Den här boken köpte jag för 5 kr på Röda Korset. Maken är JÄTTEglad över en ny bok om Tombiliboerna.
I morse ville stumpan läsa den. Då sa maken att mamma skulle läsa den. Då sa gullebarnet att pappa skulle läsa den. Då sov jag vidare en stund till med ett leende på läpparna.
skulle refrängen av denna låt vara min nationalsång.
Idag blir en sådan där dag när vi gör saker som vi inte gjort på länge. Det var ju länge sedan jag tipsade er om några tävlingar annat än mina egna tävlingar. Senaste tipset var väl om Dalbergs musmatta och penna. Alla mina läsare har ju inte barn och vill tävla om barnkläder, därför har jag nu letat upp en annan finfin tävling på nätet där ni kan vinna något helt annat. Nämligen disktrasor. Klicka på ordet disktrasor så kommer ni till tävlingen.
Är ni är den där typen av laglydiga människor som inte ens går mot grön gubbe, men som drömmer om att vara lite rebelliska någon enstaka gång? Då kan ni passa på att vara med i den här tävlingen som bryter mot Lotterilagen. Ni deltar liksom men riskerar inte att åka dit för något eftersom det inte är ni som bryter mot lagen. WinWin situation alltså, med möjlighet att dessutom få en disktrasa på köpet.
Det är dock hård konkurrens. Just nu är det 94 personer som är med och tävlar. Nittiofyra personer i Sverige vill vinna en disktrasa. Det är i och för sig inga vanliga billiga disktrasor. Dessa disktrasor kostar 39 kr styck.
Man kan även vinna genom att länka i sin blogg. Så nu är väl jag också med och tävlar antar jag. Det var ju inte alls meningen, men det är smällar man får ta när man ska tipsa sina fina bloggläsare om saker.
Om ni som läser här ofta undrar om jag har fått solsting som pratar om snuttenuttiga saker som “fina bloggläsare” så är det inte fallet, det regnar här idag. Det är bara så att i bloggvärlden heter bloggläsare “mina fina bloggläsare” och när man tipsar om disktrasor då gör man det för att ge något tillbaka till sina fina bloggläsare.
Fast jag har alltid undrat över det där med att bloggare ska “ge någonting tillbaka”. Jag tycker då mest att det är jag som ger och ger på den här bloggen. Skriver inlägg efter inlägg. Informerar och utbildar. De flesta av er lämnar ju knappt en kommentar när ni hälsar på. Men jag bjuder ändå på en disktrasetävling. Lycka till!
Eller hur? Från Kidkit. Just den här klänningen har ni sett förrut. Jag kan ju inte ge dottern av alla kläder som finns i butiken. Därför får ni titta på samma kläder flera gånger. Den här klänningen kommer med en blöjbyxa till. Men här i Piteå är det så jävla kallt att man får lov att dra på ett par leggings istället och ha sockar i sandalerna.
Maken följde med farsan och brorsan på en ny 36-timmars trip till Stockholm i veckan. Kl 9 igår kväll skulle de komma hem. När man kör/åker bil långt med min farsa brukar man inte få äta så ofta, man ska ha tur om man får gå på dass. Han har bråttom. Så jag tänkte att när maken kom hem skulle han säkert vara trött och uppskatta en god måltid och ett glas vin. Så jag bestämde mig för att ta mig an ett Per Morberg recept. Ett lasagnerecept, men jag tyckte att lasagne var för jobbigt så jag gjorde bara en köttfärssås. Lättlagat och lättuggat ska det vara.
Här är receptet, med mina små modifieringar.
Per Morberg har dock alltid en hemlig ingrediens i sina recept som han inte tar med i ingredienslistan. Han står alltid lutad över grytan och provsmakar och berättar något viktigt för kameran. När han gör det svettas han och jag har listat ut var den svetten hamnar. Detta ger extra sälta till maträtten. Så jag stack huvudet över grytan tills svetten lackade.
Jag fräste alla ingredienser i en stekpanna först, sen flyttade jag över dem till den här röda grytan. Så att det inte skulle bli så mycket mat på spisen när jag rörde om.
När grytan stod där på spisen och puttrade kom maken hem. Då hjälpte han till genom att börja diska. Då frågade han “vad har du gjort med stekpannan, den är ju nästan förstörd?”. Måste han veta ALLT? Jag kan i alla fall tipsa om att om ni fräser köttfärsen i olja och sedan använder samma stekpanna och samma olja på samma höga värme när ni fräser champinjonerna, då fastnar champinjonerna. Jag räddade upp situationen med smör.
Maten blev jättegod. Kanske lite salt. Jag fick beröm av maken. Det får jag alltid när jag lagar mat. Han tror att jag kommer att laga mat oftare om han berömmer resultatet de gånger jag gör det. Där har han gjort en missbedömning, men det är ju alltid kul att få beröm så jag säger inget.
Hur går det med min cykling undrar ni väl? Jo tack, det gick ganska bra. Jag cyklade 4 dagar på raken. Då såg det ju verkligen ut som att jag var på väg att bli en förändrad person. Det lutade ju åt att jag var på väg att bli en sådan där jag-cyklar-en-och-en-halv-mil-om-dan-jag-mår-inte-bra-om-jag-inte-cyklar-varje-dag-människa. You know the type. Ni har säker någon sådan självgod typ på jobbet eller i bekantskapskretsen. “Oj så duktig du är” säger man till dem, fast egentligen vill man bara spy på dem.
Sånn höll jag på att bli. Men då blev det lite kallt ute. Också har maken varit borta i två dagar så jag har haft sole charge av gullrumpan. Då hinner man inte cykla. Men å andra sidan får man ju springa en hel del som kompensation.
Jag har i alla fall inte cyklat sen i måndags. Tre dagar utan cykling. Nu är allt alltså ganska normalt igen. Det verkar inte som att jag blir någon sådan där jag-cyklar-varje-dag-människa. I nuläget är jag bara en jag-cyklade-fyra-dagar-på-raken-i-juli-människa.
Jag återkommer när det finns något nytt av värde att rapportera i detta ämne.
Piteåtidningen är ju en lokaltidning. Då ska man rapportera om lokala saker. Som att björkarna saknar löv. Så här berättar redaktionschefen på dagens framsida.
Typ “vi vet inte riktigt, men vi rapporterar ändå”. Så skulle aldrig Aftonbladet eller Expressen göra. Erkänna att det kan tänkas finnas tveksamheter kring fakta.
PT har pratat med parkchefen på kommunen och en forskare vid institutionen för ekologi på Statens lantbruksuniversitet. Parkchefen gissar. Hon gissar på björkbladsvecklaren. Men den lilla larven har inte agerat ensam. Det har regnat mycket.
Experten/forskaren känner till en annan larv, björkregionknoppvecklaren. Men experten säger att om parkchefen har tittat i en bok och identifierat larven har hon säkert rätt. Hon vill uppenbarligen inte vara konfrontativ i larvfrågan.
Sen finns det även en till larv som har fått mycket massmedial uppmärksamhet, fjällbjörkmätarlarven.
Jaja, larven är i alla fall inte farlig.
Jag tycker att det här är en lite onödigt djupgrävande artikel. Måste man verkligen gå igenom alla alternativen? Kan man inte bara välja en larv och ge den skulden och fokusera reportaget på den larven? Vilken som helst av dem. Eller hitta på en larv. Ingen skulle märka nått. Ja Johnny Lestander har ju lite koll förstås, så han skulle kanske märka något och skriva en insändare. Men chefredaktören bestämmer ju på sin egen tidning, man kan ju bara cencurera Johnny och låta bli att publicera insändaren.
Jag efterfrågar lite mer pondus i rapporteringen. Välj ett alternativ och presentera det som sanningen. Som de gör i Storstäderna. Ingen velig lantortsrapportering där man håller på och täcker upp för eventuella felaktigheter.
Tur att maken kommer hem igen idag för han är bra på att borsta tänderna. Om jag var ensamstående förälder skulle dottern ha massor hål i tänderna. För jag orkar inte ha ett halvt slagsmål varje gång tänderna ska borstas. Så om jag alltid var tvunget att göra det skulle det inte bli av varje morgon och kväll.
Om ni inte vet vad det är får ni ta reda på det själva. Jag orkar inte förklara allting.
Titta bara där nere under kategorierna, den där lilla rutan som visar bloggar som länkar till mig och bloggar som jag länkar till. Det är widgeten. Som vanligt “racklar” det. Det står att jag inte länkar till några bloggar alls. Jag framstår ju som dötaskig, som att jag aldrig länkar till nån. Det är ju inte alls sant. Jag brukar visst länka till andra bloggar. Så nu testar vi om widgeten fungerar och länkar om.
Jag har ju tex länkat till Nalta Waller som skrivs av en tjej som jag känner som snart ska vara med på TV. Hörde ni det, jag känner någon som snart kommer att bli berömd. Och i min blogroll har jag ju tex Två öar och en fjällstuga som skrivs av Susanne. Henne har jag känt sen jag var i 15-årsåldern och mitt basketlag brukade krossa hennes lag. Har jag för mig.
Också kan vi ta med en ny länk till en blogg som jag brukar läsa. MondoCane. Hon har grymt konstig filmsmak. Också är hon himla hemlig, hon skriver anonymt och avslöjar inte mycket om sig själv. Hon har bott på Irland och är gift med en gammal gubbe. När hon skriver om honom målar man upp en bild av en gubbe i 60-70 årsåldern.
Men häromdagen avslöjade hon i kommentarerna att han är 14 år äldre än henne och 39 bast. Wowowoa – hörde ni? “Gubben” är 39! Det betyder att han är jämnårig med mig född samma årtionde som mig. Hon brukar reta upp sig på och skriva inlägg om den självutnämnda feministf*ttan Lady Dahmer. Det tycker jag är roligt. Idag är hon i alla fall lite ilsken för hon har foglossning. Jag vet inte ens om hon är gravid eller om hon bara använder det som någon sorts metafor.
Nu publicerar vi detta och kollar om widgeten fungerar va.
Innan vi fick barn var jag och maken helt överens om att när vi fick barn skulle det vara ett sådant där väluppfostrat och lätthanterligt barn. Hur svårt kan det vara tänkte vi. Vi föreställde oss att när vi sa “håll mamma i handen när vi går på en trafikerad väg” eller “stå snällt här stilla medan pappa pratar med expediten” skulle barnet svara “ja mamma/pappa” och göra som efterfrågat.
Så vad fick vi då? Vad resulterade kombinationen av våra gener i? Jo, ett mycket svårkontrollerat barn som svarar “jag är olydig” eller “jag är en rackarunge” på alla instruktioner. Fast nu var jag lite orättvis. Det är klart att även vårt barn skulle få en begränsad rörelseförmåga om man satte fotbojor med en kanonkula i bly fastkedjad på henne. Men då skulle man ju få bära både barnet och kanonkulan.
Idag har vi varit på Jysk. Där valde jag ut en låda. Med hjul på och ett lock. Och två mindre lådor. Med lock men utan hjul. För det ligger för mycket leksaker och skräpar. Två sekunder var jag ouppmärksam, och ungen satte iväg med lådan på hjul, med de andra lådorna i genom hela affären. Inte under tystnad. Jag jagade ifatt henne och vände tillbaka henne. Tillbaka vid ursprungsplatsen började hon packa upp de små lådorna med lock, varannan sak över höger axel och varannan över vänster. Jag plockade upp. Vi gjorde om alltihop en eller två gånger till.
Då dök det upp en expedit i tidiga tjugoårsåldern och frågade “Ska ni köpa de där? I så fall kan jag ju ta dem till kassan åt er tills ni är klara”.
Det här är ett meddelande till expediten på Jysk.
Jag hade situationen under kontroll. Jag var JUST på väg att få ordning på allting. Och jag vet att det inte var av kundservice du dök upp för att erbjuda dig att bära sakerna till kassan. Du var less på kaoset. Du tänkte “kan hon inte hålla reda på ungen?!”. Jag vet att du tänkte det. För jag brukade vara som du.
Jag har en varning till dig. Människor som du och jag som går omkring och suckar inombords över att folk inte kan kontrollera sina ungar på offentliga platser straffas när de själva får barn. Människor som vi avlar fram de aktivaste och mest svårkontrollerade barnen. Bara så att du vet. Nu har du tid på dig att förbättra dina odds genom att sluta sucka över människor som jag.
Maken brukar inte vara sugen på att äta tacos. Han säger att han har “förätit sig på det”. Bara för att jag brukade göra det typ varje fredag ett tag. Maken säger en massa knäppa saker om min matsmak. Han säger att jag bara tycker om “barnmat”. Typ saker som tacos, köttfärsrätter, potatismos och andra lättuggade saker. Han överdriver. Men jag erkänner att jag tycker att tuggande är överskattat.
I alla fall, maken och farsan är borta så jag passade på att laga tacos till mig, lillan och morsan till middag idag. Jag är grymt bra på att laga tacos också. Bryn köttfärsen, häll i pulvret och vattnet och låt det puttra länge. Men det är inte allt.
Ett klassiskt misstag som många gör när de lagar tacos är att de hackar tillbehören i för stora bitar. Småhackat ska det vara, annars smakar det inte bra.
Om jag sökte till Sveriges Mästerkock med min tacos kan jag för mitt inre riktigt höra vilket beröm Per Morberg och Leif Mannerström skulle ösa över mina finhackade tacotillbehör. För det är detaljerna som gör ett mästerverk i matlagning.
Ingen verkar fatta detta. Alla verkar tro att det hela handlar om en affisch i Simrishamn. Bråket om affischen är i full gång. Alla vill vara med. Aftonbladet, Gudrun, kommunens genuspedagog, bloggare och Svensson som kommenterar under artikeln. 723 kommentarer i skrivande stund. Många kommentarer handlar om piroger.
Jag också förstås, jag vill ju också vara med. Men jag har grävt djupare och kommit på vad detta egentligen handlar om. Det här är mycket större än ni tror. Det är en internationell manlig konspiration för att dölja något som verkligen är ojämlikt och sexistiskt inom korvätning.
Kommer ni ihåg när den engelska spin doctorn Jo Moore den 11 september 2001 sa “today is a good day to bury bad news”? Ni bodde ju i Sverige då, så det kanske ni inte kommer ihåg. Men jag kommer ihåg. Därför var jag snabbt på att lista ut att det här måste ju handla om något mycket, mycket större.
Vad konspirationen går ut på är att låta bråket om affischen dra bort uppmärksamheten från att i Nathans Korvätartävling är prispengarna till de manliga deltagarna fyra gånger så stor som till de kvinnliga deltagarna.
Eller så försöker Tårtans Korvkiosk bara dra bort uppmärksamheten från att de tar 20 spänn för en kokt med bröd. Det är dyrt tycker jag. 10 max 15 kr är mer rimligt för en korv med bröd.
Jag fick just en ny följare på Twitter. Jag själv alltså, inte butiken. Nu har jag fyra följare. En kompis från London. En kompis som jag gick gymnasiet med. Jag själv (i form av min egen butik). Också min nya följare – babyfrog_uk.
Det är tydligen en “accessory store full of luxurious and exclusive baby and nursery gifts”. Jag känner på mig att babyfrog inte följer mig för mina fina tweets utan vill sälja mig eller min butik något. Det kanske jag ställer upp på också, jag ska kika in och kolla om de säljer något som jag inte behöver som jag kan köpa ändå. Eller något som jag kan köpa och sälja.
Jag kanske måste börja twittra till mina fyra följare.
Jag vet ju att det är många som inte håller sig ajour med Aftonbladets nyheter. Många är rädda för att någon ska se ner på dem om de ertappades med att läsa sådana publikationer. Därför erbjuder jag möjligheten att få reda på det viktigaste genom att ibland återberätta historier som har extra stort nyhetsvärde som det är viktigt att allmänheten får veta.
Stina, 28, har nekats att åka berg- och dalbana på Liseberg efter att ha köat i en halvtimme, eftersom hennes midjemått inte var förenligt med attraktionens säkerhetsrutiner. Så här säger Stina själv;
“När jag skulle sätta på bältet så gick det inte. Jag kände mig kränkt och uttittad”.
Det säger sig ju självt att man inte kan åka karusell utan bälte, det är ju farligt. Hur kan nu den här historien sluta lyckligt? Åkte Stina hem och ändrade sin livsstil och blev smal och nu kan hon åka karusell? Eller byggde Liseberg om karusellerna så att folk med ett större midjemått kan åka?
Nej, eftersom Stina kände sig kränkt och uttittad så ringde hon Aftonbladet. As you do. Så nu är det inte bara de som stod i kön till karusellen som vet att Stina är för tjock att få på sig bältet. Nu vet alla som läser Aftonbladet också det.
Aftonbladet grep in och ringde till Liseberg. Då fick Stina en tygkanin. Och ett “quick pass” så att hon kunde gå före till karuseller som hon inte har ett för stort midjemått för. Dessutom fick hon en ursäkt av personalen.
Det var det lyckliga slutet.
Man blir inte miljonär på att ha en webshop. Inte än i alla fall. Så jag är registrerad som arbetssökande också. Utifall att det skulle dyka upp något fint jobb skulle jag ju kunna göra om webshopen till en VIP-klubb där bara utvalda personer får handla så att man hinner sköta den på kvällstid. Fast det är ingen stor efterfrågan på fond- eller värdepappersadministratörer i Piteå, så än så länge kan ni alla få fortsätta att shoppa exklusiva barnkläder.
Grejen är den att jag vill inte vara med på Arbetsförmedlingens aktiviteter. Jag har ingen a-kassa så jag tycker inte att det finns någon anledning att försöka tvinga mig att vara med. De kan ju inte bestraffa mig genom att dra in a-kassan om jag inte kommer. Jag vill bara stå där som arbetssökande, resten sköter jag själv liksom.
Men Arbetsförmedlingen har regler. Det finns inga individuella handläggningsmetoder. Arbetsskygga, folk som är oanställbara av en eller annan anledning och folk som redan vet hur man gör när man söker jobb ska alla vara med på samma aktiviteter. Gärna i grupp. Och grupp-aktiviteterna är alltid anpassade för de två förstnämnda kategorierna.
Så jag fick en kallelse till en gruppövning. Igen, jag var på en sådan när vi just hade flyttat hem också. Den gången var det en kille som frågade hur länge jobben låg kvar på en websida – han undrade om det räckte att man gick in och tittade en gång i kvartalet eller om man var tvungen att hålla på och kolla oftare. Jag tror att den killen hörde hemma i den arbetsskygga kategorin.
Jag hade inte läst kallelsen så noga så jag trodde att jag skulle träffa handläggaren. Henne träffade jag när jag nyss hade flyttade hem och hon var bra. Hon fattade grejer och var trevlig, så jag tänkte att henne kan jag väl träffa igen. Om jag hade vetat att det var en gruppövning skulle jag inte ha åkt dit.
Jag känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem som brukar vara på de här mötena som Arbetsförmedlingen tycker att jag ska komma på. De två möten jag har varit på har deltagarna mest bara ställt frågor om bidrag och vilka krav man måste leva upp till för att få bidrag av olika slag. Och informationen om hur och vart man söker jobb är också A-kurs. Om man inte redan vet det som man blir informerad om på dessa träffar ligger man illa till. Bortkastad tid är vad det är.
På slutet fick man i alla fall göra en utvärdering. Man fick vara anonym och behövde inte skriva sitt namn. Det är ju bra för fegisar som mig som inte törs säga eller stå för vad jag tycker. Jag tog i alla fall ett foto av blanketten innan jag gick så att ni kan få se vad jag svarade på utvärderingen. Det är mycket viktigt att man svarar ärligt på sådana här enkäter, så det var det jag gjorde.
Jag har varit till stan idag. Mer om det senare. På väg dit hamnade jag i alla fall bakom en karavan med en lastbil, en bil med släp och sju husvagnar. En mil norr om Jävre ligger dock Pitsundskorsningen och där tar majoriteten av alla husvagnar av från E4an för att åka till Piteå Havsbad. Så om man väljer att köra E4an hela vägen till stan, istället för Havsbadsvägen, blir man av med husvagnarna där. Det är liksom inte värt besväret att köra om en hel karavan om man nästan är framme i Pitsund när man kommer ikapp dem.
Idag när jag och husvagnskaravanen kom till Pitsundskorsningen stod TULLEN där i sina gula västar och båtmössor. Helt plötsligt var det ingen som skulle till Havsbadet längre. Alla sju husvagnarna bara fortsatte rakt fram. Ändrad resrutt allihopa. Mycket irriterande, det blev till att köra om hela karavanen ändå.
Det är ju inte annat än att man börjar undra vad de har i sina husvagnar om de är rädda för att prata med tullen. Man får ju känslan av att de inte har varit på Bolaget och köpt Päronvodka till sina semestergroggar.
Det verkar som att det inte blir någon tofsknytarfabrik ute på Haraholmen. För Maria Montazami vann inte utmärkelsen Årets Mentala Piteåbo. Fotbollsspelaren Jennifer Nobis vann.
Cakey har utsett vinnarna i första fototävlingen Capture the moment – läs hans motiveringar under varje foto. Jag bör kanske tillägga att Anthony har utsett vinnarna helt och hållet genom att titta på bilderna, han förstår inte svenska och har därför inte läst den beskrivning av fotot som deltagarna skickat med.
Första pris – Kenneth
“Jag tog bilden vid Rådasjön, som ligger i Mölndal för många år sedan. Vi var på väg till badet en härlig sommarkväll. Gick strax bakom de andra, och jag såg då plötsligt BILDEN framför mig. Som vanligt hade jag kameran med mig. Solens motljus “målade” upp konturerna på min hustru och barnen, samt på de tusentals svärmande knotten i bakgrunden. Jag knäppte snabbt en bild och förstod att den skulle bli något extra. Därför kallade jag tillbaka familjen för att ta en alternativ exponering. Dock hade då solen skymts och knotten skingras, så den andra bilden blev helt misslyckad. På bilden syns min hustru Gunnel och våra barn Ted och Tina, samt ytterst till höger deras kamrat Cecilia.”
Cakeys motivering: “This photograph for me just stood out, great composition with spot on exposure and stunning use of light to help frame the picture. But more importantly it’s captured a golden moment and I want to be walking through that field. A good image tells a story, and this one intrigues me, what has the middle child seen?”
Andra pris – Hanna
“Fotot föreställer min sambo Joakim som busar med vår son Isac! Båda lyser alltid av lycka när dem umgås och jag tycker att det är härligt när man lyckas fånga sånna ögonblick på bild :)”
Cakeys motivering: “Beautiful picture, I look at the picture and I can hear the laughter. With the shallow depth of field (I will talk about this in my up coming tips) you are drawn in to the happy baby’s face and the intimate moment. Would have been a contender for 1st if it had been cropped tighter on the top and right hand side.”
Tredje pris – Malin
“Det här är min dotter Abra! Fotot togs sommaren 2011 när vi var ute på gräsmattan och busade. Jag skulle ta ett porträtt på henne och då gav hon mej denna fina grimas.”
Cakeys motivering: “I shouldn’t like this picture but I do. I keep looking at it and it keeps making me smile. What a serious young lady (in your face)! Brilliant and fun! In the years to come the daughter will hate it but I love it.”
Missa inte den nya fototävlingen som startade idag, Close ups / Närbilder. Se alla andra bidrag i tävlingens fotoalbum på Facebook.
Flickebarnet delar med sig. Som idag när min moster hälsade på. Då fick hon låna ALLA gullefjunets leksaker OCH cykelhjälmen. Vare sig hon ville eller inte.
Ni som har Bloglovin vet ju att det finns en liten ruta i vänsterspalten där man kan betala 10 kr för att marknadsföra sin blogg i 5 minuter.
Där såg jag idag en annons som sa “Förhållandet över efter två års förlovning” eller någon i den stilen. Det tyckte jag var en attans intressant annons. Folk som fläker ut sina liv till världen på Facebook, sin blogg eller om de är riktigt lyckligt lottade i media är alltid intressant på ett eller annat sätt. Tycker jag alltså. För jag är ju ytlig. Om jag var den pretentiösa typen av person skulle jag förstås kunna hävda att jag var intresserad av den psykologiska aspekten av varför folk berättar väldigt personliga saker för okända mottagare. Men sanningen är ju förstås bara att jag dras till lockande rubriker.
Jag klickade i alla fall raskt på länken för att få läsa allt om det kraschade förhållande. Döm om min besvikelse när jag kom in på bloggen och allt jag fick veta var att skribenten och hennes pojkvän ömsesidigt kommit överens om att gå skilda vägar.
Inte nog med det. Sen stod det “fråga inte, jag orkar inte prata om det”. Detta hade bloggaren alltså köpt en annons för att säga. Jag skulle vilja kalla detta ett brott mot marknadsföringslagen.
Det var ju inte ens så att någon annan hade avslöjat hemligheten, så att hon tvingades kommentera det. Jag tycker att om man betalar för att annonsera slutet på sitt förhållande får man faktiskt lov att leverera något också.
Som den här tjejen Frida gör tex. Hon är gravid och på midsommardagen lämnade hennes kille henne, efter att ha varit otrogen mot henne. Hon berättar om detta och man får se bilder på killen som svek henne. Så ska det vara. Säger man A ska man även säga B annars kan man låta bli att säga A och blogga om sitt husdjur istället.
Anthony Cake is a freelance photographer from the UK. Read more about him in this earlier post or on his own website.
Get up close with a tight crop when you are composing your picture. Remember you are photographing your child, not the contents of your living room or garden!
The human eye / brain combination is very clever at disregarding any irrelevant background clutter and zooming in on the main subject. Your camera is not so good at this unless you tell it to, resulting in what you thought was going to be a great picture ending up as a small child disappearing into a cluttered background.
The main reason for this is that usually you will place the face of the subject in the middle of the viewfinder / screen, focus on it and forget about everything else that is happening in the rest of the frame.
The cure? Use the zoom lens on your camera or getting in close to the subject. The later can have the disadvantage of your prized camera being on the receiving end of a frenzied assault by sticky fingers, snotty noses and endless amount of drool. There is no cure for this other than perseverance, your child will eventually get bored and go back to what they were doing, but have a cloth to hand in order to clean the lens.
Using the zoom lens on your camera enables you to keep a safer less obtrusive distance from your subject. Your child however will still insist on coming over to see what you are doing, so you will have to sit and wait until they get bored or photograph them when they are deeply engrossed in what the are doing.
This weeks photo competition theme is ‘Close ups’, read more about the competition here.
Dags för ett nytt tema för tävlingarna i samband med Anthony Cakes gästbloggande med fototips.
Även denna gång finns det regler. De är snarlika reglerna i den förra deltävlingen.
Maken åkte iväg till Reprisen förra veckan och kom hem med ett “fynd”. En barnsadel till cykeln för 100 kr. Han var mycket nöjd med sig själv och sitt fynd. Jag ska kasta bort den. För det finns anledningar till varför den bara kostade 100 kr.
Som den här remmen.
Och den här ståltråden.
Maken säger att stolen duger och att den är jättesäker. Jag säger att den säkert duger till något barn någonstans i världen. Men den är inte tillräckligt säker för det barn som jag har burit i magen i nio månader. So it’s going.
Vi har middagsgäster ikväll. Maken står för maten och jag för efterrätten.
Nere vid fyren har Grizzledgreyhound gömt en burk. Massor med anorakar har på geocachingsidan påpekat att burken behöver underhåll.
Grizzledgreyhound verkar ju vara en seriös geocachare för hon/han har till och med beställt etiketter från geocachingshoppen för att märka burken som en Official geocache. Men Grizzledgreyhound verkar inte bry sig om sin burk för hon/han har inte adresserat problemet. Dålig stil tycker jag.
Så vad behöver den här burken för underhåll då? Jo jag har nu den stora äran att avslöja detta för er.
Loggboken är blöt. Skandal tycker jag.