Vad ska jag skriva om idag då?

I veckan hade vi ingen fiskmåndag. Istället hade vi fisktorsdag. Det blev över mat. När maken för en stund sedan kom och frågade om han kunde få ta hela fiskgratängen till lunch om han bad snällt sa jag ja. För jag är snäll och generös. Själv åt jag en lättlagad pizza.

Jag har druckit kaffe idag.

I morse glömde jag borsta tänderna. Jag har fortfarande inte borstat dem, men jag ska strax gå och göra det.

Har varit till återvinningsstationen med soporna.

Det var det viktigaste som hänt mig idag, resten är ni nog inte intresserade av.

Jag har inga bloggidéer idag. Kom gärna med förslag på vad jag ska skriva om. Ni kan tex föreslå att jag ska skriva om läget i Syrien. Sen ignorerar jag det förslaget och väntar på att någon ska ge ett bättre förslag, eller väntar tills jag själv kommer på något att skriva om.

Ja det var allt för den här gången. Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni har ätit till lunch. Lite utbyte av meningslös och ointressant information vore trevligt.

Pinsamhetslistan plats 3 – The restroom

Den där pinsamhetslistan jag gjorde för ett tag sedan. Då orkade jag inte berätta hela historierna, jag hade inte inspirationen just då. Nu har jag samlat ihop tillräckligt med ork för en detaljerad redogörelse för incidenten på plats nr 3 – När jag bad en hotellgäst sätta sig i lobbyn och pissa. Av genuint misstag, inte för att hon irriterade mig. Hon irriterade mig förstås, men det var inte anledningen till att jag sa det jag sa.

Egentligen är inte den här incidenten så där jättepinsam. Men när jag skulle göra min lista hade jag strikta krav på vad som kunde få kvala in. Ett var att jag skulle ha skämts när det hände. Vilket omedelbart diskvalificerade alla händelser som i ungdomen inträffade under alkoholens influens, för när man är berusad har man ju inte vett att skämmas. Så till slut fick den här vara med, för det var genant när det hände.

När jag var i 20-årsåldern jobbade jag som receptionist på ett hotell i Bayswater/London i ett par månader. Det var ett trestjärnigt hotell som hade mycket svenska gäster eftersom Fritidsresors kontor låg i källaren. Varje vecka drösade det också in en massa amerikanare, som var snäppet besvärligare än svenskarna. De kom alltid med samma plan, tidigt på morgonen. Föregående gästers utcheckningstid var 11 och incheckande gäster lovades sina rum till kl 14. Rummen skulle städas däremellan. Det fattar alla utom amerikanare.

Amerikanarna dök alltid upp vid åtta-tiden på morgonen. Nu vill jag inte låta som någon som spär på fördomar och stereotypa föreställningar om människor av en viss nationalitet. Men faktum var att 99% av de amerikanska gästerna som vandrade in genom dörrarna på just det här hotellet i alla fall var högljudda. Så när de upplyste mig om att de var TIRED och JETLAGGED efter sin flygresa så brukade folk vakna på andra våningen.

Majoriteten av dem var besvärliga som attan. De krävde alltid att få sina rum omedelbart. De var nästan omöjligt att få dem att förstå att det inte fanns något rum klart eftersom hotellet var fullbelagt och föregående gäst inte hade checkat ut ännu. “In the Great U.S of A bla bla bla….” fick man höra tills öronen blödde.

Vid tillfället för den här incidenten hade jag haft en särskilt lång och krånglig diskussion med ett amerikanskt Selma och Fridolf par. Hon var dubbelt så stor som honom och skötte allt snacket medan han stod i bakgrunden och sa “yes dear” och “no dear”. Hon var, även med amerikanska gästernas mått mätt, extra sur, besvärlig och oförstående till varför vi inte bara kunde trolla fram ett rum så att hon kunde få gå och sova för hon var ju faktiskt TIRED.

Till slut satte hon sig i alla fall i soffgruppen i lobbyn och blängde på mig. Bevakade varje rörelse jag gjorde för att kolla att jag inte gav ett rum till någon annan gäst. Efter ett tag kom hon vaggandes tillbaka till receptionen och frågade “Do you have a restroom I can use?”. 

För mig själv tänkte jag “Herregud människa, jag vet att du är trött, jag har hört det 50 gånger, vi har inget jävla vilorum där du kan lägga dig och vila, om vi hade det skulle jag ha sagt det med en gång”. Professionell som jag var sa jag förstås inte det, jag klistrade på mig mitt vackraste stela leende och sa med vänlig och beklagande röst “I’m afraid we don’t, but you are more than welcome to sit down here in the lobby”. Sitta och vila alltså var vad jag menade.

För första gången sedan hon kom var hon mållös och vaggade tillbaka till soffan utan ett ord. “Äntligen fattade hon” tänkte jag då och kände mig mycket nöjd med min insats. Tills jag vände mig om och såg min chef stå bakom hörnet och med ilsket ansiktsuttryck vinka att jag skulle komma dit. Med inte alls vänliga ord förklarade hon för mig att i USA säger de ‘restroom’ om toalett. Sedan blev jag utskickad i lobbyn för att knallröd i ansiktet förklara att vi visst hade toaletter och att den amerikanska gästen inte alls behövde göra sina behov i lobbyn.

Till mitt försvar vill jag säga att jag vid tidpunkten bara varit i England mindre än två år. Dessutom var mitt vokabulär brittiskt och inte amerikanskt. Om hon hade kommit och frågat “Where is the bog?” eller “Where can I have a dump?” skulle det ha varit en helt annan femma. Då skulle vi ha talat samma språk.

SÅ mycket vill jag inte bada

Idag har vi badat. Det blev jag som fick bada igen. Maken har mer än ett par badbyxor, men de finns i någon av lådorna som vi inte har packat upp och han “hittar dem inte”.

När jag skulle betala berättade kvinnan i kassan att man kunde köpa 10-kort. Det tyckte jag lät bra. Då kan man lämna börsen hemma, och dessutom är man tvingad att bada upp 10-kortet. Då känner man sig tvungen att åka även om man har orakade ben. Så jag slog till och köpte ett kort.

Jag brukar aldrig kolla summan innan jag slår in PIN-koden, så jag märkte inte att hon hade tagit 600 kr betalt istället för 300 förrän det var försent.

När missen upptäcktes skulle man ju kunna tänka sig att kassörskan skulle be mig att stoppa in kortet igen och återbetala hälften. Det var också hennes första tanke, men tydligen var hon inte så hemma på kassan för det tjöt och pep och tanten hm-ad och a-ade. Så hon övergav den planen och sa “jag ger dig ett kort till” och gav mig ett till 10-kort!

Vet ni vad jag sa då? Först stod jag bara där med två 10-kort i handen och stirrade och fattade inte riktigt vad hon menade. Sen sa jag “Hold your horses lady, hur mycket har du tänkt att jag ska bada egentligen?!”. Jag vill ju inte bada överhuvudtaget, så att helt plötsligt stå där med 20 bad var ju mer än 10 bad för mycket.

Vad är det för sätt att lösa sina misstag på? Att försöka tvinga kunden att bada dubbelt så mycket så man egentligen vill. Jag lämnade tillbaka 10 bad, och fick efter många om och men tillbaka mina pengar. Några extrabad för att folk inte kan kassan vill jag minsann inte ha.

The odd one out

Vilken är den mest “udda” bloggen ni har i er bloggläsare? Den som är mest olik alla andra ni läser? Om ni mest läser föräldrabloggar också har ni en blogg som handlar om flugfiske. Eller om ni bara läser modebloggar också har ni en blogg som handlar om världspolitik. Typ så.

Min är Pressylta Redux. Den skrivs av en 62-årig författare och journalist som heter Gunnar Pettersson. Jag minns inte alls hur jag hamnade på den första gången och vad det var för inlägg jag läste som fick mig att börja följa den. Han bor sedan länge i London vilket kan vara en bidragande orsak till varför bloggen fångade mitt intresse. Om man aldrig bott i London är det kanske inte så intressant när han bland annat skriver om brittiska medier, men för mig är det intressant.

Dessutom får det mig att känna mig lite intellektuell att läsa en blogg som skrivs av någon som säkert inte ens vet vad Dagens Outfit eller en bloggtävling är för något.

Jag måste vara en sådan där anorektiker

Jag har hört sägas att människor som har anorexia har något fel som gör att det de ser i spegeln inte stämmer med vad som egentligen finns i spegelbilden. Deras hjärna processar något annat än det ögonen verkligen ser. De är egentligen smala eller tom magra, men när de tittar sig i spegeln ser de en tjock person.

Jag måste också ha det där hjärnfelet. Fast tvärtom. Vågen säger att jag är överviktig. 8 kg för mycket väger jag, och det tycker jag är mycket. Men när jag tittar mig i spegeln tycker jag inte att jag är så tjock. Det är inte så att jag är blind, det är klart att jag ser att det finns “utrymme för förbättringar”. Magen är ingen tvättbräda tex. Den ser mer ut som något som skulle vara bra att ha om det blev krig och svält här i landet, typ en extra reserv.

Det här är inget inspirerande älska-dig-själv-som-du-är-inlägg där jag försöker förmedla ett jag-är-tjock-men-jag-är-fin-ändå budskap. Helt seriöst så ser jag inte den tjockisen som vågen säger till mig att jag borde se.

Nu har jag lite högt blodtryck också så jag borde ju ändå gå ner i vikt oavsett vad spegeln säger mig, men det är ju en helt annan frågeställning. Den här hjärnskadan försvinner ju inte för det och jag vet rakt inte vad jag ska göra åt den. Borde jag läsa mer bantningslitteratur och modemagasin kanske?

Dagens overall

Overallen verkar ha fastnat på 6 kr. Ledande budgivaren ‘NejlikanL’ måste känna sig nervös. Hon tänkte säkert “ha,ha det här var kul, jag lägger ett bud, någon bjuder säkert över”. Nu sitter hon där och är helt orolig över att hon snart ska vara ägare till en polyesteroverall.

Vad har då overallen varit med om under sin livstid? Vad som hände i Kina där den är sydd har jag tyvärr ingen aning om. Sedan den kom i vår ägo har den i alla fall gungat hammock. Här har ni ett bildbevis.

Overall gungar hammockSå här var det.

En solig februaridag ville familjen gå ut i Londons friska luft. De tog på babyn en overall av polyester och gick ut i trädgården och satte sig i hammocken. Dynorna till hammocken fick stanna i garaget. Det var trots allt bara februari och just den här familjen tyckte inte om att bära dynor fram och tillbaka. Var 45e sekund flög ett flygplan över deras huvuden på väg mot landning vid Heathrow airport. Mellan flygplanen njöt familjen i alla fall i fulla drag av solen, tystnaden och den friska luften.

Så var sagan slut. Fast egentligen är det ingen saga, för historien är ju sann.

Jag glömde att skriva i Tradera-annonsen att overallen har bott i London. Det var kanske dumt. London är ju lite av en fashion city. Den här informationen skulle kanske ha ökat intresset för overallen. 

Kan ni fatta att av alla saker som jag kastade bort eller sålde/gav bort när vi skulle flytta hem så behöll jag den här overallen? Den fick åka lastbil via Engelska kanalen, genom norra Europa, upp i Danmark och genom hela Sveriges långa land hela vägen till Piteå. Det är sådana här saker som gör att maken inte kan höra ordet skruvdragare utan att börja berätta för folk att jag sålde hans skruvdragare på Ebay för 50 kr.

Kom tillbaka imorgon. Då ska jag berätta var overallen är köpt. För det var minsann ingen oönskad present. Nej, nej, jag har köpt den helt själv. Amningshjärna tror jag att det kallas.

Den är köpt på samma affär som maken brukade köpa sina kalsonger, så jag kanske passar på att berätta litegrann om han kalsonger på samma gång.

En kort stund är svårt att motstå

Gullefjunet lägger sig till med alltfler manipulativa tricks för att få som hon vill. Maken och jag är oense om vems gener det där kommer ifrån.

När hon vill göra något som man säger nej till, tex titta på tv just när det är dags att gå och bada, så lägger hon huvudet på sned och säger “bara en kort stund” med både bedjande röst och ögon.

Då krävs all ens motståndskraft för att man ska klara av att hålla fast vid sitt nej. Man känner sig som ett monster när man inte ger med sig när man får den där blicken. Det är inte alltid jag klarar av att stå emot. Jag kan informera om att en “kort stund” aldrig är kort.

Eftersom hon alltid gör detta utan förvarning hinner jag aldrig fånga ögonblicket på foto. Så ni får försöka föreställa er hur det ser ut med hjälp av ett foto när hon visar upp sin utsmyckade katt.

Bedjande blick

Videkissar

Nu vore det ju himla trevligt om jag kunde berätta en liten historia för er om hur jag har varit ute i skogen och plockat videkissar. Jag skulle kunna komplementera med att berätta var videkissar växer. Om de tycker om sällskapet av gran eller björk tex. Tipsa om vilka verktyg man ska ta med sig ut i skogen när man ska plocka videkissar, och hur man bäst fraktar hem dem.

VidekissarTyvärr har jag inte all den där kunskapen i min ägodom. Jag har inte plumsat i djupsnö för att införskaffa vackra kvistar. Jag har köpt dem hos min kusin. De är lika vackra fastän jag inte har plågats ute i skogen och plockat dem själv.

Elefanten till vänster köpte jag av en indier förrförra sommaren eftersom jag tyckte synd om honom för att han blev förtalad på Facebook.

När maken skär frukt tycker alla att det är amazing

Med den här mackapären skär man ringar av ananas. Det är maken som har köpt den. Han såg den hemma hos ett par av våra vänner (behöver jag nämna att det var mannen i paret som skar ananasskivor?) och blev djupt imponerad.

Ananasskivare

Med den här saken skivar man bananer. Det är jag som har köpt den. Jag köpte den för att… ja… alltså anledningen till att jag kom på att vi behövde den var att… Jag ska tänka en stund. Just det ja – den var gul, skivade bananer och hängde där på väggen i mataffären och lockade mig att köpa den.

BananskivareMan skulle kunna tro att de här två prylarna är likvärdiga, eftersom båda skär frukt. Det är de dock inte. Maken säger att ananasskäraren är den bästa gadget vi någonsin haft och att bananskivaren är den onödigaste saken han sett i hela sitt liv.

Om vi ska ha ananas till efterrätt när vi har gäster sparar alltid maken ananasskivandet till just innan det är dags att servera efterrätten. Nu för tiden är det alltid maken som skär ananas. Han kallar alla gäster till samling runt ananasskäraren för att demonstrera hur den fungerar.

Alla står där och tittar på under det magiska momentet. Inte bara manliga vänner, utan även kvinnliga. Sen brukar det alltid bli allmänt jubel och folk klappar händerna och säger saker som “wow”, “amazing” och “marvellous” och kommer med följdfrågor. Anledningen till att de alltid pratar engelska när de jublar är att vi inte ännu har serverat ananas till några svenska gäster.

Att maken är man, och därmed är som han är, det vet jag ju. Däremot brukar jag stå en bit bort och tänka “Var hittade vi de här vännerna? Det måste ju ha varit maken som valde dem”.

Vad säger våra gäster när jag skivar banan med bananskivaren inför publik då? Jag brukar inte göra det, jag föredrar att skiva banan i ensamhet.

Dagens ooverall

Nu tror ni att jag har stavat fel i rubriken. Det har jag inte.

Idag finns inget nytt att rapportera om overallen. Därför är det här inte ett Dagens overall inlägg. Det är ett o-overall inlägg.

Dagen har ju bara börjat. Jag får kanske anledning att återkomma till overallen senare idag. Annars blir det imorgon.

Det är trots allt bara en overall. Det är inte så lätt att hitta på något nytt att säga om overallen varje dag.

För att öka intresset för overallen tror jag att jag ska berätta om overallens enda användningstillfälle imorgon. Då gungade overallen hammock.

Saker som jag har tänkt på idag

  • Vad min bok ska handla om. Det är det som står mellan mig och en bestseller – bristen på idéer. Funderade på en saga kanske, men när jag freestylade en saga om en snigel som följde med ett salladshuvud hem från affären sa gullefjunet att sagan var dålig. Så det blir nog ingen saga.
  • Vad det sura på sura godisar är? När man köper lösgodis följer det ju inte med någon innehållsförteckning som jag kunde kolla, så det här har jag tänkt på mycket idag.
  • Att det är inte är coolt när vuxna människor gör versioner av The Harlem Shake. Låt kidsen få ha sina idéer och grejer ifred.
  • Att det är konstigt att det är så mycket folk på stranden i Pite Havsbadssåpan på trean. Hela förra sommaren var ju svinkall här uppe. Fick folk betalt för att ligga på stranden i kylan?

Ja, som ni förstår så är jag helt mentalt utmattad nu. Därför kommer jag inte på något att blogga om.

Vilket hallå över en mygga

Om man blev biten av en mygga mitt i vintern skulle man ju bli förvånad. Man skulle givetvis berätta om händelsen för vänner och bekanta. Kanske statusuppdatera på Facebook. Om man har en blogg så är ett myggbett mitt i vintern ett givet bloggämne.

Men vem tar myggan och lägger den i ett kuvert och skickar den till Naturhistoriska riksmuseets mygg- och flugexpert? Bara en Stockholmare skulle göra något sådant.

Orka liksom. Och varför? Trodde Stockholmaren att myggexperten hade ont om myggor på museet? Vilket skick var myggan i? Man får ju anta att den var död. Klappade han ihjäl myggan med en tidning och rev ut sidan och skickade den med myggan fastkletad?

Hon ljuger

Gullefjunet dricker välling det första hon gör på morgonen. I sängen. Då kan vi blunda några minuter extra.

Igår när hon var klar så lämnade hon nappflaskan på kudden och hoppade ner ur sängen och gick ut och ställde sig i öppningen till vardagsrummet. Där träffade hon tydligen någon låtsaskompis för hon sa “mamma och pappa sover, men jag är vaken”.

Den där låtsaskompisen måste ju ha tyckt att vi var världens sämsta föräldrar som låg och sov medan hon sprang runt i lägenheten på egen hand.

Jag vill bara ha det sagt att det där var inte sant. Jag var minsann vaken. Annars skulle jag ju inte ha kunnat berätta den här historien.

Dagens overall

6 kronor.

Overall på galgeOverallen hänger på en galge nu.  Det är inte populärt. Vi måste snart börja prata om att “dockans overall” snart ska flytta till en ny familj som kommer att ta jättebra hand om overallen. Vi behöver inte vara oroliga för overallen.

Jag har en känsla av att det här kommer att sluta med att jag måste köpa en ny overall till dockan. Som kommer att kosta mig mer än 6 kronor.

Vilken godis har jag i ögat?

Idag har jag varit hos tandhygienisten. När hon hade rengjort käften klart på mig gick jag och köpte godis för att belöna mig själv för att jag hade varit så duktig. Jag hade värsta pokerfacet när jag sa till henne att jag använder tandtråd “ibland” när hon frågade. Jag tror att hon tolkade det som några gånger i veckan eller månaden. Jag menade förstås några gånger per decennium.

Godiset gömde jag i handväskan. Medan maken badade gullefjunet smugglade jag upp några godisar ur väskan. Närmare bestämt en var av dessa godisar.

Misstänkta karameller

Jag åt upp godiset snabbt. Något annat duger inte när man har ont om tid. Sedan kliade det i ögat. Jag kliade tillbaka.

Fem minuter senare var jag helt svullen i ögonvrån och det ser ut som att jag har en vagel både uppe och nere alldeles vid tårkanalen. Det är inte vackert kan jag berätta. Dessutom kliar och skaver det.

Så nu är frågan vilken av dessa karameller som är boven i dramat? Vilken godis var det jag gnuggade in i ögat? Själv lutar jag åt att det var nappen (2a fr vänster) eller kryptoniten (3a). Man måste ju alltid sopa av händerna när man har ätit någon av dem. De andra tre tycker jag inte dammar så mycket.

Det kan de glömma

Ibland kan man fråga sig varför folk har en blogg. En av anledningarna till varför man har en blogg är för att om man får en vagel i ögat ska man omedelbart kunna informera världen om att man har en vagel i öget.

Då är det MYCKET frustrerande om webhotellets server bara bestämmer sig för att lägga sig ner och vila just när man ska berätta om vageln i ögat.

Sen vill de dessutom ha “understanding”. Förståelse liksom för att deras server inte funkar. Det är ju jag som har en vagel i ögat. Det är jag som behöver förståelse. Från mig får de faktiskt ingen understanding. Sådana där saker gör mig irriterad och framkallar inte alls mina förstående sidor.

UpdateDet är inte första gången den där servern har lagt av just när jag ska berätta något viktigt. Man blir lika sur varje gång. Om man då dessutom har en vagel som skaver i ögat då blir man faktiskt lite extra sur. Vem vill sitta med en vagel i ögat utan att kunna informera världen om den på en hel timme?

Ja, ja, jag vet att jag har Facebook och att det också duger för vagel-informerande, men nu hade jag faktiskt tänkt använda bloggen och jag tycker inte om när mina planer ändras utan att jag konsulteras först.

Det var egentligen inte det här jag skulle säga. Jag kände bara att jag behövde ventilera litegrann. Jag återkommer om en stund med ett inlägg om en vagel i ögat.

Ingen röstar på mig!

Alltså ni måste göra en insats… den där tävlingen om boende som jag la in ett bidrag till igår. Ingen röstar på mig!

Alla andra tävlar med fågelbon och tält och hundburar med hundar i och det är tom med en liten svanunge som bor på svanmammans rygg. De är ju värsta fusket att komma dragandes med en dunig fågelunge. Alla tycker ju att svanungar är SÅÅÅ söta. Men vet ni vad? Svanungar växer upp till stora farliga svanar. Har ni sett en aggressiv svan någon gång? De är livsfarliga.

Jag tycker inte om att vara röst-lös så om någon kunde kila över och rösta på min skattkammare skulle jag bli så tacksam. Klicka HÄR och sen lämnar ni en kommentar och röstar på MIG. Nummer 13 alltså (hon har tilldelat mig otursnumret dessutom!) är det ni ska rösta på.

Jag upprepar, det är MIG ni ska rösta på, INTE på dunungen. Om ni nu måste rösta på dunungen, så lägg i alla fall en röst på mig också.

Pratkö på apoteket

Det borde finnas en speciell prat-kö på apoteket. Det finns ju många gamla som är lite ensamma och inte har så många att prata med. Vad gör de när de är pratsugna? Jo, de går på apoteket för att hämta medicin och prata av sig. De står där i kassan och berättar för apotekaren om sina krämpor och sjukdomar. I evigheter. En del spelar dumma och låtsas att de inte fattar hur de ska ta sin medicin så att de ska få det förklarat för sig. Allt för att få prata en stund till. Det kanske är enda gången på hela dagen de får prata med någon, så man förstår ju att de vill dra ut på det.

Därför borde de finnas en speciell prat-kassa som gamlingarna som är där för att prata kan använda. Så att normalt folk inte ska behöva vänta så länge på sin tur. Det skulle förstås bli en väldigt lång kö till prat-kassan, men då skulle de kunna sätta en liten soffgrupp inne på apoteket. Där kan de som väntar på prat-kassan sitta och prata med varandra. Då får de dessutom lite bonus-prat.

Det här skulle bli stans sociala mötespunkt för människor som är ensamma och inte har någon att prata med. Det är synd om människor som är ensamma därför tycker jag till och med att kommunen ska involvera sig och hjälpa till med det här.

En fågelskrämma

Hos mina föräldrar kan man sitta vid köksbordet och titta ut genom fönstret på fåglarna som äter i busken. Det är kul, för fåglar är fina och roliga.

Häromdagen när jag var där fick jag höra att det har varit nästan tomt på fåglar i flera dagar. Någon hade en teori om att det berodde på att det är lite varmare ute nu. Att fåglarna inte behövde äta lika mycket som när det är kallt.

Imorse när jag var förbi för att hämta en sak räknade jag dock ut hur det egentligen ligger till. Någon har ställt en fågelskrämma mitt i fåglarnas middagsbord.

Fågelskrämma

Dagens overall

Budgivningen har stannat upp. Det är säkert bara temporärt.

Vad gjorde overallen igår då? Jo den var med på en liten utflykt

Overall på grillningNu är ni säkert helt förfärande över att overallen fick följa med och grilla. Så att den börjar lukta rök. Jamen det fattar ni väl att den bara fick vara med en stund i början medan vi förberedde elden. Sedan åkte den snabbt in i bilen igen. Overallen är ju brandfarlig.

 

Nu ska skattkammaren tävla

Jag brukar inte tävla i bloggtävlingar, sånt intresserar inte mig. Om jag verkligen vill ha något köper jag det, och sådant som jag inte är beredd att köpa behöver jag inte så då behöver jag inte tävla om det heller.

Jag hittade dock en fotoutmaning hos Ama de Casa på temat boende som jag inte kunde motstå. Jag missar aldrig ett tillfälle att visa upp min skattkammare.

Så det här är mitt bidrag till fotoutmaningen.

Bombnedslag

Det är möjligt att jag kanske har missuppfattat temat, men det gör inget om jag inte vinner. Jag vet inte ens vad man vinner om man vinner. Äran är allt jag behöver om turen skulle vara på min sida.

Det här har aldrig hänt förrut

Jag har lyckats vattna ihjäl en blomma.

Det vill jag lova är första gången. I vårt hem får blommorna ytterst sällan vatten. Inte för att jag är för lat för att vattna, jag glömmer helt enkelt bort det. En del blommor anpassar sig och lär sig att leva på den ranson vatten jag delar ut. Andra dör.

Blommor som blommar brukar inte alls tycka om min vattningsregim. De brukar tappa livslusten nästan i samma stund som jag bär dem över tröskeln. Därför brukar jag aldrig köpa blommor som blommar. Jag har bättre saker att göra än att vattna blommor.

För ett tag sedan hittade jag dock en jättefin blomma med massor lila blommor. Jag köpte den och tänkte att den här gången skulle jag minsann hålla liv i den. Så jag vattnade varje dag. Nästan. Ändå dog blomskrället.

Då kände jag mig nästan förgrymmad. Den har ju fått vatten, hur mycket vatten kan den behöva egentligen tänkte jag ilsket. Om man skaffar hund får man lov att anpassa sig till att den måste matas och rastas och skötas om morgon, middag och kväll. Om man skaffar blomma tycker jag däremot inte att det är rimligt att man ska måsta sköta om den tre gånger om dagen.

Idag insåg jag att allt hopp var ute för blomman. Det skulle inte gå att vattna liv i den. Så jag plockade upp den för att kasta bort den.

Då upptäckte jag att den stod i vatten ända upp till kanten på ytterkrukan. Vilken otacksam blomma va?! Som inte dricker upp vattnet jag ger den.

Översvämmad blomma

Matdag

Idag har vi haft en sådan där matdag. Först hade vi frukostbjudning för en massa gäster.

FrukostbjudningTill lunch åkte vi ut och grillade korv.

KorvgrillningTill middag var det söndagsstek. Om man helt plötsligt tappar förmågan att äta själv så att någon annan måste hålla i steken är det väldigt viktigt att denna någon håller i en strips hela tiden trots att man inte alls vill äta stripsen.

Hamburgare o pommesDäremellan har vi hunnit steka räkor.

Matlagning