Man kommer hem från jobbet och tar av sig jacka och skor. Man tar på sig jacka och skor igen. Man åker och handlar. Man står i kö i 20 minuter för att betala typ 7 varor. Just när det blir ens tur kommer man på att man har glömt filmjölken som morsan bad om. Man skiter i filmjölken. Bildligt talat alltså. Om man inte har något filmjölkspaket kan man ju inte bokstavligen skita det.
Man åker hem med maten. Man svänger ihop maten medan ens unge konstant gnäller och hänger på en. Man sätter sig till bords med sin morsa och gnällunge.
I det läget då kokar man ju verkligen av tacksamhet när morsan börjar ge en goda råd för att hjälpa en att planera sitt liv bättre.
Man vill ju bara klappa händerna av glädje när hon säger saker som “åker ni och handlar varje dag just när det är dags att äta?”. Istället för att jubla av lycka så svarar man “vi jobbar ju hela dagarna, när ska vi annars handla?”.
Efter förhörs-fasen kommer rådgivnings-fasen. “Jamen ni som jobbar hela dagarna borde ju veckohandla”. Jag berättar att vi brukar göra det. Då kommer man in på överkurs-fasen “jamen planerar ni veckohandlingen och gör en veckomatsedel innan, eller åker ni bara dit och plockar varor hipp som happ?”.
Då vill man ju bara explodera av tacksamhet över alla goda råd man får. Uppenbara saker som man aldrig har tänkt på själv. Man blir helt enkelt mållös av glädje över hjälpsamheten och kan inte delta i konversationen längre. Man bara hoppas att det ska vara över snart.
