Vic – Page 43 – Prinsessan på Ärten

En dålig saga tydligen

Ikväll har vi haft en sådan där svår kväll. Först tog det evigheter att söva barnet. Hon sov en timme drygt och när hon vaknade var det inget som var bra.

Desperata situationer kräver desperata lösningar. Så jag hittade på en saga om en katt och en kanin som var ute i skogen och letade blåbär. Det blev tyst ett tag och det verkade som att sagan gick hem.

Till slut tog min fantasi slut. Om jag nu ska vara ärlig så tog den slut redan efter katten och kaninen hade träffat en and och en nyckelpiga. Så då gick katten och kaninen hem till gullefjunets mormor och morfar för att fråga morfar var man kan hitta blåbär. Jag trodde att det skulle vara populärt. Jag hade tänkt att morfar skulle få ge katten mjölk på ett fat på bron.

Men redan innan katten och kaninen hade hunnit knacka på dörren så bröt storgråten ut. Det var helt omöjligt att förstå vad hon sa mellan ylandet och hulkandet. “Oj oj, hon måste vara sjuk och ha jätteont någonstans” tänkte jag.

Till slut lyckades jag tyda vad som sas på högsta volym mellan gråtattackerna. “Jag vill inte att katten och kaninen ska hälsa på min mormor och morfar. Bara JAG får plocka blåbär med morfar”.

Så då fick katten och kaninen hoppa på ett flygplan till Stockholm (de hann tappa bort sin ryggsäck på flygplatsen och fika saft och bullar också). Nu kommer katten och kaninen hit nästa vecka när mormor och morfar är här också ska gullefjunet och morfar bjuda dem på lingon.

Jösses, det var ju bara en saga. Inget att bli helt hysterisk över.

Blöder det?

Trevligt det där med bröllop. Jag hade ont i skallen igår. Vi hämtade hem Gullefjunet som hade sovit hos svägerskan. Jag försökte förklara varför mamma och pappa var “lite trötta”.

“Mamma har lite ont i huvudet”. “Blöder det?” “Vad menar du gumman?” “Blöder det i huvudet på dig mamma?”

Det gjorde ju inte det. Blödde inne i skallen på mig. Men precis så kändes det. Som en stor hjärnblödning.

Jag hade i alla fall inga strumpbyxor på mig. Jag tyckte inte att färgen passade till någon av klänningarna. Det var tur att jag skippade strumpbyxorna annars skulle jag ha varit helt fel klädd. För det fanns inte en enda strumpbyxa i sikte. Det där strumpbyxe-regeln har nog gått ur tiden.

Observant notering av Erica

Jag sa ju att man bara behövde papper, sax och tejp för att tapetsera en låda/byrå. Men Erica frågade om jag inte också hade använt en pensel och färg.

Hon hade helt rätt. Det fanns en anledning till att jag inte tog med det i instruktionerna. Det blev bara en massa onödigt sorm. Jag ville inte avskräcka er från att tapetsera en låda genom att berätta att jag även använde en pensel och vit färg och målade kanterna på framsidan.

Om jag hade berättat sanningen om det skulle ni kanske inte ha åkt iväg till Ikea för att köpa en låda och sedan införskaffat papper och dubbelhäftande tejp (jag hoppas att ni inte köpte en ny sax, en vanlig hushållssax duger bra).

Det där med vit färg och pensel blev mest bara kladd. Kanske mest för att jag inte orkade lyfta ner lådan från dess plats och det var lite mörk eftersom det var nära midnatt. Sen orkade jag inte vänta på att färgen skulle torka så jag stoppade tillbaka lådorna. Eftersom jag inte målat så noga hade det blivit lite färgklumpar som tapeten fastnade i och sen när jag drog ut lådorna så var skrivbordet fullt av små vita färgflagor som lossnade när jag våldade ut lådorna.

Onödigt helt enkelt. Det går minst lika bra utan färg och pensel. Då ser det ut så här. Nästan bättre tycker jag, nu när jag ser fotot. Om jag ids kanske jag skrapar bort den vita färgen.

Jag är nog ingen anarkist ändå

Jag har funderat på det här med regler om klädsel vid bröllop. Jag har kommit fram till att jag nog trots allt inte är någon klädkods-anarkist. Om regeln är att man ska ha strumpbyxor på bröllop känner jag att jag nog ändå borde ha det.

Så jag har grävt i garderoberna och jag hittade ett par helt oanvända strumpbyxor. Jag tror att jag kör på strumpbyxor trots allt. Så att folk inte tittar snett på mig.

Så här ser de ut.

Men jag ska ha en klänning till också, så ni får tänka er en klänning över. Jag vet inte heller hur bordsplaceringen ser ut, det finns kanske inte utrymme för mig att sitta sådär.

Vikka skor ska jag ha då?

Ni är då dåliga på att komma med modetips. Ett enda råd hittills. Gullefjunet och Carina på en sida och maken på andra sidan som tycker att jag gott kan hålla andan i fjorton timmar. Åsså har vi förstås uppviglerskan Birgit som på FB-sidan vill se hur ett blommigt isterband ser ut.

Jag måste ju ha några sko-jävlar på mig också. I fjorton timmar.

Jag: Ta nu ett kort så jag kan fråga på bloggen vilka skor jag ska ha. Ska jag stå ‘så här’ eller ‘så här’?

Maken: Vill du ha ett snyggt foto eller ett humoristiskt foto? Det ser lite knäppt ut som du stod sist.

Jag: Jag har ett par gröna plyschbyxor uppkavlade på låren. Jag tror inte att ett snyggt foto är ett möjligt alternativ!

Fakta i målet. Skon med ankelband är typ 2 cm högre än den svarta skon. 2 cm är mycket på den här höjden, särskilt i 12-14 timmar. Men de svarta skorna klämmer som satan över tårna. Om ni kollar på foten så klämmer de så mycket att blodådrorna på foten inte pallar trycket och bultar ut.

Med tanke på att man egentligen går enbart på tårna i högklackade skor är det inte så bra när just den minimala kroppsdelen som bär tyngden av hela den härlighet som är jag sitter i kläm.

Maken röstar på de svarta skorna som klämmer till den blommiga klänningen som jag inte kan andas i. Vi har varit ihop i över ett decennium och nu helt plötsligt kommer han ut som sadist.

Är det någon som vet om det finns några regler om skor på bröllop? Annars har jag ett par Hush Puffies, som är en glorifierad variant av Birkenstock, som jag köpte när jag var gravid.

Å nej, jag har inte rakat benen än. Vi ska inte åka förrän åtta imorgon bitti, det är gott om tid. Har ni inget bättre för er på fredagskvällar än att sitta och kisa på ett foto av mina ben för att kolla om jag har rakat dem?

Kontorsklänning på bröllop?

Vi ska ju på bröllop imorgon. Jag har ju vissa andningsproblem i klänningen jag hade tänkt ha. Så jag provade en annan klänning och frågade maken om jag kunde ha den på bröllop. Han svarade “Om jag ska vara ärlig så är den lite mer office dress än bröllopsklänning”.

Det har han kanske rätt i. Men jag svarade “Bruden är väl från Umeå, så det måste ju komma en massa norrlänningar. Du vet ju hur vi norrlänningar klär oss, så om hälften av gästerna är bonnlurkar så måste väl åtminstone NÅN annan vara sämre klädd än mig även om jag har en kontorsklänning”.

Sen är det det här med strumpbyxor. Svärmor har informerat mig om att på sådana här tillställningar har man ALLTID strumpbyxor, oavsett vad det är för väder eller vad man har för klänning eller skor. Svärmor är mycket mer bevandrad i området vett och etikett än mig. Själv har jag alltid gått omkring på bröllop och viskat till maken “kolla där, så fult att ha strumpbyxor när man har skor med öppen tå”. Också var det alltid jag som ingenting fattade om strumpbyx-regler på bröllop.

Regel eller inte så är det i alla fall svin-fult med strumpbyxor i skor med öppen tå.

Så när det gäller det här med strumpbyxorna så tänker jag som så att det är ju inte jag som gifter mig. Jag är inte huvudperson så vem kommer att bry sig om mina ben? Jag hade bara tänkt att jag skulle raka dem. Det får duga.

Jag vill ju på inget som helst sätt förstöra bröllopsparets dag. Men jag känner ändå att risken är ganska liten att de ska springa ut ur kyrkan och tvärstanna när de ser mig och tänka “hon är ju barbent, nu är vår dag förstörd!”. Jag har bara träffat dem en gång förut så det är tveksamt om de ens kommer att se mig i mängden av allt folk. Om det nu mot förmodan skulle vara så att de fokuserar på mina ben på sin stora dag skulle de ju ha problem som jag inte kan ta ansvaret för.

Så vad säger ni – kan jag ha den här kontorsklänningen imorgon? Utan strumpbyxor? Ni får säga till om ni vill att jag ska åla in mig i sidenklänningen som är för liten och lägga upp en bild här om ni behöver veta hur ett blommigt isterband ser ut för att avgöra vad som är bättre/sämre.

Observera att jag har skapat en helt ny kategori som heter ‘Regler’ för det här inlägget.

Nästan som en riktig pysselblogg

De där små “mini-byråerna” man kan köpa på Ikea ni vet. De är ju praktiska att organisera skrot i, men så snygga är de ju inte.

Jag har tapetserat min. Kolla så tjusigt. Ni kan applådera nu. För jag har ju varit duktig.

Hade det här varit hos UnderbaraClara skulle hon ha fått 100 kommentarer om hur fin hennes låda är. Jag fattar då inte varför alla tycker att det är så märkvärdigt när HON gör det, hon är ju född till att tapetsera lådor, det är väl ingen konst för henne.

Eller Ernst. för att inte tala om Ernst. Jag brukar inte titta på hans program, men i det program som jag såg gjorde han en ljuskrona. Han proppade den full med mossa och sedan satte han dit stearinljus. Alla bara “Å Ernst, så duktig du har varit, du har gjort en brandfarlig ljuskrona”. Å jag bara “Ernst, ta på dig ett par sockar eller skor, du ser ut som en tönt när du är barfota”.

Allt ni behöver för att tapetsera er helt egna låda är papper, en sax och dubbelhäftande tejp. Fast först måste ni förstås spika ihop låd-eländet från Ikea. Det är flera år sedan jag spikade ihop min, men jag vill minnas att den hade 1000 nubb och att inte en endaste saknades för en gångs skull.

Fem minus två blir fem

Om man har fem pussar också ger man två till pappa, hur många pussar finns det kvar till mamma då?

Gullefjunet säger fem. Rätt, säger jag.

Vad tror ni maken gör? Han börjar hålla upp fem fingrar och sedan ta ned två och tjafsa om att man ska räkna hur många fingrar som är kvar.

Vi blev lite osams om det där. Maken säger att det aldrig kommer att bli något Nobelpris i matte om fem minus två pussar blir fem pussar.

Hon är faktiskt bara tre, det finns gott om tid att lära sig algebra.

Dessutom räknar man för fasen pussar, framför allt mammas pussar, på ett helt annat sätt än man räknar fingrar. Det vet alla.

Ge inte knark till barn

Idag läste jag en insändare i Metro som gjorde mig helt förfärad. Så här stod det.

“Ge inte knark till barn”

“Det absolut bästa tipset när man ska skaffa barn, eller när man redan har småbarn, är att inte ge dem knark. Detta gäller även marijuana, kokain och annan narkotika. Min mamma berättade för mig som vuxen att när vi skulle få något gott till efterrätt så fick vi frukt.

Detta medförde att vi aldrig fick ett narkotikaberoende och för henne var det underbart att kunna ta med oss på fest eftersom vi aldrig skrek efter knark. Vi gick förbi knarket eftersom vi inte visste vad det var.

Det höll i de första åren, tills skolan kom och vid julafton kom en tomte och gav alla barnen en knarkpåse. Då fick jag prova knark och efter det var jag som alla andra skrikiga ungar som ville ha en knarkfix.

När jag ser gråtande småbarn som föräldrarna tröstar med knark eller alkohol blir jag irriterad. Det värsta jag såg var en mamma som lugnade en tv-åring med en spruta heroin, som den knappt kunde hålla själv”.

Det är ju helt fasansfullt tänkte jag, gör föräldrar verkligen så här mot sina barn? Det är ju inte klokt. Jag läste om insändaren. Då insåg jag att det inte alls handlade om knark. Den handlade om socker och godis. Jag tror inte att man kan begå några brott som involverar godis som har fängelse i straffskalan, det måste vara dö-svårt att snatta så mycket godis att man får annat än böter. Så jag fattar inte varför människan var så upprörd.

Då tyckte jag att insändaren var lite överdriven. Sköt dig själv liksom och låt andra människor förstöra sina barns tänder ifred. Den där biten om jultomten lät dessutom påhittad tyckte jag.

“Paowie” kan inte ha sett mycket i sitt liv om en burk Fanta är det värsta hon sett. Dessutom kan jag berätta att två-åringar faktiskt kan vara mycket kompetenta på att hålla i en läskburk, bara man låter dem träna.

Fast en sak kan man ju hålla med om. Skrikiga ungar i butiker är irriterande. Jag vill inte att folk ska blänga på mig när jag handlar, så jag ser minsann till att min unge är tyst i kundvagnen.

Saker som har gått sönder sedan vi fick barn

Man kan ju inte minnas allt, men här är en lista som jag kommer på så här på rak arm.

Ett av mammas halsband och ett armband.
En älgsparbössa.
Mammas favorit-bakbunke.
En gräsklippare (av plast).
Morfars glasögon.
Ett antal böcker, tidningar, tuschpennor och pussel.
Mormors mobiltelefon (men den tog bara en paus, när spottet torkade började den fungera igen).
Mammas skrivbordslampa (den lutar bara lite, jag skulle knappt räkna den som trasig).
En groda (flera gånger).
En viking.
Ett ritbord.

Världsliga ting. Man kan laga eller köpa nytt. Fast det berättar jag inte för barnet när hon försöker klättra upp på datorer med vattenglas i handen.

Ha alltid ett vattenglas bredvid sängen

Ett bra tips är att alltid har ett vattenglas bredvid sängen. Om man vaknar på natten och tänker “oj vad törstig jag är” så behöver man inte stiga upp och hämta vatten. Man kan dricka vatten ur glaset som står där inom räckhåll.

Varför är det bra att dricka vatten mitt i natten undrar ni förstås. Blir man smal och hälsosam och lycklig kanske? Ja inte vet jag. När jag borstar tänderna brukar jag alltid tänka “oj vad gott med vatten, jag tar med ett glas till sängen utifall att jag skulle vakna och vara törstig inatt”.

Jag vaknar aldrig och är törstig på nätterna. Så när jag vaknar på morgonen står vattenglaset fortfarande där. Då häller jag det i en av blomkrukorna.

Om jag inte tog med mig ett vattenglas till sängen när jag gick och la mig skulle blommorna i sovrummet dö. För om inte det där vattenglaset stod där på morgonen fullt med vatten skulle jag aldrig komma ihåg att vattna blommorna i sovrummet.

En engångspensel

När jag var och försökte handla ris förra veckan så fyndade jag nya penslar till gullefjunet.

Ser ni ingen pensel? Den ligger ju där i den ljusblåa färgen. Inte hela penseln. Resten av stråna är på teckningen som konstnären målade. Skaftet vet jag inte vart det tagit vägen. Det ligger väl längst in under soffan som alla andra saker som försvinner.

Nog för att penslarna var billiga, men det stod ingenting på förpackningen om att det var engångspenslar.

Hur svårt kan det vara att knyta en plastpåse?

Jag är ingen Domestic Goddess. Det vet alla. Det finns dock två saker som jag briljerar på i köket. Att hacka lök och att knyta ihop en bärkasse så att den tar minimal plats. Båda sakerna har jag lärt mig av min mamma. Hon kan faktiskt inte komma och säga att jag aldrig lyssnade på vad hon sa, för både mina lökbitar och bärkassar är jättesmå. Så även om jag kanske spelade nonchalant när jag var yngre så lyssnade jag och lärde mig.

I över tio års tid har jag försökt dela med mig av min unika kunskap till maken. Det är helt hopplöst. Även om vi hackar lök två dagar på raken så hinner han glömma vilken ända av löken som MÅSTE vara kvar.

Med påsarna är situationen ännu värre. Där handlar det inte om glömska. Det är inte så att han inte kommer ihåg mina instruktioner. Han klarar helt enkelt inte av att utföra manövern även om jag står där och pekar och säger exakt hur han ska göra.

När maken knyter ihop en bärkasse ser det ut så här.

Makens påsar tar upp tre gånger så mycket plats som mina påsar. Så här ska det se ut.

Kom nu inte och försök anklaga mig för att lida av någon Obsessive Compulsive Disorder bara för att jag knyter så perfekta knutar av påsar. Ni är bara avundsjuka över att jag är så duktig på att knyta påsar. Om tillräckligt många efterfrågar det i kommentarerna kanske jag bjuder på en pås-knytar-skola här på bloggen en dag.

Jag har inte behövt leka alls idag

Vi har ett barn som inte kan leka själv. Eller hon kan ju förstås, men hon vill inte. När man träffar andra barnfamiljer så vill man ju gärna sitta och prata med föräldrarna medan barnen leker. De senaste åren har jag dock mest suttit i någon sandlåda eller legohög och lekt med ungar medan maken har umgåtts med vuxna.

Inte alls makens fel, han brukar försöka avlasta mig men aldrig är barnet så mammig som när man försöker socialisera. I helgen har vi dock haft ett breakthrough. Igår blev vi inbjudna till ett streetparty hos en av grannarna, fast det regnade ju så gatufesten flyttade in. Under kräftätandet var det gammal god stil. Gullefjunet vägrade sitta på egen stol och klättrade upp i mitt knä, så fort jag hade skalat klart en kräfta försvann den in i hennes trut och fyra gånger var vi och kissade tre droppar varje gång.

Men sen. Helt plötsligt försvann hon med någon åtta-åring hon hittade som var jättekul att leka med. Det kändes nästan som att någon hade amputerat en kroppsdel på mig. Helkonstigt att kunna sitta vid ett bord och prata med vuxna människor utan att det klättrade ett barn på mig.

Å idag har vi hälsat på Mallan med familj. Gullefjunet leker gärna med äldre barn, så hon var jätteglad över att hälsa på M som är fem. M leker förstås också helst med äldre barn så hon såg så där lagom road ut när det vandrade in en tre-åring. Trots det lekte ungarna non-stop i fem timmar utan att gullefjunet kom och krävde att jag skulle vara med en enda gång.

Fatta liksom. Helt plötsligt går vår avkomma på toaletten och leker med andra barn. Vad man har längtat efter den här dagen. Dagen när ett torrt barn leker med andra barn istället för med mig. Nu är den här, och nu börjar jag få ångest över att hon snart kommer att flytta hemifrån.

Jag trodde att de lurades

Det kändes som att de bara försökte få mig att klicka på länken. Att de bara försökte lura mig att jag hade vunnit 100 miljoner.

Man fattar ju att man inte har vunnit 100 millar. På samma sätt som man vet att cancer aldrig ska drabba en själv så vet man också att även lottovinster bara händer andra. Tyvärr har man oftare fel på det förra än det senare. Jag tror inte att en av tre drabbas av lottovinster.

Den här gången hade jag i alla fall fel. Jag vann faktiskt på Lotto.

69 kr. Nu vet jag inte hur hög status frimärkssamlande har nu för tiden när frimärkena har klister på baksidan istället för gammalt hederligt spott med en stämpel på hörnet på framsidan. Men om branschen håller i sig skulle jag kunna investera i 11 frimärken med så att mitt barnbarnsbarn kan bli riktigt rik när hon/han säljer frimärkena någon gång i framtiden när jag har vandrat vidare.

Eller så gör jag som Svenska Spel vill och blåser iväg alla 69 kronorna på nitlotter. Om mitt barnbarnsbarn var fött skulle jag kanske känna annorlunda, men just nu lutar det åt att jag tar nitlotterna. Vem orkar ta reda på vart man köper frimärken nu för tiden när posten inte befattar sig med dessa värdehandlingar?

Allvarlig brännskada

Idag hade vi mycket planer. Maken skulle ta med sig gullefjunet ut någonstans så att jag kunde göra momsredovisningen i lugn och ro. På vägen hem skulle han åka till Systemet och köpa öl till kvällens kräftskiva. Vi skulle även göra Västerbottensost-paj som vi ska ha med oss.

Maken började med pajerna. Då hände det en olycka som omkullkastade hela dagens planer. Maken brände sig på en plåt. Som det lät på maken trodde jag att vi skulle bli tvungna att åka till akuten. Han kylde ner brännskadan. Satt där med fingret i en tekopp i över en halvtimme. Sen kunde han inte ta med gullefjunet ut. För han kunde inte köra bil pga brännskadan sa han. Så jag kunde inte göra momsredovisningen. Eftersom maken satt med fingret i tekoppen så länge hann bolaget stänga så nu blir det mellanöl till kräftorna.

Här ser ni en bild av den allvarliga skadan som förhindrade bilkörning.

Lärorik sminkskola

Jag gillar att lära mig nya saker. Jag hittade en sminkskola som lärde mig oerhört mycket nya saker. Lösningarna på mina 8 värsta skönhetsproblem. Hurra, tänkte jag när jag såg rubriken, äntligen får jag veta hur man rätar ut mitt krokiga långfinger.

Först fick jag lära mig om ett problem som jag inte visste fanns – flottiga ögonlock. Mhm tänkte jag. Från att inte ha haft en aning om att man överhuvudtaget kan ha ögonlocksproblem bestämde jag mig för att om man funderar på det hela skulle man nog kunna kategorisera mina ögonlock som flottiga. Jamenar, ingen vill väl ha torra ögonlock.

I nästa steg fick jag lära mig orsaken till mina flottiga ögonlock. Klimakteriet tilltalade inte mig, så det bestämde jag mig för att inte välja. För fet och för mycket ögonkräm föreslogs. Jag vet inte ens vad en ögonkräm är eller vad man gör med den så det uteslöt jag också. Då fanns det bara fet hy kvar, så då valde jag att det är det jag har.

Till min glädje avslutades det hela med lösningen på problemet. Första alternativet var att gå till doktorn om man ser suddigt. Så flottiga ögonlock att det rinner ner i ögonen har jag inte. Jag vill inte gå till doktorn med flottiga ögonlock heller. Det känns som att läkaren inte skulle ta en på allvar när man kommer dit med cancer i stigbygeln om man varit där med flottiga ögonlock innan.

Nästa alternativ var att prova en lättare ögonkräm och att inte smörja in ögonlocken på dagtid. Finns det verkligen folk som springer omkring och smörjer in ögonlocken på dagtid? Eller på kvällstid för den delen? Get a life liksom! Det här var ju uppenbarligen inte lösningen för mina flottiga ögonlock.

Enda lösningen som återstod för att lösa mitt problem, som jag för en stund sedan inte visste fanns, är alltså att börja med en ögonlocksprimer.

Google is my friend. Nu ska jag ta reda på vad en ögonlocksprimer är och sedan ska jag åka och köpa en sådan så att jag slipper flottiga ögonlock i framtiden. Det gäller att ta itu med problemet innan man kommer in i klimakteriet annars vet man ju aldrig hur det slutar.

Mitt långfinger är dock fortfarande krokigt och artikeln hade ingen lösning på det problemet. Ett krokigt långfinger låter kanske som ett banalt skönhetsproblem. Men tänk er själva när man kör bil och måste ge finger åt någon värdelös bilist och de pekar tillbaka och sen ser man hur de säger “haha du har ett krokigt långfinger”. Det undergräver långfingrets auktoritet.

Jag ljuger på bloggen

Jag har just upptäckt att jag far med osanning här på bloggen. På sidan ‘Bloggens huvudpersoner’ står det att jag är thirtysomething/pushing forty. Dessutom står det att jag bor i Piteå. Allt det där var ju sant för två år sedan. Jag orkar inte skriva om det just nu. Vi lever kvar i illusionen om min ungdom ett tag till.

Det mesta är fortfarande sant. Katten bor fortfarande kvar i London hos Sofia. Jag misstänker att katten är något missnöjd idag. Hon är lite egen. När vi fick barn gick hon omkring och rynkade på ögonbrynen och tyckte att det var skitjobbigt med en skrikande unge som inkräktade på hennes revir. Hon var nog rätt nöjd med att flytta till Sofia och få bli husets drottning igen. Så jag kan tänka mig att hon kommer att bli sur när hon får veta att Sofia gick och klämde ur sig en liten dotter igår natt. Blixten ska ju inte slå ner två gånger på samma plats liksom.

Ni får förlåta Sofia för att hon inte har hunnit uppdatera bloggen med sin förlossningsberättelse ännu. Hon har annat att göra just nu fattar ni väl. Ni kan kolla på hennes nya matta som snart kommer att vara full av babyspya. Mowhaha…

Jag behöver en sån här

Vad tror ni? Jag ska ju på bröllop. Om jag hade en sådan här skulle ingen märka att jag inte kan andas i min klänning.

Bild lånad av Jemma Loveridge Fascinators.

Jag lider nog av en allvarlig sjukdom

Sedan vi flyttade till Stockholm har jag gått ner massor i vikt. Typ 5 kg på två månader. “Å vad duktig du är” tänker ni nu att det vore lämpligt att lämna en kommentar och säga. Fastän ni egentligen tänker “din subba…”. Men vänta ett tag med de där oäkta duktiga-du-kommentarerna.

För det här är inte alls en bra sak. Jag har nämligen inte gjort något för att förtjäna att gå ner 5 kg i vikt. Jag har inte motionerat. Annat än att jag numer går till jobbet 1,6 km enkel väg. Men alla vet att det inte räcker med några fjesiga promenader för att gå ner så mycket i vikt. Viktminskning skall alltid innebära lidande.

Inte heller har jag ätit mindre. Eller det har jag kanske gjort. Men inte för att jag medvetet har bestämt mig för att äta mindre. Jag har möjligtvis haft dålig aptit och därför ätit mindre.

Av det här kan man alltså dra slutsatsen att jag lider av någon allvarlig sjukdom. Alla vet att oförklarlig viktnedgång och dålig aptit är symptom på allvarliga sjukdomar. Problemet är att jag inte vet vilken. För jag har inga andra symptom som kan vägleda mig.

Jag har förstås haft lite problem med höger öra på sistone. När jag brukar googla vilken dödlig sjukdom jag lider av har jag dock aldrig sett diagnosen cancer i stigbygeln dyka upp i samband med viktminskning och dålig aptit. Så just den diagnosen har jag lagt lite på hyllan för tillfället. Jag säger inte att jag har helt uteslutit den, men i nuläget känner jag inte att det är den mest troliga diagnosen.

I väntan på att jag ska få besked om vilken allvarlig sjukdom jag lider av hittade jag i alla fall en liten ljusglimt i allt elände. Vi ska på bröllop sista helgen i aug och häromveckan provade jag en klänning som härstammar från BC (before child) – och jag kom i den. Jag ska inte säga att jag andades obehindrat, men när man går på bröllop måste man inte nödvändigtvis andas hela tiden om man kan komma undan med att slippa köpa en ny klänning. Jag tyckte att det var glädjande att jag skulle slippa köpa en ny klänning innan jag dör i min allvarliga sjukdom.

Nu har det dock dykt upp ett litet problem. Med mindre än tio dagar till bröllopet ställde jag mig på vågen idag. Den har gått åt fel håll med ett helt kilo. Det fanns inte ett kilos utrymme i klänningen förra gången jag provade den, och nu är det ju försent att börja banta.

Det här betyder att jag förmodligen kan sluta oroa mig för att jag har cancer i stigbygeln eller någon annan vital kroppsdel. Däremot har jag ett klänningsproblem och ont om tid.

Aldrig kan man då få vara nöjd.

Jag skäms inte för att jag tycker om barnmat

Maken säger att all mat jag lagar, eller överhuvudtaget tycker om, är “barnmat”.

Jag förstår inte varför det på något sätt är dåligt att tycka om saker som barn tycker om? Jag är då stolt över att kunna säga att jag har barnasinnet kvar. I alla fall när det gäller mat.

Förutom att det kanske är lite väl mycket ost på pizza – speciellt på min – så är den ju inte ens ohälsosam om man gör sin egen. Skinka, paprika och svamp är ju ingredienser som minsann hyllas om man kastar dem i en sallad.

Dagens pizza har tom hemmagjord botten. I vanliga fall brukar jag köpa färdig deg. Om nu sanningen ska fram så kavlade jag bara ut den. Det var faktiskt maken som gjorde degen, för “köpesdeg är så jävla äcklig”. Så han gjorde en deg “om vi nu måste äta pizza är det i alla fall bättre med hemmagjord botten”.

När maken gör fisk och ris brukar han fråga om jag tycker att det var gott och då brukar jag svara “det går ju ner i alla fall”. Då säger han alltid att det vore roligt om jag visade lite mer entusiasm för fisk och ris. Jag skulle förstås kunna visa MINDRE entusiasm än vad jag gör. Jag skulle kunna ställa mig och göra egna riskorn “för att köpesris är så jävla äckligt”.

Ris

Jag åkte till Coop tidigare ikväll. Maken bad mig köpa ris. Han vet att jag har ett tveksamt förhållningssätt till ris så han visade mig förpackningen vi hade hemma så att jag skulle köpa “rätt” ris.

Hur svårt ska det vara att köpa små vita korn tänkte jag. Men när jag stod där på Coop och tittade på riset insåg jag att man kan kalla små vita korn för hur många olika saker som helst. Vad det är för skillnad på ris och ris fattar jag då inte. Alla riskorn har i alla fall det gemensamt att de är torra, smaklösa och ramlar mellan piggarna på gaffeln.

Har ni någonsin sett en överviktig kines? Jag kan inte komma på att jag har gjort det, och det måste vara risets förtjänst. Även om man skulle råka äta mycket ris så bränner man alla kalorierna medan man jagar riskornen på tallriken.

Det enda jag kom ihåg från risförpackningen maken hade visat mig var att det stod Mat-ris på den. Det fanns inte en enda påse eller paket på Coop som det stod mat-ris på. De hade bara designer-ris. Så jag tordes inte köpa något ris. Jag ville ju absolut inte komma hem med några riskorn som inte hade samma egenskaper som riset vi hade hemma.

Himla trist att vi inte kan ha något ris på matsedeln den närmsta veckan. Vi får lov att överleva ändå.

Pekskärmar

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i pekskärmarna. Sitta där och peta runt smuts på skärmen liksom. Har man dessutom barn som också tar varje tillfälle i akt att tafsa på skärmen blir det ännu geggigare.

Jag har i alla fall kommit fram till varför pekskärmarna överhuvudtaget existerar. Det är en konspiration mellan mobiltillverkarna och marknadsföringsbranschen.

När de märkte att ingen klickar på reklam började med pekskärmarna. Så att folk av misstag ska komma åt länken till reklamen istället för den länk man egentligen ville peka på.

Jag rensar bort saker jag inte behöver

Jag tror att jag har berättat det här förut – maken tycker att jag sparar en massa skräp. Om han hade fått som han velat för någon månad sen skulle han ha kört hela sladdlådan på tippen. Jag satte mig på lådan och frågade om han inte var riktigt klok. Om han hade fått bestämma skulle jag inte ha haft någon sladd förra helgen när jag bestämde mig för att skaffa Netflix och koppla ihop TVn med datorn. För självklart fanns det en lämplig sladd för det ändamålet i sladdlådan.

Jag har ju flyttat ner en del lådor som har stått i mamma och pappas uthus i tjugo år till Stockholm nu. På sistone har jag gått igenom dem lite då och då för att kolla vad som egentligen finns i dem. Å jag är ju inte sämre än att jag kan kompromissa litegrann. Någon liten sak har faktiskt hamnat i soporna nu.

Jag kände mig tex redo att skiljas från en tom biljettficka av papper från Eurostar från år 2000 nu.

Jag satt och höll i den en stund och funderade på om jag behövde behålla den av någon anledning. Jag kom fram till att den inte var tillräckligt speciell för att spara bara som en minnessak, och om den inte har kommit till någon användning de senaste 13 åren så dyker det nog inte upp något användningsområde i framtiden heller.

Men någon måtta får det vara på kasta-bort-andet. Maken får säga vad han vill. Pennförlängaren ska vara kvar. Det är ju en raritet.

Vi skulle ha en barntallrik, inte en pensionärstallrik

Vi har några gigantiska pastatallrikar som är stora som fruktfat. När vi äter ur dem vill gullefjunet också ha en pastatallrik. Den är alldeles för stor för henne. Hon når inte mjölkglaset när hon har en så stor tallrik.

Därför har vi bestämt att vi ska köpa en egen pastatallrik till henne. Typ en normal djuptallrik som går lite i samma stil som våra pastatallrikar som kan tjäna som hennes pastatallrik. Jag har inte hittat den rätta tallriken ännu.

Idag när jag kom hem berättade maken att han hade hittat en “suverän pastatallrik för 20 kr” åt gullefjunet när han var och handlade. Så mycket kan jag då säga att han hittade inte den här tallriken på Coop eller ICA, han måste ha varit in på någon annan butik med ett mindre modernt utbud.

Jag hade tänkt mig att gullefjunet skulle få en fin tallrik. Med något motiv som tilltalar en treåring (och mig…). Jag hade inte alls tänkt mig en tallrik som någon tant-Agda-93-år skulle välja för att hon tycker att motivet är förtjusande.

Jag har berättat för maken att det enda vi behöver nu är en katt. Nu när vi har en tallrik liksom. Den där tallriken duger bra som vattenfat till en katt. Till gullefjunet ska vi ha något som känns mer 2013.