Author: Vic

Vi har berättat för hyresvärden att vi gärna vill hyra lägenheten jag tittade på igår (och som maken har tittat på idag). Vi ska få besked imorgon, men det känns som att vi ligger bra till.

Dagiskö nästa förhoppningsvis!

I området där vi tittade på lägenhet finns det en Waldorfförskola som är fristående. Är det någon som vet vad Waldorf innebär? Det låter lite sektliknande tycker jag. Jag tycker inte om sekter och flum. Kan man sätta sitt barn i en Waldorfförskola?

Hur gör man för att prångla sig in på ett sådant dagis? Ska man som förälder dyka upp och se ut och uppföra sig som en hippie? Går en grön velouroverall hem tror ni?

Idag har jag varit och tittat på en lägenhet. Det var meningen att maken också skulle följa med, men så hann han inte i tid pga sina möten.

Det var illa på flera sätt. Han fick inte se lägenheten. Viktigast av allt är dock att det är makens uppgift att vara trevlig. Det kommer så naturligt för honom. Jag däremot måste anstränga mig. Jag kommer aldrig på några bra ämnen att småprata om så att folk tycker att jag är supertrevlig.

Dessutom är det väldigt opraktiskt att vara halvdöv när man skall framstå som trevlig, skötsam, intelligent, ekonomisk och humoristisk på samma gång. När man är halvdöv och måste säga “Förlåt, nu hörde jag inte” eller bara ett lite mer rakt på sak “Va sa du?” framstår man mest bara som lite puckad.

Jag skötte mig i alla fall väldigt bra tror jag. Till min stora glädje verkade de tycka att jag skötte mig som en tänkbar hyresgäst. Jag var där och tittade i ca 1 tim och 10 min och av den tiden tittade jag bara i typ 10 minuter och resten av tiden konverserade jag som värsta sociala geniet. Paret som hyr ut lägenheten var i och för sig väldigt trevliga så det var inte ens särskilt jobbigt.

Jag tycker att vi ska slå till och ta lägenheten om vi har turen att bli utvalda. Bara nu inte maken kommer och försöker dra till med sitt veto för att han tycker att trösklarna är för höga eller låga eller någon annan oviktig petitess.

Undrar ni varför jag inte skriver något kul här på bloggen? Jo det kan jag minsann berätta för er. Jag är bostadslös. Åtminstone delvis, i den stad jag jobbar är jag bostadslös. Jag är alltså upptagen med att leta bostad.

Har ni någonsin träffat någon hemlös som är rolig? Nä just det. De bara sitter där utanför tunnelbanan eller Pressbyrån och skramlar med några mynt i en papperskopp. Inte en endaste rolig historia bjuder de på. Folk går bara förbi och tänker säkert “om hon/han inte drar något skämt tänker jag då inte ge någon peng heller”.

Har ni undrat varför de inte kör lite stand-up när de ändå bara sitter där med en tom mugg hela dagen? Det kan jag berätta för er. Man blir jävligt sur och irriterad när man inte hittar någonstans att bo.

Ännu surare blir man när man hittar något som verkar bra. Nästan för bra för att vara sant. För då visar det sig att det är just det, det finns någon hake. Idag hittade jag ett ställe där bara ensamboende kvinnor får hyra lägenheterna. Som något sorts nunnekloster. Mitt i jävla Stockholm. Kan inte frugala människor med hobby att hålla på sig flytta ut på landet och odla egna grönsaker och meditera? Måste de uppta ett helt jävla hyreshus mitt i huvudstaden där det är bostadsbrist?

Jag ber så jävla mycket om ursäkt för alla jävla svordomar. Men jag känner mig lite jävla irriterad just nu. På nunne-jävlarna.

Jag tror minsann att vi är det. Men hur övertygar man hyresvärden om det?

Jag har hittat en perfekt lägenhet som vi väldigt gärna vill ha. Det vill säkert 274 andra personer också. Den är ledig snart, så att jag slipper åka och lämna gullefjunet med blödande hjärta varje söndag. Den hyrs ut i ett helt år, vilket inte hör till vanligheterna i Stockholm. Läget är perfekt för oss. Hyran är rimlig. Av annonsen verkar hyresvärden vara en normal person. Det känns inte som att hon kommer att stoppa post-it lappar under vår dörr varje vecka. Men hur övertygar jag henne om att vi är ”den/de rätta” för henne?

Lägenheten hyrs ut delvis möblerad eller omöblerad. Det känns som att det finns gott hopp om att hyresvärden inte lämnar en vit vardagsrumssoffa som de kräver att man inte fiser i. Å det vill jag påpeka att som kvinna fiser jag aldrig, och maken har alltid byxor på sig när han fiser. Men när man berättar det här för potentiella hyresvärdar så har de alltid ett ansiktsuttryck som att de inte alls tror att man talar sanning. Varken om att man tänker betala hyran eller ta hand om soffan. Hallå liksom?! Den enda i vår familj som skulle kunna tänka sig att sätta sig barstjärtad i en soffa är faktiskt gullefjunet. Men det får hon inte. Vår soffa är faktiskt relativt ny, jag tillåter inga blöjlösa stjärtar i den.

Att hyra lägenhet i andra hand är ju nästan som att dejta. Kan jag övertyga hyresvärden att vi är värd ett långvarigt förhållande? Hur gör man? Jag har inte dejtat sedan 1900-talet. När man vill hyra är man dessutom den ”fula” som ska övertyga den ”snygga” (hyresvärden alltså) om att välja just mig/oss. Maktbalansen är rubbad.

Hel och ren, snygg, intelligent och rolig. Det var tillräckligt för att jag skulle göra ett kap när jag fångade maken. Jag har dock känslan av att det inte räcker för att snärja en hyresvärd. Helst ska man tjäna en miljon om år för att övertyga om att man klarar av att betala en hyra på 10 tusen per månad. Ansvarsfull ska man också vara. Det är jag till tusen, men jag gillar inte att skryta så tack och lov att jag har maken. Han får sköta den biten, när han lägger den sidan till är han så ansvarsfull att jag bara vill spy. Han tar hela äran för ansvarsfullheten, trots att det är jag som skrubbar bakom vattenkranen med en (gammal) tandborste och ser till att alla räkningar är betalda i tid. Men det gör inget att han får äran, för jag är inte så bra på att sälja mig själv. Jag gillar inte när jag måste berätta för folk hur fantastisk jag är. Jag tycker att det borde synas lång väg. Ja kanske inte sådana där gånger när jag går omkring på stan och ser ut som en surkärring. Men i övrigt alltså.

Jag har en plan. Jag tänkte att jag skulle skicka ett email till hyresvärden och föreslå att vi bjuder på middag när vi kommer och tittar på lägenheten. Vi handlar med oss alla matvaror och sen får maken laga maten. Det blir lite som Sveriges Mästerkock där maken får improvisera utifrån förutsättningarna, för vem vet vad hyresvärden har för utrustning? Självklart får maken laga maten, ingen skulle hyra ut till någon som lagar mat som mig. Då märker hyresvärden vilken ansvarsfull människa maken är som kan laga mat, det är inte alla män som kan det, och de blir mutade med god mat.

Det är bara ett litet problem. När maken lagar mat sölar han ner köket så in i norden. När han skalar och hackar en lök tex på hamnar hälften av skalet och en fjärdedel av löken på golvet. Det är där jag kommer in. Jag tar med mig en hand-dammsugare i handväskan. Fulladdad givetvis. Sen sätter jag mig på köksgolvet nedanför diskbänken och dammsuger upp allt skräp maken släpper ner på golvet för att visa hur bra jag kommer att sköta lägenhetens hygien. Samtidigt som jag konverserar på mitt mest sociala vis förstås. Multitasking är jag bra på, jag kan minsann dammsuga och prata samtidigt.

Ni kanske tycker att det här låter som ett helt orimligt och osannorlikt scenario. Men så går det alltid till när maken lagar mat hemma hos mina föräldrar. Maken står vid bänken och svänger ihop sina kulinariska mästerverk och min farsa kryper omkring på golvet runt hans fötter med hand-dammsugaren och dammsuger samtidigt som han muttrar ”helt otroligt hur mycket mat man kan tappa på golvet” och ”så mycket disk för så lite mat”.

Det viktiga i sammanhanget är dock att alla tar ansvar. Maken för maten och jag (eller farsan när vi är hos dem) för att hushållet förblir i toppskick trots makens Per-Morberg-sölar-vinkel till matlagningen.