Imorse kom gullefjunet och ställde sig vid min säng och sa rakt in i örat på mig “Vi ska åka på Ica och köpa en tårta innan du vaknar”. Då svarade jag “Vilken tur att jag fortfarande sover då”.
Syftet med det här blogginlägget, om ni inte redan har räknat ut det, är att berätta att jag fyller år idag så att ni kan gratta och/eller beklaga i kommentarerna.
Den rubriken såg jag tidigare idag under ‘Heta ämnen’ när jag gick in på Familjeliv.se. Fast rubriken var förstås inte lika välskriven som min. Egentligen stod det prinsessan Victoria dålig mamma!?!?!?. Observera det organiserade användandet av varannat ! och ?.
I alla fall. När jag såg trådens rubrik tänkte jag “jamen hurra, nu har äntligen någon startat en tråd om mig på Familjeliv”. Min största dröm är ju förstås att få vara med i en tidning med en icke-nyhet, men därefter kommer att någon ska starta en tråd om mig på Familjeliv.
Återigen blev jag dock besviken. När jag klickade in mig i tråden så handlade den inte alls om mig. Den handlade om Victoria Bernadotte.
Trådstartaren hade en fråga som hon formulerade så här “Tror ni Viccan blir en bra mamma och varför ?”
Första kommentaren var att någon påpekade att Viccan (med två c) redan är mamma och frågade varför trådstartaren undrade detta. Då informerade trådstartaren att hon “polar” med personer inom Viccans (med två c) bekantskapskrets och att dessa polare som är polare med Viccan (med två c) säger att hon är väldigt dominant.
Längre än så kom jag inte i tråden för jag hade sådana magkramper av hur mycket jag skrattade åt att någon skulle tro på att trådstartaren är bekant med Viccan (med två c) ens i tionde led på Facebook. Viccan (med två c) är ju kunglig, hon “polar” ju inte med vanligt folk som missbrukar frågetecken och utropstecken.
Glöm allt jag sagt om snöröjningen i er hemstad. Om ni känner till någon ledig lägenhet i er fina stad får ni gärna tipsa mig. Jag behöver nämligen en bostad i Stockholm från och med så snart som möjligt.
Helst en trea, men minst en tvåa, helst under 10000 kr per månad, i norr eller västerförort. Hus eller en sjua går också bra om det uppfyller kravet om maxhyran.
När jag gick ut gymnasiet var vi 20 tjejer och 10 killar i klassen, ekonomisk linje. Av dessa 20 tjejer var det minst sju som valde att gå direkt vidare till universitetet och läsa till lärare eller förskollärare. Ingen av killarna gjorde det valet då vad jag kan minnas, om någon av killarna som skulle ha blivit bra lärare valde det senare vet jag inte. Att 35% av tjejerna i en enskild klass gjorde detta val betyder inte att så unikt många var lämpade att bli lärare.
Några var perfekta för yrket. De hade en inställning ungefär som Apan satt i granen. De älskade antingen att undervisa eller älskade barn eller både och. De hade den perfekta personligheten för läraryrket, de var intresserade av människor, var duktiga på och tyckte om att prata inför grupp, var intresserade av lärandet i sig som självändamål och/eller att lära ut. Empatiska och intresserade av människor på alla nivåer. De var helt enkelt människor som gjorde ett bra yrkesval och därmed troligtvis gör ett bra jobb som lärare idag.
Minst en av de andra som valde läraryrket, troligtvis fler, var vilsna människor som tänkte att jag måste utbilda mig för det gör alla andra. Jag vet inte vad jag vill bli. Jag har inga ambitioner och är inte intresserad av någonting. Vad gör jag då? Jag väljer samma utbildning som de populära tjejerna väljer. Jag väljer lärarutbildningen. De populära tjejerna, som av en tillfällighet hade samma sociala och utåtriktade personligheter som ofta sammanfaller med en personlighet som gör en bra lärare.
Då har jag tryggheten av att jag känner många personer när jag kommer till universitetet, så slipper jag känna mig otrygg i en vecka eller två. Jag slipper vidga mina vyer. Dessutom verkar utbildningen relativt lätt. Sen när jag har läst klart till ett yrke som jag inte är intresserad av och aldrig kommer att bli duktig på så har jag i alla fall sommarlovet, jullovet, sportlovet, påsklovet och höstlovet att se fram emot. Några som läste till lärare är bloggkommentatorerna, men som tack och lov valt att inte jobba som lärare utan istället berikar världen genom att blogga.
Lärare är tyvärr ett yrke som många väljer för att de inte vet vad de vill bli. Nu blir säkert jättemånga lärare förbannade på mig. Jag tror att 90% av de som inte gillar det jag skriver är de lärare som känner sig träffade. De som valt yrket för att det är vad de helst vill göra kommer troligen att nicka och hålla med om att folk som väljer yrket för sommarlovet undergräver deras argument om yrkets värde.
Själv var jag också vilsen om vad jag ville göra efter gymnasiet. Vad jag däremot var stensäker på var att jag inte var lämplig till att vara lärare. Så jag åkte utomlands i några år och roade mig och funderade. När jag kom tillbaka för att plugga på universitetet var jag fortfarande oklar på vad jag skulle göra av utbildningen i början, jag visste bara att jag borde utbilda mig. Som fristående kursare kom ofta diskussionen upp vad man hade för slutmål.
En onaturligt hög procent sa sig läsa fristående kurser för att bli gymnasielärare. På universitetsnivå 1995-98 talar vi om betydligt fler än sju personer eller 35% av mina kurskamater på vissa kurser. För det var det enda vettiga man kunde göra av ett planlöst läsande av fristående kurser. Plus att det var lätt att få examen på det sättet genom att lägga till en pedagogik-kurs eller två. Det var inte jag som sa detta, utan de blivande lärarna. Enligt Facebook är många av dessa människor lärare idag. Kanske på en skola där min dotter kommer att gå.
Återigen var detta oftare än inte ett fullständigt onaturligt svar från personen ifråga. Trots att jag då var långt ifrån att tänka på att skaffa barn brukade jag tänka “vad får mina framtida barn för utbildning om den här människan blir lärare? Hon/han är ju fullständigt ointresserad av yrket och saknar personligheten eller förmågan att nå ut till elever”.
När man till slut får barn börjar man tänka på läraryrket mycket mer än vad man någonsin gjort förut. Man börjar se skillnaden på bra och dåliga pedagoger när det är ens eget barns välmående och utbildning som står på spel. Man börjar tycka att bra lärare är värda en mycket högre lön och att dåliga lärare borde få sparken.
Lärarna som yrkeskår är duktiga på att få ut sitt budskap om dåliga löner och dåliga arbetsvillkor i pressen och sociala media. De brukar få mer utrymme än vårdpersonal tex. Förmodligen för att människor som möter och drabbas av dåliga pedagoger till sina barn är piggare och har mer ork till lobbyverksamhet än människor som är sjuka eller tar hand om sjuka anhöriga.
Det är dock ett faktum att den duktiga delen av lärarkåren har mycket emot sig när det gäller att få sympatier. Jag känner många som är lärare som villigt erkänner att sommarlovet, jullovet och andra lov är en stor del till varför de valde yrket och som i förtroende erkänner att de inte alls jobbar under “jobba hemifrån tiden”. Lägg därtill vetskapen om att x% av alla universitetsstuderande som inte hade något mål med sina studier ser läraryrket som lämpligt för sina noll-visioner. Trots detta lägger ALLA lärare fram det ädla i deras yrke som argument till varför de bör ha högre lön utan någon som helst vikt vid om de uppfyller sin ädla yrkesuppgift. Och gud förbjude den som törs nämna sommarlovet.
Tyvärr för lärare, och vårdpersonal tex, är båda yrkena allmännyttiga. Personligen tycker jag att duktiga lärare och vårdpersonal är värda en betydligt högre lön än de har. Folk som har valt ett yrke på grund att de vill vara lediga mycket och trots att de är totalt olämpade för yrket har jag som skattebetalare inte alls lust att betala för.
Man kanske skulle höja nivån på lärarutbildningen så att inte en massa lata människor söker sig till yrket för att utbildningen är “lätt” och för att yrket har en massa fördelar som andra yrkesgrupper inte har. Om kraven under utbildningen var detsamma som för ekonomer,vårdpersonal och ingenjörer tex och om antalet semesterveckor och avtalsenliga “jobba hemifrån tid” var samma som för högre betalda yrkesgrupper skulle lärarkåren förmodligen få mer stöd och sympatier i sin kamp för högre löner. Obetald övertid för att rätta prov, som kan göras hemma, får begränsat med sympatier från människor som har lika dåligt betalt men måste göra sin obetalda övertid på arbetsplatsen.
Idag finns det för mycket latmaskar och pedagoger som klagar över sin arbetssituation som skulle få sparken om de jobbade utanför staten och kommunernas skyddsmurar för att duktiga pedagoger ska få gehör för sina rättmätiga krav om bättre ersättning i förhållande till sin arbetsinsats.
Gullefjunet är ett mycket lyckligt lottat barn. Hon har världens bästa mormor och morfar. De öser kärlek, uppmärksamhet och tid över henne. Gullefjunet gråter alltid när hon måste gå hem från mormor och morfar. När vi lämnar henne där däremot och säger att vi ska åka iväg en stund vinkar hon till oss över axeln och kunde inte se mindre bekymrad ut.
Morfar är tex skrivkunnig. Han saknar dock helt förmågan att stava till ordet nej när gullefjunet ber om något. Hon lindar honom runt lillfingret som ingen annan. Dessutom hittar han på en massa lekar som hon tycker är jätteroliga.
Den senaste är att ta ett kassettband ur mammas (mitt alltså) fina samling från 80-talet och dra ut tejpen.
Sen knyter man tejpen runt halsen på en plasthund.
Sedan lägger man den innanför ytterdörren och när jag eller maken kommer genom dörren blir vi ombedda att plocka upp den. Sen drar morfar och gullefjunet undan den just när man ska plocka upp den. Det är jättejättekul och man kan aldrig få nog av den här leken. Ungefär som med kurragömma.
Det här gjorde de alltså häromdagen. Sedan när de var klara kastade morfar bort trasselsudden från kassettbandet. Utan att tänka på att gullefjunet skulle vilja leka samma lek igen. Så idag när hon ville göra det igen försvann de upp på “vinden” (som jag har förklarat för maken så heter övervåningen vinden här i Norrland. Vinden, vinden heter tredje-vinden) för att hämta ett nytt kassettband. Utan att fråga mig som är stolt ägare till den unika kassett-samlingen. Hur många människor har kvar drygt 100 kassettband från 80-talet?
När de kom ner igen och jag upptäckte vad som höll på att hända (igen) sa jag “stopp nu, får jag se vilket kassettband det är?”. De visade sig att de valt ‘The very best of Elton John’. Då sa jag motvilligt ja till den nya kassettbands-massakern. Den kassetten kan man ju ersätta med en modern CD-skiva. Eller ladda ner från nätet eller hur ungdomarna gör nu för tiden.
Någon måtta får det ju lov att vara. Tracklistan vecka 14 1984 vill man ju inte att de ska förstöra. Den är ju oersättlig. I och för sig har jag ingen kassetbandspelare idag, men jag kanske vill köpa en raritetsklenod någon gång i framtiden och då vill jag ju kunna spela mina Tracklistan-band.
Min farsa alltså. Han följde med på leklandet idag.
På leklandet finns det en skylt som ser ut så här.
Jag bröt givetvis mot den där regeln om att man bara får hoppa en åt gången. Jag och gullefjunet hoppade tillsammans medan morfar satt och tittade på. Då säger han helt plötsligt “80 kg… det är ju på gränsen…“
Det ska ni veta att det är minsann inte på gränsen till att jag ska få hoppa på den där studsmattan. Jag har en bra bit kvar till 80. Inte ens om man lägger till gullefjunets vikt kommer jag upp i 80 kg.
Jag måste säga att servicen när man sover hos mormor och morfar är väldigt bra. Halv sju kom morfar upp med välling. När den var slut tog han med gullefjunet ner för att leka och jag fick sova vidare till nio.
När jag somnade om drömde jag att maken, gullefjunet och jag flög från Stockholm till Luleå. Flygplanet började krångla och gick ner i Skellefteå. Där klev jag av men maken och gullefjunet skulle flyga vidare till Luleå dit jag skulle köra och möta dem. Fråga inte mig hur det kom sig att det fanns en bil som jag kunde använda i Skellefteå. Det är inte mitt fel att det inte är någon logik i den här drömmen.
Helt plötsligt stod jag i Luleå och väntade och maken var med mig men gullefjunet var fortfarande på planet. Hur det gick till vet jag inte, det är faktiskt inte jag som bestämmer vad jag ska drömma. Om jag gjorde det skulle jag inte ha drömt den här drömmen.
I alla fall försvann planet. Det tar ju bara några minuter att flyga mellan Skellefteå och Luleå så efter några timmars väntande började det antas att planet hade störtat. Med min dotter i. Sen slutade drömmen så jag fick inte veta hur det gick.
Det kändes som att min sovmorgon blev lite förstörd av den här drömmen. När jag vaknade låg jag och undrade hur fan jag kunde hoppa av planet i Skellefteå och lämna mitt barn ombord? På ett plan som redan krånglade. Vad var det för vits med det? Vad är jag för sorts mamma egentligen?
Nu ska vi åka på leklandet. Detta är helt orelaterat till drömmen. Leklandet var bestämt redan igår. Det är inte så att jag försöker kompensera henne för att jag i drömmen råkade lämna henne på ett plan som störtade.
Nyheterna står på och det börjar ett reportage om nya påvens första dag på jobbet.
Mamma: De valde den som är halvdöd.
Jag: Är dom inte halvdöda allihopa?
Mamma: Den andra som var populär var ju ändå bara 63.
Jag hade ingen aning om att det var med en sådan yngling som kandiderade den här gången. Jag får nog lov att ta och läsa på litegrann om den nya påven.
Ni kanske tror att jag har ätit fisk, men inte berättat det för er. För som ni kanske har märkt så berättar jag inte ALLT för er. Om jag berättade allt ointressant som jag gör för er så skulle ni ju sluta komma hit. Ni skulle bli så oerhört uttråkade att ni skulle sluta FB-gilla eller Bloglovin-följa eller googla er hit eller vad ni nu använder er av för sätt när ni kommer hit. Det vore ju ytterst tråkigt om ni slutade komma hit. Det känns som mindre vits att berätta viktiga och oviktiga saker om ingen läser det. Därför brukar jag försöka hålla mig till att bara berätta guldkornen av ointressantheterna så att ni inte ska fly fältet.
Så det skulle ju kunnat vara så att jag ätit fisk men inte berättat det. Men så är det inte. Jag kom på idag att jag helt glömt bort att äta fisk hela den här veckan. Jag har haft så mycket andra viktiga saker för mig att jag helt glömt bort att äta fisk. Jag har ätit andra mycket godare saker. Korv och makaroner åt jag tex häromdagen. När jag var i Stockholm åt jag på en internationell restaurang där man kan få välja om man vill ha maten i påse eller på en bricka.
När jag kom på att jag glömt att äta fisk skulle det förstås ha varit lämpligt att äta fisk idag. Men nu är maken i Stockholm och då brukar vi passa på att äta tacos hos mormor och morfar. För även om maken tycker om tacos när det väl står på bordet brukar han aldrig vilja äta det när jag förslår det. Så jag passar alltid på när han är borta. Mormor och morfar brukar aldrig förkasta mina taco-förslag.
Nu är det dock inte försent att ordna till en fiskdag idag ännu. Jag har ju kvällen på mig. Det är nämligen så att jag och gullefjunet sover hos mormor och morfar i natt. Det brukar vi också passa på att göra när maken är borta. Gullefjunet tycker att det är roligt att sova över här. Jag sover mest här för kvällsmackornas skull. Tidigare idag var farsan på ett möte, och han kom hem med överblivna landgångar. Om ni kollar på det här fotot så ser ni ju klart och tydligt att det är både räkor och lax på mackorna.
Om jag äter en sån här till kvällsmacka så kan jag räkna idag som en fiskdag. Bara för att man redan har ätit middag betyder det inte att man inte får räkna den “andra middagen” som Fredrik Backman skulle kalla den.
Kvällsmackan blir nog inte förrän framåt elva. Jag måste smälta den första middagen innan jag kan ta mig an min fisk-middag, jag är nämligen proppmätt fortfarande.
När man blir äldre så mognar man. Man växer upp och tänker om. Saker som förr var helt otänkbara blir helt naturliga.
För fem-tio år sedan skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att stoppa in ett finger i någon annans näsa och pilla ut en snorkråka. Jag skulle ha stenvägrat om någon skulle ha föreslagit att jag skulle göra det. Jag skulle ha idiotförklarat personen och tyckt att det var en helt sjuk idé.
Nu för tiden är snorpillande ur andra människors näsa en helt naturlig del av vardagen. Man behöver inte ens bli ombedd. Man jagar folk för att få pilla ut kråkor.
Inte främlingar på stan förstås. Men sitt eget barn. “Kom här så att mamma får gräva bort den där snorkråkan som inte kom ut när vi snöt dig” är helt plötsligt en mening som gör entré i ens vokabulär. Tur att det inte är någon som berättar sådant för en innan man får barn. Då skulle det nog födas mycket mindre barn än vad det gör.
Vi har en regel att på veckodagar dricker vi mjölk eller vatten till maten. På helger kan man få juice, saft och coca-cola. Ja, också vid speciella tillfällen. Och om man är borta. Och hos mormor och morfar. Men ni fattar va? Det är viktigt att det finns en grundregel.
Det är också viktigt att man lever som man lär. Eller för att vara mer exakt att man ger ett sken av att man lever som man lär. Därför dricker jag aldrig apelsinjuice ur genomskinliga glas till frukost. Jag häller min juice i en mugg. Då tror gullefjunet att det är kaffe.
Så var det innan idag. Tre sekunder gick jag från frukostbordet för att hämta en bit hushållspapper. Då hann hon ställa sig upp på stolen. Fråga mig inte varför. Förmodligen hade hon sett en fläck med luft som hon ställde sig upp för att vifta bort genom att veva med armarna i full fart stående på stolen.
Då råkade hon se min mugg uppifrån. Istället för från sidan. Då såg hon att det var apelsinjuice i muggen.
Vet ni vad hon sa då? Hon SA ingenting. Hon skrek “Jag vill OCKSÅ HA JUICE”. Det går faktiskt inte att motivera varför hon inte ska få dricka juice när hon ser att jag dricker det.
Nu är det alltså slut med juice i muggen för mig. Tidigare har det varit “Vad dricker du mamma? Jag dricker kaffe. Jaha”. Nu kommer det att bli “Vad dricker du mamma? Jag dricker kaffe. Får jag titta i koppen mamma?”.
Jag får vara nöjd med att det fungerade i två och ett halvt år antar jag.
Jag vet inte vem Suzanne Sjögren är. Därför är jag inte så intresserad av att hon är gravid. Kul för henne, men jag bryr mig inte. Jag klickade ändå på länken i Expressen.
För jag blev oerhört intresserad av hennes sambos hår på fotot. Har han våfflat det?
Jag blev besviken när jag märkte att journalisten hade missat att ställa den här frågan.
Igår när jag skulle flyga hem kom jag på att det kanske hade varit förhastat att publicera förra inlägget innan jag flög hem. Jag kom på att det kanske var att utmana ödet. Att planet hem skulle krascha istället för det på morgonen för att jag skrivit det där inlägget. Jag såg tidningsrubrikerna framför mig. Kvällstidningarna skulle gotta sig i rubriker som “Hon skrev om sin dödsångest innan kraschen”. Det var inte alls så jag hade tänkt mig att jag skulle ta mig in i tidningen. Jag vill ju vara med i tidningen med en icke-nyhet. Sveriges första flygplanskrasch sedan Gottröra är inte alls vad jag hade tänkt mig.
Hem flög jag i alla fall med ett plan med fungerande motorer så det gick också bra. Sen skulle jag åka flygtaxi. När man åker flygtaxi kan man ta sig en liten tupplur i baksätet. Man kan nämligen inte sitta i baksätet och skrika åt yrkesförare hur de ska köra. Jag vet minsann hur man uppför sig, och jag förstår att det inte går an att göra så. Man kan bara hjälpa sin äkta hälft med körningen.
Jag konstaterade dock att taxichauffören skulle ha behövt lite hjälp med körningen. Maken har verkligen haft nytta av min back-seat driving för han kör mycket lugnare än den där taxichaffisen gjorde. Att maken skulle köra 120 på 70 väg skulle jag aldrig tillåta. Eller att köra om en lastbil när man har möte på den där sträckan söder om Kopparnäs där det är olyckor stup i kvarten. Jag funderade lite varför han blinkade med helljuset flera gånger när han närmade sig en korsning i ett bostadsområde. Jag kom fram till att det nog var hans sätt att hantera högerregeln utan att sakta ner. Blinka och visa att “här kommer jag” så att folk som kommer från höger ska stanna så att han kan köra på utan att sakta ner. Det blev ingen tupplur i bilen om man säger så.
En helt annan sak som jag funderade på igår. Är folk som bor på Djupviken världens mest beresta Piteåbor? Alltid, alltid, alltid när man åker samtaxi till flyget så är det någon från Djupviken som ska med. Så att taxin alltid ska måsta köra förbi Djupviken. Djupviksborna måste ha något sorts schema där de ser till att det finns med någon Djupvikare på varje avgång till och från Kallax, och därmed i flygtaxin. De har en koordinator som skickar ut email regelbundet när det står “nu är det dags att skriva upp sig på listan för denna månads flygturer, först till kvarn gäller, kom ihåg att en av oss måste finnas med på varje flyg”.
Idag har jag flugit flygplan. Jag ska flyga mer sen men just det här inlägget handlar om när jag flög i morse. Jag är inte flygrädd sådär att jag går och är nervös innan. Men just att lyfta och landa tycker jag inte om jättemycket. Jag betraktar det som de två kritiska momenten i en flygtur. Jag brukar titta på Air Crash Investigations förstår ni. För att utbilda mig.
Idag hann vi inte mycket mer än att lyfta innan jag hörde att motorn på min sida ändrade ljud. Jag är inte utbildad flygplansmotortekniker. Men lite baskunskaper tycker jag att jag har. BrumBrumBrum är ett okej ljud tycker jag. BrumiiiibrumiiiBrumiii tycker jag inte om. Så jag antog att min sista stund var kommen och fick lite dödsångest.
Helt plötsligt släckte piloten lampan för säkerhetsbältena och flygvärdinnorna började dra i sina vagnar. Motorn lät fortfarande inte bra så där satt jag och ifrågasatte deras kompetens. Sälja kaffe när vi var på väg att störta kändes som helt fel prioritering.
Om det nu var så att vi hade en stund kvar tänkte jag att jag i alla fall kunde nyttja det gratis wifi och logga in och berätta för er vad som höll på att hända. Berätta att jag älskar min familj, mina vänner och mina fina bloggläsare. Googla fram en problemrapport över vad det var för fel på flygplansmotorn.
Då funkade inte wifi-n. Vilket jag tolkade som ytterligare bevis på att det var fel på planet. Så istället för att njuta av lite egentid uppe i luften satt jag där och studerade motorn genom fönstret och flygvärdinnorna för att kolla om de såg rädda ut.
Det slutade i alla fall bra. Det måste ha varit en mycket skicklig pilot som visste hur man flyger och landar med en halvtrasig motor. Så här såg problemmotorn ut.
Ibland är det inte helt lätt att avgöra om ens barn är sjukt. Termometern visar inte på feber men barnet verkar ändå lite krassligt. Då finns det en del kontrollfrågor man kan ställa.
1. Vill du ha vatten?
2. Vill du ha juice?
3. Vill du ha coca-cola?
4. Vill du höra en saga?
5. Vill du se en film?
6. Vill du ha en vindruva?
7. Vill du ha en pepparkaka?
8. Vill du ha glass?
Om barnet svarar nej på fråga 1 och 6 är det nog ingen fara, barnet är nog bara trött eller har haft en mardröm. Om barnet svarar nej på fråga 2, 4, 5 och 7 är barnet sjukt. Alvedon eller liknande kan vara lämpligt. Om barnet svarar nej på fråga 3 och 8 är nattvak för att kontrollera att barnet andas hela tiden att rekommendera.
Som förälder frågar man ibland dumma saker. Man inser det själv när man får svaret på frågan.
Som idag när jag frågade “vad gör du?” och fick till svar “jag lägger korvarna på kanten så att jag inte ska glömma bort dem”.
Och för några veckor frågade jag “varför hänger teckningen här?” och fick till svar “den hänger på tork”.
Klackkollaps – när Sarah Jessica Parker bestämde sig för att sluta använda högklackat.
Hårkaos – när Anna Book fick en tova i håret.
Extremväder/extremkyla/extremvärme – om alla väder som avviker 2 grader från det normala för årstiden.
Bröstchock – om Carolas urringning.
Twitterstorm – varje gång ett gäng mediamänniskor skickar iväg tweets, som ingen läser, med samma hashtag.
Röstningskaos – så fort det är upptaget på ett telefonnummer i melodifestivalen.
Idag åt vi fisksoppa. Jag hade tänkt att ni skulle få receptet för en gångs skull. För alla älskar den här fisksoppan. Alla utom jag. I min receptpärm heter den Mammas Fisksoppa. I mammas receptpärm heter den Syrrans Fisksoppa. Vad den heter i min mosters receptpärm har jag ingen aning om.
För 4 pers. Om en av de fyra är små-ätare som jag blir det dessutom över till en lunch. Vilket är bra om man behöver en matlåda till jobbet.
1-2 pkt ca 600 gram torsk
3 st morötter
1 halvstor purjo
1 paprika
Fräs grönsakerna i 2 tsk curry och 2 msk smör.
Koka upp 8 dl vatten och 2 tärningar fiskbuljong. Tillsätt buljongen i grönsakerna. Låt sjuda i 5-10 min. Lägg i fisken och låt sjuda i 5 min. Blanda i 2 1/2 dl creme fraiche, 1 dl dill, 1/2 citron el citronpeppar och 2 tsk salt.
Receptet säger att man ska sätta i kräftstjärtar på tallriken. Men vi kastar alltid i räkor i soppan alldeles innan man serverar.
Kan serveras med aioli. Glöm för guds skull inte bröd, så att man har något att äta sig mätt på.
Till efterrätt kan man äta extra smörig kladdkaka med glass.
Jag har just svängt ihop en kladdkaka. Den står i ugnen och förädlas just nu.
Medan jag rörde ihop den stod jag och funderade på om kladdkaka är världens mest ohälsosamma bakverk. 225 gram smör är ju sjukt mycket tyckte jag. Sen 5 dl socker på det. Jag är bara en amatörbagare. Jag tycker inte att jag har kompetensen att hålla på och bråka med receptet. Ifrågasätta och sådär. Så jag tog 225 gram smör. Jag följde alla stegen i receptet och hällde i mina 225 gram smör sist.
Sen läste jag om receptet för att kolla så att jag inte hade glömt något. Då ser jag att kakan ska ha en glasyr också. 175 gram smör skulle i kakan och 50 gram i glasyren. Och jag hade hällt allt i kakan. Att fiska upp 50 gram smör ur en kladdkakssmet är jättesvårt. Speciellt när man har hunnit starta vispen.
Jaja, jag hoppar över glasyren. Då blir ju den totala mängden smör rätt. Hur stor roll kan det spela var man häller smöret liksom? Dessutom blir kakan lite hälsosammare om jag inte sätter på glasyr, för då skippar jag ju 50 gram choklad.
1983 var Carola min första idol. Jag tyckte att hon var jättebra. Mamma höll jämt på och retades och sa att Carola hade lösbröst, peruk och inte kunde dansa. Det här gjorde mig jätteupprörd när jag var 10 år gammal. Att mamma sa elaka saker om Carola.
Nu när jag är äldre så inser jag ju att mamma hade rätt. Carola sjunger bra och är en bra artist, men dansa det kan hon inte.
Inte har hon någon klädsmak heller. Hur kan man representera Sverige iklädd en giraff nerstoppad i ett par byxor som ser ut som att man har gylfen öppen?
Det här är två kycklingar som står på ett fat och tittar på en kaka.
Gullefjunet säger att kycklingarna är “fantastiskt fina”. Själv tycker jag att kycklingarnas bästa egenskaper är att de kostade 5 kr st.
Man frågar ett barn om vi ska göra något kul idag. Då skulle man kunna tro att barnet passar på att säga lekland, godisaffär, badhus eller pulkbacke. Något som man inte gör varje dag. Inte vårt barn. Hon säger alltid “vi kan gå till morfar och mormor”. Dit går vi nästan varje dag.
I och för sig är det lite som ett lekland med privat lektant och lekfarbror. Pulkbacke finns det och godiset tar tydligen aldrig slut heller. Det enda de inte har är en simbassäng. Men ändå.
Det är lugnt, jag satte ingen fiskvecka på Yohio. Tack och lov. Svenska folket är så opålitliga lärde jag mig förra veckan. Om man då sen blandar in en massa människor från Europa blir det ju omöjligt att tippa. Man trodde ju att den där Robin skulle komma näst sist. Men han drog ett kort ur skjortärmen och klistrade dit lite löshår på bröstet och la till några dansare. Han hade väl ändå inte dansare förra veckan? Eller det vet förstås inte jag, för då fick jag ju inte se Mellot för att det var sagostund.
Jag fegade i alla fall ur från att tippa resultatet idag. Man ska inte låta speldjävulen ta grepp om en och inbilla sig att man ska kunna vända två fiskveckor till en fiskvecka. Då kan det sluta med att man står där med tre fiskveckor och sedan är det bara en tidsfråga innan fiskbåten börjar komma upp i Jävreån och lägga till nedanför ens lägenhet.
Idag åt vi musslor. Four down, ten to go. Jag tycker om musslor. Jag åt mer än hälften och när jag upptäckte hur mycket jag roffat åt mig bad jag maken om ursäkt. Han sa att det inte gjorde något. Att det bara var kul att se mig äta skaldjur med sådan aptit så att han gärna bjöd på det.
Sedan sa han att det inte finns någon rim och reson i vilken mat jag tycker om och inte tycker om. Enligt honom borde jag hata musslor enligt alla vanliga regler som jag applicerar på vad som är gott eller äckligt. Så är det – man ska inte fundera så mycket på sånt man inte förstår sig på. Musslor tycker jag är gott. Speciellt om man får doppa pommes frittes i spadet.
När vi hade städat klart strålade solen. Det var sådant där väder som man om man hade bott i London skulle ha ‘legged it to the pub’ i. Så jag sa till maken att vi borde göra något mer spännande av vår egentid än att bara städa. Som att gå på puben.
Vi tog sparken och sparkade ner till MDs. Maken muttrade något om “lättare för dig ja” när jag förslog att vi skulle sparka istället för att gå. Men det var inte alls så jag menade, jag hade tänkt att han skulle börja sparka och sen skulle vi byta vid Rolf Wallons, där det som av en tillfällighet börjar gå utför.
Det visade sig dock att maken minsann inte ville släppa styret när jag erbjöd mig att ta över. Maken konstaterade även att jag inte enbart är en back-seat driver i bilen utan även på sparken. Det känns som orättvis kritik. Om han håller på och kör på asfaltfläckar så att sparken hugger måste jag väl ändå få påpeka att hans sparkföring är inkorrekt?!
Det börjar märkas att vi har bott i Sverige länge nu. Vi börjar bli riktiga Svenssons. När vi flyttade hem gick vi på “puben” och tog en öl nån gång då och då. Men nu tror jag inte att vi har varit där sedan i Augusti. Ja, vi har ju varit dit och ätit när vi inte orkat laga mat, men bara för att ta en öl har vi inte varit där sedan i somras. Vi har blivit riktiga Svennisar som inte dricker alkohol på dagtid eller veckodagar. Därför kändes det som en viktig symbolhandling att ta en öl mitt på blanka eftermiddagen. Så att byborna har något att prata om. “De gick på MDs och tog en ÖL. Utan att köpa någon mat. Klockan två… MITT PÅ DAGEN”.
Anledningen till att jag märkte att det var alltför länge sedan vi var på “puben” var att maken började gräva i kylen och ställde upp två Norrlands lättöl på en bricka. Hallå liksom? När man går på puben tar man ju ingen bricka. Och starkölen står inte i självserveringskylen, den finns ju bakom disken!
Ni tror kanske att det är tråkigt att gå på “puben” i Jävre. Så är inte fallet. Det händer massor saker. Vi hade inte mer än hunnit sätta oss innan jag sa till maken “Kolla där!!!” och pekade ut genom fönstret samtidigt som jag slet upp kameran för att fota. Då sa maken “hur ska du lyckas blogga om det där utan att det låter rasistiskt…?”. Det är litegrann av ett problem att berätta den här historien utan att någon blir upprörd i politiskt korrekta Sverige.
Det här var i alla fall vad som hände. När vi satt där och njöt av våra första klunkar öl så susade det förbi en svart man på en röd spark med två ungar på flaket nedför backen utanför fönstret. Den svarta mannen hade vi mött i dörren när vi kom in och han pratade inte svenska. Alltså bor han inte i byn. Därmed kan man lista ut att han förmodligen inte hade sparkat till restaurangen.
Därför räknade jag snabbt ut att den röda sparken som han åkte nedför backen på inte var hans spark, utan vår spark. För vi hade inte med oss något sparklås. Sannolikheten att någon ska sno ens spark här i byn känns inte så stor så vi brukar inte släpa omkring på ett lås. När han kom till slutet av backen lastade han upp sparken på axeln och bar upp den till parkeringen igen. Sen hoppade sällskapet in i en skåpbil och åkte vidare. Utan vår spark förstås.
Här upp i Norrland är folk inte så vana vid att svarta människor som inte pratar svenska sparkar förbi utanför fönstret på en sparkstötting. Därför är folk lite fördomsfulla ibland. De flesta skulle säkert ha stormat ut från restaurangen för rädda sin spark från den farliga främlingen av utländsk härkomst.
Sån är dock inte jag. Jag har bott i London. Jag är van vid att ha vänner från alla möjliga länder och hudfärger. I London består vardagen av jobbarkompisar som är helt olika en själv. En hindu som ger presenter som är en avbild av en hinduisk gud som ska ge en lycka och välgång, en katolik som när de berättar om helgen säger att de på lördagen rökte de marijuana och på söndag gick de till Sunday mass, en pakistansk ugandian som brukade ägna hela arbetsdagen till att berätta för en att hennes farbror hjälpte henne att lura hela släkten att farbrorn hade arrangerat äktenskapet med den man som hon har legat med i hemlighet i flera år, och en annan som tar semester i en månad för att åka till Afghanistan för att hämta hem en fru som han aldrig har träffat. I sammanhanget blir den sydafrikanske ekonomichefen som säger saker som “English babysitters are so expensive, in South Africa I would get a whole tribe for that amount” den som sticker ut mest.
Jag har bott i ett land som har en mer framgångsrik integration av flyktingar och invandrare än vad Sverige har presterat de senaste 40 åren. Jag har minsann inga fördomar om att svarta män brukar stjäla sparkstöttingar. Jag trodde inte alls att han skulle lasta in sparken i bagageluckan och dra med den bara för att han hade en annan hudfärg än jag. Jag trodde bara att han tyckte att det var roligt att åka spark.
Jag tyckte också att det var extremt oförskämt att bara ta sparken på en åktur utan att fråga. Jag tyckte att det var något sådant som en typisk Stockholmare skulle ha tänkas göra om de gjorde en exotisk resa till Norrland. Om han hade stuckit in huvudet genom dörren och frågat skulle jag ju ha kommit ut och gett honom en sparkstöttingslektion. Jag tror att han skulle ha fått ut mer av sparkturen på det sättet, också skulle han ha sluppit bära sparken på axeln uppför backen.
Jag stormade i alla fall inte alls ut ur restaurangen för att rädda min spark. Jag fotade händelsen och tänkte “tur att jag har en blogg så att jag kan berätta att en svart man lånade min spark och bar den upp för backen på axeln”. För en svart man som inte pratar svenska på en röd spark är mycket roligare än en Stockholmare på en röd spark. En Stockholmare som lånar en spark utan att fråga är bara en idiot.
Som om inte allt det här var nog så vandrade det strax därefter in en blond tjej i en vit cowboy-hatt. Det var ingen fejk-hatt utan värsta Dallas-JR-hatten. Kritvit och skitful. Hon pratade i och för sig svenska men hon var inte heller från byn kan jag berätta. Hon var ett riktigt weirdo. Folk i vita cowboy-hattar är jag inte van vid, sådana brukade jag aldrig träffa i London.
Idag bestämde jag och maken att vi skulle göra något tillsammans, bara han och jag. Så morfar hämtade gullefjunet. Sedan städade vi tillsammans. Vilket betydde att jag inte kunde ta elva vilopauser, för då klagar maken att han får göra all städning själv.
Jag funderade ett tag på om jag rent ut också skulle passa på och ta ner julgardinerna i köket. Fast jag kom på att det var onödig. För häromveckan när vi pratade om gardiner hemma hos mamma så frågade jag maken om han visste vad vi hade för gardiner i köket. Då svarade han att han visste det. När jag bad honom berätta vad vi hade för gardiner sa han att vi hade “fina gardiner” och när jag frågade hur de såg ut svarade han att de var “ljusa fina gardiner”.
Helt fel var det ju inte, för julgardinerna är ganska fina. Dessutom är de röda och vita och vitt är ju en ljus färg. Det känns i alla fall inte nödvändigt att ta ner julgardinerna än när det ändå inte är någon i familjen utom jag som ser att de är julgardiner. Jag gör det kanske när jag påskpyntar, eller när vi ställer om klockan till sommartid. Man kan absolut inte ha julgardiner när det är sommartid.
Det var bara det jag skulle berätta, att vi har jätterent nu. Ikväll ska jag och maken ska äta musslor (<– fisk ni vet), men det tror jag inte att gullefjunet tycker om. Frågan är bara vad hon ska äta till middag nu när det inte ligger några matrester under bordet? Vi måste kanske steka några köttbullar åt henne. Om vi gör några extra kan hon kasta dem på golvet så har hon lunch imorgon också.