes journal.

Cash is King förresten, eftersom jag vanligtvis bara säljer via webbutiken så har jag ingen kortläsare för tillfällen som ikväll.

 

Var e cykeln?

Jag lär mig nya saker om bloggeriet hela tiden, nu när jag snart har varit aktiv bloggare i en hel månad. Jag trodde att det funkade så att om man länkade till en cykel hos Crescent så dök nämnda cykel upp hemma på posten nästa dag. Det verkar inte vara så för än har det inte kommit nån cykel. Men vi har ju lantbrevbäring här i Jävre och cykeln är ju ganska stor så den kanske kommer imorgon.

Eller så är det ert fel för att ni inte klickade på länken – här kommer den igen, klicka nu här.

Hur gör man när man tränger sig i en telefonkö?

Deklarationerna rör på sig. Den svenska blanketten har flyttat från höger hörn av skrivbordet till det vänstra hörnet. Den engelska blanketten ligger stilla. Den svenska är nämligen prioriterad. Den preliminära uträkningen jag fick från Skatteverket säger att jag ska få tillbaka 1055 kr. Fast det är säkert bara ett lock-erbjudande. När jag är klar ska de säkert ha pengar av mig istället.

Jag har även ringt till Skatteverket och frågat om jag verkligen måste fylla i bilaga X, Y och Z när jag inte startade företaget förrän November och ska ha förlängt räkenskapsår första året. Det behöver jag inte om ni undrar så nu är jag glad som en lärka.

Först avancerade jag från 89 till min tur i telefonkö ett och när jag kom fram blev jag kopplad till telefonkön två. Kom in på plats 20. Några minuter senare var jag helt plötsligt på plats 23! Hur gick det till? Vem trängde sig och hur tränger man sig i en telefonkö?!

Oavlönat arbete erbjudes!

Hörni jag ligger efter med att lägga upp de nya kläderna från JoJo i butiken. Har spenderat halva natten på akuten igen, och därmed sovit ikapp på förmiddagen. Inte med en icke-sjukdom denna gången. Mamma som har haft en stroke tidigare och skall göra en ablation i början av maj hade kraftigt förmaksflimmer och vänster arm började domna bort. Nu för tiden lyssnar jag inte på nonsens om att “det kanske går över snart” från varken henne eller maken.

Hon är nu inlagd för observation och tester. Så min gratisarbetande assistent för morgondagens Tjejkväll är alltså sjukskriven så om det är någon som känner för att hoppa in är det bara att höra av er! Intresse för barnkläder meriterande. 10 minuters produktubildning erbjudes.

Så ni får hålla till godo med fler bilder medan jag jobbar ikapp. Body 3 pack från JoJo som finns i storlekarna 0-12 månader. Ni hittar dem här senare idag.