Author: Vic

Kycklingsallad med skinka

Igår var det nationaldagen. Dagen till ära lagade jag mat. Jag hade tänkt att jag faktiskt skulle dela med mig av receptet.

Kycklingsallad med skinka lagade jag.

Först sköljde jag tomater, gurka och isbergssallad. Sen hackade jag dem. Allra, allra först kokade jag ägg. Sen skar jag rökt skinka. Piteortens rökta patronskinka. Om din lokala butik inte har Piteortens tycker jag att du ska be dem ta hem det. Om de säger nej, be att få prata med butikschefen. Om de fortfarande säger nej, skriv till huvudkontoret. Om det fortfarande inte hjälper kanske du kan emaila Piteortens och kolla om de säljer på postorder. Annars får det väl lov att duga med någon annan rökt skinka. Men skyll inte på mig om salladen inte blir lika god som min i så fall. Jag glömde att fota varje steg, ni får improvisera sköljningen och hackningen.

Sedan blandade jag alla hackade saker och öppnade en burk majs och hällde i. Därefter skalade och skar jag äggen och lämnade dem på skärbrädan .

Sen kom jag till matlagningens svåra moment – kycklingen. Kanske inte svårast rent matlagningstekniskt sett, men mentalt. Grillad kyckling ska det vara. Jag har fått för mig att grillad kyckling är mindre farlig än annan kyckling.

Först diskade jag skärbrädan och kniven NOGA. Sen tvättade jag händerna två gånger. Sen stod jag och tittade på kycklingen och gruvade över att hantera den och funderade över vilka obehagligheter jag skulle hitta under skinnet och inuti kycklingen. Sen ropade jag på maken och bad honom ta hand om kycklingsmomentet, med instruktioner att se till att det inte skulle bli kvar något som såg motbjudande ut bland det som lades i salladen.

När kycklingen var nedblandad i salladen hällde jag på italiensk salladsdressing. Jag orkade inte göra en egen dressing så jag hade köpt en flaska färdig dressing. Den var inte god. Till sist la jag på äggen. Det var därför det var viktigt tidigare att de skulle ligga kvar på skärbrädan. Så här såg det färdiga resultatet av min matlagning ut.

Blev det gott då? undrar ni säkert nu. Ja sådär. Det var ok. Skinksmaken tog över så man kände inte kycklingensmaken så mycket och det var ju positivt. Fast då är det ju egentligen onödigt med kyckling. Så jag rekommenderar väl egentligen att göra antingen en skinksallad ELLER en kycklingsallad, en kombinerad var det inte så mycket vits med.

Den där dagen…

när jag börjar tänka på intaget av kalorier. Den dagen var inte idag. Vi hade några nästan gamla bananer som bad om att få bli en banankaka. Och nej, det var inte maken som bakade den. Baka är min grej, jag är till och med ganska bra på det. Det bor en förtryckt husmor och mönsterhustru inuti mig. Jag kanske gör detta till en bak-blogg rätt vad det är.

Idag var inte heller dagen när jag tog cykeln på jungfrufärd. Det har regnat och varit kallt.

Den dagen är kanske imorgon.

Sommaren är i alla fall här med råge. Det märks inte på vädret, men det skriker sommar om tv-tablån.

Vad gör ni med bajsblöjorna?

Kan inte ni med barn kliva fram ur kulisserna och lämna en kommentar och berätta var ni kastar era [barns] bajsblöjor?

Vi hade en blöjhink och det funkade bra. Jag brukade i och för sig stå och torrhulka över toalettstolen de få gånger jag var tvungen att tömma den för att maken inte var hemma när den var överfull. Men ingen lukt sipprade ut ur hinken så länge man såg till att locket var stängt.

Men nyligen var det som att lukten hade bitit sig fast i själva hinken istället för att hålla sig i påsen. Hur ofta vi än tömde den så stank det ändå, även om locket var ordentligt stängt. Till slut gav jag upp och kastade ut hinken.

I vanliga soppåsen går det ju bra att kasta kissblöjor, men inte bajsblöjor. Vi använder ICA och Coops stora papperspåsar som soppåsar och det tar ju flera dagar att fylla dem så där kan man inte kasta någonting överhuvudtaget som kan börja lukta.

Om man bor i hus och har en wheelie bin runt knuten kan man ju hiva ut blöjan dit. Men om man bor i lägenhet och har 50 meter till soprummet kan man ju inte springa dit med varje blöja. Eller det kanske man KAN, men det är inte ett aktuellt alternativ för mig.

Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att dumpa blöjorna ute på loftgången och ta med dem varje gång man passerar soprummet. Men maken säger att det inte är bra för grannsämjan. Egentligen fattar jag inte varför VI alltid måste vara de där grannarna som tar hänsyn. I varje hyreshus ska det finnas någon som alla andra retar sig på och någon gång skulle det väl ändå kunna vara vi?!

Så vad gör man? Förutom potträning – den börjar snart i vår familj kan jag meddela. Bara regnet avtar och temperaturen kryper över 11 grader så att man kan träna ute.

Men till dess – var kastar ni era blöjor?

Feltillverkade jeans

Vet ni vad det här betyder?

Jag har kommit fram till att det kan bara betyda en enda sak. Alla jeans är tillverkade med ett tunnare, svagare tyg i grenen, baken och mellan låren. Jag fattar inte varför de gör så? Så var det inte förr i tiden när jag köpte jeans i storlek 26 så varför har kvaliteten försämrats på senare år?

Det viktiga är att de är hemmagjorda, inte vem som sydde dem

Det här är min snälla mamma. Hon syr gardiner. Hon blir jättearg när man tar kort på henne så ni får hålla till godo med ett foto där hon gömmer sig bakom gardinen. Jag vill ju inte att hon ska gå hem nu i ilska över ett foto.

Det är självklart att det skulle ha låtit bättre om jag hade kunnat informera er om att jag, som en husmoder personifierad, hade sytt gardinerna själv. Det får duga med att jag sydde dem själv första gången. För när mamma hade frågat 20 gånger om jag hade sytt om gardinerna och jag svarat nej lika många gånger sa hon att hon skulle komma hit och sy dem åt mig. Jag tycker att som kvinna är det viktigt att man inte är rädd och skäms för att tacka ja när hjälp erbjuds. Man ska inte ta på sig för mycket och ha dåligt samvete för att man inte klarar hinner ids göra allt själv.

Min mamma är väldigt frågvis. När hon kom idag sa jag att det nog var bäst att jag dammsög köket innan vi började med gardinerna. Då frågade hon varför jag inte hade gjort det tidigare. När jag hade dammsugit klart sa jag att det nog var lika bra att jag skurade upp ananassaften också som kletade under köksbordet sedan i helgen, när jag ändå höll på. Då frågade hon hur det kunde vara ananassaft under bordet.

Jag har ju haft min mamma länge så jag har lärt mig att det bästa sättet att hantera dessa frågor är att betrakta dem som retoriska och inte bry sig om att svara på dem. Samma sak med kommentarer som “du har klippt tyget lite ojämnt”. Mamma är duktig på att sy så det gör ingenting att jag har klippt ojämnt, hon kommer att fixa till det så att det inte syns.

Klart att man kan gå ut i pyjamas

Imorse när gullrumpan sa till maken “Mamma säger pyjamaströja” då var det inte jag som kommit fram till att det är ett edgy statement att ha en pyjamaströja med smurfarna på till ett par rosa brallor.

Egentligen var det så att jag hade försökt lära henne att säga “Pappa ska jag verkligen ha pyjamaströja idag?”.

För det kunde ju ha varit så att han hade tänkt till och tyckt att pyjamaströjan var för söt för att enbart sova i och svarat “Ja gumman, det är coolt”. Men eftersom han svarade “Är det där en pyjamaströja?” så bytte vi.

För säkerhets skull tog jag majonnäs på mackorna

Så här ser cykeln ut.

Den är jättefin. Jag borde köpa en hjälm också. För en gång när vi hälsade på vänner i Frankrike hörde jag hur dottern frågade mamman “Kan hon inte cykla mamma?” bara för att jag var lite ovan och hade lite problem med växlarna. Men en hjälm vore nog bra trots allt. För jag cyklar så fort.

Ikväll har jag tryckt i mig två stora kvällsmackor med ost, majonäs och gurka. Det där med gurkan låter kanske lite konstigt, men även hälsosamma saker kan vara gott ibland. Speciellt om man inte överdriver den biten.

För man vet aldrig vad som händer i morgon. Utifall att imorgon skulle vara den dagen när jag börjar hålla igen på intaget av kalorier så vill man ju inte börja det nya hungriga livet på tomma reserver. Speciellt om man ska ut och cykla. Så för säkerhets skull bara åt jag de där två mackorna.

Det ringde en gubbe och skrämde mig

Oj vad jag är poppis idag. Det ringde igen, den här gången var det en gubbe från Skatteverket. När Skatteverket ringer då blir man ju helt dönervös. Vad har jag gjort för fel NU DÅ? Det brukar oftast inte vara några goda nyheter när de ringer. De brukar typ vilja ha pengar eller blanketter av en.

Han ville dock bara följa upp och höra en utvärdering av en informationsträff för nya företagare som Skatteverket hade inbjudit mig till i mars. Jag hade tackat ja, för det kändes som att man kanske kunde samla några bonuspoäng som de kanske skulle sätta in på skattekontot om man gick på deras info-träff.

Men jag gick aldrig på den där träffen. Maken var tvungen åka iväg på något i sista minuten och jag orkade inte fixa någon barnvakt så jag skrev ett email och lämnade återbud.

Nu då när de ringde för att fråga om min utvärdering av träffen så kändes det som att jag gick i skolan igen och hade skolkat från en lektion. När han frågade om jag ville ha en ny inbjudan till nästa informationstillfälle när han fick klart för sig att jag missat träffen, ja då det blev det liksom bara att jag råkade tacka ja. Det var dumt gjort. Nu måste jag ju antingen tacka nej igen eller gå dit.

Grejen är också den att jag fick också en inbjudan till en träff om deklarationer för egna företagare i våras. Den träffen åkte jag på för jag tänkte att det kunde vara nyttigt när man har bott utomlands i över 10 år. Men när jag väl satt där då upptäckte jag att informationen var för imbeciller och att jag kunde läsa allt som sas i en broschyr eller två. Så jag smet i kaffepausen utan att säga hej då.

När de ringer för att fråga om min utvärdering av den träffen tror jag minsann att jag får lov att svara att “Victoria ligger på sjukhus med två brutna ben, prova igen om några månader”. För om jag säger vad jag tyckte så kommer de säkert med följdfrågor och sådant är jobbigt. Och det där med avliden som jag säger till försäljare är nog inte så bra att köra med till Skatteverket för de tillhör ju Storebror-ser-dig-nätverket. Om man säger till Skatteverket att man är avliden kan det ju bli lite trassligt i registren sen.

Det är tanken som räknas

Agnes som vann en av tävlingarna häromdagen ni vet? Jag hade skrivit ett sådant där fint Grattis-meddelande till henne. Personlig touch och så där liksom.

Paketet det är självklart redan på väg till Agnes. Här på Kidkit drar vi inte fötterna efter oss (vi och oss det är mest jag det alltså, vi har inte nått expansionsfasen ännu, när det är mycket att göra sätter jag någon oavlönad som maken eller mamma i arbete). Kunder och tävlingsvinnare ska naturligtvis ha sina varor så snabbt som möjligt.

Vilket leder till att ibland går det så fort att det fina handgjorda Grattis-meddelandet det hinner inte alltid med. Inte för att lantbrevbäraren sliter paket ur händerna på mig, utan mer för att jag glömde det på skrivbordet och hittade det nu när jag omorganiserade pappershögarna.

Så här såg i alla fall det fina personliga meddelandet ut. Visst är det väl tanken som räknas?! 

Jag är ju avliden

När det ringer telefonförsäljare och frågar om de talar med mig brukar jag svara “nej hon avled tyvärr nyligen”. Det brukar alltid göra slut på den telefonförsäljningen på nolltid.

Men nyss ringde det någon som ville sälja något som jag inte ens hörde vad det var. När jag berättade för killen att “Victoria nyss avlidit” frågade han om han kunde prata med mig istället!

Hur okänsligt är inte det?!

En cykel från Crescent

Nu är klockan tolv och då ska hela Sverige äta lunch. Så jag tänkte att jag skulle berätta något för er som ni kan läsa medan ni äter er matlåda framför datorn. Eller om ni ska gå och äta bricklunch på en skolmatsals-liknande restaurang så kan ni ju läsa på smartfånen medan era kollegor kollar sin Facebook, vädret eller sin aktieportfölj på sin telefon.

Jag är nu stolt ägare till en cykel. Fast jag har inte fått den gratis av Cresent fastän jag har bloggat om Cresent jättemånga gånger. Jag har BETALAT för den som någon annan vanlig konsument. Ja jag vet att det är dåligt. Jag som har en välbesökt, populär och aktiv blogg med läsare i alla åldrar över hela Sverige borde inte behöva betala för grejer själv. Det har jag lärt mig av andra bloggare som brukar skicka email till butiken och föreslå att jag ska skicka gratis kläder till dem. Ungefär som när man skickar kläder till Afrika för att man vill hjälpa människor i nöd.

Men det kom ingen cykel på posten så jag blev trött på att vänta och köpte en cykel istället. Men nu får det då minsann vara nog med länkar till Cresent – om ni klickar på någon av länkarna hamnar ni istället på någon av mina gamla blogginlägg om Cresent eller i min egen butik där jag inte säljer några cyklar.

Jag har inte sett cykeln än, posten levererade den hem till mina föräldrar. Jag ska gå och kika senare, om den är fin kanske jag lägger upp en bild. För jag förstår ju att ni vill se cykeln.

Man vill ju hjälpa till

Jag fick ett email av Twitter. Jag undersökte nämligen detta email noggrant, utan att klicka på några länkar. Det verkade lite misstänksamt det här emailet förstår ni. Men när man hovrade över länkarna verkade alla gå till Twitters egna hemsida.

Ämnesraden var Uppdatering av Twitter och våra polycier.

Det var det här med polycierna som jag undrade över då alltså. Vad det är för något? Så jag googlade polycier. Google föreslår policier. Men det var ju inte det jag letade efter. Twitter har ju nya polycier. Det är ju polycier jag undrar över, inte policier. Jag kände helt enkelt inte att google gav mig svar på min fråga. Om google inte vet, VEM vet då?

Då kom jag på svaret. Det måste vara så att det här är ett fake-email. Man brukar kunna känna igen dem på dålig stavning. Så jag drog iväg en spam-rapport till Twitter.

Jag vill ju vara till nytta och hjälpa till.

Nej, jag sitter inte fast!

Ibland brukar jag spela ett spel på Facebook som heter Bubble Witch Saga. Man ska skjuta bubblor i bubblor så att de ramlar ner och om man tömmer taket och har tillräckligt med poäng så klarar man nivån.

I det här spelet är det med en oförskämd katt. Om man har en liten svacka och inte tar sig vidare till nästa nivå ett par gånger på raken så dyker katten upp och frågar “Are you stuck on level X?” Inte nog med det, sen föreslår katten att jag ska köpa nått “hjälpmedel” som lite extra bubblor eller ett spindelnät över kitteln.

Nej tack! Jag sitter inte fast, jag har bara lite motgångar! Jag tycker faktiskt att det är lite fräckt att skicka en katt att förolämpa mig just i det läget.

Ny tävling

Nu är det dags för en ny Kidkit-tävling! Man kan vinna barnkläder för ett värde upp till 2000 kr!

Gör en beställning hos Kidkit mellan den 4-11 juni och du har chansen att vinna barnkläder till exakt samma värde som din beställning (dock max 2000 kr och minst 300 kr även om du beställer för en lägre summa än det).

Lämna din motivering till varför just du skall vinna i en kommentar till detta inlägg senast den 15 juni. Du kan lämna din motivering redan när du gör sin beställning, eller vänta tills du har mottagit kläderna. Vinnaren utses senast den 18 juni.

 

Putney Towns Royal row

Did you watch the Royal row on TV yesterday? We did, because we know some people who participated. The rowing club we are members of had two boats in the pageant. Our little princess summed up the event quite well – “many boats”.

The Swedish commentators made some intresting observations. Things like “to reign for 60 years you have to be blessed with a long life”. If Prince Charles had heard that he might have wanted to add that you also need to be “blessed” with a parent who die in your twenties. I have a feeling that Charles might have mixed feelings about his mothers longevity.

I thought they focused a bit much on that big boat at the front. There were ordinary people out there as well. Lovely ordinary people. Who cares about the royals when John Comer and his posse are also on the river?!

As you probably didn’t spot them I have shamelessly nicked a photo off Emma’s facebook wall for you.

 

När man äter på Leos lekland finns det risk att man svälter ihjäl innan maten kommer

Idag har vi varit på Leos Lekland i Skellefteå. 6 mil är nämligen nästgårds här i Norrland så det är ju ingen distans att åka för ett lekland. Först lekte vi och det var kul.

Sen skulle vi äta och det var inte lika kul. Först var det 15 minuters kö till att beställa mat. Sen satte vi oss vid ett bord. Första fem minuterna pratade hela familjen om en festis för det finns mycket att säga om festisar. Nästa fem minuter satt jag och muttrade att det är märkligt här i Sverige att ALLA ska äta lunch samtidigt. Mellan tolv och ett. Ingen kan tänka sig att äta halv tolv eller halv två. Och lika märkligt är det med restauranger som inte har lärt sig att ALLA ska äta mellan tolv och ett och ser till att det finns tillräckligt med personal just den timmen.

Nästföljande 10 minuter höll jag en monolog för maken. Dottern var fortfarande upptagen med festisen och verkade inte lyssna. Egentligen vet jag inte om maken lyssnade så mycket heller. Monologen handlade i alla fall om att när jag i tonåren jobbade som hamburgerstekare så skulle jag ha hunnit utfodra mängden kunder i restaurangen TVÅ gånger på den tid som de på Leos inte hade serverat oss någon gång alls. Vi väntade nämligen inte på några kulinariskt komplicerade maträtter. Vi väntade på två hamburgertallrikar och en korvtallrik. Mellan tolv och ett borde man ju konstant kunna ha 20 hamburgare liggande på hällen redan innan beställningarna kommit in eftersom alternativen på menyn är typ hamburgar, hamburgare och korv.

De efterföljande 10 minuterna deltog jag inte i några konversationer. Jag satt och blängde på personal som bar ut hamburgertallrikar till alla utom oss. Maken och dottern lekte nån sorts lek som gick ut på att maken ställde olika föremål framför dottern och frågade “Vad är det här för färg” och vårt geni svarade “grön”. “Bra, vad är det här för färg?”, “Gul!”, “Bra, det här då, vad är det för färg?” “Röd!”. “Ja rätt! Samma ansiktsfärg som mamma har när hon är hungrig och maten aldrig kommer”.

Sen började personalen bära ut hamburgertallrikar till folk som kommit EFTER oss. Då började det pysa ur öronen på mig och jag stoppade en tjej ur personalen och frågade henne vänligt om hon kunde kolla var vår mat var. Vilket hon lovade att göra. Några minuter senare gick samma tjej förbi och levererade en hamburgertallrik till någon annan utan att komma och berätta var MIN hamburgertallrik var. Så då travade jag iväg till kassan och frågade efter vår mat. Då fick jag veta att den låg på grillen nu och skulle komma om två minuter.

Två plus några minuter till senare kom då äntligen maten. Anledningen till att det inte finns någon hamburgare med på min tallrik på fotot är att jag slukade den i två tuggor när den äntligen dök upp. Också fick vi en liten ursäkt om att lappen hade trillat ner.

Post-it lappar brukar göra det!! Fast det sa jag inte till flickstackarn som levererade maten och “lapp-beskedet”. Det är ju troligen inte hon som har tänkt ut ett post-it-lapp-system som ett lämpligt system för att serva ett fullsmockat lekland på en regnig söndag.

En annan anledning till att jag inte fräste ur mig min observation om post it lappar var att tjejen vände sig till maken när hon levererade “lapp-beskedet”. Det brukar vara så när folk som inte känner oss ska leverera dåliga nyheter. De brukar vända sig till maken. Det verkar som att de tycker att han ser trevlig och sympatisk och förstående ut. Också verkar det som att de tycker att jag ser ut som en sur subba.

Folk som inte känner oss gör en helt korrekt bedömning när de väljer att vända sig till maken med sådana här “lappen hade ramlat ner” besked när jag har väntat på maten i nästan 50 minuter. För då är jag en ganska sur subba.

Ja, det var bara ett kort inlägg om vår lunch idag.

 

Är det en hare eller en tulpan?

Maken håller just på att klä gullefjunet och när han hade fått på henne tröja och strumpbyxor smet hon iväg. Varpå maken ropar “kom tillbaka, du ska ju ha på dig klänningen med en hare på också”.

Så här ser klänningen med “haren” på ut.

Jag har kanske dålig fantasi. För jag har lite svårt att få det här till en hare. När jag upplyste honom om att det är en tulpan svarade han “jaja, nått sånt, det var ju typ det jag sa”.

Om du också vill ha en klänning med “typ en hare” på så hittar du den här.

Den glada vinkleken

Lillprinsessan har en bok om Tomblibooerna som heter Den glada vinkleken. Maken HATAR den här boken. Han påstår att den är fånig.

Maken: Vad vill du ha för saga?

Jag: Du vill väl höra Tomblibooerna va gumman?

Dottern: Tomblibooerna ja!

Maken: Tomblibooerna är försvunnen, jag kan inte hitta den. Du får välja en annan saga.

Dottern: Tomblibooerna!

Maken: Den är borta, välj något annat.

Jag: Sluta larva dig, den står där bland de andra böckerna. Mamma hjälper till.

Jag: Man va f…? Var är den?

Maken: Det var ju det jag sa, den är borta. Du får välja en annan saga gumman.

Men jag är ju inte korkad. En bok försvinner ju inte bara sådär. Speciellt inte makens hat-bok. 

Jag: Men kolla älskling, mamma hittade Tomblibooerna! Den hade hamnat på översta hyllan bland pappas böcker. Vad konstigt! Men nu kan pappa läsa den för dig.

Dottern: JA! Tomblibooerna!

Maken blänger på mig. Jag hjälpte ju bara till…

Tomblibooerna är en jättefin bok.

De leker en vinklek. Inte vilken vinklek som helst, utan en glad vinklek.

Man kan vinka med i vinkleken.

Igglepiggle är också med i vinkleken.

Och det finns saker som låter. Så då kan man göra ljud. Gullrumpan kräver att man gör ljud! Ooo-ooo. Tingaling. Haaaaahoooooooooooooo. Pip-pip. Onk-onk.

Jag fattar faktiskt inte vad maken har emot den här boken?! Det är en jättebra bok.

Maken återkommer imorgon eller på söndag

Jag beklagar att jag har varit så tråkig på bloggen idag – jag vet att min make är bloggens mest populära inslag. Men jag har inte haft tid med maken idag. Imorse medans fjunet var på dagis jobbade vi båda. Jag kan i och för sig multi-taska och vi jobbar båda hemifrån för tillfället så jag skulle kunna snappa upp bloggmaterial. Men när maken jobbar uppför han sig helt normalt och intelligent. Det är när man kommer till bloggvärldens mecka ‘vardag’ som man kan hämta inspiration från maken.

Jag har läst bloggar idag. Det låter kanske inte som en värdig ursäkt men om man läser Bambis blogg så är vi bloggare likvärdiga med journalister. Så i journalistikens tjänst har jag läst bloggar. Sen grillade jag maken, som man gör i juni oavsett hur jävla kallt det än är. Detta blir, i skrivande stund, bloggportalens 70738onde inlägg om grillning.

Men jag lovar bättring imorgon. När gumman kom hem från dagis tog maken nämligen henne till mormor och morfar. Där hjälpte han morfar med någonting som heter “innerspikning” i pensionärskuvösen som morfar håller på att bygga nu när han har gått i pension. Jag vet faktiskt inte heller vad en “innerspikning” är men imorgon ska jag gå dit och titta och verkligen lyssna (under förutsättning att de inte maler på för länge) och naturligtvis kommer jag då att berätta jag för er vad denna ointressanta form av spikning är.

Bloggvinnaren

Jag vet inte hur andra företag gör när de utser vinnare i bloggtävlingar. Förmodligen tittar de på hur många läsaren bloggaren har och väljer den största bloggen för att bloggaren ska lägga upp bilder på det de har vunnit och att så många som möjligt ska se inlägget. Det är nog en smart taktik, så borde kanske jag också göra. Det vore ju kul om vinnaren gjorde ett inlägg om att de vunnit och länkade till butiken också kom det 1000 besökare på en gång.

Men jag är ju lite tvärs över så jag har inte gjort så. Dels för att jag inte orkar försöka kolla upp hur många läsare över 20 bloggar har. Dels för att det är rätt ointressant hur många läsare en blogg har från min butiks perspektiv, det brukar inte komma 1000 besökare från blogglänkar i vilket fall som helst. Läsarna är för smarta och klickar bara på sånt som de är intresserade av.

Jag gjorde ett samarbete med en blogg som har över 10000 läsare i veckan och det samarbetet genererade 57 besök till butiken. Under samma tidsperiod genererade ett samarbete med en mycket mindre blogg (ca 1000 läsare per vecka) 136 besök till butiken. Skillnaden mellan de två bloggarna är nog främst att den “stora” bloggen är vad jag skulle kalla “söndersponsrad” medan den “lilla” bloggen bara tipsar om saker som hon själv verkligen gillar (hon hade dessutom tipsat om min butik helt o-sponsrat innan vi gjorde ett samarbete).

Så jag har inte brytt mig om läsarantal. Jag har gjort något så helt crazy att jag har gått in på ALLA bloggar som lämnade en länk i tävlingsinlägget och LÄST på bloggen (både de som deltagit i bloggtävlingen och de som bara deltog i feedback-tävlingen). Det tog flera timmar och jag lämnade inga kommentarer, men om ni lämnade en länk till er blogg i tävlingen så har jag varit och hälsat på hos er idag. Jag kanske kommer tillbaka och kommenterar en annan dag.

“Ååh så långrandig hon är, VEM VANN DÅ, kan hon inte bara klämma ur sig det någon gång” tänker alla ni som var med och tävlade just nu.

Agnes vann blogg-delen av tävlingen. Varför vann HON då undrar då alla andra tävlande helt upprörda (ungefär som med den där tjejen som får följa med på Bloggbussen fastän hennes barn är född 07 och inte 06 och har orsakat ramaskri i mammabloggvärlden).

För att det är jag som bestämmer. Mest vann hon för att hon kör folkrace och är kartläsare i rally och det är coolt tycker jag. Dessutom födde hon barn i natt/morse, akut kejsarsnitt till råga på allt, och när man har fött barn är man lite mördbultad och då kan det ju vara kul att få vinna en tävling. Även om man förstås just har vunnit bästa priset när man fått barn. Men ändå, om ni har fött barn vet ni vad jag menar.

Tack återigen till alla som var med och tävlade och länkade till tävlingen och tack för all er feedback om butiken!

Från dagens PT

Jag har just läst tidningen till lunchen. Jag hann inte imorse. Här delar jag med mig av dagens intressantaste. Ni får lov att klicka på bilderna så att de blir större för att kunna läsa.

Från insändarsidan. För några veckor sen skrev PT en artikel om Per Lavander där de skrev att han var född och uppvuxen i Piteå. Så var det faktiskt inte. Rätt ska vara rätt.

Mer insändare. Jag känner mig mycket besviken när jag har läst klart den här insändaren. Jag får ju inget svar på VARFÖR vi ska lämna EU omedelbart. Bara en utläggning om månen. Sen fattar jag inte heller varför man bara ska ha två personer på varje meter, det ryms ju gott och väl minst tre personer på en meter i medelviktsklassen. Men då räcker väl inte de arbetslösa runt månen och hur ska man då illustrera sin samhällskritik. Jag tycker dock ändå att insändaren har brister i argumentationen.

Sist men inte minst en annons. Den här killen på bilden ser litegrann ut som vår hyresvärd. ÄR det här du John som sido-freelansar? John läser ju garanterat inte min blogg så kan inte någon från boijn som läser detta berätta om detta är John?

Det var allt, jag återgår till bloggläsandet för att utse en bloggvinnare till tävlingen. Tänkte att jag också ska dela med mig av lite bloggtips, det är därför det tar så länge, har många bloggar att läsa.

Vinnare av barnklädesplagget

Tusen tack för alla bidrag i feedback tävlingen. Jätteroligt att ni hittade så mycket positivt, men den negativa feedbacken är naturligtvis den som är mest “intressant och nyttig”. Jag hade tänkt försöka kommentera kommentarerna i ett inlägg på bloggen senare idag eller under helgen.

Jag trodde att det skulle dyka upp åtminstone nått troll och lämna någon helt irrelevant kommentar, men det gjorde det inte. Alla kommentarer var konstruktiva och jättebra, det har varit jättesvårt att välja en vinnare. Men någon måste jag ju välja. Och det blev Katarina, det kommer ett email till dig under dagen.

Katarina vinner för att hon påpekade att underkategoriernas bilder var otydliga. När jag la upp dem tyckte jag att det var ganska bra med en massa barn på varje bild för bilder på barn blir man glad av, och det finns inte så många platser i butiken där man kan lägga bilder förutom produktbilderna. Men när Katarina påpekade att det inte var så bra så insåg jag att det kanske inte var så bra som jag först tyckte. Katarina vann alltså för att hon fick mig att inse att jag hade fel, det händer inte var dag, varken att jag har fel eller att jag erkänner det som maken säkert skulle påpeka. Nu har jag ändrat på det så förhoppningsvis är kategoribilderna tydligare nu. Ni kan ju kolla om ni vill.

Jag har inte utsett någon bloggvinnare ännu, jag återkommer.