Jag hittade en rolig websida. Om man har min typ av humor alltså och tycker att det är kul att sitta och titta på sida efter sida med män som sitter på tåget och bresar, sträcker ut benen över hela gången, ligger över flera säten eller har med sig otroligt mycket grejor.
Den här mannen har en keps som behöver ett helt eget säte och en katastrofal skjorta-slips-combo.
Underhållningen heter Men taking up too much space on the train.
Jag älskar när folk har den goda smaken att bråka på Facebook. Vuxna människor alltså. Det är så fascinerande. Det blir som en sådan där “tittkö” på motorvägen när folk kör förbi en bilolycka och låtsas att de inte alls tittar men i själva verket håller de på att vrida nacken ur led.
Tänk er förr när Facebook inte fanns. När två vänner eller familjemedlemmar blev arga på varandra över någonting. Då var de tvungna att träffas eller plocka upp telefonen och ringa varandra för att berätta hur arga eller ledsna de var och vad orsaken var.
Som några andra barbarer. Värsta grottmänniskefasoner att måsta ta itu med konflikter genom att prata med den eller de personer det gäller.
Nu för tiden slipper ju folk göra det. Istället kan man skriva en statusuppdatering på Facebook med ett lagom kryptiskt budskap som den som bör känna sig träffad inte kan missuppfatta. Dessutom kan ens 100-743 vänner läsa det. Och ens vän/oväns 100-743 vänner. Och alla vänners vänner och alla ovänners vänner. Så att alla som undrar vad det handlar om kan ringa någon gemensam bekant och ta reda på vad det handlar om. Värdigt.
Jag är inte helt säker på om personer som hanterar sina konflikter genom att fläka ut dem på Facebook egentligen mår bättre genom att göra så. Andra alternativ vore förstås att prata med personen man är ovän med. Eller om det inte går, prata med någon in real life i förtroende. Eller om man var riktigt förbannad muntligen berätta om den andra personens agerande för sina egna vänner, gemensamma vänner och folk man träffar på gatan.
Men om folk höll på med sådant sansat beteende skulle ju inte vi hundra och tusentals betraktare ha någon susning om att de var osams. Saker skulle bli så privata. Folk som inget har med saken att göra skulle inte kunna blanda sig i. Det vore ju otur. Så tack och lov för offentliga bråk på Facebook. Facebook-like på det.
Nu får ni ursäkta mig. Jag måste ringa några samtal och ta reda på vad några statusuppdateringar på min FB-vägg handlar om. Spännande, spännande.
I Präktighets-SM så är det ju surdegsbröd och Pulled Pork som gäller nu för tiden för att man ska få några duktighetspoäng. För det tar flera dagar att göra.
Inte för att jag vet om jag tycker att det är så märkvärdigt att ha en deg ståendes i två-tre dagar eller en köttbit i ugnen en hel dag. Det klarar väl vem som helst som är dum nog att dra igång projektet.
Tomater däremot, det tar flera månader. Jag tycker att jag vinner, för jag har gjort egna tomater.
Hittills när man har lekt med gullefjunet har leken mest bestått i att hon har farit runt från rum till rum och dragit ut saker ur lådor och skåp och sedan har den leken varit slut. Leka tillsammans har inneburit att jag gått efter och plockat upp medan hon fortsatt till nästa ställe där hon upprepat samma lek.
Det finns säkert en del mönstermorsor som tycker att det är jättekul att “leka med sitt barn” på det där sättet. För att man är “delaktig i barnet utveckling” och det är så “roligt och viktigt”. Jag är dock inte sån. Jag har varken uppskattat min roll i leken som städerska eller känt mig särskilt stimulerad av själva leken.
Nu helt plötsligt har dock gullefjunet börjat leka riktiga lekar som har någon sorts innehåll. Det är mycket roligare. Ikväll har vi lekt bageri. Det var faktiskt ganska kul att sitta i sacosäcken och få lära sig att baka.
Det fanns bakmoment som jag inte alls varit med om förut. Som att banka kakorna med en kötthammare och kyla ner kakorna med en ananasskärare innan man gräddade dem i microvågsugnen. Det tog sjukt länge att grädda kakorna förresten. Säkert tio gånger var de “inte riktigt färdiga än”.
Jag måste säga att jag hade riktigt roligt en bra stund. Men sen skulle vi bjuda pappa på de osynliga kakorna. Då snubblade gullefjunet över mina fötter och tappade ut alla osynliga kakor ur silen.
Jag tyckte inte att det var någon fara för jag trodde att vi skulle kunna plocka upp de osynliga kakorna från golvet. Men si det gick inte. Vi var tvungna att göra om alltihop från början. Dessutom var degen slut så vi fick lov att gå ut på balkongen och köpa ny och lasta den i dockvagnen.
Då blev jag less på att leka. Det var inte alls lika kul andra gången. Inte för mig i alla fall.
Vi gjorde ett deal ikväll. Om jag fick borsta gullefjunets tänder så fick hon borsta mina tänder sen.
Jag vill bara meddela att så ren som jag är i gommen, svalget och på tungan just nu har jag inte varit på länge. Tänderna får jag nog lov att borsta själv innan jag går och lägger mig.
Om man på en Trisslott skrapar tre fält och sedan frågetecknet och det visar sig vara en stjärna. Ja då kan man lika gärna kasta bort lotten, för då vet man att det garanterat är en nitlott. För det vet man ju att tur det är sådant som drabbar andra.
Jag skrapade i alla fall klart. Man vet ju aldrig.
Det var en nitlott.
Sen tänkte jag att det skulle ha varit mycket coolare om jag bara hade kastat bort lotten efter stjärnan. Då skulle jag ha varit pengar-köper-inte-lycka-så-jag-bryr-mig-inte-om-att-skrapa-klart-cool liksom. Nu är jag varken lottvinnare eller cool.
Har ni märkt det? Det spelar ingen roll vilket håll man öppnar en medicinförpackning ifrån. Vilken sidan man än väljer så ligger bipacksedeln där och blockerar åtkomsten till medicinen. ALLTID.
Även om man sitter och vrider och vänder på förpackningen och tänker “den här gången ska jag överlista bipacksedeln”. Man studerar förpackningen noggrant och tror att man har listat ut på vilken sida bipacksedeln ligger. Sen öppnar man från andra hållet. Då ligger ändå den där jävla pappersbiten i alla fall på den sidan som man öppnar från.
Även när man har öppnat förpackningen förut och tror sig veta vilken sida bipacksedeln ligger. De måste krypa omkring i förpackningen och alltid lägga sig på den sidan man öppnar ifrån.
Kom nu inte och säg att jag ska kasta bort bipacksedeln. Den måste man ju ha två timmar efter man har tagit sin medicin. När man känner sig konstig och måste kolla om det är en allvarlig biverkan som man behöver söka akutsjukvård för.
Idag läste jag en artikel i Metro om cronuts. Det är en blandning mellan croissant och donut och är den senaste “bak-flugan” i USA. I ena hörnet av artikeln fanns det en liten ruta med “trendiga bakverk genom tiderna” och där fanns det en bild av en kvinna i en rosa klänning.
“Vad har det fruntimmret med cronuten att göra, har hon hittat på cronuten?” undrade jag då. Så var det inte alls. Hon var bara en helt random kvinna som hette Emma Roberts och tydligen är någon sort skådespelerska och hon var ute och promenerade mot cronut-bageriet i New York.
Då kände jag för att skriva en insändare och ifrågasätta trovärdigheten i påståendet om hennes slutdestination. Det fanns ingenting alls i bilden som stärkte påståendet om vart hon var på väg. Bilden skulle lika gärna ha varit tagen i Paris och hon kanske egentligen var på väg till Starbucks för att köpa en halvliter svagt kaffe.
Bilden på henne var helt omotiverad i sammanhanget. Sådana där saker kan jag sitta och reta upp mig över när jag äter lunch.
Det är ju många bloggare som börjar sälja saker de tillverkat själva med mycket små medel och ännu mindre fantasi.
Igår såg jag en blogg som erbjöd affischer till salu. En affisch med en fyra på tex. Det fanns även ettor, tvåor, treor och femmor. Kanske även andra siffror, jag tappade intresset efter ett tag.
Om det nu skulle vara så att någon av den här bloggens läsare vill köpa en affisch med en fyra på är det bara att ni hör av er. Jag har en färgprinter så ni får välja färg själva. Finns endast i A4-storlek. 199 kronor vill jag ha. Men jag bjuder på portot. Det finns viss prutmån, men var inte oförskämda, jag vill ju ha något betalt för det kreativa arbetet också.
Den allra vanligaste bloggprodukten måste dock vara armband. Vissa trär armband för välgörenhet. Andra bara trär armband och drömmer om när de ska bli rika och kunna öppna sin egen Pandora-butik.
Kan de så kan väl jag också tänker jag då. Här har ni ett armband som jag har till salu. Armbandet har inget budskap. Det är bara ett lila stjärnarmband i plast.
Om vi ska vara riktigt noga så har jag ju inte tillverkat armbandet själv. Men jag har betalat för pärlorna och knutit knuten. Så vi kan ändå kalla det Design by Me.
499 kr känns som ett lämpligt pris. Då får man en känsla av att det är exklusivt. Och det är det också, för det finns bara ett enda. Om nu inte någon annan runt om i landet har köpt pärlor på Toys R us och gjort ett identiskt armband.
Först till kvarn…
Eftersom det är väldigt synd om mig tog maken hand om kvällsrutinen. Jag låg i sängen och lyssnade.
Maken: Hjälp till att plocka upp sakerna från golvet. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hihihihihihihihi.
Maken: Kom hit och ta på dig pyjamasen nu. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hahahahahahah.
Maken: Följ med och borsta tänderna nu. (upprepat 5+ gånger)
Gullefjunet: Hohohohohohoho.
Maken: Gå och ta ut linserna nu.
Jag: Tagga ner! Jag är inte tre år gammal, jag bestämmer själv när jag ska ta ut linserna och gå och lägga mig.
Jag tycker nämligen väldigt synd om mig själv över mitt onda öra förstår ni.
Jag tål inte sådana där sköterskor som sitter i telefonväxeln och uppför sig som att de vaktar Pärleporten och har i uppgift att se till att ingen obehörig kommer in.
Man ringer och vill ha en tid hos läkaren och de ställer frågor som “har du tagit alvedon?” ungefär som att de tycker att man inte ska komma dit och besvära dem.
När jag väl har fått träffa en läkare har jag god lust att gå fram till luckan och fråga “var det du som svarade när jag ringde?” och sedan veva mitt recept på penicillin mot öroninflammation i ansiktet på dem. Men det går ju inte nu för tiden när recepten är elektroniska.
Nu får ni ursäkta mig. Jag måste fortsätta koncentrera mig på mitt onda öra och hur synd det är om mig.
Om ni ska lägga en nyduschad katt i en potta vill jag tipsa om att kolla först så att inte någon har varit och använt pottan utan att berätta det.
Om man har sagt att man ska ha picknick så går det liksom inte att få maken att ändra sig bara för att det blåser halvorkan. Men jag lyckades i alla fall få honom att skippa ön utanför Vaxholm och vi åkte till Hagaparken istället.
Schyst trädgård de har de där kungligheterna, det måste jag säga. Det går ju an om man har någon som klipper gräset åt en.
Har ni tänkt på att det finns vissa likheter mellan barn och hundar förresten? Om man kastar iväg en pinne så springer de och hämtar den. Gång på gång.
Inte Estelle kanske, hon har väl någon Säpovakt som springer och hämtar hennes pinnar antar jag.
Jag läste förresten i tidningen i helgen att kungen har suttit på tronen i 40 år. Tänk er att få ett helt eget firande för att man har utfört sitt “yrke” i 40 år. Också är det som får mest uppmärksamhet att man höll sin fru i handen. Undra om man känner sig viktig i sin yrkesroll då?
Igår kväll tyckte jag väldigt synd om mig själv varje gång jag svalde. Man tänker aldrig på hur ofta man sväljer förrän det börjar göra ont varje gång man sväljer. Och när man börjar tänka på hur ofta man sväljer ökar tydligen salivproduktionen. Jag vet inte om det påståendet är vetenskapligt bevisat men det var i alla fall en observation jag gjorde igår.
Så jag sökte lite sympatier från mamma i chatten på Facebook. Ni ser ju var jag har fått mina omvårdande gener ifrån.
Den flitige läsaren kanske minns att jag ibland har lite problem med öronen. Bomullstussar som inte går att få ut och cancer i stigbygeln och sådana där grejor.
Nu tror jag att jag har en liten miniatyrgubbe i örat. En kniv har han också. Sedan i fredags morse har han suttit där inne i örat. Varje gång jag sväljer sticker han in kniven i örat på mig. Det gör skitont ska ni veta.
Gullefjunet: Mamma, var är mina små burkar med gubbar i?
Jag: Menar du de små burkarna som du alltid tröttnar på så fort du har öppnat allihopa och spridit ut alla delarna över hela rummet? Är de försvunna? Jag vet inte var de är, de dyker säkert upp snart.
Gullefjunet: Mamma, var är mina figurer?
Jag: Vilka figurer?
Gullefjunet: De som man får när man flyger flygplan, som man klistrar i en bok.
Jag: Menar du de som alltid ligger över hela golvet och skräpar?
Gullefjunet: Ja, dom!
Jag: Har de också försvunnit? De kanske är i någon av dina leksakslådor. De kommer säkert fram någon dag.
Fast egentligen vet jag var skräpet prylarna är. Här ligger de i säkert förvar.
Jag vill också tacka för de råd jag fått i kommentarerna till det föregående inlägget.
Den perfekta föräldern. Det är vad alla vi föräldrar strävar efter att vara. Men hur vet man när man är perfekt?
Balansgången känns litegrann som att balansera mellan två skyskrapor i New York på slapp lina. Som det där berömda svartvita fotot ni vet.
Om man ger efter för lätt för lite gråt så är man imperfekt. Men hur mycket gråt kan man egentligen som förälder orsaka utan att förlora sin status som perfekt förälder?
Man känner sig inte så där jätteperfekt när man hämtar sist på dagis. Eller när barnet gråter för att man går förbi lekparken för att vi måste hem och äta middag. Inte heller känns det perfekt att stå och laga mat när barnet gråter att de vill att man ska leka med dem. Eftersom man känner sig lite o-perfekt när man lagar mat till ljudet av gråt sätter man på en film. När det är dags för mat stänger man av filmen och då blir det mer gråt som får en att känna att det inte var helt perfekt föräldraskap att slå på filmen till att börja med.
Under middagen är det svårt att veta om man är mer perfekt om man ignorerar gråten och insisterar på att maten äts upp eller om den perfekta föräldern låter barnet slippa äta middag sju dagar i veckan.
Ju närmare sängdags man kommer desto mer gråt orsakar man som förälder. Gråt över att man måste bada, över att man måste kliva upp ur badet, över att man som eksembarn måste smörjas in med salva, över att man måste ha på sig pyjamas, över att vällingen är för varm/kall, över att man måste borsta tänderna, över att man måste välja saga för att det är läggdags, över att sagan slut, över att lampan ska släckas. Och. Så. Vidare.
Jag har väldigt svårt att mitt i all denna gråt identifiera vid vilken tidpunkt i gråten jag är den perfekta föräldern som sätter EXAKT rätt regler och gränser och när jag går över gråt-tröskeln och blir en dålig förälder som orsakar för mycket gråt.
Dessutom håller all gråt på att göra mig tokig. Ibland vill jag bara sätta mig ner och storböla själv. Vilket i sig gör mig till en dålig förälder förstås.
En sådan där magisk balanspinne som karln som balanserade på slapp lina mellan skyskraporna hade borde man ha. Då skulle nog föräldraskapet vara lika lätt som det ser ut att vara när den där karln går på den där slaka linan.
Idag hämtade maken och gullefjunet mig på jobbet. När jag hoppade in i baksätet luktade det räkor.
Maken förklarade att gullefjunet hade med sig en frusen räka. Sen sa han att räkan var försvunnen någonstans i baksätet och att jag var tvungen att hitta den. Så att den inte skulle ruttna och börja stinka så att bilen blir helt avskriven.
Jag tror att han mest tänkte på karln på Bilprovningen och var orolig att Bilprovningskillen skulle ändra sitt omdöme om hur bra maken sköter om bilen. Maken måste nämligen tillbaka om en månad för att visa att han lagat Styrled, höger yttre, glapp. Det vore ju väldigt otur om man kom till Bilprovningen med en perfekt oglapp höger yttre styrled, också får man anmärkning på en räka i baksätet istället.
Det här lät förstås fullständigt idiotiskt så jag frågade maken varför det fanns en frusen räka i baksätet. “Tror du att jag hade något val?” svarade han då. Som om att en vuxen man inte har muskelkraften att ta av en treåring en räka innan hon hoppar in i bilen.
Det låg i alla fall till så att maken tagit fram frusna räkor för att tina dem till middagen och lagt dem på bänken. Sen hade han bråttom för att hämta mig så istället för att plocka av barnet den frusna räkan hon stulit från bänken och bära ut ett gråtande barn sa han åt henne att hon inte fick tappa räkan i bilen. Jag tror att det kallas manlig problemlösningsteknik.
Så de åkte och hämtade mig och sedan lämpade maken över räk-problemet på mig. Vi åkte och mathandlade och medans maken var inne i affären och handlade i lugn och ro sökte jag igenom hela bilen efter en frusen räka.
Där kröp jag och gullefjunet omkring i baksätet och lyfte på golvmattor och remmar i barnstolen och extrakläder och katter och annat allmänt skrot som vi har i bilen.
Räkan fanns ingenstans. Till slut sa jag till gullefjunet “kan det vara så att den frusna räkan är i din mage?”.
Då svarade hon “Jag tror att det måste vara så mamma”.
Så nu har vi ett sådant där dödläge där vi inte hittar räkan i bilen och vi hoppas att den är i hennes mage. Men vi vet inte riktigt säkert. En person som låter en söka igenom hela bilen i tio minuter för att sedan säga att räkan är i hennes mage kan man inte lita på till 100%.
Den där räkan som vi inte riktigt säkert vet var den är kom i alla fall från den här tallriken.
De sju räkorna som låg inlindad i en Nalle Puh filt på soffan hittade vi. Det råder dock fortfarande en viss osäkerhet kring om det finns några räkor i någon annan filt på någon plats vi inte upptäckt ännu.
När man har barnkalas är det lätt hänt att en katt kan få mjölk på tassarna. Gammal mjölk luktar illa.
Då kan man med fördel låta katten duscha. Lämpligen tillsammans med ett barn som inte vill duscha, som vill duscha om de får duscha med en katt.
När katten är färdigtvättad är den dyngsur. Då kan man lägga den i en potta.
Det kan man väl? Eller hur gör ni med era katter när de får mjölk på tassarna?
Jag har lagt upp en annons på Facebook att man kan köpa babyskor för 25 kr. Ni hittar skorna här.
Fast sen har jag lagt in i att minsta orderbelopp är 99 kr. Så man kan inte köpa babyskorna för 25 kr om man inte köper något annat också. Eftersom jag har fri frakt så innebär ett pris på 25 kr att jag GER bort dem, med kraftig förlust, och dessutom kostar det lite till för mig att skicka dem till kunden. Det är ju lite dumt. Jag skulle ju lika gärna kunna ställa mig på gatan utanför huset och ge bort skorna till förbipasserande småbarnsföräldrar. Då skulle jag spara pengar på portot och folk som gick förbi skulle bli glada och tacka.
Hela vitsen med grejen är förstås att försöka övertyga någon att handla något mer så att jag blir av med lagret någon gång. Jag är väldigt less på det. Därför kan man inte fynda babyskor för 25 kr om man inte köper något mer så att jag minskar förlusten som jag gör på de billiga skorna.
Men jag vet minsann hur folk är. Jag kan nästan slå vad om att jag kommer att få minst ett ilsket e-mail eller kommentar på Facebook där någon är förbannad över att de inte kan köpa ett par skor till 87,5% rabatt (plus fri frakt) om de inte köper något annat.
Om jag får något sådant email eller kommentar kommer snåljåpen ifråga att få en länk till det här inlägget till svar.
Här är det jag som bestämmer när ordspråket “kunden har alltid rätt” gäller.
Maken har besiktigat bilen idag. Här i Stockholm, han behövde inte åka till Norrland för att göra det.
Maken: Förr i tiden var det bara en massa sura gubbar på bilprovningen som klagade på allting. Nu är det ett rent nöje att besikta bilen. Karln började med att berömma vår bil och att jag har skött om den så bra.
Jag: Det kanske mest beror på att du har en bättre bil idag än för 25 år sen…
Maken: Nej, det var mer än så. Han var trevlig och pratade hela tiden.
Jag: Fick du beröm över att du har sopat taket med en piassavakvast så att hela taket är fullt med repor också?
Maken: Nej den biten nämnde han aldrig.
Det är kanske så att den enda människan som undrade vad som fanns inlindat i gardinen förra veckan var dottern. Nu tänker jag i alla fall berätta det vare sig ni vill eller ej, för jag har inget annat att berätta.
Det var en saccosäck. Den syns inte så bra på bilden, men den är där under paraplyet och filten.
Min tanke var att om vi har en saccosäck kan vi spilla välling och saft i den istället för på soffan. En ny saccosäck är mycket billigare än en ny soffa och mycket lättare att ta till soptippen.
Det gick inte riktigt som planerat.
När jag kommer in i vardagsrummet från köket och säcken ligger i dörröppningen sparkar jag iväg den rakt fram för att komma förbi. Då hamnar den framför balkongdörren. När jag ska ut på balkongen plockar jag upp den och hivar den över axeln. Då hamnar den mellan soffan och soffbordet. När jag ska sätta mig i soffan kastar jag iväg säcken över bordet ut på golvet. Golvet är lite halt så då glider den alltid hela vägen fram till dörren till sovrummet.
Då blir jag så irriterad så när jag ska till sovrummet går jag runt via köket och hallen för att slippa flytta säcken igen. Sen när jag varit i sovrummet och ska in i vardagsrummet igen orkar jag inte gå runt igen. Så då sparkar jag säcken rakt framåt. Var tror ni att vi hamnar då? Jo, mitt i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet.
Den där säcken åker runt, runt i en cirkel på vardagsrumsgolvet. Vällingen och saften, den spiller vi fortfarande i soffan.
Det finns inget som får Piteborna att gå man ur huse så som en rökrea. De köar i timmar och kilometer för att få köpa rökskadade grejer.
Det brinner i Piteå lite då och då. Det är nästan lite skumt hur ofta det brinner. Man skulle nästan kunna tro att det är någon budgetshoppare som springer runt och fjuttar på. Behöver ny tv, tänder på Elgiganten. Bjuden på bröllop och behöver en kostym och helt plötsligt brinner Hansens.
Idag brann Max i Piteå ner. Vilket omkullkastar min teori litegrann. För inte ens en tok kan väl vilja ha en bränd hamburgare.
Jag är inte den typen av person som läser igenom företags hela miljöpolicy innan jag bestämmer mig för om jag kan tänka mig att konsumera deras produkter. Det orkar jag inte. Dessutom är jag en sådan där cyniker som tror att de flesta företag bara gör miljöarbete för syns skull, och att många lovar tungt och håller tunt.
Hamburgerställens sopsorteringssystem är ju tex rena rama skämtet. Folk häller möjligtvis ut sin is på rätt ställe. Sen trycker de ner allting i samma hål. Eller så kastar de plasten i pappershålet och papperskartongerna i plasthålet. Att de står någon hamburgerkedje-person och sorterar om allting bakom knuten innan soporna åker iväg går jag inte på för fem öre.
Idag när jag öppnade min papperskartong på Burger King blev jag dock lite miljöintresserad. Där låg nämligen hamburgaren i papperskartongen inlindad i papper. Då kunde jag inte låta bli att gå in på BKs hemsida och läsa vad de hade för fina ord att säga om sitt miljöarbete. Jag ville veta hur de tänker liksom.
Jag fick veta att 90% av allt Burger Kings avfall återvinns. Jag tror att det är så att Burger King vill vara bäst på pappersåtervinning genom att återvinna mest papper. Om man använder både papper och kartong för att förpacka en och samma hamburgare så behöver man inte sälja lika många hamburgare för att återvinna mest papper.
Hamburgaren var god. Å mycket skräp blev det som Burger King kan återvinna. När någon har stått och grävt igenom sopsäcken och sorterat allt skräpet.
Egentligen hade jag tänkt visa er en före och efter bild av kalaset. Hur fint jag hade pyntat och hur barnen massakerade allting. Rev ner ballonger, bet en tugga från alla bullar och la tillbaka dem på fatet, spred små bitar av presentpapper över hela golvet, spillde saft och kletade grädde.
Men min farsa var ju där. Innan sista gästen ens gått hem så hade han städat upp alla spår av kalaskaoset. Så jag hann inte ta någon bild av det.
Han är ju lite uttråkad av att vara pensionär. Han skulle kunna söka jobb som kalasstädare och tjäna en förmögenhet.
