Jag fick ett e-mail från ett produktionsbolag. Så här stod det;
“Jag söker antingen en person som står ensam inför ett dilemma eller en person och en närstående som tycker olika i en fråga. Jag vänder mig till dig som förälder just för att jag gärna vill få tag på personer med dilemman rörande framför allt barnuppfostran, men står du/ni inför något annat dilemma så är det intressant det med”.
Jag vill ju inte vara med på TV så jag ignorerade bara emailet. Dessutom har jag inga dilemman tänkte jag.
Tidigare i veckan var maken på Familjens Hus med gullefjunet. Då gjorde hon ett armband helt själv.
När jag var där med henne för ett tag sedan och vi provade trä pärlor gick det inte alls, hon hade inte tålamodet att sitta stilla den gången.
Så nu när hon gjorde ett armband helt själv sa jag till maken att hon kanske är redo att ha egna pärlor här hemma och frågade om han tyckte att vi skulle köpa pärlor.
Maken var helt emot pärlor. Han säger att det kommer att ligga pärlor över hela golvet. Han tycker att man inte ska ha egna pärlor och att det räcker att trä pärlor på Familjens Hus. Hur tråkigt är inte det? Att göra halsband och armband är jätteroligt och alla fattar att man behöver egna pärlor.
Det här är ju ett dilemma. Att maken inte vill ha egna pärlor och jag vill ha egna pärlor. Ett mega-dilemma. Ett dilemma värt ett helt eget tv-program. Jag tror att jag ska svara på emailet och fråga om de vill ha med ett pärldilemma i programmet.
De ska ju säkert göra flera avsnitt så om ni också har något värdigt dilemma som ni vill visa upp i tv kan ni ju höra av er så får ni email-adressen till produktionsbolaget.
Räkna inte med att ni ska få premiäravsnittet bara. Jag tror att mitt pärldilemma kommer att tilldelas premiären.
Det är många som tror att om man lämnar sin docka liggande på golvet helt hur som helst så bryr man sig inte om sin docka. På familjeliv.se skulle det bli värsta ramaskriet om folk såg den här bilden.
Det här är inte alls sant. Om man ser till att ens docka har på sig en overall lämplig för inomhusbruk innan man lämnar den vind för våg så är det ett tydligt tecken på att man verkligen älskar sin docka.
Angående overallen så finns det någon som verkligen vill ha den. Den personen som la första budet har nu bjudit igen så nu ligger ledande budet på 4 kr. Den här budgivaren börjar verkligen vinna mitt förtroende. Jag tycker att det är ett tecken på verkligt intresse att höja från en till fyra kronor.
Det är klart att jag vill ha ut max för overallen. Eftersom jag lovat att bjuda på frakten vore det ju förstås en dröm att täcka kostnaden. Men jag måste erkänna att jag i hemlighet håller på budgivare som visar extra beslutsamhet att vinna.
Alltså ikväll var alla låtar dödåliga. Det ratade bidraget av Bizex var utan konkurrens bäst ikväll. Men som tur är så är jag inte lost for words för det. Jag hittade många saker värda att kommentera ändå.
Eddie Razaz – Det här ser lovande ut tänkte jag när jag såg knäskydden. Det blir nog ett actionfyllt dansnummer. Jag tittade uppmärksamt men jag såg då inte att han gick ner på knä och kröp omkring någonting. Sen upptäckte jag att det såg ut som att han hade nitar på knäskyddet. Det måste vara opraktiskt med knäskydd med nitar på.
Elin Petersson – När jag såg hennes klänning förstod jag omedelbart att hon var klädd i ett otympligt tält för att hon skulle slita av sig klänningen och blotta typ allt utom sådant som ryms innanför en bikini. Sen när hon kom upp på scenen tog hon på sig en gitarr. Det måste ju vara skitsvårt att kasta av sig klänningen när man spelar gitarr tänkte jag. Snacka om att jag blev besviken när hon behöll klänningen på och sjöng ett sömnpiller.
Ravaillacz – Jag ville verkligen gilla den här låten. Jag tycker om ironi. Gamla gubbar som inte tar saker och ting på så mycket allvar gillar jag också. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev imponerad. Låttexten var lite kul, men på det stora hela var låten inte alls bra. Gubbarna gav dessutom mer intrycket drunken old granddad at a wedding än gubbar med självdistans. Claes Malmberg påminner dessutom väldigt mycket om den engelske “komikern” Freddie Starr. Googla honom ska ni få se. Dessutom kommer ni att upptäcka att han (Freddie alltså, inte Claes) är misstänkt för väldigt äckliga saker som jag mycket väl kan föreställa mig är sant.
Amanda Fondell – Amandas popularitet måste bygga på att hon är the girl next door. Fast hon undviker att betraktas som tråkig för det genom att gnida sig lidelsefullt mot en spegel, ruska på huvudet lite spännande och ha ringar på åtta fingrar. Så att hon uppfattas som lite annorlunda och alternativ utan att vara förarglig.
Martin Rolinski – I min ungdom när jag brukade gå ut på Statt här i Piteå var killarna ofta klädda i arbetskläder. Inte blåställ från någon av ortens större arbetsgivare alltså. Kostym, skjorta och slips som man har på kontoret. Helt knäppt att folk går ut på galej och klär upp sig i afterwork-kläder. Det kom jag alltså att tänka på när jag såg Rolinski. Vad är det för scenkläder? BWO var ett väldigt bra band, och utan Rolinski som omslagspojke skulle det inte ha funkat, men utan Alexander Bard är han lite trist.
Caroline af Ugglas – Jag har en engelsk kompis, ingen nära bästis utan mer av en bekant som jag gillar mer än andra bekanta. När man träffar henne blir man alltid helt utmattad, för hon är så intensiv. Hon har tex en förmåga att hamna i säng med helt olämpliga personer som sin tränare i en lagsport (BAD move…), klubbens herrlags största manwhore som har flickvän eller en 15 år yngre kille på jobbet som hon är chef över. När man träffar henne för en öl hinner man knappt öppna jordnötspåsen innan hon börjar berätta vilken hand som senast varit i hennes trosa eller ge en detaljerad beskrivning om hur hon hade mask i magen när hon var liten. Alltid när jag ser af Ugglas föreställer jag mig att hennes personlighet är precis lika “pladdrig” som min kompis.
State of Drama – Den permanenten som killen som spelade keyboard hade. Tror ni att det var en permanent eller har killen självkrulligt hår? Vad jag minns från permanenttiden på åttiotalen är att det var grymt svårt att få till fina lockar. Det blev alltid småkrulligt istället för storkrulligt. Killen skulle kunna starta en hel hårblogg om den där kallufsen. Jag skulle definitivt lägga till den på Bloglovin.
Janet Leon – Så smarta scenkläder. Att ha på sig ett snakeskin med ränder på som ringar in och drar uppmärksamheten till skrevet. Bra försök att dölja sådana saker som man inte vill att folk ska se. Men mig går inget förbi. Där i början när hon höll upp handen och pekade upp i taket märkte jag att hon hade ett väldigt knubbigt pekfinger.
Enda gången jag blev exalterad ikväll var när jag såg Alexander Rybak i publiken. I lööööv Alexander Rybak. Jag brukar försöka lära gullefjunet att dansa kosack till Fairytail. Fattigman-skosack i upprätt läge där man mest bara sprätter med benen förstås. Gullefjunet är inte alls intresserad, hon bara tjatar om ‘Heja Bamse’ istället och vill att man ska stå och snurra på stället. Vilket gör mig besviken.
Idag har jag lagat mat. Förrätt i alla fall. Och jag hackade saker mer än lagade. Slutresultatet blev dock något som man äter, så då tycker jag att man kan säga att jag lagade mat.
Först mosade jag tre avokado och två hårdkokta ägg. Sedan satte jag i två msk majonäs, också hade jag ingen turkisk yoghurt så då tog jag en till msk majonäs. Jag hoppade över löken som var med i receptet fastän vi har lök hemma för jag orkade inte hacka. En tsk citronsaft, salt och peppar.
Receptet sa att man skulle lägga tillbaka röran i de urgröpta avokadoskalen och lägga räkor på. Jag tyckte att det lät så äckligt att plocka upp avokadoskalen ur soporna så jag la röran i skålar istället.
Mitt i alltihop när jag stod och höll på med mitt kulinariska mästerverk kom gullefjunet farande och bad maken lyfta upp henne så att hon fick se. Sedan sa hon med ett mycket glatt och förvånat tonfall i rösten “Åh, mamma lagar mat!! Ungefär som att det var något som hon aldrig sett förrut.
Då garvade maken och mamma så mycket att man skulle kunna tro att hon levererat årets roligaste skämt. Jag tyckte bara att det var medel-roligt.
Jag städade inte igår. Jag har städat idag. Så nu är jag glad och lycklig. För en halvtimme sedan var jag inte ett dugg glad. För då städade jag fortfarande.
Det tar mig väldigt länge att städa. Flera flera timmar. Inte effektiv tid förstås. Jag tycker att det är så tråkigt att städa att jag måste vila medan jag städar. Dammsuga ett rum, vila, dammsuga nästa rum, vila, skura ett rum, vila, skura osv. Idag tog jag elva pauser under städningen.
Det är klart att det skulle vara över fortare om man inte vilar emellan, men jag klarar inte av den mentala ansträngningen av att städa oavbrutet.
Nu är det i alla fall rent. Ganska rent. Jag dammtorkade inte, för när jag skrev “damma mig” med pekfingret på fönsterbrädan syntes det knappt så det fick vara.
För att vara ett par som “vill vara kära ifred” tycker jag att Danny och Molly pratar väldigt mycket med pressen om sitt förhållande.
Nu har Molly dessutom flugit till Skellefteå iklädd peruk och solglasögon. Det absolut bästa sättet att göra så att man blir uppmärksammad måste ju vara att klä ut sig som en pajas när man sätter sig på ett inrikesflyg till Norrland.
Nu är vi uppe i tre intressenter och ett högsta bud på 3 kr. Jag skulle aldrig ha kunnat förutse att en sådan här ful overall skulle kunna dra till sig ett sådant intresse. En sak som bekymrar mig är dock att jag inte har någon som helst aning om vem budgivarna är. De kanske har djur och både röker och super.
Men jag tänker som så att man ska inte alltid tänka det värsta om folk. Ibland måste man faktiskt bara lita på att enbart människor med overallens bästa i sikte lägger bud. Den kommer nog till ett bra hem tror jag.
Jag vill också poängtera att om man har en sjuk docka så MÅSTE dockan ha på sig overallen när hon hör kvällssaga.
Vi är på väg och gå och lägga oss. Maken har ju varit i stan med gullefjunet idag. Idag är den 15 feb. Dagen efter Alla hjärtans dag. Då är blombuketter billiga. Jag fyller år den 17 mars. Då kan ni passa på att gratta mig om ni har gott minne.
Jag: Du såg inga billiga blommor du kunde köpa idag?
Maken: [stirrar på mig LÄNGE med skräck i ögonen]: Åh älskling, jag glömde!!!
Jag: Vadå? Jag sa ju inget innan du åkte , men jag tänkte att du kanske själv skulle märka att det var rea och plocka upp en bukett.
Maken: Du fyller år ju!
Jag: Vad menar du?
Maken: Jag är så himla ledsen – jag glömde! (Här bör det även nämnas att maken ser helt förkrossad ut och håller sig för pannan).
Jag: Vad? Att det var Alla hjärtans dag igår, då du har blomförbud, och att blommor är billigare idag? Eller att jag fyller år om en månad?
Till saken skall det även nämnas att maken valde att fria (ja, han friade på det traditionella sättet… han skulle inte ha tordats annat, men han hade bättre vett (hade blivit tillräckligt instruerad) att inte komma med en ring som jag inte valt själv) på min födelsedag för att ha en dag mindre att komma ihåg…
Trots det har han lyckats glömma födelsedagen/förlovningsdagen en gång och nu “kommer han ihåg att han har glömt den” en månad tidigt!
Tala om smart va? Att skapa ett lotteri som inte går ut på att man nödvändigtvis vill vinna själv, utan att man inte kan unna grannen att vinna. Folk inser att det inte är särskilt sannolikt att det ska “plötsligt hända” att de vinner. De köper ändå en lott för de står inte ut med tanken att grannarna ska vinna och att de ska bli utan.
Man kan inte ens skuldbelägga folk för det här beteendet, för det är någon som sitter ingrott i benmärgen sedan de simmade omkring i barnbassängen och någon annan unge hade en leksak som var bättre än den de själva hade.
En nackdel med att bo i en småstad som Piteå är att det finns begränsat med aktiviteter för barn. Ja, för vuxna också för den delen, men det gör inte lika mycket för jag skriker och gråter inte när jag blir uttråkad. Ännu värre är det på vintern när lekparker och badplatser är översnöade.
Vi besöker dock ganska ofta de få ställen som finns – badhus, Familjens Hus, leklandet och biblioteket. Maken har haft lite otur med just biblioteket. En gång när de skulle dit hade jag sagt att det fanns lego på biblioteket, för jag hade för mig att det fanns, också fanns det inget lego.
Idag har maken och gullefjunet varit på biblioteket igen. När de hade varit där en stund behövde maken på toaletten. En eftereffekt av tarmcancer är att tarmrutinerna blir oregelbundna och “when you got to go, you got to go”. Han förklarade detta för gullefjunet på begripligt barnspråk så att hon skulle förstå varför de var tvungna att lämna.
Barnavdelningen ligger längst in. Så hela vägen ut genom biblioteket gick gullefjunet och upprepade med hög röst “Pappa ska bajsa”.
Det är tur att maken har humor och inte är den lättgenerade sorten. För jag tänker fan inte både göra både alla badhus- OCH alla biblioteksbesök.
Om man själv har en flytbräda som är helt vanlig och blå då vill man ha den flytbrädan som ser ut som en nyckelpiga som ett annat barn har.
När det barnet släpper nyckelpigebrädan och man själv får den då är det inte så intressant med flytbrädor längre. För då finns det något annat barn som har en grön boll. Då vill man ha den istället.
När det snälla barnet ger en den gröna bollen då duger den bara i 10 sekunder tills man upptäcker att ett annat barn har en röd boll. Då vill man ha den röda bollen.
När man åker rutschkana vill man inte längre göra det när man upptäcker att två barn sitter på en stor flytmadrass. Hela tiden medan man blir snurrad runt, runt i vattnet för att glömma madrassen så vill man inget annat än att sitta på just den madrassen som de andra barnen har.
När madrassen blir ledig och man får sitta på den är det inte roligt för då har man fått syn på en lång rund flytpinne som flera större barn klänger på och snurrar runt. Då vill man sitta på en rund flytmadrass fastän man är livrädd för att få vatten i ögonen och inte kan simma.
Helt plötsligt upptäcker man att nu åker någon på rutschkanan. Då vill man åka rutschkana igen.
Är det detta folk menar när de pratar om Den Svenska Avundsjukan?
Vad inte många vet här i Sverige är att Pete Doherty uttalas ‘Dockety’ (typ, fonetisk skrift är inte min starka sida).
De flesta tror dessutom att han BARA är en knarkare och Kate Moss före detta pojkvän. Det är han förstås, men han är också en väldigt bra musiker. Det visste ni kanske inte.
Testa att youtuba honom, The Libertines och Babyshambles får ni se. Om Mariah Carey är er största idol kan ni skippa det, för i så fall gillar ni knappast Doherty eller hans band. Och om Mariah Carey är er största idol borde ni dessutom skämmas, för då har ni ruskigt dålig musiksmak.
Jag tror att folk som alltid har rent och städat aldrig upplever någon lycka och glädje över att de har välstädat. De sliter och jobbar med att städa var och varannan dag för ingenting.
Om man samlar ihop lite skit innan man städar får man ju ett glädjerus när man är klar. Åh vad skönt att det är rent och fint tänker man och känner sig glad och lycklig en stund.
Det är ju fullständigt omöjligt att gå omkring i ett konstant glädjerus över att man har välstädat. Därför tror jag att folk som jämt har rent och fint aldrig upplever någon glädje över sina välstädade hem.
Det är därför jag inte städar så ofta.
Idag borde jag städa. Det vore fint att inleda helgen med lite glädje och lycka.
Har ni också fått ett virus på er Facebook? Det är hjärtan ÖVERALLT. Jag har googlat för att försöka ta reda på vart detta virus har sitt ursprung och om det är farligt. Jag fick inga bra träffar.
Vår kärleksmiddag idag bestod av varmkorv och mos. Vi tände inga ljus heller. Man bränner sig bara på armen när man ska sträcka sig efter ketchupen.
Inga blommor fick jag heller. Jag har gett maken blomköparförbud på Alla hjärtans dag. Det är en principfråga. Imorgon kanske jag köper mig själv en rea-bukett från de som blev över idag däremot.
Jag gillar kor. Inte så att jag vill klappa kor och umgås med dem. Mer på det sättet att om det är med en ko i en story kan man känna sig ganska säker på att det är en bra story. Jag har ganska mycket kor på min blogg. Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag har Sveriges ko-tätaste blogg, men jag tror att jag ligger bra till. Jag tycker helt enkelt om historier som har kossor i sig.
Då förstår ni säkert att jag har följt historien med de 69 försvunna korna noggrant ända sedan korna gick upp i rök i december. Är det här världshistoriens första ko-stöld har jag gått omkring och funderat. Det föreslogs att korna lämnat landet. Då tänkte jag direkt på ryska maffian. Har de gett sig in i ko-branschen undrade jag.
Det kändes länge som att ingen utom jag brydde sig om ko-historien, men så kom Leif GW Persson och blandade sig med i leken och kallade historien en rysare. Nu har historien fått vad som på kvällspress-språk kallas för en chockvändning. Man känner chock när man får veta att det hela var ett försäkringsbedrägeri. Det skulle man aldrig ha kunnat tänka sig. Att ryska maffian av en slump ska dyka upp med ett par långtradare och lasta på korna och dra iväg med dem var ju faktiskt det mest troliga scenariot.
Nu är historien väldigt spännande igen. Jag går in på samtliga tidningar minst fyra gånger om dagen för att kolla om det kommit någon ny information. Intrigen tätnar. Bonden kan ju inte ha varit ensam, för han har väl ingen långtradare? 69 kor gömmer man inte hur lätt som helst. VART har korna tagit vägen? Hur mår korna?
Ni tror kanske att slakteriet är inblandade. Det tror inte jag. Jag har funderat på det här. Precis som GW har jag skrivit ner min teori på en lapp och lagt den i ett igen-klistrat kuvert. När det kommer fram vem som hjälpte bonden och vart korna har tagit vägen ska jag ta fram kuvertet och öppna det igen.
Jag kan dock redan nu avslöja vad det står på lappen. Jag tror att ryska maffian hjälpte bonden. De hämtade korna och tog dem till Ryssland. För det fick bonden en symbolisk summa på 50 tusen och sedan skulle han fixa resten av ersättningen från försäkringsbolaget.
Dessutom har jag skrivit på lappen att jag tror att hela anledningen till att bonden vände sig till den ryska maffian var att korna var sjuka på något sätt. Om han skulle ha valt den enkla vägen och bara skickat korna till slakteriet skulle han inte ha fått någon ersättning för att korna var oätliga.
Snart dyker de sjuka korna upp i en importerad lasagne i en frysdisk nära dig.
Gullefjunet har blivit lovad att bada på badhuset idag. Egentligen är det makens jobb att åka och simma. Han tycker om att bada. På sistone har han dock lyckats smita undan badningen oftare än inte. Sedan sin cellgiftsbehandling har han blivit frusen av sig, och sedan han tyckte att det var kallt på badhuset för några månader sedan har han börjat slingra sig undan simningen.
När maken håller på och hittar på ursäkter för att slippa bada så blir det jag som måste åka. Barnet måste ju ändå få bada. Det är viktigt så att hon lär sig att simma och inte vara rädd för vatten. Vi gillar nämligen att segla och regeln är att man bara kan ha en badkruka ombord, och den platsen är redan tingad av mig.
Den här gången tycker jag faktiskt att maken har gått för långt i sina försök att komma undan simningen. Han glömde sina badbyxor på Öjebyns simhall den där dagen när jag ramlade och inte kunde bada. Idag är det Hortlax simhall som har barnbad. Jag tror att det är på sin plats med situationstecken på “glömt”.
Jo tack, bara bra. Jag har fått ett bud på den. 1 kr har någon bjudit. Jag trodde att det skulle ta ett tag att hitta ett hem till overallen så jag la upp den som en 3-veckorsannons. Så det känns fint att ha ett bud redan nu. Det är dessutom, i skrivande stund, nästan 1100 personer som har tittat på overallen. Jag törs nästan slå vad om att åtminstone några har lagt overallen på bevakningslista för att lägga bud senare. De väntar nog för att de är rädda att trissa upp priset om de bjuder för tidigt.
Jag har fått en fråga också från en “spekulant” som undrade om det är en dockoverall. Materialet ger lite känslan av dockkläder, men nej det är en overall för ett livs levande barn.
Man kan förstås använda den till en docka, den är lite stor bara. Gullefjunet fick syn på overallen igår och trodde att hon hade fått en ny overall. Glad såg hon ut också. Vad är det med barn och rosa och hjärtan? Ser hon inte att den är asful? När jag förklarade att det var hennes gamla och att den är för liten nu skulle hon promt klä på dockan i overallen.
Jag hoppas att det här inte innebär i att jag ljuger i annonsen, där jag berättar att overallen bara är använd en gång. Om man ska vara riktigt noggrann är den ju nu använd två gånger.
Jag får kanske göra en liten följetong om overallen här på bloggen under auktionens gång.
Varma mackor. Viktiga saker. Det är extremt viktigt att man får den precis som man vill att den ska vara.
Jag vill bara ha skinka och ost. Inget smör, ingen ketchup. Maken vill ha sina med smör och ketchup.
När jag gör varma mackor så får maken ketchup. Han skulle ju märka om jag inte satte dit ketchup. Jag vill inte höra på något tjat om avsaknaden av ketchup på mackan, så jag sätter dit ketchup. Smör däremot får han inte. Jag orkar inte hålla på och ta fram smöret för att göra varma mackor. Det smälter ju bort i alla fall så smör är helt onödigt.
Maken märker aldrig att han inte får något smör på när jag gör varma mackor. Aldrig någonsin har han klagat över att det inte är något smör på mackan. Vilket bevisar att han egentligen inte behöver smör. Det är bara någon fix idé han har fått för sig att det ska vara smör på varma mackor.
Idag när jag gjorde varma mackor började jag fundera om maken gör likadant när han gör varma mackor? Sätter han smör på mina varma mackor fastän han vet att jag inte vill ha smör?
Jag vill faktiskt verkligen inte ha smör på mina varma mackor.
För en stund sedan tog jag gullefjunet med mig till mormor och morfar. Det blev lite bråttom när vi skulle iväg. Så jag lämnade ett meddelande till maken. Som en lapp ungefär ni vet.
Förra veckan kokade jag blåbärssylt. I en vit gryta. Nu säger maken att jag har förstört grytan. Jag fattar faktiskt inte vad han menar.
Den blåa färgen sitter som berget i grytan. Det finns inte en chans i världen att färgen ska lossna bara för att man kokar lite vatten i grytan. Jag har provat.
Alltså kan man fortfarande använda grytan. Den är inte alls förstörd.
Det är jättelätt att köra bil till stan från där vi bor. Man kör ut på E4an, växlar upp till femman och kör 110 i en mil. Där växlar man ner, svänger höger och kör 70 över Pitsundsbron. Sen kör man 90 i en mil till, och när det blir 70 igen är man nästan i stan.
Det här med om man kör 70 på fyrans eller femmans växel är ju lite av en smaksak. Om jag kör på motervägen och måste sakta ner till 70 brukar jag köra 70 på femman. Men om jag är på uppväxlingen brukar jag köra 70 på fyran och växla upp till femman när det blir 90. Var och en gör ju som de vill, men så brukar jag göra.
Idag då. Eftersom jag för en gångs skull var ensam i bilen spelade jag radion ganska högt. Typ så att det dunkade i bilen. Värmen körde jag gas i botten också och den låter ju också. Man hörde inte motorn.
Mellan Havsbadet och stan hade jag ändå en liten feeling att det var något som var konstigt. Då råkade jag kasta en blick på varvmätaren och tänkte “varför ligger den på 4000 varv?”. Då märkte jag att jag körde på trean. Jag hade glömt växla upp efter Pitsundsbron. Så där hade jag legat och kört 90 på trean i drygt två kilometer.
Som en kärring.
Jag växlade upp till femman, raka vägen utan att passera fyran. Kollade mig omkring för att se om det var någon som sett mig och konstaterade att jag var ensam på vägen.
Sen tänkte jag “det gör ingenting, snart fyller jag fyrtio, då kan jag köra på trean hela tiden”.
Men riktigt än har jag inte totalt tappat stinget som bilförare. När jag skulle hem igen skulle jag köra genom ett trafikljus. Jag såg på gubben som kom och gick mot övergångsstället att han inte var att lita på, så jag kollade att hans trafikljus verkligen stod på röd gubbe och det gjorde det. Jag körde ändå sakta och höll ögonen på gubben. Mycket riktigt klev han rakt ut i gatan just när jag kom fram till övergångsstället (där jag hade grönt och han rött).
Då tutade jag på honom. Som man gör i det läget. Han tittade ilsket på mig och pekade på Herr Gårman. Som att Herr Gårman skylten slår ut trafikljuset. Då blängde jag ilsket tillbaka och pekade på trafikljusets röda gubbe. Sen gav jag honom fingret.
Än är jag inte för gammal för att använda långfingret i trafiken.
Idag visade jag gullefjunet att man kan stänga igen proppen i handfatet så att det fylls upp med vatten. Det var första gången. Jag har inte tyckt att hon har varit tillräckligt gammal för den här upptäckten innan. Det kan hända att jag kommer att ångra mig och tänka att två och ett halvt var för ungt. Att jag borde ha väntat tills hon var minst tio innan jag berättade om proppen i handfatet. Gjort är i alla fall gjort.
Hon tyckte det var kul när handfatet fylldes. Hon sa “som ett bad!”.
Jaha, på vilket sätt ska det här intressera er undrar ni kanske? Det gör det säkert inte.
Men jag blir så sjukt stolt när vår dotter gör sådana där intelligenta observationer. Därför berättar jag det. Det här är min blogg och jag berättar minsann vad jag vill.
När vi var klara bytte vi tröja. Klara med vad? Vad höll vi på med? Vi kollade hur stora vågor man kan göra i ett handfat innan det svämmar över på golvet.
