Nu ska vi prata om vädret

Jag vet att det är skittråkigt att prata om vädret. Ni har eget väder och är inte intresserade av mitt. Det bryr jag mig inte om. Nu är det så ruskigt dåligt väder här, så nu ska vi prata om mitt väder.

Vi har sådant där väder som skulle orsaka klass-någonting-varning i Stockholm. Här kallar vi det bara för skitväder. Det är inte roligare för det. Jag kan minsann också gnälla över vädret. Det är faktiskt inte något privilegium som är förunnat er som bor söder om Gävle.

Det snöar och blåser så in i norden. Om man går i motvind och öppnar munnen får man en kallsup av snö och luft. Obehagligt är det. Snön är dessutom blöt och det är inte heller skönt. Om jag ska bli översnöad vill jag gärna ha torr snö. Man skulle kunna tro att snön skulle torka när den blåser omkring på det där sättet. Det gör den inte idag. Den plaskar fast sig i ansiktet och på kläderna och om man försöker borsta bort den så smälter den och blöter ner en.

När man kör bil så virvlar snön på vägbanan sådär som de brukar göra specialeffekter av rök på scenen för att det ska se dramatiskt ut. Det känns helt enkelt som att man kör bil i melodifestivalen. Om man hamnar bakom en annan bil eller blir omkörd så flyger det upp så mycket snörök att det känns som att man kört in i en vit vägg. Man ser inte motorhuven framför sig.

Dessutom kommer det vindbyar som gör att det känns som att man ska flyga av vägen. Värst är det just där söder om Pitsundsbron när man just har kört under viadukten och det öppnar upp sig till en stor äng på höger sida också står det en lada av något slag på vänster sida. Ni vet var jag menar va Pitebor? Vindbyhålet deluxe i kommunen. Men jag höll i ratten med båda händerna så det gick bra.

Jag har tagit ett foto på vädret åt er. Från balkongdörren, nu när jag är inne går jag minsann inte ut i onödan. Det ser kanske inte så märkvärdigt ut men jag lovar er att det inte är något väder ni vill ha sportlov i. Det enda det här vädret duger till är att sitta inne och dricka kaffe. Därför ska maken få göra en sådan där kaffe som de dricker på Irland till mig nu.

SnöstormDessutom skulle jag gärna vilja veta var alla journalister håller hus idag? Finns det något värdigare väder att rapportera om just nu än det väder som jag har utanför dörren? Det tror inte jag. Det är då ändå för väl att jag har den här bloggen så att jag kan täcka upp de nyhetsområden som kvällspressen missar att rapportera om.

Ni är då dåliga på att hälsa på

Nu ni har jag en kopp med svart kaffe. Det tog mig bara tre dagar att bemästra kaffebryggaren. Jag tror att jag ska skriva in det på mitt CV som en merit. Folk som kan koka kaffe är eftertraktade på arbetsplatser har jag hört.

Jag har varit här på Tistel tre dagar den här veckan och ingen av er har tittat in och hälsat på. Det tycker jag är lite dåligt. Om det är så att ni har varit in och inte sagt något så har ni brutit mot det bloggsociala regelverket. Det är nämligen så att om man läser en blogg också besöker man stället som bloggskribenten tillfälligt tjänstgör på, kanske för att kolla hur tokan ser ut, då hör det till god ton att berätta att man läser bloggen. Sen kan man även säga att man tycker att bloggen är fantastiskt bra. Men beröm är bonus, det är helt valfritt. Några klagomål vill jag däremot inte ha. Det behöver ni inte komma hela vägen hit för att framföra. Sånt kan ni lämna i en kommentar.

Så nu tar jag till desperata metoder. Om ni kommer hit och hälsar på idag bjuder jag på kaffe. Kokat på fem mått kaffe till fyra koppar vatten. Det finns både mjölk och socker för er så är så lagda. Som ett litet bloggfika helt enkelt.

Utan fikabröd förstås för något sådant har jag inte. Om ni har krav på kanelbullar för att bevärdiga mig med ett besök får ni skriva det i kommentarerna så kanske jag ordnar det till en dag nästa vecka eftersom jag kanske ska vara här någon dag då också.

Ni får dock skynda er, jag stänger kl 13 idag. Porsnästorget i Norrfjärden var adressen om ni glömt den. Då ses vi snart då va?

Svart kaffe

Recept hit o recept dit

Här kommer man hem från en lång arbetsdag med många svåra moment. Liljor och folk som har blomstercheckar och grejer. Vad tror ni maken säger det första han gör när man kommer genom dörren?

Maken: Du följde ju inte receptet.

Jag: Vilket recept? 

Maken: Receptet till kaffet.

Jag: Det gjorde jag väl visst det!

Maken: Du skulle ju ha tagit ett extra mått för kannan. Det stod tom i receptet.

Jag: (kollar fotot på bloggen) Äsch, nu var det faktiskt inte ett mått hit eller dit som var problemet. Filtret hade vikt ner sig och lagt sig över kaffet.

Kaffekokning är lite som matlagning. En konst. Man måste våga experimentera och göra avvikelser från receptet. Jag ska dit imorgon igen. Då ska jag prova med det där extra-måttet.

Inte min dag idag

Igår ringde min kusin och berättade att floristen ska komma hit idag och knyta en brudbukett. Jag tilldelades ansvaret att få liljorna att slå ut innan floristen ska komma på eftermiddagen. När folk ber mig att se till att liljor slår ut känns det litegrann som att de ber mig att ordna fred på jorden. Rent teoretiskt tror jag att jag vet mer om hur man ordnar fred på jorden, typ om man inte bråkar blir det fred, än vad jag vet om att övertala liljor att slå ut.

Jag fick instruktioner att byta vattnet på liljorna så fort jag kom hit och sätta dem i varmt vatten. Liljor ska tydligen slå ut snabbare då. Fatta ansvaret alltså. Det är ju till en brudbukett. Ingen vanlig bukett. Folk har brutit ihop på sin bröllopsdag över betydligt mindre saker än outslagna liljor. Jag vill inte vara ansvarig för att förstöra någons bröllopsdag. När jag kom hit såg liljorna ut såhär. Slutna som musslor.

LiljorNu är jag ju ingen expert på liljor va, men tom jag kunde ju se att de där liljorna inte har några planer på att slå ut idag, och förmodligen inte imorgon heller, oavsett hur många gånger jag ger dem varmt vatten. Så nu ska floristen ta med sig nya liljor när hon kommer.

Sen var de det här med kaffet. Jag gjorde precis som Katarinas instruktioner på bryggaren sa. Kokade fyra koppar kaffe. Egentligen skulle jag bara ha en kopp kaffe, men alla vet ju att storkok blir bättre så jag körde fyra. Jag hällde i fyra koppar vatten och fyra mått kaffe. Enligt instruktionerna som sagt. När kaffet var klart levde det upp till mina förväntningar om bryggkaffe. Det var svagt.

BryggkaffeJag gjorde en felsökning och upptäckte att filtret hade vikt sig och lagt sig över kaffet. Så då kokade jag kaffe en gång till.

Mina nya Trisslotter vann jag i alla fall på igen. Vinst på två av fyra. På båda lotterna vann jag tre gånger 30 gånger två. 180 kr alltså. Eller 60 kr per lott som Trissfolket säger. Jag tror att jag sparar att hämta ut vinsterna tills jag kommer till någon annan butik än den som ligger dörr i dörr som jag var på tidigare idag.

Dessutom höll jag på att glömma att det är fredag, och att jag skulle fråga er något så att ni kan lämna kommentarer med oviktig information idag. Alltså har jag glömt att tänka ut något ämne som ni kan informera mig om.

Eftersom jag har lite motvind idag kan jag ju fråga vad ni har för väder idag där ni bor? Om ni inte är intresserade av det ämnet kan ni kanske berätta om ni föredrar kok- eller bryggkaffe. Eller ni kanske rentutav är en caffelatte-mamma som bara dricker kaffe ur glas med en servett knuten runtomkring?

Jag tycker inte om hur de räknar vinsterna på Trisslotterna

Alltså såhär. Tre gånger sextio är 180. Eller hur? Också vinner man två gånger vinsten. Då ska man ju ha 360 kr. Eller 12 lotter. Ja? Precis.

Det var ju exakt det jag sa till killen i kassan. Då sa han 120. Jag sa 360. Han tittade på mig som att jag var en idiot. Då frågade jag inte om han var dum i huvudet. Men det var det tonfallet jag använde när jag sa till honom att det ju faktiskt var två gånger vinsten på lotten. Då sa han 120. Då sa jag (fortfarande med du-är-dum-i-huvudet-tonfallet) att tre gånger 60 blir 180. Sen gånger två så blir det 360. Han bara glodde på mig och sen sa han 120.

Ja, nu har jag i alla fall fyra nya Trisslotter. Hoppet lever fortfarande om att vinna en storvinst på 360 kr.

Förresten så bevisar det här min ursprungliga teori om att reklamen är falsk. Det händer fan inte plötsligt. Det kan de inte påstå när man bara får 120 kr på sin vinstlott.

Plötsligt händer det

Jag tror alltid att reklam bara är en massa lurendrejeri för att lura en att köpa något som man varken vill ha eller behöver. Att reklamen aldrig är sann. Att alla fantastiska påståenden är falska.

Nu vet jag att det här är fel. Triss-reklamen är sann. Plötsligt händer det.

TrisslottMan vinner 360 kr. För det kan man unna sig något alldeles extra. Som 12 trisslotter istället för en.

Rosa handbojor

I tidningen fick jag kännedom om att efterfrågan på sexleksaker har ökat till följd av succén med böckerna Fifty shades. Att folk som aldrig har haft mer spännande sex än vid fotändan av sängen helt plötsligt kommer på att de ska ha en piska för att de har läst en upp-sexad Harlequin roman är lite lustigt.

Jag däremot behöver inte köpa några sexleksaker. Jag har redan ett par rosa handbojor. Jag hittade dem idag när jag var i förrådet och letade i lådorna efter makens badbrallor.

HandklovarInte har jag hoppat på någon sex-modefluga orsakad av en succéroman heller. Detta fina exemplar fluffiga handbojor har jag ägt i över 10 år. Jag vann dem i en skämt-tävling på en julfest med jobbet under en båttur på Themsen. Prestationen som vann mig de här fina priset var att kliva i ett par dubbeltrosor med företagets försäljningschef. Ett par trosor med fyra hål för benen så att två personer kan dela dem ni vet. Man kan säker köpa dem på Buttericks.

Vi behövde inte ens koordinera oss själva till att gå någon promenad mellan två stolar. Allt vi behövde göra var att kliva in i trosorna och stå där medan alla våra kollegor applåderade och skrattade. Sedan fick vi kliva ur dubbeltrosorna igen och jag fick välja ett pris från ett prisbord och då tog jag självklart de rosa handbojorna. Sedan sa flera av mina kollegor till mig att de tyckte att jag var “brave and funny” och jag tyckte att “they needed to get out more” om det tyckte att den lilla grejen var spännande och rolig.

På måndagen efter festen när jag kom till jobbet mötte jag försäljningschefen i dörren när han blev utmarcherad från byggnaden av personalchefen. Jag vet inte om det är så i Sverige, men i England när folk får sparken blir de ut-guidade ur byggnaden under övervakning direkt efter beskedet. Inte om man är sekreterare eller målare eller något sådant förstås, men om man har ett jobb med någon sorts ledande position där företaget är rädda att man ska ta med sig kundlistan eller någon annan känslig information innan man går. Jag vill å det starkaste påpeka att försäljningschefens avsked inte hade någonting att göra med trosincidenten på julfesten. Vi var fullt påklädda och han uppförde sig exemplariskt, han försökte inte alls tafsa eller något sådant. Han hade helt enkelt inte presterat enligt försäljningsbudgeten förstår ni väl.

I alla fall, tillbaka till julfesten. När båtturen var över gick vi förstås på nattklubb. Gå på nattklubb har aldrig varit någon favoritsysselsättning för mig, jag går hellre på puben. Jag dansar inte nykter, och jag dansar inte berusad heller. Så det var väldigt praktiskt att ha ett par handbojor att roa sig med på nattklubben. Sätta på sig handbojorna och gå runt och säga till främlingar att jag tappat nyckeln och fråga om de sett till den. Ja, det låter väl kul? At the time var det kul, det vill jag bestämt minnas.

Sen när jag kom hem vid fyra-fem snåret på natten så kedjade jag fast maken i nattduksbordslampan (som inte satt fast i väggen, utan stod löst på ett bord) och frågade om han ville ha lite rajtantajtan. Han var varken imponerad eller intresserad och sa åt mig att lägga mig och sova. Så det blev inget BDSM.

Handbojorna sparade jag i alla fall. Jag tänkte att de skulle kunna komma till nytta någon gång. Idag när jag visade maken vad jag hittat i förrådet frågade han “ska du blogga?”. Så det blev inget BDSM idag heller.

Dessutom verkar nyckeln ha försvunnit på riktigt. Vilket är synd. Annars skulle jag ha kunnat göra en bloggtävling och lotta ut dem.

Tampongsjukan

Nu när vi har ett 10-kort på badhuset är ju torsdagar bad-dag av tvång. Idag kan jag inte bada eftersom det är lyckliga veckan. Det här låter kanske som ett konstigt namn på veckan ifråga, men på bad-dagen blir den lycklig.

Det är ingen idé att ni lämnar kommentarer om tamponger. Jag har redan förklarat det här för maken. Han vet att man inte kan bada med tampong. Han förstår nu att man inte kan bada med tampong för att tampongen kan suga till sig vatten och svälla också får man inte ut den. Kloret i vattnet gör det extra farligt för man kan få tampongsjuka. Det var när jag sa ordet tampongsjuka som maken förstod allvaret.

Då var det ju den här lilla detaljen med att maken “glömt” sina badbyxor på badhuset och när han skulle leta efter sina andra badbyxor “hittade han inte dem”. Men det står ju i bibeln att “den som söker han skall finna”. Visst är det i bibeln det står så? I någon viktig bok står det i alla fall så. Idag har jag sökt badbyxor och jag fann badbyxor. Den som skrev bibeln visste vad han talade om.

Nu har maken ett par tjusiga badbyxor att bada i igen.

Badbyxor

Vad säger maken nu då? Jo, att han måste jobba idag. Trots att projektet han jobbar på är flexibelt och han själv kan bestämma när han ska jobba. Det vet jag minsann för det brukar han berätta för mig när han vill ut och köra skoter.

Saker som jag minns från dagen efter Palmemordet

Nu tjatar de på om Palmemordet på Efterlyst igen. Det börjar bli som en repig LP-skiva med all gammal skåpmat som de pumpat ut om Palmemordet den senaste tiden. Varför tycker någon att detta är intressant igen helt plötsligt trots att det inte kommit fram något nytt?

Här kommer i alla fall några fakta från den 1 mars 1986 som är helt sanna. Vittnet minns dessa saker klart och tydligt. Den här dagen var en lördag. På lördagar brukade jag sitta vid radion och lyssna på Trackslistan och spela in de låtarna jag tyckte var bra på ett kassetband. Ett sådant där kassettband som kunde trassla in sig i bandspelaren så att man fick dra ut hela trasselsudden och sitta och snurra tillbaka tejpbandet med hjälp av en blyertspenna ni vet.

Dagen efter Palmemordet ställde de in Trackslistan på radio. Detta upplevde jag som 13-årig tjej som mycket traumatiskt. Att inte få höra mitt älskade Tracks alltså. Vi skulle sörja statsministern och höra på ledsen sorgemusik varvat med nyhetssändningar var det någon som bestämde. Då tjatade jag på mamma och pappa tills vi åkte till Bloms möbelaffär och köpte den spegelvägg som jag lovats. Medan resten av landet sörjde, förfärades eller applåderad över Palmemordet fick jag äntligen min spegelvägg. Då blev jag lite gladare.

På lördagarskvällar på den här tiden var det även ett TV-program som hette Razzel med bla Lennart Swahn som programledare. Det ställde de också in. Då sa min (vid tidpunkten) 10-åriga lillebror “kunde inte den där gubben ha dött en annan veckodag?”.

Där hör ni att man kan komma ihåg väldigt mycket detaljer även efter så här många år. Om jag skulle tvingas vittna under ed skulle jag dock känna mig osäker på om min spegelvägg hade fyra eller sex speglar. Det är möjligt att det var så att vi köpte fyra den dagen, och köpte till ytterligare två vid ett senare tillfälle.

Varför var kärringen så sur?

Idag har det gått omkring en kärring på stan i Piteå som var jättesur. Alla som såg henne måste ha åkt hem och googlat ‘varför var kärringen så sur + piteå’.

Jag tar ansvar på nätet. För att alla som åkte hem och googlade den här frågan ska få svar ska jag berätta varför kärringen var så sur.

– Egentligen var kärringen sur redan innan hon åkte hemifrån, eftersom hennes betalningssystemsleverantör bestämde sig för att få serviceproblem mitt i hennes orderhantering så hon missade posthämtningen här i byn.

– När kärringen kom till stan blev hon sur för att man inte kan köpa frimärken på posten. Kärringen tyckte att det var rimligt att tro att man kan köpa frimärken på posten. Frimärken är liksom litegrann av deras business. Sätta frimärken på saker och skicka dem. Fast idag fick kärringen veta att posten har outsourcat frimärkena och sysslar bara med skicka omkring biten. I alla fall på posten i Piteå.

– Sen åkte kärringen till en affär som tagit på sig att befatta sig med småsaker som frimärken och köpte 60 frimärken. När kärringen frågade kärringen bakom kassan om hon fick lämna sina paket där, istället för att åka tillbaka med paketen till stället som inte säljer frimärken, frågade kärringen i kassan den sura kärringen om paketen var frankerade. Om kärringen hade haft frankerade paket skulle hon ju ha kunnat lämna dem på stället som inte säljer frimärken på en gång istället för att åka och köpa frimärken på ett annat ställe. När kärringen hade klistrat frimärken på alla paketen fick hon äntligen lämna sina paket till kärringen som ställde onödiga frågor.

– När kärringen kom till banken fick hon lära sig att i den här stan kan man inte gå på banken för att göra sina ärenden fem över fyra, för banken stänger klockan fyra. Då tyckte kärringen att det var lika bra. För det skulle säkert ha suttit någon kärring i kassan och ställt dumma frågor.

– Till slut gick kärringen på bokrean och upptäckte att de bara hade skräpböcker.

Under hela den tiden som allt detta drabbade kärringen gick hon omkring och kände sig som världens största surkärring. Och det var hon också.

Glasstrutar

De forskar ju i alla möjliga onödiga saker som ingen behöver veta. Sedan informeras vi om forskningsresultaten i kvällspressen. Det finns en grej jag tycker att de borde forska i.

Varför alla barn har en medfödd instinkt att bita av botten på glasstrutar? Så att det rinner ut glass på kläderna. Jag gjorde det när jag var liten. Min dotter gör det om jag inte hinner dit och stoppar henne. Maken gjorde det. Jag har frågat mamma och hon gjorde det också. Alla ungar gör det.

Det måste alltså vara medfött. Sedan växer det bort. Nu för tiden får jag aldrig en överväldigande önskan av att bita bort spetsen på glasstruten så att man får glass över hela knät eller tröjan.

Vilken gen är det som orsakar den här impulsen? Det vore ju intressant att veta. Lika värdigt en forskningsslant som mycket annat som det forskas i.

Glass på tröjan

Kafferast

Jag har kommit på att nu när jag befinner mig på en sådan här riktig arbetsplats så borde jag ju ta en kafferast. Alla har kafferast här i Sverige. Kafferast är lika svenskt som midsommar.

Problemet är bara att jag inte vet hur kaffebryggaren fungerar. Jag har studerat den och jag tror att jag har räknat ut vart man ska hälla vattnet. Men doseringen av kaffe, hur gör man den med en kaffebryggare? Jag har aldrig haft någon kaffebryggare, för jag har fått för mig att de bara är lämpade för när man vill koka svagt kaffe. Så jag har ingen som helst aning om hur många mått man måste hälla dit för att få en skaplig kopp kaffe.

Vet ni vad som är värst av allt? Jag har inte med mig någon kamerasladd, så jag kan inte ta något foto av kaffebryggaren och visa för er hur den ser ut. Kameran har jag i och för sig med mig så jag skulle kunna ta ett foto och visa för er när jag kommer hem. Men det känns litegrann som att ‘the moment is over’ då.

Vällingdrama

Idag hjälper jag kusinvitamin i hennes butik, så om ni är i krokarna av Norrfjärden kan ni väl titta in på Tistel och hälsa på. Jag har redan hunnit med att göra en presentinslagning som skulle göra en professionell presentinslagare grön av avund.

Ni har väl inte glömt att bokrean börjar idag. Egentligen var det meningen att jag skulle åka hemifrån tidigt och gå på bokrea innan jag åkte hit. Men morgonen började med ett vällingdrama.

Om ni är förälder vet ni kanske redan vad ett vällingdrama är. För er andra berättar jag. Vällingdraman utspelar sig tidigt på morgonen. Vi vårt fall i morse klockan sju, men det kan vara ännu tidigare också. Vad som händer under ett vällingdrama är att vällingsätaren få ett spel över vällingsnappen.

När man står där med grus i ögonen mitt under vällingsdramat har man egentligen bara lust att säga “ALLVARLIGT, det är en flasknapp, det spelar ingen roll vilken jävla färg nappen är”. Så säger man ju inte, man svär ju inte till ett barn.

Nej, med sin lugnaste röst säger man “Nu tar vi den blå nappen, vi har bara rosa eller blått och den rosa har vi redan provat och den dög inte, båda är jättefina. Man kan använda vilken som helst av dem, det kommer inte att påverka din sexuella läggning eller vilken maktposition eller lön du får i framtiden”.

När vi hade provat fyra olika nappar och två olika flaskor så slutade välligdramat med att vi “INTE VILLE HA VÄLLING”.

Efter det här hade jag faktiskt ingen lust att åka till någon bokrea och trängas med en massa människor som tränger sig fram och sliter i böcker i rädsla att någon ska ta “deras” bok. Jag tar det på vägen hem eller imorgon. Jag har gott hopp om att det ska finnas kvar någon bok om Ugglis eller Bu och Bä. Jag tror att största slagsmålet kommer att var kring bordet där Zlatans bok ligger. Den boken har jag inga planer på att köpa så det gör inget om den tar slut.

Piteå Ice Arena

Vad har vi gjort i helgen då undrar ni kanske? Håll i er nu, för nu blir det spännande. Vi har gått på isen.

Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men det här är inte vilken is som helst. Vi har varit på Piteå Ice Arena. Där har de plogad is. Uhm, vad var det jag sa? Speciell is. De har plogat upp en isbana inne i stan där man kan åka skridskor, sparka eller bara gå.

Dit åkte vi med pulkan. Att gå på is kan ju vara svårt. Man behöver typ broddar. Och vem har broddar utom pensionärer och min kompis M? Nä, ingen. Det har de dock tänkt på att folk inte har broddar. På varje sida finns det en “trottoar” av snö som man kan gå på så att man inte halkar.

Det var jättekul i början. Typ första fjärdedelen. Vi njöt av utsikten av Grishusen (3 rosa höghus i Piteå) och Kappas pappersfabrik. Sen fick vi solen i ögonen. Som tur var svängde banan. Då slapp vi både solen och den utsikten. Sen började jag svettas och bli trött och leta efter infarten till genvägen. Det fanns ingen. Dundertabbe tycker jag. Om man gör en rund isbana är det självklart att det ska finnas en genväg någonstans så att man kan ångra sig och bara gå halva rundan. Alla vilobänkar var upptagna. Där satt det folk och fikade och hade sig. Vi hade inget fika med oss.

Ni vet hur det är när man har gett sig in på något jättedumt som en promenad på en rund slinga. Mitt i alltihopa ångrar man sig. Det är jättejobbigt när man går där och försöker få maken att berätta för en om han tror att vi gått mer eller mindre än halva. Så att man kan avgöra om det är bättre att fortsätta framåt eller vända. Man får aldrig något vettigt svar att använda som beslutsunderlag. Så det blir alltid så att man fortsätter framåt.

Blytyngden i skon blir tyngre och tyngre och varje gång man tror att nu är man på upploppet så svänger isbanan igen och man har en ny lång raksträcka framför sig. Till slut börjar livet spela revy framför ens ögon. Man inser att isbanan aldrig kommer att ta slut. Att man kommer att få gå på isbanan resten av sitt liv.

Medan man går där och undrar hur det kunde bli så här så skrillar samma människa förbi en på sina långfärdsrör, inte bara en eller två gånger utan tre gånger. Folk åker förbi på spark och skrattar och är glada, för det går jättefort på spark jämfört med att gå. Då stack jag ut tummen och tänkte att någon skulle se att jag var i nöd och ge mig skjuts. Då sa maken till mig att sluta skämma ut mig. Han sa att han inte trodde att det var socialt acceptabelt att försöka lifta på en spark på is-arenan.

När man nästan är färdig att ge upp och sätta sig ner på isen och snyftande berätta för sin familj hur mycket man älskar dem och att de ska gå vidare i livet trots att mamma dog under en is-promenad så är det äntligen över. Man går i mål.

Vad hittar man där då? En värmestuga!

När maken släpade iväg mig på sådana här expeditioner i England fanns det i alla fall alltid en pub vid målgången. Då hade man i alla fall inte gått förgäves, när man fick en öl på slutet. Vad ska man med en värmestuga till när det är fem plusgrader?

Ice arena

Melodifestivalen – delfinal 4

Återigen fanns det inte mycket att säga om låtarna, men det är tur att det finns kläder att kommentera.

Army of lovers – Detta hade man ju höga förväntningar på, men jag blev besviken. Höjdpunkten var Jean-Pierres nipple tassles utan tofsar. Jag tror att det var en liten miss av dem, om han hade haft tofsar på bröstvårtorna skulle de nog ha gått vidare.

Lucia Pinera – Jag tycker att det är bra med artister som belyser viktiga saker som säkerhet i trafiken. Den där jättereflexen hon hade i midjan visar klart och tydligt att det inte är töntigt att ha reflex på sig så att man syns i mörkret.

Robin Stjernberg – Slarvigt att missa att ena kavajslaget hade hamnat innanför kavajen på det där sättet. Man tycker ju att det borde ha funnits någon stylist som kunde hjälpa honom att kolla att kläderna satt rätt.

Sylvia Vrethammar – När vi förnyar våra bröllopslöften någon gång i framtiden vill jag ha en sådan där elegant klänning som Sylvia hade.

Ralf Gyllenhammar – Det jag tyckte var bäst med hans nummer var när han i presentationen innan berättade att han alltid borstar tänderna innan han går upp på scenen. Det var intressant tyckte jag. Annars satt jag mest och undrade om man kan spela på en brinnande orgel eller om han bara låtsades spela.

Behrang Miri – Jag vet inte varför men när jag såg den låten tänkte jag hela tiden på Kulturhuset. Det var kanske de där bilderna i bakgrunden som gav lite kulturell känsla. Eller så var det kanske att låten lät lite som en barnsång så att jag började tänka på barnböcker.

Therese Fredenwall – Henne minns jag tyvärr inte längre. Jag har för mig att hon spelade gitarr med yviga armrörelser.

Ulrik Munther – Som förälder oroar man sig ju för en massa saker när ens barn ska växa upp. En sak som jag oroar mig för är Ulrik Munther. Det är klart att jag förstår att det ska lyssnas på flickfavoriter här hemma i framtiden. Men det finns ju flera flickfavoriter och jag oroar mig för Ulrik. Jag vill verkligen inte lyssna på Ulrik 20 gånger om dagen.

Traderas regler

Nu har jag studerat Traderas regler. Efter de plockat bort annonsen fick jag ett email som sa att annonsen “strider mot Traderas policy kring vilseledande rubriker och objektsbeskrivningar”.

Detta gjorde mig mycket upprör eftersom det inte var någonting vilseledande med varken rubriken eller objektbeskrivningen. Overallen är ful och beskrivningen av dess egenskaper är korrekt.

När jag började skriva “Dagens overall” här på bloggen la jag till en rad i annonsen att man kunde följa overallen här. Det är antagligen därför de tagit bort annonsen. Även om jag sällan gör reklam för min webbutik så kan man här på bloggen hitta länkar till den (bla på sidan Bloggens huvudpersoner), och i Traderas finstilta står det att man inte får länka till andra marknadsplatser.

Jag la inte upp annonsen för att få besökare till butiken, jag vet hur få som klickar på länkar så det vore ett väldigt långsökt sätt, jag ville ju bli av med overallen för guds skull. Men eftersom jag har en butik och eftersom det finns länkar till den här på bloggen lär jag inte få några sympatier om jag kontaktar kvällspressen för att beklaga mig över att jag har blivit kränkt när Tradera plockade bort min fina annons. Jag får helt enkelt vänta på något annat tillfälle att försöka få med en icke-nyhet i tidningen.

Jag tänker i alla fall bojkotta Tradera i framtiden. Jag känner mig illa behandlad. Jag vet dock inte om jag orkar göra någon bloppis för att bli av med gullefjunets alla urvuxna kläder, det är så jobbigt att fota kläderna. Plus att bloppisar är urtråkiga blogginlägg. Jag får väl ge bort dem till någon kompis eller välgörenhet.

Äntligen, äntligen har jag blivit kränkt!!!!!

Det blir inga fler Dagens Overall – Tradera har stängt ner annonsen. Någon humorbefriad och anally retentive person har anmält annonsen och Tradera har dömt till fördel för humorbefrielse.

Kränkt

Well, well, gummibell, jag får väl göra en bloppis som Mogi då…. hon verkar ju tjäna bra på sina bloppisar med tanke på att hon åker på två-veckors-semestrar till Maldiverna för 250 tusen (sista frågan i det länkade inlägget om ni inte orkar läsa resten). Observera att det inte är Mogi som har anmält min genuina och ärliga annons (jag tror mig nämligen veta vem som har gjort anmälan för jag är lite av en Sherlock Holmes som någon kommenterade för ett tag sedan….).

Trevligt

Jag vet inte vad som roar er, men det här att ni berättar vad ni har ätit till lunch tyckte jag var trevligt. Att ni lämnar kommentarer med ointressant information, så att jag inte behöver sitta och känna mig så ensam. Ibland känns det ju som att man sitter och informerar rakt ut i luften. Man har liksom ingen aning om det är någon som fångar upp allt man har att säga eller om informationen går förlorad.

Utbytet av lunch-information tyckte jag kändes givande och trevligt. Jag uppskattar speciellt Ruths ansträngning att dessutom berätta om möss och ekorrar på vinden. Med tanke på allt ni vet om mig tyckte jag att det var roligt att få höra att en av mina läsare har odjur på vinden. Döda dessutom. Jag är nästan avis, fatta vad jag skulle kunna göra med döda möss här på bloggen.

Jag kanske gör det till ett återkommande tema här på bloggen. Inte varje dag, vi kan ju inte ha ointressant information på bloggen varje dag! Men varje fredag kanske jag borde ha ett inlägg som är ett forum där folk lämnar kommentarer med information som ingen bryr sig om utom skribenten. Ungefär som Familjeliv.se. Eller som den här bloggen. Jag kan skapa en kategori som heter “Läsare bidrar i bloggens ära”.

Jag bryr mig förstås, jag bryr mig om allt ni skriver i kommentarerna, även om jag ibland glömmer eller inte hinner svara. Ni får förlåta mig, fattar ni hur mycket tid det tar att producera så mycket nonsens som jag gör?

Jag har dessutom fått en massa bloggidéer från era lunch-kommentarer. Jag har lagt till flera saker på minneslistan för framtida blogginlägg. Jag har en sådan lista, men ofta när jag tittar på den känner jag inte samma inspiration som när jag skrev ner idén. Det har tex stått ‘Instagram’ på listan i evigheter men jag har liksom inte kommit till skott med Instagram. Det är dock ingen dålig idé så en dag ska jag förverkliga den. Dessutom har jag skrivit dit ‘Lena PH’ och ‘groda på sopskyffel’ idag.

Jag får fundera på nästa veckas tema. Vi kan ju inte ha lunch varje fredag. Jag kanske tom lämnar ordet helt fritt. Jag har i alla fall slutat med bokföringen för idag om ni undrar. Jag är inte klar, men jag har slutat för idag. Jag har slut Bubble Safari liv också.

Jag hatar apan

Den här apan. Han är med i Bubble Safari. Om bokföringen går tungt kan man liva upp tillställningen genom att bestämma sig för att arbetsprocessen är en faktura, ett Bubble Safari-liv, en faktura osv. Man känner sig mer motiverad att bokföra om man får en belöning efter varje transaktion.

ApjävelMen apskrället är fan helt oduglig. Först skjuter han bollar rakt in i getingboet så att det kommer en hel svärm med bin och attackerar så att man tappar tre bollar. Sen när man siktar på +3 bollen för att få tre extra bollar då går apan och prickar -3 bollen istället så att man blir av med tre bollar.

Det är inte bra med tanke på att apan inte har tagit med sig tillräckligt med bollar i sin korg till att börja med.

Som att inte allt det här är nog så får man bara fem liv åt gången. Sen måste man be om hjälp eller köpa eller vänta. Be om hjälp och köpa gör jag inte så då måste man vänta. Vad är det tänkt att man ska göra under den tiden? Bokföra 10 fakturor på raken utan paus eller vad?!

Nu har det hänt grejer här ska ni veta

Efter lunchen diskade jag. För jag tycker om att torka diskbänken. Inte så mycket själva torkningen i sig, mer att ha en ren bänk. Om man ska kunna torka bänken kan man inte ha en massa disk på den. Så jag diskade. Sedan torkade jag bänken.

Nu kom maken och frågade varför jag lämnade alla besticken. Det tycker jag är en fånig fråga. En sådan där retorisk fråga.

Odiskade bestickHan vet mycket väl att jag lämnade besticken för att det är så grymt tråkigt att diska bestick. När man har diskat allting annat kan man torka bänken även om besticken ligger och skräpar i diskhon. Förresten så har jag inte lämnat lämnat dem. Jag har bara en paus, jag ska diska dem senare när jag har återhämtat mig från diskningens första rond.

Alltså självklart skulle jag lika gärna kunna låta bli att blogga när jag inte har något bättre än bestick att komma med. Jag vet, jag fattar det jag också. Men ni förstår att jag sitter och jobbar med bokföring. Jag måste ha paus. Då blir bestick intressanta. Ni får helt enkelt stå ut. Eller så ignorerar ni mig resten av dagen. När bokföringen är klar kanske jag kan få tid att snickra ihop ett litterärt mästerverk av något slag.