Vic – Page 40 – Prinsessan på Ärten

Sanningen om bloggfrukost

När man ser frukostar på bloggar är det alltid någon sorts naturell yoghurt med vänskapliga bakterier, müsli och färska bär i. En hembakad surdegsmacka utan smör med mager ost eller skinka och en hel lunchportion av grönsaker på.

Jag har alltid tyckt att det där är präktigt så att det förslår. Kan man verkligen inte duka upp och fotografera något gott? Jag misstänker att bloggare inte äter upp sin präktiga frukost, utan att de kastar bort den när de har fotat den och sedan äter de något normalt till frukost.

Så här såg i alla fall min helt riktiga frukost ut som jag först dukade upp på en bricka, fotograferade och sedan åt jag upp den.

Macka med majonäs på OCH under osten. Grön dekoration. Jag skulle förstås ha kunnat anstränga mig och hällt upp colan i ett glas med is, men jag tycker att det är gott direkt ur burken också.

Jag behövde inte dansa någon yoghurtdans i morse förresten. Maken gjorde varm mjölk och hällde upp en flaska som gullefjunet tyckte var fel flaska så hon ratade den. Alltså märkte hon aldrig att det inte ens var välling och var lika glad ändå. Förutom att hon var sur över den felaktiga flaskan förstås. Sen vägrade hon även alla frukostalternativ jag gav henne (jag erbjöd inte cola, det skulle hon förstås ha nappat på) så då gick vi till dagis och åt frukost där istället. För skattemedel. Fastän jag är hemma idag. På Familjeliv sägs det att det är sådana som jag som får välfärdssamhället att förfalla.

Påminnelse

Jag vill bara påminna om att jag är ledig imorgon.

Slut på påminnelserna. Nu kommer det nyheter.

Vällingen är slut.

Vilket i och för sig inte har något med min lediga dag att göra. Annat än att det finns en ~~liten~~ möjlighet att min lediga dag inte får en helt perfekt start. Fast jag kommer ju att komma upp tidigt. Det går inte att ligga i sängen när någon ligger bredvid och skriker JAG VILL HA VÄLLING. Så jag kommer att vara uppe vid 7snåret och stå i köket och dansa yoghurtdansen och sjunga “å vad gott med yoghurt istället för välling, å här får du sugrör också”.

Dagens bantningstips – låt bli att äta 400 påsar ostkrokar. Då blir det ostbågekatastrof.

Hon som fotograferade en blottare behöver köpa ny mobil med bättre kamera. Den där bilden duger ju inte alls till att identifiera blottaren. Jag kunde inte se snoppen fastän jag förstorade bilden.

Undrar ni varför jag inte har bloggat någonting om Hollywoodfruarna den här säsongen? Jag tittar inte den här gången. Jag har fortfarande inte kommit över Montazamis flingpaket, jag har inte tittat på ett enda program som hon har varit med i sedan det där med flingorna.

Vad heter lokaltidningen i era städer och har de webbtidning? Jag tänkte att jag kunde ägna en stund imorgon att läsa om och rapportera det viktigaste från där ni bor.

Fyndsida

Går ni omkring och grämer er över att ni missade chansen när jag hade något fint att erbjuda till salu för länge sedan? Också kommer ni inte ihåg vad inlägget hette så ni hittar det inte när ni söker efter det i sökrutan?

Misströsta inte. Jag har gjort en samlingssida där ni lätt kan hitta tillbaka till tidigare erbjudanden. Eller om du är en ny läsare som missat tidigare tillfällen så får du en överskådlig summering av alla fynd.

Sidan heter ‘Bloggsaker till salu’ och ni hittar den i menyn här ovan, alldeles under headern. Eller så klickar ni bara här om ni tycker att det är enklare.

Hur många potatisar behöver en häst egentligen?

När man som förälder hamnar i en diskussion med sitt barn om hur många potatisar hästen behöver så känner man som förälder instinktivt att det räcker med en.

Idag kände jag dock inte tillräckligt starkt för det här med antalet potatisar. Jag kom på mig själv med att inte ha någon bra motivering till varför det bara skulle vara en. Potatisar är ju tåliga, de går minsann att äta även om man har lekt med dem och kastat dem runt golvet ett par varv.

Så det där med att de blir förstörda och att det räcker om man förstör en var inte riktigt trovärdigt. Det finns säkert matsnobbar som inte kan tänka sig att äta potatisar som legat i en burk framför en gunghäst, men jag tycker inte att det spelar så stor roll sen när den är kokt och skalad.

Det slutade med att vi kompromissade. Jag sa EN potatis och gullefjunet sa ALLA potatisar. Då blev det sex potatisar.

Dagis på semesterdag

På fredag har jag tagit ledigt från jobbet. Gullefjunet ska ändå gå till dagis. Jajemän Familjelivsmoraltanter. I vår kommun finns det nämligen inga regler om att man bara har rätt att ha barnen på dagis exakt de minuter man jobbar+resetid (som det tex finns i Piteå kommun).

Kommer någon att ta allvarlig bestående skada av att gullefjunet är på dagis medan jag är hemma och gör bokföring? Kanske städar jag litegrann och eventuellt skriver jag ett blogginlägg eller två också.

Gullefjunet kommer förstås inte att lida av det. Hon kommer förmodligen att bli glad när jag hämtar henne tidigare. På fredag ska jag inte vara sista föräldern att hämta hade jag tänkt. Om jag ska kunna hämta henne tidigare måste hon gå till dagis, för dagar när jag jobbar kan jag inte hämta tidigare. Om hon är hemma hela dagen när jag är ledig får hon inte uppleva glädjen av att bli hämtad tidigt efter att hon haft en rolig dag på dagis med sina kompisar.

Men säkerligen kommer någon predikant-morsa på Familjeliv att få fysiska men av att jag lämnar min dotter på dagis fastän jag är ledig från jobbet. Någon som har alldeles för mycket tid och ägnar den åt att moralisera på Familjeliv kommer säkert att bli så arg att blodet bultar i huvudet. Till slut kanske en Familjelivsmorsa är så arg att ett blodkärl brister och hon får en hjärnblödning och blir halvsideförlamad och får sitta i rullstol resten av sitt liv. Allt för att ett barn som hon inte känner befinner sig på dagis “i onödan” enligt moraltanten.

Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte ta ansvar för alla självförvållade hjärnblödningar här i världen.

Nu snackar vi jobbigt

Efter maten åkte maken iväg för att försöka övertala Mr Ohlsson (förnamn Clas) att byta ut en färgpatron med trasig förpackning mot en färgpatron i en helt annan modell i en hel förpackning. När han skulle åka frågade jag om han inte kunde ta med sig återvinningen eftersom tidningarna hängde ut ur lådan. Han svarade “Jag gör det på lördag, det är så jobbigt att ta med den nu”.

Jag vet hur det där “jag gör det imorgon/till helgen funkar”. Dessutom var återvinningen full idag och inte på lördag. Så god kvinna reder sig själv. När maken åkt packade jag ner pappersåtervinningen i en papperskasse, barnet i en overall och sedan i en barnvagn. Sedan manövrerade jag barnvagnen med ena handen och bar en fullproppad kasse med återvinning med andra handen. Joggandes. För det är roligare att åka barnvagn fort, med regelbundna tvärnitar.

På plats vid återvinningsstationen kastade jag tidningar i en container och kartonger i en annan med en hand och ett öga medan den andra handen och ögat såg till att barnet inte begav sig åt något håll där det kunde komma bilar.

När allt var klart gick vi halvvägs hem. Sedan gick vi tillbaka till återvinningen för att återvinna Nalle Puh-paraplyet som gullefjunet lyckats peta in i ett hål på sidan av en container. Paraplyet som vi inte alls hade med oss för att det regnade. Vi bara släpar runt på det där paraplyet i tid och otid och lämnar det i olika smala avlånga hål. Om det finns ett hål som inte är gjort för ett paraply så hittar ungen det och petar in paraplyet där.

Maken har helt märkliga referensramar när han pratar om saker som är “jobbiga”. Att få lasta in återvinningen i bagageluckan på bilen och åka iväg med den helt själv skulle jag betrakta som värdefull “egentid”.

Laminerade löv

Jag pysslade med löv häromdagen. Nähä, det vill ni inte läsa om eller se bilder på? Jamen ni vet hur det är. Ni som kommer hit regelbundet ska ju ha något att läsa om. Annars kommer ni inte hit. Det har jag nog märkt att gammalt material inte duger åt er. Nytt ska det vara annars hälsar ni inte på. Om ingen kommer hit och läser är det ju inte så kul att skriva, så då kan man lika gärna lägga av.

Så då blir det så här. När jag har tidsbrist eller brist på material att skriva om så skriver jag om löv. Det är en sorts kompromiss så att ni ska känna att det finns något nytt att läsa.

Jag klistrade i alla fall inte mina löv på något papper. Jag hade inte lust att ha klister över möblemanget och väggarna. Inte heller vill jag ha några torra löv som ramlar lös från fastlimningen och ligger på golvet och skräpar.

Så jag sa till gullefjunet att lim och löv är omodernt. Vi laminerade våra löv. In med ett papper och några löv i en lamineringsficka och kör det genom maskinen. Det var klart på nolltid. Bästa av allt är att löven inte kan trilla ner på golvet och smulas sönder.

Fembarnsfamilj tvingas bo i ett tält

Har ni hört vad som har drabbat en fembarnsfamilj i England? De hade blivit lovade ett council house och flyttade till en ny stad. När de kom fram fick de inte flytta in. För husdjur var inte tillåtna och familjen har fyra hundar och 3 undulater som de vägrar göra sig av med.

Nu har de flyttat in i ett 4-manstält med sina husdjur, kylskåpet och TVn. Men glada är de inte över hur de har blivit behandlade. De är rädda att någon ska dra upp dragkedjan på tältet och mörda dem. De har bjudit in Daily Mail för att se hur de har det i tältet. Det ser förjävligt ut. Med all elektronisk utrustning de har släpat in i tältet (som de påstår läcker in vatten när det regnar…) kan man tycka att de hade kunnat ta med en dammsugare också.

Hur gamla är då de stackars barnen som måste bo i ett tält för att mamma ska ha kvar fågelburen? Jo Lorranie 54 har fem “barn” som är 18, 19, 22, 26 och 36 år gamla. Tror jag det att det blir trångt hemma när barnen inte har vett att flytta ut ur tältet fastän de är i tjugo- och trettioårsåldern.

Djurgården

Den som hittade på att döpa Djurgården till Djurgården kan inte haft några barn. Man berättar för ett barn att vi ska åka till Djurgården och sen låter det så här HELA tiden.

– När ska vi åka till djurgården?

– Vi är på Djurgården nu.

– Men var är djuren då??

Vi plockade löv. Jag tyckte att det var svårt att hitta fina löv på Djurgården. De hade mest bruna löv, man fick gå och rota i lövhögarna för att hitta röda löv.

Vi hittade i alla fall några löv som var okej. De ligger på köksbordet och torkar nu. Sen när de är torra ska vi antingen pyssla med dem eller så smular vi dem i tusen bitar över hela golvet och dammsuger upp dem.

Maken är lik svärmor

Svärmor brukar fortfarande säga till maken att han måste ta på sig en halsduk så att han inte blir förkyld. Han bryr sig så där lagom mycket.

Hennes budskap verkar dock ha gott in i hans undermedvetna. För när han klär på gullefjunet klär han henne efter kalender och inte efter vädret. Det är ju september nu. I början av månaden när det var solklänningsväder började maken fråga vart jag packat ner mössorna och vantarna.

Nu är vi på väg till Djurgården. Maken tycker att hon har på sig för kall jacka. Jag tycker att hon kan springa sig varm. Hon valde jackan själv så om hon fryser kan hon ju säga till så får hon den varma jackan som vi har med oss. Jackan behöver väl inte vara en principfråga.

Att maken säger att vi måste köpa en halsduk har jag däremot inget emot. Jag känner till många fina butiker i stan.

Lördagsmys

Ett glas vin. En burk med pärlor. En besticklåda att sortera pärlorna i. Det är lördagsmys på hög nivå. Livskvalitet.

Vi hade det hur mysigt som helst. Tills gullefjunet började lägga lila fjärilspärlor i facket för de rosa hjärtpärlorna. Anarki i pärllådan accepterar jag inte, så då fick hon gå och lägga sig.

En papperssäck

Vad har jag köpt nu då? Ett träd kanske.

Nej, jag har bara köpt en liten kaktus.

Expediten frågade om jag ville ha en påse men jag tackade nej och sa att jag hade bilen utanför dörren. Då svarade hon att jag inte fick bära ut blomman som den var, jag var tvungen att ha den i en påse. Jag tyckte att jag kunde få bära min blomma som jag ville. Jag hade ju betalt för den och då tycker jag att jag kan få riskera livet på blomman utan att bära den i en påse.

Hon hämtade ändå en säck. Jag frågade om hon inte hade någon mindre påse, men fick till svar att jag skulle ha en säck. Hon sa att hon visste att hon var lite bråkig men det var bara för min skull hon bråkade, för att min blomma inte skulle dö på vägen hem eftersom det var kallt ute. Hon var så barsk så jag tordes då inte bråka mer. Jag tog min papperssäck och gick.

Nu måste vi tömma pappersåtervinningen imorgon.

Jag skrek åt fel person

Maken fick i uppdrag att gå på Clas Ohlsson och köpa en färgpatron till printern. Jag gav honom till och med en lapp där det stod att vi har en J4680 så att han kunde kolla att han köpte rätt. Han kom hem med en färgpatron som passar till C4680.

När jag grävde i påsen efter kvittot så att vi skulle kunna byta färgpatronen fick gullefjunet tag på förpackningen och började bryta upp den. Då skrek jag högt “NEJ!”. Det bara blev så. När förpackningen är bruten kan man inte lämna tillbaka den och de där färgpatronerna kostar ju nästan 400 spänn.

Det var dumt gjort av mig att skrika. För då började gullefjunet gråta. Det var inte hennes fel. Hon kunde ju inte veta att jag skulle lämna tillbaka den. Jag skulle ju ha skrikit åt maken.

Jag har i alla fall sagt förlåt för att jag skrek, också har jag kramat och tröstat. Hon blänger dock fortfarande på mig litegrann. Riktigt förlåten är jag nog inte ännu.

Maken är inte heller förlåten för att han köpte fel färgpatron.

Fina kläder

Gullefjunet: “Så fina kläder du har mamma. Varför är du så fint klädd, ska du bort?”

Jag: “Ja, jag hade tänkt att vi ska åka på Coop gumman.”

Å hallå!

Pyjamasen är mitt fel! Maken har läst mitt förra blogginlägg och vill ha upprättelse!

Så här gick det tydligen till. Gullefjunet valde byxorna. Maken hämtade en vit t-shirt som han tyckte “matchade” byxorna. Han sa till gullefjunet att den vita t-shirten hörde ihop med Mimmi-byxorna. För han har tydligen helt glömt bort den existerande Mimmi-tröjan som hör till. Ungefär som att han trodde att vi har ett imbecillt barn som accepterar vad som helst. Gullefjunet sa att den vita t-shirten “inte passade ihop” med byxorna och hämtade uggle-tröjan.

Oklart i vilket läge blöjan kom på.

Makens försvarslinje är i alla fall att “det där är inte mitt fel, du har ansvaret för hennes uppfostran om klädmode, jag orkar inte ha TVÅ kvinnor som har åsikter och säger att jag har fel, hon sa att det passade ihop så då tog vi det”.

Så lägligt va? Att lägga över allt ansvar på mig nu när hon är tre.

Jaja, han ska få igen när hon är tolv och kommer in i vardagsrummet och gör en piruett för att visa att hon har tänkt gå på skoldisco i en trosikant (tros-i-kant-kjol ni vet). Maken vet inte vad en trosikant är. Men när dottern kommer och visar upp den inför skoldiscot ska jag säga “å vad fin, den matchar dina trosor perfekt”.

När maken exploderar övar att jag är oansvarig ska jag påminna honom om att han faktiskt vet vad en trosikant är, för det var vad jag brukade ha på mig när träffades. Då tyckte han inte att de var oanständiga, han tom uppskattade dem. Inte tillräckligt oanständiga för att inte gifta sig med mig i alla fall. Så när dottern trippar iväg till skoldiscot kan vi diskutera dubbelmoral innan jag stormar iväg för att kolla att ingen kommer för nära kjolkanten.

Passar det här ihop? Nej det gör ju inte det.

Man vill ha fem minuter så att man kan svänga ihop ett blogginlägg i lugn och ro. Så man ber familjen att de tillsammans ska gå och välja ut en nattsärk. Man tänker att om de är två kan de hjälpa varandra så att det blir rätt.

Vad kommer de tillbaka med? Jo, en halv Mimmi-pyjamas och en halv uggle-pyjamas (som jag lagt undan ovanpå en byrå långt bort från alla andra pyjamaser för att den är för liten) och en blöja på huvudet.

Okej att det var jag som hittade på det där med blöjan på huvudet. För att om man har en blöja på huvudet så är det roligare att smörja in hudkräm. Sen hade jag tänkt att vi skulle lägga bort blöjan. Lite ansvar kan jag tänka mig att ta för blöjan på huvudet.

Men pyjamasen. Ugglepyjamasen har hon haft i snart två år, den har varit för liten i över sex månader. Hur kan man missa att underdelen till den tröjan är ett par helfärgade byxor som slutar strax under knäna? Mimmi-pyjamasen har också använts 100 gånger. Prickiga byxor – tröja i samma färg som prickarna med Mimmi över hela magen. Är det verkligen så svårt att komma ihåg?

Piteå vs Stockholm

Det är mycket som är bra med att bo i Stockholm jämfört med Piteå. Det finns jobb i Stockholm. Om man inte är miljardär är jobb en bra sak att ha. Piteå har inte så många jobb att skryta med.

Det finns kollektivtrafik som går mer än två gånger om dagen i Stockholm. Vilket är bra, för då kan man åka buss och tåg hela dagarna om man vill. Om man inte har ett jobb förstås, då får man nöja sig med att åka kollektivt till och från jobbet. Det är inte fy skam det heller, för bästa gemenskapen med sina medresenärer får man under rusningstrafiken.

I Stockholm finns mycket butiker, restauranger, pubar och saker att göra om man inte är så intresserad av att vara i skogen. Om man nödvändigtvis måste ha träd finns det dessutom skogar även i Stockholm. Det finns fler träd i Stockholm än vad det finns butiker och restauranger i Piteå.

Själva boendet i Stockholm däremot….. det är inte mycket att hänga i julgranen. Vill man hyra behövs det 4-10 års kötid för att ens få komma på visning. Om man vill ha ett boende som rymmer ens ytterkläder, några basplagg, en gryta, en stekpanna, en 14 tums tv, en stol och en enkelsäng får man hosta upp samma hyra som för en trea i Piteå. Eller minst dryga miljonen om man ska köpa.

Om man inte har alla de där åren i kötid får man lov att köpa eller hyra i andra hand. Om man förutom ovanstående basprylar har en lyx-accessoar som en unge med obligatorisk sparkcykel och 20 mjukdjur och en badbalja måste man hosta upp 12-20 papp i andrahandshyra för att få plats med sig själv och sina pinaler. Alternativt kan man få betala 3-6 miljoner för ca 70 kvm. Jag hatar att ha det trångt så då får man ju lov att kasta ut både stekpannan, sju mjukdjur och badbaljan för att få plats.

Därför blir man sjukt avundsjuk när man ser att man kan köpa ett sådant här fint hus på 180+88 kvm mitt i centrala stan i Piteå för två miljoner. Synd bara på den där lilla petitessen med att man ska måsta ha ett jobb för att köpa det och att jobb är hårdvaluta i Piteå.

Om ni äger ett företag i Piteå får ni gärna höra av er och erbjuda mig ett välbetalt jobb så kommer jag tillbaka som ett skott. Jag är duktig på det mesta och inte det minsta kräsen. Jag kan vara chef över anything.

Man kan faktiskt klaga med stil

Idag hade jag ärenden till posten på lunchen. Så jag åt min lunch bredvid posten på ett sådant där ställe som har fotografier på pizzan/hamburgarna/kebaben på väggen. Ibland har sådana ställen väldigt undermålig mat, och det vet man ju om när man går in där. Just det här stället har jag ätit på förut och förutom att maten är bra i sin kategori (pizzasalladen är exceptionellt god) är personalen väldigt trevlig.

Jag åt hamburgare och pommes frites. När man äter sånt är det ju alltid ett par pommes som är lite mindre än de andra, så att de har blivit hårda under friteringen. Dem petar man bort. Om man är en normal människa petar man bort dem. Idag fick jag fem stycken sådana tror jag. Det kanske var fyra eller sex också. Vem vet, vem orkar räkna de små hårda pommes fritarna och jaga upp sig över dem?

När jag satt där och petade bort saltet under naglarna och torkade flottet av fingrarna efter maten stegade en karl fram till disken och började skrika om sina pommes frites.

Jag hörde inte vad killen som jobbar där/äger stället svarade för han använde normal samtalston. Den skrikande gubben hörde jag däremot. “Vad har ni gjort med pommes friten?”, “Har du kokat dem nu eller tidigare idag?”, “Har du kokat dem i 15 minuter eller vad?”, “De går ju inte att äta, de är ju stenhårda”.

Det är klart att man ska få klaga om man får mat som inte håller det måttet som man kan förvänta sig i förhållande till priset man har betalt. Men att inleda med att skrika aggressivt över fem hårda pommes (utan att ha sett gnäll-gubbens tallrik är jag HELT säker på att inte alla hans pommes var hårda) när man har betalt 75 kr tycker jag är lite over the top. Vi var inte på Stureplan liksom. Att dessutom fortsätta skrika när man får ett bra bemötande och blir lovad en ny tallrik pommes med en gång utan att personalen ifrågasätter klagomålet är rent ut sagt ohyfsat.

Killarna som jobbar på det där stället jobbar säkert 12-14 timmar om dygnet. Dessutom riskerar de att få pizza-astma. Jag är ganska övertygad om att de inte blir rika på kuppen, varken personalen eller ägarna. Ändå är de alltid trevliga, är mer serviceinriktade än många “fina” restauranger inne i stan och de lagar goda pizzor, kebab och hamburgare för 60-75 spänn. De förtjänar minsann inte att något stolpskott ska stå och skrika åt dem över fem hårda pommes frites som om att de har serverat en bränd kattstek istället för en oxfilé.

Sånt där gör mig så himla irriterad. Så när jag gick sa jag tack till personalen och sedan gastade jag lagom högt så att skrik-gubben skulle höra det “Mina pommes frites var jättegoda”.

Många pommes var det också. Förutom de fem hårda pommesarna skulle jag gott ha kunnat lämna fem av de andra också. Men det gjorde jag inte.

Inte redo för det här ännu

När jag färglägger i målarböcker är jag väldigt noga med att man ska hålla sig innanför linjerna. Nu har jag i och för sig inte färglagt i målarböcker jätteofta de senaste 30+ åren. Men på den tiden när det var en regelbunden aktivitet var jag noga med linjerna. Sånt sitter i. Jag känner fortfarande att det är viktigt.

Därför fick vi en groda var att färglägga idag. Men det konstaterade jag snabbt att vi är inte redo för att göra den här aktiviteten tillsammans ännu. För gullefjunet målade snabbt klart sin groda, och sedan gav hon sig på min groda. Jag är i och för sig vuxen. Jag kan hantera det. Men det kändes inte bra, det gjorde det inte.

När hon har somnat ska jag printa ut en ny groda och färglägga en ny bild. På rätt sätt. Innanför linjerna.

Stockholmsföräldramöte

Igår var vi på föräldramöte. Det var mycket mer sansat än föräldrarådet jag var på innan sommaren. Det var förstås några föräldrar som jagat upp sig över att kommunen har bestämt att det inte skall tas några dagisfoton som föräldrar kan tänkas känna sig tvingade att köpa. Däremot får personalen ta en gruppbild som distribueras gratis, om alla föräldrar ger sitt godkännande.

Det mest orimliga som togs upp under mötet var i alla fall att de föräldrar vars barn har egen kudde på dagis för sovstunden har ansvaret för att tvätta örngotten regelbundet. Vi har inte någon egen kudde på dagis, lånekudde duger bra åt oss, så det här gäller inte oss. Men jag höll ändå på att trilla av stolen när det sas att föräldrarna var tvungna att tvätta örngotten en gång i veckan.

Det är ju helt orimliga tvättkrav. Ungarna kanske sover en timme om dagen. Om man skulle tvätta örngotten hemma efter så lite sovtid på kudden skulle man ju få byta sängkläder varje dag. En av de andra i personalen styrde i alla fall upp situationen och sa att det räckte med en gång i månaden.

Det kändes mer acceptabelt. Säg ett snitt på fem sovtimmar per vecka gånger fyra veckor blir tjugo timmar. Det är ju ungefär jämförbart med att man hemma byter sängkläder varannan dag (och man räknar att en unge snittar tio timmars sömn per natt). Eller om man tänker att det är lite lortigare på dagis så skulle man kunna säga var tredje, eller tom var fjärde, dag hemma.

Sover i sängkläderna i mer än tre-fyra dagar gör väl ingen vettig människa? För jag läste någonstans att ALLA småbarnsföräldrar tvättar sängkläder två gånger i veckan. På nätet var det kanske jag läste det. Eller så läste jag det i någon sagobok.

Jag är förföljd av en ekorre

Vi har en ekorre som håller på att göra mig tokig. När vi ska äta ligger den på min tallrik eller i mitt glas. När jag ska gå och lägga mig ligger den på min kudde eller under täcket. På morgonen när jag ska till jobbet ligger den i mina skor.

Igår kväll hittade jag den liggandes här.

Så jag flyttade på den och la den på en liten hylla som vi har i badrummet.

Jag har liksom trott att det är dottern som håller på och placerar ekorren överallt. Men i går när jag la ekorren på hyllan sov hon redan.

Sedan när jag kom tillbaka till badrummet för att borsta tänderna när jag skulle gå och lägga mig då satt ekorren här.

Det börjar nästan kännas lite obehagligt.

Vad har jag för intressant att berätta idag?

Ingenting.

Jag är upptagen med att paketera kläder i paket. Ni får komma tillbaka senare.

Egentligen skulle jag kunna berätta om en snäcka som jag hittade i sängen, men jag har helt enkelt inte tid just nu. Om jag glömmer bort får ni påminna mig att berätta en annan dag.

Jag har kört bil

Idag har jag kört bil från Hammarby Sjöstad till Kista. Det är nästan från ena ändan av stan till den andra. Jag gjorde det utan att köra fel, krocka eller skrika åt maken att han ger usla körinstruktioner. Det här betyder att jag är duktig. Jag ville bara att ni skulle veta det. Det finns ingen annan poäng än det i den här historien.

Jätterea på fina barnkläder och ett par fula byxor

Jag har tagit mig samman och uppdaterat webbutiken. Nu är allting på rea. Allt kostar mindre än vad jag betalade när jag köpte in kläderna. Fast det är olika mycket rabatt. Vi tar en snabb genomgång av principerna för prissättningen.

De här byxorna kostar 10 kr.

Jag tycker inte att de är så snygga. De ser kanske okej ut på bilden men dessa byxor är det enda plagget i hela butiken som ser snyggare ut på bild än i verkligheten. Jag skulle inte sätta på min dotter dem. Men byxorna har sina fördelar. De är ekologiska och det finns mycket folk som är ekologiskt lagda. Så det är ett bra plagg att sätta ett lockpris på som man kan använda i en Facebook- annons.

Den här kjolen kostar 119 kr.

Det är bara marginellt under vad jag betalade för den. För det finns bara två kvar och en är i storlek 4-5 år. Grejen med den här kjolen är att det egentligen är ett par shorts som ser ut som en kjol. Vilken är sjukt praktiskt. För alla vet att ladies inte håller på och visar trosorna. Vi har en unge som står på huvudet, snurrar runt, hoppar och kryper hela tiden. Det är liksom konstant tros-insyn. Utom om man har en sådan här kjol. Så jag hoppas litegrann att ingen vill betala 119 kr, för då kan gullefjunet få den nästa sommar. Den kommer att vara lite stor då men då räcker den i två år.

Alla sparkdräkter kostar 79 kr.

Det är en bit under inköpspris, men inte hiskeligt mycket. De är nämligen så himla fina, gullefjunet levde i JoJos sparkdräkter dygnet runt under sitt första år. Man kan tvätta dem hur många gånger som helst och de är fortfarande fina. Så någon måtta får det vara på hur billigt jag säljer dem. Det finns hyfsat gott om dem kvar. Så om de inte säljer till fyndpriset 79 kr så har jag presenter till nyfödda bebisar hur länge som helst.

Ja ni fattar principen av prissättningen va? Vissa plagg kanske jag sänker priset på ytterligare sista veckan innan butiken stänger i november (om jag ids sitta och hålla på med web-admin då alltså), men inte på plagg som jag tycker att jag i så fall lika gärna kan behålla själv till gullefjunet eller ge bort som presenter.

Rean hittar ni här.

En pappa-mes

Innan vi fick barn var maken extremt ointresserad av barn. Om någon visade ett foto av sitt barn lyckades han inte ens låtsas vara intresserad. Han hade ingen som helst förståelse för varför någon skulle vilja springa omkring och visa foton av sina ungar i mobiltelefoner.

Nu för tiden är det annat ljud i skällan. Idag vid middagsbordet sa han “jag har blivit en sådan där pappa-wimp, jag är lite sugen på att ta med gullefjunet in till kontoret för att visa upp henne…”.