Author: Vic

Maken körde ju fel när vi skulle ut ur Stockholm i fredags. Då skulle man kanske kunna tänka sig att jag fräste och klagade. Men det gjorde jag inte. Jag bloggade om det, för det var så typiskt, men jag var egentligen inte arg. För anledningen till att han körde fel var att han inte var koncentrerad på körningen, och jag var inte koncentrerad på övervakningen. Så det var ju lite mitt fel också. I vanliga fall hinner maken minsann inte köra några halvmil fel utan att jag märker det.

En timme innan vi skulle åka öppnade vi posten och där var ett brev till maken med en kallelse till ett läkarbesök om ca två veckor. Brevet hade bara tiden, vilken läkare han skulle träffa och information om hur man avbokade om tiden inte passade. Längst ner hade läkaren för hand klottrat dit “det gäller resultatet av din skiktröntgen”.

Då började man ju undra vad sjutton han menade med det? Försökte han säga att katten satt på taket och om två veckor när maken kom dit skulle läkaren berätta att katten hade ramlat ner?

När maken gjorde sina kontrollröntgen i Sunderbyn brukade det komma ett brev där det stod något i stil med “röntgen visar inga tecken på metastaser”. Då tyckte vi (framförallt jag) att det var konstigt att de skickade besked på sådana undersökningar med posten. Vad skulle de ha skrivit om resultatet inte var positivt? “Tyvärr har din cancer kommit tillbaka. Hör av dig för att diskutera vidare”? Det känns märkligt att skriva sådana saker i brev. Så då undrade vi (mest jag då, maken funderar inte över saker som skulle kunna hända om de inte hänt) om de skickade brev vid bra besked och ringde eller kallade en vid dåliga besked.

Så när det där brevet kom i fredags började vi ju undra om de bara har andra rutiner i Stockholm för hur de lämnar ut resultat efter en röntgen. De kanske alltid lämnar alla besked, bra som dåliga, personligen. Det faktum att makens röntgen var för över tre veckor sedan och tiden han fått var två veckor i framtiden kändes som ett positivt tecken. Att om det var dåliga besked skulle de ha kallat honom tidigare. Men det vet man ju hur det står till med sjukvården i det här landet. Helt underbemannad, framför allt på sommaren när alla ska ha fyra veckors semester. Någon borde ta itu med det här att lagstadga för cancerceller att i Sverige har vi minst fyra veckors semester så att hålla på och dela på sig mellan juni och augusti är högst olämpligt.

Jag har dessutom gått och oroat mig för den här röntgen halva våren. För maken har gått ner i vikt. Sånt oroar mig, för förra gången han gick ner i vikt var det ingen bra grej. Dessutom fick jag en dag för mig att han var lite gul i hyn. Det är inte bra att vara gul i hyn om man inte är kines, det vet alla. För det kan betyda att det är något fel på levern. Och alla vet också att levern är som en skol-aula. Metastaser som håller på att mobilisera sig för att ställa till djävulskap samlar sig ofta i levern som en skock besvärliga skolungar.

Så ett tips om ni har haft cancer och är gift med en hypokondrisk fru är att inte sätta er i skenet av halvtaskiga lampor som får er att se lite gula ut. Sånt ställer bara till en massa problem och tjat om att gå till läkaren.

Maken ringde i alla fall upp för att be om en telefontid för att få beskedet via telefon, för han ville inte gå och undra över resultatet i två veckor. Naturligtvis hade de ett återuppringningssystem. Ännu mer naturligtvis ringde de inte upp på den utlovade tiden. Så vi åkte. Då ringde en sköterska och eftersom maken körde svarade jag. Förklarade för kvinnan vad ärendet var och sa att han ville ha en telefontid med en läkare för att få beskedet snabbare för att det var så lång tid att vänta tills den tid han fått.

Vet ni vad tanten sa då? Hon sa “så länge är det ju inte”. Den kärringen kan ju aldrig ha gått runt i två veckor och undrat om hennes cancer har kommit tillbaka. Så vem är hon att bestämma att två veckor inte är lång tid? Jag var jätteartig när jag förklarade detta för henne. Jag tror inte ens att hon märkte att jag tyckte att hon var en idiot.

När idioten var klar med att kläcka ur sig dumheter fick maken i alla fall en tid. Den tiden var i morse och det satt ingen katt på taket. Röntgen såg bra ut och det fanns inga tecken på metastaser.

Så i morse var vi så glada att vi funderade på att sprätta upp korken på en champagneflaska. Fast det gjorde vi inte. För vi hade ingen champagne. Och klockan var ju bara tjugo i nio. Sånt går ju inte an, ens på semestern.

Vad jag egentligen skulle säga att om ni tror att jag alltid blir arg på maken när han kör fel så är det inte fallet. I fredags blev jag inte alls det. Jag var mitt inne i en lång utläggning om vad jag tyckte om den där sköterskan som inte tyckte att två veckor var lång tid att vänta på ett röntgenbesked när en läkare klottrat konstiga saker på ett brev.