Paus för ett allvarligt meddelande för en gångs skull

Vi lägger den här bloggens normala flams åt sidan en stund. Häng med ändå så är ni snälla.

Ni som har följt med från början på den här bloggen kommer ihåg att jag för några månader sen berättade om Sophie som fick bröstcancer när hennes son bara var några månader gammal. Hon förlorade kampen mot cancern i fredags, 27 år gammal. Hon efterlämnar sin son Julian som inte ens fyllt två ännu och maken Rasmus som hon gifte sig med bara en månad innan hon gick bort.

Sophie hade en blogg där hon skrev om sin cancer, men sedan mitten av april var hon för sjuk för att kunna uppdatera den. Hennes läsare har kunde följa hennes sista tid på hennes svägerska Daniellas blogg. Sedan Sophies bortgång bloggar Rasmus om sin och Julians vardag på hennes gamla blogg.

Som jag berättade i mitt förra inlägg har Danni startat en insamling i Sophies namn hos Cancerfonden. Ni hittar insamlingen här. Insamlingens mål är 50000 kr och i skrivande stund har drygt 25000 kr samlats in.

När maken diagnostiserades med cancer var jag gravid i vecka 33. Diagnosen var en chock för oss alla, men för mig kretsade tankarna mest kring rädslan för risken att vår dotter skulle växa upp utan sin pappa eller att maken aldrig skulle få lära känna vår fantastiska dotter. Naturligtvis var jag rädd och ledsen för min egen skull också, att bli ensam, att förlora den person jag har planerat att spendera resten av sitt liv med. Man blir ju förbannad när någon eller något kommer och försöker ändra på ens planer utan att fråga. Men jag själv var sekundär till rädslan och sorgen över vad maken och dottern riskerade att förlora. Det jag var allra mest rädd för när maken blev sjuk är nu verklighet för Rasmus och Julian, de måste leva resten av sitt liv utan Sophie.

Cancer kommer att drabba dig också. En av tre svenskar kommer att få cancer förr eller senare. Tycker du att det låter som rätt ok odds? 67% chans att inte drabbas. Då har du fel, för i princip 100% av oss drabbas av cancer. Någon av dina nära och kära kommer att tillhöra de där 33 procenten. Nu är oddsen inte så goda längre, eller hur?

Nu återvänder vi till den här bloggens normala protokoll. Det betyder inte att du ska gå och kolla på tv nu, jag är inte klar än, det betyder bara att jag ska förklara litegrann i klartext för dem som inte fattat the message ännu. Trodde du att jag sitter och skriver detta bara för att du ska ha något att läsa? Så är det faktiskt inte – inte idag i alla fall – det är meningen att du ska klicka på länken och donera till cancerforskningen.

Jaha, du MISSADE länken?! Jag hjälper till, här kommer den igen klicka här. Du kan donera genom att skicka ett SMS. Sånna skickar du väl säker femtio gånger om dagen så du hinner kanske med ett till va? Om någon annan cancer än bröstcancer ligger dig “närmare om hjärtat” hittar du en rad olika sätt att hjälpa cancerforskningen på Cancerfondens hemsida.

Är det så att du är dig själv närmast och det här känns inte så viktigt för dig just nu? Det är ju så att du donerar ju egentligen inte till Sophie eller hennes familj, du donerar ju till dig själv och dina närmaste, du kommer också att drabbas förr eller senare.

Du hinner inte just nu? Nähä, ska du kolla på friidrotten? När ska du göra det då? Imorgon? Eller om 10-20 år när du själv drabbas av cancer? Då kan jag berätta att då är det försent. Om du vill hjälpa dig själv när du, eller någon i din närhet, blir sjuk senare i livet så är det idag du ska donera. När du blir sjuk är det forskning som hände för 10, 20, 30 år sen som kommer att hjälpa dig. Så det gäller att ligga steget före om du ska ha någon nytta av din egen donation.

Every little helps, så om du inte har flera hundra eller tusen att ge så är 50 kr himla bra också om många donerar. Matte ni vet.

Åsså avslutar vi med länkarna igen – Sophies insamling och andra sätt att hjälpa Cancerforskningen.

Vinn gratis äktenskapsrådgivning

Idag slutar ju tävlingen som pågår just nu. Ni gillar ju att tävla, det har jag märkt. Så jag borde ju starta en ny Kidkit-tävling. Men jag har lite idétorka, jag vill nämligen ha roliga och annorlunda tävlingar och idag står det stilla på den fronten.

Men vi kör en annan sorts tävling, vi promotar MIG och den här bloggen. Ja vad kul! För mig i alla fall. Här hade jag tänkt lägga upp ett vackert foto på mig, men vi kör ett på min gamla katt som bor kvar i London istället. För hon är döpt efter mitt alter ego och heter Inga from Sweden. Men katten lystrar bara till ‘Kisse’ och mitt alter ego har jag fått förtrycka sedan jag blev en ansvarstagande moder.

Så här tävlar man.

Välj ett inlägg här på bloggen, vilket som helst och dela det på Facebook. Jag har ju ingen dela-knapp utan bara gilla-knappar, för när gilla-knappen äntligen satt på plats så hade jag nästan hjärnblödning så då fick det räcka. Så ni måste tyvärr anstränga er litegrann och kopiera url:en och klistra in den i statusfältet på Facebook. Sen skriver ni en rad i statusfältet och berättar för era vänner varför den här bloggen är så fantastisk och varför de borde läsa den. Ni måste dela länken ‘public’ (eller vad det alternativet nu heter om man har FB inställt på svenska) annars kan jag inte läsa vad ni har skrivit för fin rekommendation för att bedöma om ni är en värdig vinnare. Sen berättar ni för mig att ni har tipsat era vänner och alla dem som ni inte tordes säga nej till deras vän-förfrågan på FB.

Eller så tipsar ni på er egen blogg.

Bästa rekommendationen vinner. Hur många av era vänner som verkligen kommer hit och läser tas ej med i bedömningen eftersom det ju inte är ert fel om era kompisar ingenting fattar. Rekommendationer som “ni måste läsa vad det här puckot skriver” har också chans att vinna. Saker som “jättefin blogg av en jättefin medelålders tjej” bubblar inte ens. Nått mittemellan duger dock, ni får tänka till själva. Det är liksom det som själva tävlingen går ut på.

Vad vinner man då? Ja om jag inte ska ge bort barnkläder så har jag ju inte så mycket annat att erbjuda. Jag har i och för sig 186 glaskulor, men dom behöver jag själv. Men jag har ju förstås min expertis som jag kan dela med mig av.

Vinnaren får alltså 40 minuter gratis äktenskapsrådgivning från självlärd expert. Även lämpligt för lyckliga äktenskap, saker och ting kan alltid bli bättre. Lockar inte det kan jag erbjuda 35 minuter “grundläggande förhandlingsteknik inom äktenskapet” för att maximera chanserna att få sin vilja fram med de viktiga sakerna genom att ge med sig när det gäller mindre viktiga saker. Man kan tex förhandla till sig en ny vardagsrumssoffa genom att låta maken hänga upp sitt 20 år gamla foto från lumpen på toaletten (eller vice versa om du är man).

Tävlingen avslutas när jag har fått 186 rekommendationer.

Om den här tävlingen och priset inte tilltalar er får ni titta tillbaka om några dagar, då har jag kanske hittat på en ny Kidkit-tävling.

Spela roll liksom

Maken: Är de här byxorna löjligt korta eller bara korta?

Jag: De är löjligt korta.

Maken: De känns faktiskt löjligt korta.

Jag: Har det någon betydelse då? Din halmhatt är ju också löjlig och den springer du ju omkring i på offentliga platser.

Maken: Det är faktiskt skillnad på löjligt och löjligt.

En obskyr utmärkelse

I Piteå har vi en festival som heter Piteå Dansar och Ler. I folkmun även känt som Piteå super och spyr. Den händer en gång om år i juli. En gång om år i augusti rapporterar Piteåtidningen att festivalen gick med förlust och att det kanske inte blir någon festival nästa år. Några gånger om år rapporteras det att PDOLs framtid är osäker och en gång om år kommer beskedet att det blir en festival i år med. Jag fattar inte riktigt vad de håller på med, har de ingen budget och hur många år måste de öva innan de sätter den? De borde leja in mig, jag är grymt bra på att räkna pengar.

Under PDOL delas det ut fina utmärkelser till ‘Årets Pitebo’, ‘Årets utflyttade Pitebo’ och ‘Årets mentala Pitebo’. De två förstnämnda är priser som mottagaren förmodligen uppskattar eftersom de är Pitebor. En gång Pitebo, alltid Pitebo och patriot. Det sista priset däremot gissar jag oftast är det mest obskyra pris mottagaren någonsin har fått. De brukar inte komma och hämta priset personligen, de brukar skicka ett meddelande och tacka.

Tidigare mottagare av ‘Årets mentala Pitebo’ har ofta varit någon som håller på med fred (ett motvindsyrke) eller välgörenhet – Moder Theresa, Nelson Mandela, Kofi Annan, Gorbatjov, Carl Bildt (i sin egenskap som fredsmäklare, de borgerliga brukar inte få så många röster här i Piteå) och Al Gore. Eller så är de framgångsrika svenska idrottsmän/kvinnor – Brolin, Sörenstam, Kalla och Curre Lindström har alla förärats detta fina pris. Astrid Lindgren tillhör också de mentala Piteborna.

I år då. Idag presenteras de nominerade kandidaterna i tidningen. Pitebon och den utflyttade Pitebon kan vi hoppa över, det är ointressant. Men nomineringarna till den mentala Pitebon måste vi titta vidare på.

Kandidaterna är; Jan Eliasson (vice generalsekreterare i FN), Karl Petersen (Kommunalråd i Luleå), Jennifer Nobis  (amerikansk fotbollspelare i Piteå IF). Sist men inte minst Maria Montazami (svensk Hollywoodfru).

Luleå fick ju Facebooks serverhallar. Nu vill ju Piteå också scoopa hem ett storföretag. Jag tror att det finns någon politisk bakgrund till varför Montazami har blivit nominerad. Jag tror att världens största tofstillverkare förhandlar med kommunen om att öppna en tofsfabrik ute vid Haraholmen och den lokalkände bäruppköparen Leif Ögren ska byta bransch och importera thailändska tofsknytare istället för bärplockare.

Så måste det vara.

Är det en snuskdocka?

När vi hämtar vår tidning på morgonen brukar vi också hämta grannens tidning eftersom hon har svårt att gå. Idag när vi lämnade tidningen fick dottern en docka av grannen. Jag tror inte att hon hade köpt dockan nu, det var nog en docka som hennes barn eller barnbarn har lekt med tidigare. Så här ser dockan ut.

Också en närbild på dockans ansikte.

Tänker ni samma sak som jag gjorde när jag såg dockan när ni ser den här bilden? Mormor (min mamma alltså) gjorde i alla fall det, för när jag visade den nya dockan för henne frågade hon “är det en snuskdocka?”.

Det finns ju många andra saker man kan fokusera på – dockan har ögonfransar, dockan har fräknar, dockan har papiljotter i håret och så vidare.

Men jag har i alla fall lite svårt att låta bli att undvika att undra vilket ansiktsuttryck tillverkarna tänkte sig att dockans mun skulle förmedla? Är dockan ledsen och gråter? Är den glad och skrattar? Eller hungrig som en fågelunge?

Klubbor och kycklingar är potentiella mordvapen

Vi har varit och klippt gullefjunet professionellt för första gången idag. Det gick över förväntan, hon satt naturligtvis inte stilla, men inget gråt eller protester. Efteråt gav frissan henne en klubba för att hon hade varit så duktig. “Det är väl inte nått hon kan sätta i halsen?” frågade jag. Nej det var det absolut inte.

Nähä, nänä, jaja, okejokejdå. Man vill ju inte vara elaka mamman som får barnet att börja stortjuta så mot mitt bättre vetande konfiskerade jag inte klubban.

Det här är inte DEN klubban, men den är identisk med den frissan delade ut. Den här klubban gick jag och köpte speciellt för illustrera den här historien (och jag tänker äta upp den själv). 2 kr och 50 öre kostar denna mycket olämpliga frisörs-belöning om man köper den på ICA.

Sen gick vi för att fika för att lillan varit så snäll under hela klippningen. Det är en betydligt mer passande belöning för ett barn som inte ens fyllt två. Hela tiden gick jag och höll ett öga på klubbätandet. Just när vi kom fram till kassan på cafét upptäckte jag att gullefjunet under ett obevakat ögonblick lyckats bita klubbjäveln i två perfekt kvävningsrisk-stora bitar. Naturligtvis vägrade ungen öppna munnen och spotta ut dem och jag vågade inte vålda ut dem heller av rädsla att jag skulle råka putta ner dem i halsen på henne istället. Så innan hon hade knaprat ner klubbitarna till ofarliga småbitar hade jag nästan fått hjärtinfarkt.

I stressen av hela det här klubb-traumat såg jag mig inte för och råkade plocka en panini med kyckling på. Kyckling är som bekant ett livsfarligt livsmedel. Jag äter aldrig kyckling på ställen där jag inte kan övervaka att tillagningen sköts ordentligt eller där jag inte har en personlig inblick i vilken sorts smuts som finns i köket. Det vill säga att jag aldrig äter kyckling någon annanstans än hemma, och knappt där heller.

Om det inte kommer några fler inlägg här på bloggen så beror det på att jag har dött i en kyckling-relaterad sjukdom.

Vi ser inte samma saker jag och maken

Maken är väldigt intresserad av historia. Med resultat att jag har besökt ett antal historiska platser. Jag tycker också att det är kul med utflykter. Vissa historiska platser kan jag ta till mig mer än andra. Här kommer några som jag kanske inte var lika exalterad som maken över.

Det här är Merville Gun Battery i Normandie. Eller något av de andra Gun Batterys som vi såg. Här ser jag en taskig väg, två åkrar och fyra bunkrar. Maken ser hela slaget om Merville utspela sig när han står och tittar på detta.

Detta är på Sardinien. Jag kommer inte ens ihåg vad detta var, jag tror att vi bara råkade stöta på det på vägen. Jag ser en cirkelformad mur med en öppning i. Maken ser ett helt hus, och hela byn runtomkring.

Fortfarande på Sardinien och det här är en bro som är fantastisk på något sätt enligt maken, förmodligen för att den är gammal. Jag ser dock bara en trasig bro.

Här är vi i en park i sydvästra London och tittar på ett monument över Magna Charta som anses vara grunden till Englands parlament (Magna Charta alltså, inte den här trappen med tak över). När vi stod och kollade på detta minns jag att jag frös och undrade vart närmsta pub fanns. Också undrade jag varför monumentet stod just där, men det frågade jag aldrig maken för om jag hade gjort det skulle han ha berättat det för mig och det skulle ha försenat pubbesöket.

Här är vi på Högberget här i Jävre och tittar på en grav från Bronsåldern. Jag ser en hög med stenbumlingar men maken ser förmodligen hela begravningsceremonin utspela sig framför sina ögon.

När vi är på historiska utflykter och museum brukar jag gilla presentshoppen på slutet bäst. När lillan blir större och vi ska göra sådana här familjeutflykter tillsammans tror ni då att hon kommer att tycka att jag är en cool morsa som gör så här eller kommer hon att tycka att jag är pinsam?

Jag har förresten ingen temavecka i veckan som ni kanske har märkt.

 

En tallrik med glaskulor

Det här är en tallrik med 186 glaskulor på. De ligger inte vanligtvis på en tallrik, jag la dem där för konstens skull.

I vanliga fall bor glaskulorna i den här burken som står förvarad högst upp på bokhyllan.

Det är inte dotterns glaskulor, hon är för liten för att leka med kulor. Hon skulle garanterat stoppa dem i munnen och förmodligen svälja dem och det är jag övertygad om att livsmedelsverket skulle ha synpunkter på. Det är mina glaskulor. De är del av ett hemligt projekt som jag har planerat. Eftersom det är hemligt så berättar jag inte vad projektet är. Det här är ingen cliffhanger, jag kommer inte att berätta vad det hemliga projektet är imorgon heller.

Mest berättar jag att jag har en burk med kulor i för att jag absolut ingenting har att blogga om. Litegrann berättar jag för att ni ska undra varför jag har en burk med kulor i och vad jag har tänkt göra med den.

Ballerinakjolar

Jag har fått ett sånt där fint erbjudande om att köpa/sälja barnkläder. Den här gången är det dessa ballerinakjolar / tutus som finns i typ 20 olika färger och storlekar upp till 12 år.

Själv tycker jag att de är supersöta. Men jag är ändå tveksam. När använder man sådana här? Det är ju inte direkt dagiskläder. Vad säger ni? Skulle folk köpa sånna här? Ni som har barn som kommit upp i åldrarna att de själva har bestämda åsikter om vad de vill ha på sig – trånar de efter ballerinakjolar? De är inte av flugnätsmaterial som de ballerinakjolar som man hittar på H&M så de kommer med en ganska saftig prislapp. Är folk villiga att betala kring 600 kr för dessa kjolar. Vad tror ni? Skulle du? Berätta nu!

Glöm inte att tävla om ett av dessa plagg, tävlingen avslutas torsdag kväll. Ni hittar den här.

Jag har blivit rättad

En vänlig själ har rättat mig. Bloggmingel brukar visst inte vara gratis. Man får visst köpa biljetter till dem, men reklampåsen goodiebagen ingår tydligen i priset.

Bara för att det inte ska låta som att jag är o-populär som inte blir bjuden på bloggmingel borde jag kanske tillägga att jag då och då får inbjudningar att stoppa saker i reklampåsar.

Hittills har jag inte låtit mig frestas. Men man vet aldrig. Om jag tex skulle få en inbjudan att stoppa en reklampryl i goodiebagen för Fordonsbloggarnas mingel så tror jag inte att jag skulle kunna motstå inbjudan.

Ett mingel behöver inte vara ett bloggmingel för att räknas

I bloggvärlden då alltså, där är det populärt med mingel och gratis grejor. Bloggare som har 1000-tals läsare per vecka brukar få inbjudningar till bloggmingel och en del får inbjudningar till pressluncher och frukostar när PR-byråer skall lansera någon ny produkt. Många bloggare är den moderna tidens Alice Timander – om det är gratis så svirar de om till Dagens Outfit och köar upp för att få ett glas champagne och en goodiebag. Att de sedan förväntas göra lite reklam för en disktrasa eller tandblekning är ju bara bonus eftersom de då får möjlighet att ge någonting tillbaka till sina läsare.

Jag får inga inbjudningar till bloggmingel eller pressfrukostar. Men ibland får jag e-mail med erbjudande om att göra make-up tutorials. Jag har ju en lite mer exklusiv läsarkrets. Jag vill gärna intala mig själv att min läsarkrets är exklusiv för att ni som hänger här är intelligentare än den genomsnittlige bloggläsaren. Visst är det så?

Men det gör ingenting att ingen bjuder mig på bloggmingel för nu har jag fått en VIP-inbjudan till något som är mycket bättre än något fjuttigt bloggmingel. Jag har blivit bjuden till Tistel Växter & Interiörs “ny-öppnande” i Norrfjärden. Ja okej då, jag kanske ska bekänna att det inte är den här bloggen som är orsaken till att jag har förärats denna VIP-inbjudan. Jag tror till och med att det är meningen att jag ska ta med mig börsen och shoppa under minglet från mina egna pengar. Det är så att det är min kusin Pernilla som skall ta över Tistel nu i juni.

Men so what. Bara för att det inte är ett bloggmingel där jag får gå omkring bland blogg-kollegor och diskutera sponsormöjligheter, kvaliteten på kvällens goodiebag och vem som skall vinna kvällens blogg-award så är det ju ingenting som säger att jag inte kan göra Tistels VIP-kväll till en blogg-event här på just min blogg. Jag tar med mig kameran och tar mingelfoton från gräsmattan eller trottoarkanten om det inte finns någon röd matta.

Man vet ju aldrig. Pernilla kanske har tänkt köra någon liten prisutdelning under kvällen och tilldela mig Årets Tistel. Ni kan nominera mig nedan i kommentars-fältet så vidarebefordrar jag nomineringarna. Ni kan rösta på mig samtidigt som ni nominerar så blir processen lite effektivare. Den 18 juni går eventet av stapeln så jag hinner säkert bygga upp era förväntningar till max innan dess med fler blogginlägg. Jag har ju redan börjat fundera på vad jag ska ha på mig till exempel.

Bura in dem bara

Det absolut vanligaste kännetecknet för en Facerape är att den är fantasilös och inte ett dugg rolig. Oftast är det någon löjlig form av hyllning till the facerapist. Själv utsätts jag aldrig för facerape eftersom alla i min närmaste omgivning, som skulle kunna tänkas få tag på min dator eller telefon i ett obevakat ögonblick, har en mental ålder över 13 år. Ja inte dottern då förstås, hon skulle i och för sig kunna tänkas statusuppdatera mitt konto med något i stil med “äigjfosjgfdpeogjf”.

Alla mina vänner är dock inte lika lyckligt lottade. I princip varje dag ser man minst en person som blivit facerapad på Fejjan. Idag kan man dock läsa i tidningen att det finns en lösning på problemet – två års fängelse låter som ett lämpligt straff. Borde sätta stopp för otyget tycker jag.

Come on and dance

Har ni haft Euphoria snurrandes på repeat i huvudet idag? Det har inte jag haft. Come on and dance är vad som totalt fastnade i skallen på mig. Jag har hunnit tappa intresset för bidragen redan så ni får ingen recension av dem från mig. Loreens låt som jag egentligen inte tycker är särskilt bra framstod som ett musikaliskt mästerverk i sammanhanget.

Idag är det i alla fall ingen i Aftonbladet eller Expressen som klagar på “grannlands-röstning”. Det låter kanske annorlunda i Ryssland. Där kanske de ser någon sorts konspiration i att Sverige fick 12 poäng av Danmark, Finland, Norge, Island, Estland, Lettland, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike, UK och Irland (och 6 länder till).

Det känns i alla fall inte som att Italien har koll på läget. Snart kommer de säkert och ber om ett ekonomiskt krispaket och då tycker jag faktiskt att det är dax att Fredrik sätter ner foten på någon EU-möte och säger till att det är på tiden att vi gör ett exempel av ett av dessa länder som inte fixar att hålla ordning på sin ekonomi. Italien är ett lämpligt val. Då blir det dessutom billigt att åka dit på semester.

Man skulle också nästa kunna tro att Gina Dirawi och Edward af Sillén lärt sig matte på någon italiensk språkresa. När det var fem länder kvar som skulle rösta ledde Sverige med typ 80 poäng men Gina och Edward kom fram till att “Ryssland måste få väldigt höga poäng och Sverige väldigt låga poäng för att vi ska förlora detta”. 5 gånger 12 blir 60. Så var det i alla fall när jag gick i skolan. Men när nästa land skulle rösta var det någon som dragit gångertabellen i hörsnäckan på dem för då hade de äntligen räknat ut att Sverige redan hade vunnit.

Förutom denna lilla matte-fadäs var dock Gina & Edward kvällens behållning, det är god humor att föreslå att nästa års Eurovision-final skall hållas i Sundsvall.

Grattis på Mors Dag

Maken är inte så bra på att komma ihåg dagar som köpmännen har hittat på, eller födelsedagar eller bröllopsdagar. Han vet om det själv så han var strategisk och friade på min födelsedag så att förlovningsdagen ska vara samma som födelsedagen så att han ska ha en dag mindre att komma ihåg. Med resultatet att han en gång lyckades glömma födelsedagen och förlovningsdagen på en och samma gång. Det är tur att han har en fruga som inte bryr sig om sånt där utan bara blir glad över att få ännu en rolig historia att berätta.

Han är dock bra på att fatta vinkar. Så jag fick sovmorgon idag. Bäst av allt var dock att han lärde gullegumman att säga ‘Grattis på Mors Dag’. Då blev jag himla glad.

Meddelande till maken

om du skulle råka titta in här under kvällen vill jag bara påpeka att det är Mors dag imorgon. Eftersom du har glömt att köpa present eller ett kort (det vet jag för enda gången du varit i stan i veckan var jag också med) så kan jag tipsa om att jag önskar mig en sovmorgon. Och tacos till middag.

Härligt väder för en härlig långpromenad

Idag har det ju varit fantastiskt fint väder, som gjort för en långpromenad. Jag satt på verandan och i sandlådan istället. Också åkte vi till stan och köpte en gunga och en kana.

Jag har dock packat ner påsken i en påse och hängt den på en krok under hatthyllan så det känns som att jag har haft en produktiv dag ändå även utan långpromenaden.

Jag behöver ett tema till nästa vecka. Men eftersom det enda förslaget förra gången jag frågade er var Beach 2012 så frågar jag inte er igen. Jag funderar vidare själv. Jag kanske ska ha en inspirationsvecka och inspirera er varje dag? Eller så kanske jag kör en bakvecka. Eller jag kanske gör något riktigt crazy och har en skönhetsvecka. Jag har ju en dag på mig imorgon också att tänka vidare.

Rör inte min tandborste

I vanliga fall står våra tandborstar så här. Makens till vänster och min till höger.

Men igår hade vi städat och när jag kom för att borsta tänderna stod de så här.

Och min tandborste var blöt och makens var torr. Jag är väldigt känslig när det gäller tandborstar. Jag vill bara att min tandborste skall komma i kontakt med MINA tänder.

Nu ska jag åka och köpa en ny tandborste.

Om en pall med en apa på

När dottern var ca 8 veckor gammal köpte jag en pall med en apa på till henne. Maken och min mamma skrattade och hånade mig och frågade vad jag trodde att hon skulle med en pall till. Det var som att dom inte fattade att hon inte alltid skulle ligga på rygg och jollra. Att hon skulle växa och bli större och att pallen var en investering inför framtiden. Vi skulle ju flytta hem från London och om jag inte köpte ap-pallen då skulle hon aldrig få någon ap-pall. För jag har då aldrig sett någon ap-pall här i Piteå i alla fall.

Mest tror jag att det var så att maken var bitter för att jag övertalade honom att vi skulle sälja hans älskade trasiga skinnsoffa. Vi har fortfarande meningsskiljaktigheter angående om soffan var av riktigt skinn eller av fusk-skinn. Den var av fusk-skinn. Vi kompromissade och han fick behålla den trasiga fåtöljen av fusk-skinn, för den tog mindre plats på flyttlasset, också sålde vi soffan. Jag sålde soffan för dess marknadsvärde som var £10. Vi är inte helt överens om det där marknadsvärdet heller, men det var inte jag utan marknaden som satte det priset. Sen köpte jag en ap-pall till ögonstenen för £12. Jag tror att det är här skon klämmer för maken och att det är förklaringen till varför han alltid haft ett ont öga till pallen.

Att vara förälder var så nytt för oss då. Maken hade inte vant sig ännu vid att nu gör vi uppoffringar för att dottern ska få saker. Ut med soffan och in med pallen alltså.

Pallen har i alla fall kommit till otroligt mycket användning. Dottern sitter på den. Hon ramlar baklänges från den och slår i huvudet. Hon står på den och lämnar handavtryck på balkongdörren. Hon tar ett steg åt sidan när hon står på den och trillar av och slår sig. Hon hämtar den och använder den för att klättra upp och nå saker som hon inte får ha, också drar hon i dem så att de rasar i huvudet på henne. I största allmänhet har pallen gett oss många tillfällen att komma närmare vår dotter när vi fått möjlighet att krama och trösta henne.

Nu skrattar dom inte längre åt pallen. Maken springer dock och gömmer den i skattkammaren hela tiden. Men jag och dottern är ett litet team så vi letar reda på den och tar fram den igen.

SÅ pinsamt!

Såg ni att jag hade särskrivit ordet ‘eftersom’ i inlägget om Euskefeurat? Som nån annan analfabet. Såg ni det? Jag vet minst två personer som måste ha sett det. Och inget sa ni. Det är ingen idé att ni går och kollar nu, jag har fixat till det fattar ni väl.

Rättstavningen här på bloggen föreslår förresten att jag ska särskriva särskrivit. Hur ska dagens ungdom kunna lära sig skriva ordentligt om de inte kan lita på rättstavningsprogrammen?