Det här med att jobba heltid. Utanför hemmet alltså. Det går väl an om man är man, eller är kvinna utan barn. Om man är kvinna och har barn är det tamifan skitjobbigt att jobba heltid även om man har en man som lagar mat.
För om man är pappa då får man vad som på Familjeliv kallas för “egentid”. Om ungen är vaken i evigheter och man är karl då sätter man sig och läser en bok eller tittar på tv när hon väl somnar vid dryga 10-snåret.
Om man är mamma då är man också en mänsklig stege. Det är mamma som man ska klättra på VARJE minut som mamma är hemma. Om pappa hämtar barnet på dagis halv fem och mamma kommer hem halv sex då är pappa trött när mamma kommer hem. Om barnet någon gång vill klättra på pappa så säger pappa “gå till mamma, pappa lagar mat” och när mamma säger “fråga pappa, mamma hänger tvätt” gör han en volley tillbaka “gå tillbaka till mamma, pappa pratar med sin kompis på telefonen och vi pratar om saker som hände på 13-1800-talet så det kan inte vänta tills du sover för då kan någon hinna dö”.
För pappa vill inte vara otrevlig mot sina kompisar så han avbryter aldrig ett telefonsamtal. Mamma vill inte heller vara otrevlig mot sina kompisar så hon ringer aldrig dem, eller svarar i telefonen, när gullefjunet är vaken. Så mamma får ta med ungen på alla aktiviteter som möjligtvis går att utföra/involvera barnet i utan att det blir katastrof medan pappa alltid utför alla sina uppgifter i lugn och ro på rimliga tider på dygnet.
När man är mamma då kan man bara glömma att man någonsin ska få komma hem från jobbet och sätta sig och betala räkningar, starta en tvättmaskin, hänga tvätt, vattna blommor, installera internet, måla en möbel, baka, dammsuga eller skura golv, stryka kläder, marknadsföra sin webbutik, göra bokföring eller momsdeklarationer så att man vid barnets läggdags kan sätta sig och titta på tv eller läsa en bok. Om man ens ska hinna läsa Familjeliv eller andra människors bloggar då kan man fan inte jobba heltid.
När jag påpekar detta för maken så säger han “men det är ju alltid jag som nattar henne”.
Ta nu en lång paus i läsandet och skicka iväg en lång applåd va.
Det är sant om man anser att 71-86% av tiden är samma sak som alltid eller 100%.
Men ni förstår att när man är mamma har man ALLTID jour. I arbetslivet brukar man få kompensation i form av betalning eller ledig tid om man har jour. Men när man är mamma då innebär jour-tid från det ungen lägger sig i sängen kl 8 tills hon somnar någon gång mellan 9 och 11 samma sak som att man lika gärna kan vänta med allting man har tänkt att man ska få gjort tills ungen sover. Även om kl blir 11 innan dess.
För om man är mamma och har jour är det ganska troligt att man blir utkallad i tjänst. Helt plötsligt kan pappa ropa “nu får du komma och ta över, jag pallar inte längre”. För att ungen vägrar sova. Pappa orkar inte längre ligga i sängen, han behöver stiga upp och sätta sig i soffan och läsa en bok eller se på tv medans mamma ligger i sängen och nattar medan tvätten/räkningarna/företaget/städningen/bloggen får vänta tills ungen sover.
Bloggen är förresten en hobby i maken och alla andra människor i min omgivnings ögon. Den är onödig och bara för mitt nöjes skull (trots att bloggen (förutom annonser som jag betalar för) är min största källa till försäljning i butiken). Bara så att ni vet varför jag försummar er fina bloggläsare. För den tiden som jag sitter och skriver blogginlägg borde jag ägna åt alla de saker som jag klagar över att jag inte hinner med enligt alla som inte är tillfrågade men ändå erbjuder sin åsikt. Men när jag pratar om att lägga ner bloggen då tycker maken att det är en dum idé, han tycker att jag ska ha kvar den.
Det enda som det är någon vits att börja med när man vet att man ska bli störd var femte minut är blogginlägg för dem kan man lämna och komma tillbaka till. En bulldeg däremot kan vara i ett jävla state om man låter den jäsa i en timme för länge.
Det var inte meningen att bli långrandig. Jag skulle bara säga att ungen fortfarande är vaken och att jag har inte bakat ikväll.
Imorgon kommer gullefjunet att säga “men var är bullarna?” och maken kommer att säga “du kan faktiskt inte vara uppe till två på nätterna och leva på 4-5 timmars sömn”.
Jag kommer att vilja skrika “HALLÅ YXSKAFT!” men förmodligen skiter jag i det imorgon också. Det gör ju ändå ingen nytta. När jag fyller år i mars 2014 önskar jag mig 5 timmar ensam hemma på en helgdag. Jag vet att det låter girigt men om man önskar 5 timmar kanske man får 1. Utifall att någon bloggläsare kan tänka sig att bjuda in maken och gullefjunet på någon aktivitet som inte måste involvera mig alltså.
Låt nu inte mitt gnällande göra att ni glömmer det viktigaste av allt. Folk som lagar mat är helgon. Utom om de är kvinnor, för då är det inte märkvärdigt, då ingår det i arbetsbeskrivningen. Men om de är män är det fantastiskt, att jämställa med Moder Theresas insatser. Hon har fått Nobels fredspris vetni.
Nu måste jag sluta. Medan jag har suttit här och gnällt har klockan hunnit bli 23 och ungen sover äntligen så nu måste jag plocka fram sopen (för dammsugaren skulle ju väcka barnet) och handsopa och skura golven. Maken sitter i soffan med datorn i knät. Förmodligen jobbar han. Någon blogg har han ju i alla fall inte.
Tröstande kommentarer kan gärna skickas till signaturen Förbannad.
