Idag hade jag tänkt berätta något väldigt intressant för er. Inget som jag har på lager och nu undanhåller er alltså. Jag hade tänkt fundera ut något intressant. Nu har det kommit något emellan. Det kliar i ögonvrån. Längst där inne bredvid näsroten ni vet. Så nu kan jag inte tänka på något annat än att det kliar. Först kliade det bara i ena ögonvrån. Jag var där och petade och kliade och då började det klia ännu mer. Sen spred det sig till andra ögonvrån. Då kliade jag där med. Till slut kliade det i båda ögonvrårna så att jag höll på att bli tokig. Jag gick och tvättade mig. Nu kliar det fortfarande, men lite mindre. Jag försöker låta bli att tafsa i ögonen så att det inte ska börja klia mer. Det är jättesvårt att inte klia. Som ni förstår kan jag inte tänka ut något intressant att skriva om när det kliar så här i ögonvrårna. Jag kommer inte ens på något ointressant att skriva om. Ja, förutom det här med att det kliar i ögonen förstås. Om det slutar klia kanske jag återkommer senare.
Author: Vic
Vad är reglerna för barnkalas?
Gullefjunet fyller ju snart år så jag har gått och kikat i lite leksaksaffärer på sistone. Vet ni vad jag har sett då? Partybags. Förpackningar med små påsar i. Åtta-pack och tolv-pack och sådär.
Vad gör man med åtta små plastpåsar med prinsessor eller Nalle Puh på kan man ju fråga sig. Jag är inte dum. Jag har räknat ut hur det ligger till.
Inte nog med att man ska baka bullar och göra tårta. Här hos oss vill gullefjunet ha en rosa tårta och maken vill ha en prinsesstårta. Dessutom kommer mormor och morfar hit och mormor vill ha smörgåstårta och morfar vill ha glasstårta. Ens egen unge som fyller år ska ha presenter och man måste dammsuga lägenheten.
Å till råga på allt har något företag kommit på att de ska tillverka små plastpåsar. Som de har tänkt att jag ska köpa presenter och lägga i påsarna till alla kalasets gäster. Visst är det väl så de har tänkt att det ska gå till?
Så vad är regeln? Vad ska det ligga i de där små plastpåsarna för att alla gäster som är under metern höga ska bli nöjda? Är det för fantasilöst med en tablettask Zoo?
Saker vi gjort idag
När maken sa till gullefjunet att det var dags att stiga upp sa hon åt honom att gå och kolla sina e-mails. Ibland säger hon saker som man önskar att man själv hade kommit på.
Vi har varit i Hammarby Sjöstad. Gått promenad, åkt båt och ätit glass.
Vi har stått i en butik och diskuterat hur en fin tröja ser ut och sen köpte vi ett sju-pack trosor med hästar på istället.
Det var allt.
Ett rör i skogen
Den där anklagelsen om att jag aldrig är i skogen är verkligen falsk. Idag har jag varit i skogen till exempel.
Jag sa att det var en dålig idé att peta i myrstacken med en pinne. De blir ilskna då myrorna. Helt plötsligt hade vi myror i skorna och på bena och på armarna. Å det var inte populärt.
Vi gick vidare i skogen. Helt plötsligt stannade maken och sa “det här förstår jag inte”. Då trodde jag att vi var vilse. Men det var vi inte. Det låg ett rör i skogen. “Varför har de dragit ett rör här uppe på berget?” frågade maken. “Jaså är det där ett rör?” svarade jag och var lättad över att problemet bara var ett rör i skogen och inte att vi var vilse.
Maken hade dock inte tappat intresset för röret, han började spekulera i olika syften som skulle kunna förklara varför det låg ett rör i skogen.
Vem bryr sig tänkte jag och sa jag till gullefjunet “kom nu så går vi till plaskdammen” också lämnade vi maken vid röret. När han till slut kom efter var han fortfarande förbryllad över röret, man han hade i alla fall kommit på en teori som involverade andra världskriget. Jag kan tyvärr inte redogöra för vad den gick ut på för jag lyssnade inte så noga.
Röd gubbe
Maken: Ser du den där röda gubben som lyser där på stolpen? Den betyder att man inte får gå, för det kan komma bilar och köra på en, man måste vänta på grön gubbe innan man går.
Gullefjunet: Okej då.
Lång stund under tystnad.
Jag: Om du inte hade sagt det där hade vi kunnat gå för länge sen, det är ju skitlänge sedan det kom en bil och här står vi och väntar som några laglydiga idioter….
Ensam hemma
Jag gick in i köket. Det var tomt. Jag tog en coca-cola utan att bry mig om att kolla om kusten var klar.
Jag gick till sovrummet. Det var tomt. Förutom alla leksaker som låg på golvet. De fick ligga kvar. Jag la mig på sängen en stund och drack coca-cola.
Jag gick in i vardagsrummet. Det var tomt. Förutom tvätten som hänger på tork. Den fick hänga kvar. Jag satte mig i soffan och tittade på det tomma rummet.
För några år sedan skulle jag inte ha tyckt att det här lät så märkvärdigt. Lite tråkigt till och med. Idag vet jag bättre. Jag förstår att 45 minuter ensam hemma är höjden av lycka.
Nu har jag inte tid med det här längre. Jag har fler ställen kvar att sitta och ligga på.
Dessutom finns det risk att det blir mindre än 45 minuter. De glömde nämligen bort att gå på toaletten innan de åkte och maken tog inte med sig några torra kläder.
Tvålflaskan under tvålflaskan
Egentligen gick jag och i hemlighet hoppades att ni skulle rösta på bananflugorna. De är så sjukt irriterande. Man producerar de bästa inläggen när man är lite upprörd av ämnet. Miljökämpar skriver brinnande inlägg om miljön, feminister om jämlikhet osv. Jag då, jag skulle ha kunnat skriva ett brinnande inlägg om bananflugor.
Men nu har tvålflaskan på tvålflaskan fått mest röster hittills. Så då får det väl bli så då. Ni undrar väl hur det går till. Det kan man faktiskt fråga sig. Maken är naturligtvis involverad.
Vi har bara en liten hörnhylla i duschen som sitter på stången och om man ställer för tunga saker på den skjutsar den ner på golvet. Så jag har köpt en korg med en krok som man hänger över duschväggen. Korgen har bara en krok och den sitter i mitten. Min tvålflaska är dessutom lite för stor för korgen så man måste tvinga ner den med våld.
Det är viktigt att flaskan står i mitten, annars svänger korgen åt sidan när man ska pumpa tvål ur den. Klockan sju på morgonen är det nämligen av största vikt att man bara kan sticka dit handen och pumpa tvål utan att hålla på och lyfta flaskan. För den är ju för stor för korgen så den sitter nästan fast. Tung är den också när den är full.
Så här ska det se ut. Då fungerar allt som det ska.
Men varje morgon när jag kliver in i duschen ser det ut ungefär så här.
Så här ligger det till förstår ni. Lyssna noga nu. Maken klarar inte av att pumpa tvål ur flaskan när den står där uppe i korgen. Det kommer ingen tvål när han försöker. Någon gång borde jag stiga upp tio minuter tidigare för att kolla hur det går till när maken duschar och inte lyckas pumpa tvål ur flaskan. Men jag är så trött på morgonen, så jag har inte orkat ännu.
I alla fall. Varje morgon så rycker maken upp den stora tvålflaskan, som nästan sitter fast i korgen, för att kunna pumpa tvål ur den. Våldshandlingen får den mindre flaskan att ramla omkull. Maken tvålar in sig med tvålen, som han kan pumpa ur flaskan när han håller i den. När han är klar trycker han tillbaka den lite för stora flaskan som nästan inte ryms i korgen OVANPÅ den mindre flaskan istället för att ställa upp den mindre flaskan.
När jag ska duscha får jag alltid börja med att återställa tvål-ordningen så att jag kan pumpa tvål ur flaskan utan att behöva hålla i flaskan. Vid sju-tiden på morgonen är det här mycket irriterande.
Usel journalistik
I den här artikeln berättas det att en man lättat på trycket i en kyldisk i en matbutik. Nyhetsrapporten avslutas med “Hur det gick för varorna i kyldisken är oklart”.
Får den här journalisten betalt för sitt arbete? Hur svårt kan det vara att lyfta på telefonluren och ringa butiken och fråga om de har kastat bort matvarorna?
Fattar journalisten inte vilket scoop han skulle få om han fick till svar att de har sköljt av varorna och lagt tillbaka dem. Då skulle ju Expressen kunna köra löpsedlar i en hel vecka om “mat-snusk”.
Jag är ju jämt i skogen!
Jag blev hämtad på jobbet idag och när jag hoppade in i bilen satt gullefjunet och tuggade på en bit buske som hon tydligen plockat med sig på väg in i bilen.
Jag höll en lång föreläsning om att “man inte får äta saker som man plockat i naturen om man inte vet vad det är, att det kan vara giftigt, blablabla, föreläsning, förmaningar, som flugsvamp tex det får man ABSOLUT inte äta, visst kommer du ihåg hur flugsvamp ser ut blabla”…
Jag: Man får äta blåbär och hallon och lingon, men inte svamp och man äter inte blad och kvistar och om man hittar ett bär som man inte känner igen får man inte äta det. Om man inte vet vad det är för bär måste man fråga mamma eller pappa först. Eller morfar, om han är med.
Gullefjunet: Eller mormor.
Jag: Ja, mormor kan du också fråga. Men hon brukar inte vara i skogen så ofta [en underdrift].
Gullefjunet: Nä…. Inte du heller.
VA???!!! Jag ränner ju omkring i skogen stup i kvarten… Det måste vara någon som uppviglat henne till att säga sådär.
Det var länge sedan jag hade vardagsproblem
Jag har kommit på att det var länge sedan jag hade vardagsproblem. Här på bloggen alltså. I verkligheten har jag dem varje dag. Ni skulle bara se hur mycket brödsmulor vi har på bänken. Trots att vi har inte mindre än tre skärbrädor som permanent ligger på bänken enbart i det syftet att fungera som underlag till brödsmulor.
Vad jag menar är en djupanalys av ett trivialt vardagsproblem här på bloggen. Typ som problem med hål i smörpaketet. Det blir lätt så att vardagsproblemen bara passerar revy utan att man tar sig tiden att sätta sig ner och fundera över vad världen egentligen behöver veta om ens vardagsproblem.
Å ni har ju inte sagt något på länge heller. Ni kommer hit kollar runt och sen går ni igen. Varken hej eller hej då säger ni. Jag vet hur det är, ni är blyga. Så nu har jag ordnat så att ni kan komma till tals helt anonymt utan att behöva skriva någon kommentar.
Jag har gjort en lista med vardagsproblem. Den är lite kort. Man skulle kunna tro att jag är världens lyckligaste människa som bara har fyra vardagsproblem på min lista. Jag kom inte på fler just nu. Listan ligger där högst upp i högerspalten. Där kan ni rösta på det vardagsproblem ni känner att ni skulle behöva veta mer om. Sen kanske jag skriver ett blogginlägg och det ledande vardagsproblemet om jag kommer ihåg. Jag har ju en förmåga att lova att skriva om något och sedan glömma bort det eller tappa inspirationen.
Kom nu inte och säg att ni inte kan se omröstningen för att ni läser på mobilen. Jag har nog problem med min egen telefon så jag kan faktiskt inte lösa era mobilproblem också.
Alternativen är bananflugor, soffkuddar, tvålflaskan under tvålflaskan och en tom skohylla.
Jag är som Fantomen
Nu tänker jag inte på djungelordspråket “När Fantomen rör sig står blixten stilla”. Just det beskriver inte mig så bra.
Nej jag tänker på “Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man”. När han kallar sig Mr Walker ni vet. Med skillnaden att det inte var natt när jag vandrade på gatorna, och att jag inte kallar mig Mrs Walker. Skulle ett behov av att presentera sig uppstå brukar jag bara använda mitt riktiga namn.
Förutom det då alltså är jag litegrann som Fantomen. Idag ringde jag till maken och sa att jag hade tänkt gå en sväng på stan efter jobbet. Helt utan anledning. Precis som Fantomen. Eller som en vanlig barnlös människa.
Inte en enda klädställning har jag behövt rädda från att tippa. Och den enda person jag har sagt “häng tillbaka den där, du får skriva den på önskelistan” till är mig själv.
Ungars humör är precis som vädret
Omöjligt att ställa prognos. Ostadigt. Växlande.
Ena stunden är det lite blåsigt och fläktigt, men ändå varmt så att man kan njuta….
…och nästa sekund är det helt vindstilla men solen har totalt gått i moln.
Först strålar solen….
….och helt plötsligt slår det om och åskan ligger i luften.
Man hinner knappt blinka när det går från uppehållsväder med hopp om sol…
…till regn i luften.
Det är ett evigt soldansande, men jag börjar tro att sånt är hokus pokus för jag tycker då inte att det funkar särskilt ofta.
Hartmans Lantliga
Den här bloggen börjar ju faktiskt löna sig måste jag säga. Det kom ett par sockar på posten. Alltså jag hade ju betalat för garnet men jag behövde inte sticka dem själv. Så lite sponsrat kan man faktiskt säga att det här inlägget är.
Jag har ju massor med kusiner. En av dem heter Ingela och hon har en butik som heter Hartmans Lantliga där hon säljer växter och grönsaker. Den där butiken ligger mitt ute i skogen där hon bor. Nu menar jag inte på landet, med mycket träd på tomten. Hon bor alltså MITT i skogen, det är knappt man hittar dit.
Nyligen la hon ut en länk på Facebook att hon också börjat sälja garn och att hon öppnat en webshop. Tur är ju det va, för ingen åker ju ut i skogen för att köpa garn.
Jag frågade henne om hon skulle sticka åt mig om jag köpte garn. Vet ni vad hon svarade då? Hon sa ja, men att hon skulle ta betalt för jobbet! Fräckt va? Ta betalt av MIG! Som både är hennes kusin OCH som har en blogg. Jag kan slå vad om att Blondinbellas kusiner inte behandlar henne på det här sättet.
Jag är en hård förhandlare så jag sa till henne att jag kunde göra reklam för hennes webbutik här på bloggen men då fick hon faktiskt lov att sticka åt mig. Det tar ju mig flera år att sticka och så fort som ungar växer skulle jag ju få lov att sticka tonårs-sockar om det skulle finnas någon chans att gullefjunet någonsin skulle kunna ha sockarna.
Att få reklam här på bloggen är minsann inte billigt. Tänk på det om ni är yoghurt-tillverkare och vill kontakta mig och be mig göra reklam för er glass-till-frukost-yoghurt. Det räcker minsann inte med en yoghurt för att jag ska blogga om era produkter. Ni får allt komma hit och hälla upp den i en tallrik och mata mig också.
Det här var förstås an offer she couldn’t refuse. Några dagar senare låg det ett par sockar i brevlådan. Då kvarstod bara det lilla problemet med att få modellen av vara stilla medan jag fotograferade de fina sockarna. Jag är ju en problemlösare så det fixade jag enkelt.
Jag orkar faktiskt inte rita någon karta över vart i skogen Ingela bor så att ni kan åka dit. Jag är alltid livrädd själv när jag är där att jag inte ska hitta hem igen. Ni får nöja er med en länk till Hartmans Lantligas webbutik.
Gullefjunets sockar är stickade i lila Lettlopi och kostade mig fjuttiga 34 kr och då slapp jag dessutom sticka. Men jag har ju en blogg. Och är släkt med stickmästaren. Ni får naturligtvis sticka era egna sockar, eller betala för er.
Spytt i panna
Idag åt gullefjunet ris och grönsaker till middag. Vi åt pytt i panna, men ingen vanlig pytt i panna. Så här såg den ut.
Jag vet vad ni tänker, jag tänkte samma sak när jag såg maten. Men jag har faktiskt inte spytt på tallriken.
Jag har inte spytt i en mattallrik sedan jag gick på lågstadiet och fröken stod och vaktade mig när jag var ensam kvar i matsalen. Hon sa att jag inte fick gå ut och leka förrän jag hade ätit upp all mexikanasoppa. Till slut försökte jag äta men efter några skedar blev kväljningarna för stora så jag spydde upp alltihop i tallriken. Då fick jag gå ut och leka.
Idag har jag inte spytt på tallriken. Det är gräddstuvad pytt i panna. Jag rekommenderar det inte.
När middagen var över sa gullefjunet “tack för maten, den var god, hoppas den var hemmagjord, får jag gå från bordet”.
Jag sa “hejn behöv du då it köpa igen”.
Kvalitetstid
När man är arbetande förälder vill man ju gärna spendera kvalitetstid med sitt barn när man är ledig. Idag när jag gick från jobbet tänkte jag att vi skulle ha sådan där kvalitetstid när jag kom hem fram till det var dags att äta. Spela boccia eller måla med vattenfärg typ. Gullefjunet får bestämma vilket tänkte jag för mig själv.
När jag kom genom dörren hade hon just somnat berättade maken. Man kan inte hålla på och sova halv sex om man ska gå och lägga sig åtta-halv nio. Försiktigt väckte henne och frågade vad hon ville göra för kul. Det visade sig att hon ville gråta i en timme. Vi fick i alla fall va me varandra under den där timmen när jag gick omkring och bar på henne.
Sen umgicks vi en låååång stund genom att sitta och titta ner i middagstallriken och peka på olika potatisar, schnitzelbitar, broccoli, tomater, ärtor, majs och tomater. Vi satte på lite citron och ketchup. Åt några majskorn och ärtor. Resten ställde vi bort.
Efter maten var tanken att hundvalpen skulle bada i tvättmaskinen men då grät vi så mycket över det att hundvalpen bara badade svansen och öronen i badbaljan och sedan la han sig på balkongen för att torka trots att han fortfarande luktar kiss runt nosen.
Kvällen avslutades med att vi skulle läsa en saga, sen skulle vi inte läsa någon saga, sen skulle mamma läsa en saga, men man kan inte läsa en saga när hundvalpen ligger på balkongen och torkar, så vi hämtade honom också läste pappa två sagor.
Nu sover hon i alla fall och kvällens kvalitetsstundspass slutade med att en hundvalp med blöt svans och blöta öron ligger på min huvudkudde och luktar kiss.
Egentligen hade jag tänkt berätta om min väderfredag idag, men jag orkar fan inte.
Tiramisu
Igår frågade Lotta om gullefjunet ville hjälpa till och göra efterrätt. Jag skulle ju förstås ha kunnat rädda henne genom att avleda det hela. Jag är dock en stor anhängare av learning by doing. Lära sig att när man frågar ett barn om de vill hjälpa till att baka svarar de alltid ja.
På sätt och vis så kan man faktiskt säga att det mest var Lottas fel att det blev Tiramisu med flingsalt i. Om det står en skål med flingsalt i bak-området kan man nästan garantera att det hamnar flingsalt i smeten om gullefjunet är med. Tiramisun blev jättegod i alla fall, Lotta lyckades fiska upp nästan alla saltflingor.
Vad gjorde vi då, medan de bakade? Vi satt under en trapp.
När gullefjunet fick vara med och baka tappade hon intresset för kurragömman, så vi fick sitta där jättelänge innan någon kom och hittade oss.
Kanottur
Hur svårt kan det va? Jag kan ju ro en single scull tänkte jag. Så jag följde med Lotta för att paddla kanot. Jag hoppade i båten. Sen paddlade jag inte så mycket.
Jag satt där i båten och tyckte att det var skitobehagligt. Varje gång jag lyfte paddeln för att paddla blev jag nervös att kanoten skulle kantra. Då började mina ben skaka av nervositet. Det gjorde att båten skakade och det kändes som att mina farhågor skulle besannas. Så då la jag ner paddeln igen och höll fast mig i kanterna tills båten stabiliserade sig igen. Jag gjorde om den där proceduren med att lyfta paddeln och lägga ner den igen utan att ha paddlat något om och om igen.
Medan det här lyfta, lägga ner igen pågick så blåste det så jag drev och blåste iväg mitt ut i viken. Då började jag tycka att jag hade ett litet problem. Jag frågade Lotta hur vi skulle ta oss tillbaka till land. Jag tyckte att lösningen hon hade att erbjuda var värdelös. Hon sa att enda sättet att ta sig tillbaka till land var att vända på kanoten och paddla. Jag föredrar när folk ger en lite olika alternativ.
Till slut skärpte jag mig i alla fall och gjorde det. Paddlade tillbaka till land utan att ramla i. Jag kunde ju inte sitta där hela dagen.
Bildbevis saknas. Jag brukar lämna kameran hemma när jag tror att jag ska ramla i vattnet.
Skutberget
Vi är på Skutberget. Det är en badplats. Den är populär bland kineser i svarta jackor och svarta paraplyer med spetskant.
Någon måste vakta värdesakerna. Både jag och Lotta anmälde oss som frivilliga. Vi kom fram till att vi har så mycket värdesaker att det är ett tvåmansjobb.
Investering för 42 kr
42 kr på Statoil. Det här inlägget är inte sponsrat. Jag vandrade in där och hade ett långt bråk om lördagsgodis på fredagar och helt plötsligt låg det tio bollar mitt framför mina ögon. Jag högg dem och tänkte att jag sket i om de kostade 300 spänn bara jag fick lugn och ro i baksätet. När jag kom till kassan kostade de 42 kr.
Sen plockade vi ur och stoppade tillbaka bollar i minst 10 mil innan folk tappade intresse. Redan där hade vi tjänat in de 42 kronorna.
Sen när vi kom fram och hade ätit middag fick vi ännu mer nytta av investeringen. Fyra vuxna kunde sitta till bords och dricka vin och spela spel medan gullefjunet sprang fram och tillbaka och hämtade bollar.
Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast använde mina pengar på ett så klokt sätt.
Vi ska inte till Värmland, vi ska till Karlstad
Ingen av mina två kusiner i Karlstad kände till att det ska finnas några gruvor där. Så jag frågade maken om han kunde vara lite mer specifik med vad det var för sorts gruvor han menade.
Då svarade han “inte i själva Karlstad kanske, men Karlstad ligger ju i Värmland där det finns massor gruvor så det måste ju finnas någon gruva i närheten”.
Jag gjorde klart och tydligt för honom att vi ska till Karlstad. Bara Karlstad. Vi ska inte ränna runt hela Värmland och leta gruvor.
Vi är på väg nu. Det tog bara en halvtimme innan vi var tvungna att stanna och köpa mutor proviant. Inne på macken hade vi en utredning om vilken veckodag det är idag. Vissa hade fått för sig att det är lördag.
Tillbaka i bilen frågade jag gullefjunet om hon ville ha äpplet eller morötterna. Hon ville ha äpplet. När hon var klar med äpplet ville hon ha morötterna. Så här såg äppelskruttet ut när hon var klar med äpplet.
Det finns bättre och sämre ställen att ha olyckor på
Idag har vi varit i två lekparker. Det vet alla mina Facebook-kompisar redan. De vet också hur vädret var.
När vi är i lekparker så åker vi rutschkana. Om och om igen. Vid ett av de där åken hände det en olycka. Jag stod längst ner och väntade och gullefjunet stod längst upp. Jag såg vad som var på väg att hända. Jag stod längst ner och kunde inget göra. Jag gjorde allt i min makt för att förhindra katastrofen. Jag skrek “HOPPA NER FRÅN RUTSCHKANAN FÖRST”.
Min insats kom för sent. Det var förgäves. Vi hade en olycka. En potträningsolycka. Ni förstår säkert vad som händer när man har en olycka i en rutschkana. Mamma måste inte bara torka upp fläcken, utan hela rutschkanan. Med en liten våtservett.
När vi skulle byta kläder så var det ju även blött i skorna. Ingen vill vara blöt i skorna, det förstår ju jag det. Men istället för att vänta på att jag skulle ta av skorna sparkade gullefjunet av sig den ena. Då fick jag piss på kinden och i håret. Sånt gör inget när det är ens eget barns piss.
Jag har ingen bild från olycksplatsen.
Idag har vi väder
Jag har en semesterdag idag. Umgås med gullefjunet och sådär. Vilket betyder att jag har tid att ha väder. En gång i timmen.
Japp, idag är det nämligen Instaweather-dag för alla mina Fejjan-bästisar, inte bloggens FB alltså utan min egen (man kan även följa vädret på Instagram där jag heter sepamig). En gång i timmen lägger jag upp ett foto för att visa vad jag har för väder. Jag informerar även lite kort om vad jag har för mig.
Dagen började med att jag vaknade. Inte på någon som helst eget initiativ men har man en treåring så vaknar man vare se man vill eller ej. Så jag berättade på Facebook att jag var vaken och illustrerade med den här bilden. Jag berättade också att jag undrade vad det var för väder idag.
Jag måste säga att jag inte är helt imponerad av den här appens väderrapportering. Den täcker ju upp alla väder som finns. Moln, sol, regn och åska. Rymdes det inte någon snö i bilden eller vad?
När de gör så måste man ju för fan stiga upp ur sängen och öppna gardinerna för att få reda på vad det är för väder!
Sedan jag vaknade har jag hunnit äta frukost och dammsuga fönsterbrädan och delat detta på Facebook. Jag glömde dela frukosten på Instagram. Nu är det snart dags för nästa väderfoto. Varje timme på heltimmen var den ursprungliga planen, men jag vaknade på en halvtimme så det sprack ju direkt.
Nu ska jag gå ut och kolla på vädret. Jag återkommer med en utförligare väderrapport ikväll eller imorgon.
Jag tänker inte åka och titta på något demensboende i Karlstad
Vi ska till Karlstad över helgen. Vi ska hälsa på min kusin. Faktiskt har jag inte bara en kusin i staden, jag har en till kusin från andra sidan släkten så vi ska hälsa på henne också.
Jag pratade med kusinen som vi ska bo hos häromdagen. Då frågade hon vad vi ville göra, om det var något speciellt vi ville se. De har ju säkert ett Åhlens i Karlstad, det skulle jag väl kunna tänka mig att gå in på en sväng, eller någon annan butik på stan. Någon rutschkana eller lekpark skulle säkert också uppskattas.
Då påpekade kusin att att maken ju är lite intresserad av historia och annat “sevärt” skrot som han lyckas nosa sig fram till. Så jag frågade kusin vad Karlstad har för tråkigheter sevärdheter att erbjuda. Hon erkände att hon inte var så insatt, hon är ju inflyttad, och att hon skulle få lov att läsa på i så fall. Jag sa åt henne att vi kunde hålla en låg profil på det där och se om vi kan komma undan.
Senare på kvällen frågade jag i alla fall maken om han hade varit i Karlstad förut eller om han visste om det finns något ointressant att se där. Då svarade han att det ju finns gruvor. Kan ni fatta vilken otur jag har?! Först finns det gruvor i Karlstad och sen för att göra det hela ännu värre så vet maken om att de finns gruvor i Karlstad. Maken har släpat ner mig i gruvor förut och det är kallt, fuktigt och ointressant.
Det brukar varken finnas stalaktiter eller stalagmiter i gruvor. Vill man se sådana måste man åka till en grotta. Jag föredrar grottor över gruvor. I gruvor brukar det på sin höjd finns någon rostig vagn och lite räls som den kan (kunde…) rulla på.
Jag trodde inte mina öron när maken sa att det finns gruvor i Karlstad. Hur kan två av mina kusiner flytta till en stad där det finns gruvor? Jag tänkte att jag skulle forska mer i om det här med gruvor verkligen stämde. Vet ni vad som kommer upp om man googlar Karlstad + gruva?
Det här stället som ligger i centrum och heter Gruvan. Där kan jag slå vad om att de inte bryter någonting annat än lårbenshalsar. Vill maken se ett demensboende i Karlstad så får han åka själv, jag tänker då inte följa med.
Håll utkik efter en man i en kvinnlig grön plyschoverall
En karl i kvinnokläder har rånat en kiosk. Det är bra att veta hur han var klädd så att man kan hålla utkik efter honom.
Fast jag tycker det var ett lite ospecifikt signalement. Kvinnokläder? Kan de inte vara lite mer specifika? Vilken typ av kvinnokläder? Hade han BH?
Annars kollar jag efter en karl som är klädd som mig. Eftersom jag är kvinna. Jeans och svart t-shirt alltså. Eller ja, det var ju tidigare idag. Nu är jag ju klädd i en grön plyschoverall.
Då vet ni lite närmare hur kvinnokläder ser ut om ni befinner er i närheten av den rånade kiosken. Kolla efter en man i jeans+tshirt eller plyschoverall. Det är ju inte alls säkert att rånarens overall är grön, han kanske föredrar rosa.
Annan viktig information om rånet är att det fortfarande är “okänt varför mannen bar kvinnokläder”. Precis så tänker maken varje gång jag drar på mig min gröna plyschoverall.
I have a face made for radio
I bloggvärlden verkar det vara många som drömmer om en karriär inom media. De hoppas att bloggen ska bli deras biljett till något sorts mediajobb. De vill inget hellre än att vara med i media på något sätt.
Jag då. Jag har ju blivit tillfrågad om att vara med på TV ett par gånger. Jag drömmer inte om någon mediakarriär så jag vill inte vara med i TV. Så jag brukar tacka nej när folk frågar om jag vill gympa på TV.
För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook från en kille som sa sig jobba på Sveriges Radio. Han frågade om han kunde få mitt telefonnr så att han kunde ringa mig för att prata om matlådor och höra om jag kanske kunde vara med i ett radioprogram.
Jag blev minst sagt förvånad över ämnesområdet. Det här är ju ingen matblogg precis. Jag kunde inte minnas att jag någonsin skrivit något matlåde-inlägg. Så jag svarade och frågade vad det var för sorts program och berättade att jag inte är kapabel att hålla någon form av seriös konversation om matlådor.
Efteråt började jag fundera hur han överhuvudtaget hamnat på min blogg om han sökte efter matlådor. Så jag sökte efter matlådor i sökrutan på min egen blogg. Å tror ni inte att jag fick åtta träffar. Inte mindre än åtta gånger har jag nämnt matlådor i inlägg här på bloggen. Inte en endaste gång i något sorts seriöst sammanhang. Så då tänkte jag att om han hade läst något av de inlägg där matlådor nämns i förbifarten och ändå kontaktade mig så kanske det inte var något matlåde-kostrådsprogram han hade.
Jag googlade karln och han jobbade verkligen på Sveriges Radio. Och har ett radioprogram som inte alls verkar handla om kostråd och matrecept.
Nu ångrar jag mig att jag var så ointresserad när jag svarade på hans meddelande. För jag har inte hört av karln fler gånger.
Jag har kommit på att vara med på radio är ju inte alls lika farligt som att vara med på tv. Ingen ser en. Jag skulle kunna sitta där i ett radiorum med hörlurar och prata om matlådor. På norrländska. Jag skulle kunna kasta in några ord på bondska också. Kalla besticken för remidjen och disktrasan för slarvan. Ingen skulle ha någon aning om hur jag ser ut, så jag skulle inte behöva oroa mig att folk skulle springa efter mig på gatan och jaga efter autografer.
Jag skulle kunna framföra mina teorier om vad som driver folk att ockupera en hel hylla i kylen på jobbet med ett personligt förråd av ketchup, senap, bostongurka, mjölk, smör, fil och olika dressingar. Alla tillbehör som man kan tänkas behöva till alla tänkbara matlådor lämnar de på jobbet. Så att de ska slippa släpa det fram och tillbaka, och kanske glömma ketchupen hemma en dag när det är en ketchups-matlåda. Sedan bevakar och skyddar de sitt “basvaru-tillbehörs-förråd” med lappar på kylskåpet om att folk ska ge fan i att “låna” ketchup av dem och andra gällande regler för kylskåpet.
När jag har kommit på allt det här viktiga som jag skulle ha kunnat utveckla mina expert-teorier om i radio känns det lite bittert att karln inte hörde av sig igen för att övertala mig att vara med i ett matlåde-program på radio.
Eftersom jag inte varit särskilt framgångsrik med att få in någon icke-nyhet i en tidning skulle matlåde-programmet ha kunnat ersätta min dröm om att få vara med i tidningen.
Att vara med i ett radioprogram om matlådor vore ju faktiskt en mycket större merit än att få med en icke-nyhet i tidningen. Också gick jag och sumpade min chans!
