Läst Metro på tunnelbanan.
Jobbat.
Hälsat på svärmor.
Läst Aftonbladet på tunnelbanan.
Alltså hade jag lika gärna kunnat låta bli att skriva det här inlägget eftersom jag inte har något att berätta. Så jag skriver det enbart för att bevisa att jag inget har att berätta.
Nu ska jag gå och lägga mig.
Idag fick jag säte 3C på planet. Tilldelat alltså, det är inte ofta man är nöjd med det säte de har satt en på och inte behöver byta. Men 3C är ju ett kanonsäte. Man får sätta sig nästan direkt när man kommer in i planet och det går fort när man ska av. Jag är inte den tålmodiga typen av person förstår ni.
Ni som inte är norrlänningar tror kanske att det alltid är gott om plats på planet till Luleå/Kallax. Så är det inte. Det finns sjukt mycket norrlänningar i Stockholm och under påsken vill inga norrlänningar vara i Stockholm. Så Annandag Påsk är planet från Kallax till Arlanda alltid fullbokat. Därför är plats 3C extra mycket värd på Annandag Påsk.
Allt gick jättebra. Vi landade på Arlanda. Lampan för säkerhetsbältena släcktes. Folk ställde sig upp och gjorde sig klara. På de första tio raderna var 59 personer klara. Alla hade på sig sina jackor och höll i sina väskor. Flygvärdinnorna öppnade dörren. DÅ ställde HON sig upp. Bromsklossen på säte 2C.
Hon hade inte bråttom. I sakta mak tog hon ner sin väska och sedan jackan. Halsduken hade hon naturligtvis proppat in i ärmen på jackan. Man vill ju verkligen inte kliva ur ett flygplan och rakt in i en flygplatsbyggnad utan att ha halsduken på sig. Så 50+ personer i främre halvan av planet stod och väntade medan bromsklossen knöt på sig sin halsduk och kollade så att knuten satt snyggt.
Det är väl ändå själva fan att när jag för en gångs skull får ett säte på planets första tre rader så sitter HON där på raden framför mig!
Ibland när man kollar i statistikverktyget Google Analytics så händer det saker på bloggen som man inte riktigt fattar. Som idag tex när jag helt plötsligt hade 41 besökare från kontrollrummet på the International Space Station. Om man var konspirationsteoretiker skulle man kunna ta detta som ett bevis på att det finns liv ute i rymden. Och att UFOna är intresserade av mitt påskris och mina påskägg.
När jag klickade vidare för att analysera de här besökarna fick jag se detta.
Det är alltså ett aprilskämt. Hur gör de detta? Och vem är det som gör det? Är det personalen på Google som gör det?
Lite trist tycker jag. Att det inte var riktiga UFOn. Jag skulle ha känt mig mer speciell om varelser från en annan planet läste bloggen. Jag kan slå vad om att Blondinbella inte har några UFOn från yttre rymden som läser hennes blogg. Hon har bara en massa UFOn från den här planeten till läsare. Så jag tycker att det skulle ha varit trevligt om jag hade riktiga UFOn.
Jag har ju som sagt var aldrig förstått vitsen med dockor. Nu när vi har en docka så brukar jag i alla fall leka med den ibland. En sak som jag tycker är lite konstig med att leka med dockor är att det alltid är JAG som ska göra själva lekandet. Gullefjunet sitter och tittar på och säger till mig hur jag ska leka. “Nu är maten klar, nu kan du mata dockan” och “Mamma, nu är dockan törstig”.
Dessutom har gullefjunet begränsad koncentrationsförmåga. Hon blir trött på en lek ganska fort. Så i nästa sekund sitter man där helt själv med en docka i knät och ungen har sprungit in i vardagsrummet och börjat leka med något helt annat.
Så här är det. Fiskveckorna är inställda. Jag hade faktiskt inte tänkt ge upp. Jag hade tänkt äta 14 fiskrätter på 28 dagar. Men sen dök det här med att hålla på och jobba upp. Det är fullständigt orimligt att förvänta sig att någon som jobbar heltid, är hemlös i den staden som man jobbar i och veckopendlar till en stad 90 mil bort ska äta fisk var och varannan dag.
Eller hur? Det måste ni väl hålla med om att det inte är något misslyckade att ge upp i fiskutmaningen under de omständigheterna? Ge mig gärna lite stöd nu så att jag slipper känna mig som en quitter.
Men igår åt jag rökt lax på rostat bröd till förrätt. Och i fredags hade jag Kalles på frukostmackan. Så det är ju inte så att jag inte äter någon fisk alls. Jag har bara plockat bort ett stressmoment i att känna mig tvingad att äta fisk till middag när det känns som ett helt projekt att äta middag över huvud taget när man inte bor hemma.
I går läste jag i Piteåtidningen att Jenny Markström och Jesper Sandlund hade gift sig. Jag känner inte dem. Den 9 februari gifte de sig i Nederluleå kyrka. Kul för dem tänkte jag. Hon hade en fin bröllopsklänning. De pussades på fotot i tidningen. Hoppas att de hade en bra dag och lever lyckliga i alla sina dagar tänkte jag när jag såg annonsen.
Dessutom fick man veta att Victoria Svärdh var vigselförättare. Hon lät sympatisk tyckte jag. När jag hade läst klart bröllopsannonsen tyckte jag att jag hade fått veta alldeles lagom mycket om Jenny och Jespers bröllop. Jag kände mig nöjd. Jag undrade inte vart de skulle åka på bröllopsresa, var de ska bo, vad de ska jobba med i framtiden eller var deras barn hamnar i familjens arvsordning.
Ett bröllop som det överrapporteras om alldeles för mycket är Madeline och Chris bröllop. Om man ska behöva veta alla dessa saker om folk bara för att de gifter sig så är jag då minst lika intresserad av vart Jenny och Jesper åkte på bröllopsresa. Om någon som känner någon av dem läser det här kan ni väl be dem lämna en kommentar här och berätta.
När jag blir bortbjuden på middag tycker jag inte om när mamma värdinnan säger saker som “du kan sätta på ugnen” och “du kan ju börja steka”.
Det är ju helt fel att man ska måsta vara mer involverad i matlagningen när man är bortbjuden än vad man behöver vara hemma.
Idag har vi varit påskkärringar.
Ja jag vet att det är på skärtorsdag man ska påska, men i torsdags var jag inte hemma. Dessutom så påskar jag minsann på vilken dag jag vill. Vi hade i alla fall ingen kaffepanna som vi gick omkring och tiggde med.
Ni undrar förstås om vi har något påskris. Det är klart vi har. Maken fick i uppgift att ta med sig gullefjunet ut i skogen och plocka påskris medan jag var i Stockholm i veckan.
Så då gjorde han det. Han trodde tydligen att vilka kvistar som helst dög. Så vi har ett påskris som är lite snedfördelat med långa kvistar på ena sidan och korta på den andra. Sedan ställde han riset i vattenkannan, utan att hälla i något vatten. Sen klädde han och gullefjunet riset.
När jag kom hem spred jag ut pyntet litegrann, för allt hängde på samma sida och längst ner. Typ dit gullefjunet når.
Påskstämning har vi i alla fall. Det känns nästan som att det flyger omkring häxor i lägenheten. Om ni vill försöka vara roliga nu kan ni ju lämna en kommentar och säga “men du har väl ingen kvast?”. Eller så låter ni bli, för det är då inte alls något roligt skämt.
För tillfället har gullefjunet en favorit-nappflaska. Ingen annan flaska duger att äta välling ur. Ikväll var den försvunnen. Först letade maken igenom köket och när han inte hittade den där började han springa fram och tillbaka i lägenheten och leta. Han var säkert in i sovrummet sju gånger och letade. Hans sökande var förstås helt manligt planlöst.
Han tittade under vardagsrumssoffan, sedan in i sovrummet, han kom ut i vardagsrummet och letade i bokhyllan, därefter försvann han in i badrummet. Köket, sovrummet igen. Så där höll det på medan jag satt och läste en saga för gullefjunet som har feber och därmed smågråter var och varannan minut.
Till slut fick jag lov att ingripa i flasksökandet. Jag gick in i sovrummet och tittade på den plats där det var allra mest troligt att flaskan skulle ha gömt sig. Under sängen. Där var den.
Jag frågade maken hur han kunde ha missat att titta under sängen alla de gånger han var in i sovrummet. Då påstod han att han hade tittat under sängen men inte sett nappflaskan.
Blindstyre.
Idag har vi målat påskägg.
Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag någonsin har målat påskägg förut i hela mitt liv. Jag har aldrig varit den sorten som har hållit på med traditioner. Jag kan avslöja att äggen inte är urblåsta. Någon måtta får det vara på pysslet. Hårdkokta ägg fick det bli, det kändes rejälare.
Ni kanske inte tycker att slutresultatet blev så vackra. Ni begriper er inte på konst.
Har ni någonsin sett en Picasso? De är inte så jävla snygga de heller. Men dyra.
Morsan hade inga äggkoppar. Det går lika bra med Grappa-glas. Så att glasen kommer till användning någon gång, för vi dricker aldrig grappa. Det är äckligt. Om jag fick välja mellan en grappa och ett ägg efter maten skulle jag ta ett ägg.
Vissa som sätter ut annonser för att hyra ut sin bostad borde gå en liten kurs i hur man säljer in sig själv som hyresvärd. Igår stötte jag på en annons med följande fraser (båda i samma annons, det är jag som har fetmarkerat det som jag anser behöver uppmärksammas extra mycket);
“Inga husdjur då jag är rädd om golvet“ och “Inga egna möbler får förekomma och jag vill heller inte att ngt möblerad om då jag är väldigt noga och varsam med mina möbler som finns.“
Människan skulle lika gärna ha kunnat skriva “Lägenhet uthyres av mycket noggrann och besvärlig person”. Låt för guds skull bli att hyra ut lägenheten, eller i alla fall hyra ut den möblerad, om folk inte får leva i den. Att hyresgästen inte ska förstöra stället eller möblemanget och återlämna den i städat skick är rimliga krav. Men att någon som betalar hyra skall leva upp till hyresvärdens krav baserade på deras obsessive cleaning disorder och gå omkring och oroa sig för att orsaka normalt slitage är lite för mycket begärt. Speciellt av folk som tar ut en premie för att man tvingas hyra deras ömtåliga möbler trots att man inte vill.
Det lustiga är också att alla som vill hyra ut möblerat söker “mogna skötsamma hyresgäster”. Vi mogna skötsamma hyresgäster har egna möbler och ser inte det oönskade möblemanget som en bonus som vi är villiga att betala en premie för. Hyresgäster som behöver hyra möblerat brukar ofta inte vara mer ordnings- och varsamma än en två-åring. Vad är svårare att få bort från en vit soffa – rött vin eller ett kritstreck?!
I min ungdom (min tidigare ungdom, inte min nuvarande ungdom) i London hade jag min beskärda del av besynnerliga hyresvärdar.
Indiern som bodde våningen under rummet på 20 kvm som vi var tre tjejer som delade på, som hade som krav att han skulle komma in och tömma soporna vare fredag förmiddag. När vi var 5 tjejer som några veckor efter vi flyttade in fick reda på att vår hyresvärd inte ägde lägenheten och att hela huset skulle säljas och vi fick court papers på att vi skulle vräkas inom 2 månader och skurken dök upp för att kräva mer hyra av oss. Jag har fortfarande, 14 år senare, kvar duntäcket och träsleven som jag snodde av honom som hämnd. Sen var det gubben som dök upp en gång i veckan för att hämta hyran av oss 20 personer som bodde i ett och samma hus. Hyran skulle vara i kontanter. För att vi hyresgäster var opålitliga fick vi veta. Inte alls för att han höll på med skattesmitning.
Värst av alla var dock kvinnan som annonserade ut ett rum som “a 3 bedroom flat with live-in landlady”. Att ta den lägenheten var mitt livs största hyresmisstag. Domstolsbeslut om vräkning bleknade i jämförelse med hur jobbig denna kvinna var.
Lägenheten hade en hall och tre sovrum, ett litet badrum och ett kök/pentry. Inga allmänna utrymmen alltså. Vad hon glömde att berätta för mitt 26-åriga jag var att hon i sitt eget sovrum emellanåt förvarade två barn i 3-5 årsåldern. Inget fel med barn va. Inte på det sättet. Men när jag var 25 ville jag inte bo med barn, så om hon hade berättat den lilla detaljen skulle jag aldrig ha tagit rummet. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag fortfarande bara bo med barn som har min egen dna. Andra barn är överskattade.
De stackars barnen märkte jag dock aldrig av för hon hade bara umgängesrätt och de var alltid instängda i hennes rum när de var där. Tysta var de också, vilket jag tog som ett bevis på mamman inkompetens och olämplighet att ha hand om barn. Tysta barn är inte normalt. Hyresvärden märkte jag dock av desto mer. Inte för att jag någonsin träffade henne, hon satt också instängd på sitt rum. Men i princip varje gång jag kom hem låg det en liten post-it lapp under min dörr med något klagomål, instruktion eller klargörande av reglerna.
“You left the power on the dishwasher on”. “Can you please turn the key in the lock more carefully when you get home, you woke me up last night”. “You left a fork in the sink, can you please clean up after yourself”. “I need the bathroom at 7.30 in the morning”. “I will be leaving a detailed breakdown of the gas bill under your door on Monday, can you please pay it promtly”.
Jag har sparat alla lapparna i ett litet minneskuvert någonstans. När jag blir gammal ska jag ta fram dem och berätta historier för mina barnbarn och visa post-it lappar.
Droppen blev när hon ringde mig på jobbet 5 minuter efter jag kommit dit för att upplysa mig om att det var blött på badrumsgolvet. Då fick jag nog. För jag visste minsann att det var blött på badrumsgolvet. Det skräpiga badrummet hade bara ett badkar med en kran. På den kranen hade hon satt på en slang med två gummiproppar al la denna.
Den läckte alltid pga vattentrycket. Men just den här morgonen flög den av så att det sprutade vatten över hela golvet. Efter att jag fått gummiproppen i fejjan först förstås. I England kan man i alla fall inte räkna med att duschdraperier är standard. När jag sedan skulle skrapa upp vattnet fanns det ingen vattenskrapa, mopp eller trasa att hitta någonstans varken i kök eller badrum. Så det vatten jag inte lyckade skrapa ihop med händerna fick jag helt enkelt lov att lämna. Det var inte så att jag inte hade försökt städa upp efter att hennes bristfälliga badrumsutrustning hade havererat. Verktygen att göra det saknades faktiskt i den “fully furnished and equipped” lägenheten. Så när kärringen ringde mig på jobbet för att klaga på att det var vatten på golvet bestämde jag mig för att flytta ut.
Ungefär så föreställer jag mig att alla hyresvärdar som skriver att de är “rädd om” och “noga och varsam med” är. Sådana människor vill jag varken ge mina pengar till eller ha att göra med. Inte så länge det finns kartonger och gränder som man kan bo i.
Jag är inte alls förtjust i självbetjäning. Jag tycker om när folk gör saker åt mig när jag har betalt för något. Men nu för tiden får man ju inte göra annat än att betjäna sig själv.
Om man ska skicka ett paket och köper frimärken så får man sina frimärken som man får stå och klistra själv medan kassörskan tittar på. När man har klistrat klart lämnar man paketet till samma människa som sålde en frimärkena och som tittade på medan man klistrade. Utom på ICA i Jävre. Där har de fattat att jag tycker om när frimärksklistrandet ingår i priset, så där klistrar de åt mig.
Om man köper lunch på en lunchrestaurang får man duka hela sin bricka själv. Någon är generös nog att ta betalt av en och sedan får man lasta upp sin mat själv. När man har ätit klar får man självklart städa upp efter sig, och det sitter en massa lappar med regler om exakt hur man ska göra för att personalen inte ska behöva göra det. Och när man köper mat på en hamburgersylta nu för tiden får man en tom mugg att hälla upp drickan i själv. Snart inför det säkert att man får ingredienserna inlindade i ett papper och sedan får man gå till en stekhäll och grilla sin egen hamburgare.
När man ska flyga börjar det med att man får köa till en apparat för att göra hela incheckningen själv och klistra på bagage-taggen. Sen får man ställa sig i en kö för att lämna in bagaget. När man ska gå genom säkerhetskontrollen ska de kolla att man har ett boardingcard. Men själva boardingcardet vill de inte befatta sig med. Om man räcker fram sitt boardingcard står det en person där och glor på en som att man har bett dem ta i något som är pestsmittat. Sedan pekar de på en apparat där man själv får sticka in och scanna sitt boardingcard. Samma procedur upprepar sig när man ska kliva ombord på planet.
Köper man en kopp kaffe får man om man har tur en tom kaffekopp och sedan får man ge sig ut i lokalen och leta var de har gömt kaffemaskinen. Fast ibland när man ska köpa kaffe är den enda servicen man får att man får betala för den. Sedan får man leta både efter koppen och kaffemaskinen. Lita inte på att de är placerade bredvid varandra. Att köpa kaffe är en litegrann av en sport nu för tiden, och caféer är som skidbackar. Grön, röd och svart pist/kaffemaskinsplacering.
Handla mat. Först ska man scanna sina varor själv. Sen ska man stå i en kö för att ta betalt av sig själv. Sedan tjuter maskinen att man har åkt på en kontroll. Då dyker det upp någon ur personalen som tittar på medan man packar upp alla sina varor som skall scannas om. Sen får man betala och packa ner alla sina varor en andra gång.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Alla serviceyrken nu för tiden verkar gå ut på att möjligtvis ta betalt och sedan stå och peka åt kunden var de ska göra resten själva.
Idag åker jag hem till gullefjunet. Ja till maken också. Fast det var inte lika traumatiskt att skiljas från honom i söndags. Han ylade inte helt förtvivlat att han också ville följa med till Stockholm. Han var mer “gå nu, det här går bra”.
Avskedet i söndags var precis lika smärtsamt som när de sticker kniven i mammahjärtan på slakterier. Inte för att jag har någon direkt kunskap om hur det går till när de slaktar mammahjärtan. Jag har aldrig praktiserat på något slakteri. Men som jag föreställer mig att det går till.
Man ska dock se det positiva i allt. Det olyckliga avskedet gjorde att jag inte hade någon tanke på att sitta och lyssna på flygplansmotorer under flygresan. Det var ju en bra sak.
Idag är det i alla fall hemresa. Jag ska bara jobba några timmar först. Halvdagar dagen före helgdag är en fantastiskt fin svensk uppfinning tycker jag. Jag rankar den där uppe i toppen med dynamiten och gaffelpärmen.
Det kanske inte låter så intressant. Egentligen tyckte jag inte att det var värt att rapportera om. Men så tog jag en repa genom kvällstidningarna som jag inte hunnit läsa i veckan. Då insåg jag att man mycket väl kan berätta att man har brutit en nagel. Det har nyhetsvärde.
Jodå, för Robinson-Robban har ont i tårna och Mästerkocks-Markus har bränt luggen och ögonbryna. När jag läste detta insåg jag att min brutna nagel också är intressant.
Nageln på vänster ringfinger är det alltså vi talar om. Den har gått av ungefär halvvägs. Alltså inte halvvägs ner till nagelbandet, utan halvvägs av den biten som sticker upp ovanför fingret. Jag blev inte rädd när det hände. Jag märkte det inte ens, jag upptäckte det för någon timme sedan.
Jag tror inte att jag kommer att få några bestående men. Jag kanske inte kommer att kunna vara med i Sveriges Pianist när den talangtävlingen börjar. Men det beror nog inte så mycket på den brutna nageln utan mer på att jag är tondöv.
Jag bor hos brorsan när jag är i Stockholm. Som tack för husrummet tänkte jag att jag skulle göra en liten insats. Så jag tog hand-dammsugaren och damsög litegrann i hallen.
Då hittade jag en hemlig plats i lägenheten som brorsan tydligen inte visste att han hade. Men nu vet han att det finns en liten vrå bakom köksdörren och att man bör dammsuga även där annars kan det flytta in troll.
Nu är det i alla fall rent och fint.
Idag har maken och gullefjunet uppfört sig exemplariskt. Tre timmar följde de med på stan medan jag shoppade. Ja de följde förstås inte med mig hela tiden. De roade sig själva genom att gå och fika och gå runt och titta på och peka på hundar. De klappade tom några snälla hundar efter de hade frågat ägaren om lov.
Maken får en extra guldstjärna, för han klagade inte en enda gång. Gullefjunet förlåter jag för att hon till slut skrek över hela MQ “Nu räcker det mamma”. Egentligen höll jag med henne, men jag var inte riktigt klar just då.
Så hon fick följa med mig in i provhytten. I samma takt som jag tog av mig ytterkläderna gjorde hon samma sak. Till skillnad mot mig skickade hon däremot ut varje plagg under provhyttsdörren. Som tur var stod maken utanför och tog emot. Sen gick hon igenom mig handväska, fick tag på min börs och skickade iväg den också ut ur provhytten. Jag tog det som ett tecken på att hon verkligen hade fått nog och att det var dags att ge upp och åka hem.
På vägen hem tog vi ett foto på tuppen på Byxtorget. Jag noterade att tuppen hade två svenska flaggor målad på sig och nu väntar jag bara på att någon ska bli kränkt och skicka en insändare till Piteåtidningen.
Varför letar folk efter Olle Ljungströms flickvän idag? Inom loppet av en timme i morse kom det hit ca 40 besökare som googlade efter hans flickvän (och hamnade på det här inlägget).
Varför letar folk henne? Har hon gjort slut?
Rum uthyres, gärna till veckopendlare. = Jag vill gärna ha dina pengar, men vill att du bor här så lite som möjligt.
Rum uthyres, 12 kvm i 150 kvm lägenhet på Östermalm, det är viktigt att alla respekterar de ramar som sätts upp. Alla ska trivas! = Vi ska trivas.
Uthyres möblerat, inga barn. = Jag vill inte att något ska bli förstört och jag kommer att bråka om depositionen för att ni har lämnat en fläck på insidan av städskåpet även om ni inte har barn.
Uthyres endast till svensktalande för att undvika missförstånd. = Jag röstar på Sverigedemokraterna.
Vardagsrum uthyres = ?
Rum uthyres, jag är en relativt lugn person och ser gärna att du är samma. = Ring för mer information kring ordet ”relativt”
Redan när du kliver innanför dörren möts du av lägenhetens charm med fiskbensparkett och vackra sekelskiftesdetaljer i fönstren. = Lägenheten är dyr.
Den här födelsedagspresenten känner jag mig väldigt tveksam till.
Det har gått väldigt dåligt för mig att samla följare på Twitter. Det kan i och för sig bero på att jag aldrig Twittrar. Men ändå. Det är tråkigt att ingen vill följa mig. Det får mig att känna mig opopulär. Alla vet att det är viktigt att ha många följare.
Ikväll läste jag ett tips om hur man kan få fler följare på Twitter. Man kan skilja sig och säga att man inte tänker kommentera ytterligare. Sedan berättar man på Twitter att man ska åka på mini-semester (också känt som en “myshelg”) tillsammans. När folk frågar om skilsmässan svarar man “Ni får följa oss på Twitter”. Så får man en massa följare.
Den enda biten jag inte riktigt förstått med den här planen är vad man ska berätta om skilsmässan för sina följare på Twitter efter skilsmässan? Har Läckberg och Melin låtsas-skilt sig för att göra en följetong av det på Twitter och samla följare? Ska de återförenas?
Ni kan ju följa mig på Twitter under min och makens låtsas-separation medan vi letar bostad i Stockholm. Fast det har ni inget för förstås. För att jag ska börja Twittra just nu är helt otänkbart. Allt jag kommer att ha att säga om den ofrivilliga separationen från familjen och bostadssökandet och tunnelbaneåkandet kommer att vara alltför långt för att få in på 140 tecken. När jag är frustrerad behöver jag betydligt mer än 140 tecken för att skriva av mig. Ni får helt enkelt lov att komma hit för att kolla om jag har orkat och hittat tiden att beklaga mig. Om ni inte hör av mig här ligger jag på soffan och gapar av utmattning. På Twitter hittar ni inte mig under denna turbulenta separationstid.
Jag har börjat jobba i Stockholm. Jag bor fortfarande i Jävre/Piteå. Det är ingen ideal situation kan jag berätta. Det är helt enkelt himla långt till jobbet. Så vi ska alltså inte bo kvar i Piteå, men för tillfället veckopendlar jag medan maken och gullefjunet är kvar hemma tills vi hittar någonstans att bo. Det är inte kul att vara borta från gullefjunet.
Inte nog med att Stockholmare inte kan skotta snö, de har dessutom en fullständigt ‘disfunctional’ hyrebostadsmarknad.
Nu tror ni kanske att det här är katastrof på alla plan. Ni kanske tror att jag måste laga min egen mat. Så illa är det faktiskt inte. I väntan på att hitta något eget bor jag hos brorsan. Han kan laga mat. Idag gjorde han en supergod köttfärsås. Just på det planet går det alltså ingen nöd på mig, jag är lika bortskämt som vanligt på matlagningsfronten.
Om jag hade orken skulle jag förstås ha mycket att blogga om nu när jag bor i Stockholm. Tunnelbanan är tex full med folk som man skulle kunna blogga om. Ni skulle ha sett tanten som försökte klämma sig in i tåget i morse när dörrarna stängdes men inte lyckades. När tåget åkte iväg vände hon sig om och gjorde värsta John Travolta-i-Grease-coola-walken bort längst perrongen. Hon hoppades nog att ingen skulle ha sett hennes misslyckande. Men jag såg. Och jag skrattade åt henne. Bara inombords förstås. Jag stod inte och skrattade högt för mig själv så att folk trodde att jag var galen.
Jag får återkomma med fler Stockholms-historier senare när jag inte är så trött. Jag är tom för trött för att fotografera och visa er bäddsoffan jag sover i. Vi kan spara den godbiten till nästa vecka.
Att välja plats på flyget är som ett strategi-spel. Ska man chansa på att välja ett säte på en helt tom rad så att man får hela raden för sig själv? Eller ska man välja fönstret på en rad där någon redan valt gången? Så att mittensätet blir oattraktivt så att det kanske förblir tomt om planet inte är fullt så att man åtminstone har ETT tomt säte bredvid sig.
Jag lägger ner mycket tid åt att studera hur sätesfördelningen ser ut just när jag checkar in. Sedan gör jag ett val utifrån den tillgängliga informationen, och hoppas på att det ska hålla hela vägen in i mål och att jag ska få sitta själv. Så när jag har valt klart vill jag sitta på den plats jag har valt.
Då är det mycket irriterande när man kommer fram till 16F och det sitter en kärring där och jäser och har packat upp halva sin handväska. Inte blir man mindre irriterad när man påpekar att hon nog sitter fel och hon svarar “Är 16F DIN plats?” och blänger på en med en min som säger “spelar det någon roll?”. Ungefär som att jag ska sätta mig på hennes plats, eller göra som henne och sätta mig på vilken plats som helst.
Det är ju inte så att jag ÄGER platsen. Men just nu har jag valt den, och då vill jag sitta där. Det är klart att det inte spelar någon roll om jag sitter på 16F eller 18F i största allmänhet. Men jag har använt mig av en genomtänkt strategi för att få en bra plats. Det har i och för sig hon också gjort, men hennes strategi bryter mot sätesreglerna. Om hon inte tycker att det spelar någon roll fattar jag inte varför hon snott mitt säte till att börja med. Hon måste ju uppenbarligen tycka att det är ett bra säte eftersom hon satt sig där.
Jag har flugit tillräckligt många gånger för att veta hur det slutar om man ger vika. Om man sätter sig på någon annan plats som sätes-tjuven föreslår. Då dyker det upp någon och säger att man sitter på deras plats också ser det ut som att det är jag som är boven i dramat. Sen slutar det med att man sitter inklämd på ett mittensäte mellan två bredaxlade karlar som fläker ut sig och tar två armstöd var och själv får man inget. Medan kärringen sitter ensam på en tre-rad på säte 16F som jag noggrant valt ut.
Nej, jag går inte på det där. Sätes-tjuven fick lov att packa ner sina saker i handväskan igen och pallra sig iväg till sitt eget säte. Jag satt ensam på min rad. Hur hon hade det på sin rad brydde jag mig inte om att kolla, men jag hoppas att hon satt trångt.
Idag när gullefjunet var med till stan gick vi in på banken. Jag hade berättat innan att vi skulle gå in på banken, och förklarat att banken är det där stället som man tar med sig spargrisen till och sätter in pengar.
Väl där så sprang maken omkring och försökte hålla ordning på barnet medan jag stod i kö. Helt plötsligt stannade hon och pekade på något som jag inte kunde se.
Gullefjunet: Pappa, är det här banken?
Maken: Nej älskling, det där är en brandsläckare. Hela det här stället är banken, du behöver inte leta efter banken, vi är inne på banken.
Tack för alla gratulationer. Jag återkommer och berättar om godispåsen jag fick i födelsedagspresent av gullefjunet senare. När jag har kommit över att alla avtal här i världen har tre månaders uppsägningstid.