Author: Vic

Julbak i grupp

När ni läser detta så bakar jag i grupp. Jo det här inlägget är tidsinställt förstår ni. Eftersom jag ska baka med mina kollegor imorgon kväll så då har jag ju inte tid att sitta här och blogga då.

Jag är i lussebullegruppen. Det finns en saffransbullegrupp också. Jag har googlat för att försöka ta reda på vad skillnaden mellan en lussebulle och en saffransbulle är. Svaret var otydligt, men jag tänker som så att det säkert löser sig imorgon ändå. Om jag håller låg profil i början och kollar hur alla andra gör så går det säkert bra.

Det finns en pepparkakshusgrupp och en helt vanlig pepparkaksgrupp också. Jag känner mig lyckligt lottad att jag inte hamnade i hus-gruppen. Man vill ju inte vara den som springer runt och frågar folk om de vill byta grupp. Jag har ju bara varit i det här teamet i några veckor och folk skulle ju kunna få för sig att jag har samarbetssvårigheter om jag vill byta grupp, men jag har bara pepparkakshussvårigheter.

Jag är väldigt nyfiken på hur stort kök min kollega har eftersom det är fyra personer i varje bakgrupp. När jag bakar här hemma hos oss är det för mycket folk i köket när någon mer än jag befinner mig där.

Håll nu tummarna för att jag ska lyckas grabba till mig en arbetsledarroll. Att läsa receptet medan resten av gruppen sköter själva bakningen. Det vore ju pinsamt om jag råkade glömma att hälla i smöret när man har ett helt team som litar på en.

Var hittar jag alla julsånger?

Undrar maken. Hittar och hittar. Det är ju inte så att jag bara ramlar över dem. Det är mer så att jag har ett stort julsångskunnande. Alltså inte så att jag kan sjunga julsånger själv, utan att jag känner till många julklassiker.

Den här fina truddelutten sjungs av vinnaren av Britain’s Got the Pop Factor… and Possibly a New Celebrity Jesus Christ Soapstar Superstar Strictly on Ice.

Så mycket tjafs om lite Lucia

Nu när det bara är några dagar kvar till Lucia så fylls kvällstidningarna av halvgalna människor som är UPPRÖRDA över någonting som har med Lucia att göra. I fjol var det pepparkaksgubbar.

I år berättar en man med djup rynka i pannan att hans son inte får vara tomte. Mannen med rynkan är upprörd över att hans son måste ha klänning och vara stjärngosse. Det är lite otydligt vad som är så hemskt med klänning, men jag tolkar rynkan i pannan och pappans uttalanden som att han är rädd att sonen ska bli stjärtgosse om han är stjärngosse.

I en annan artikel har vi föräldrarna som blir upprörda över fotoförbud och att de måste sitta och titta på barnens luciatåg istället för att fotografera. Det vet ju alla att när ens barn lussar så ska man missa alltihop för att man sitter och tittar på sin telefon för att filma det. Sen upplever man det hemma på datorskärmen istället. Så himla omodernt att måsta se på luciatåget live.

Dagens tredje artikel handlar om att en skola i Västervik tar inträde av föräldrarna för att se luciatåget. Om Expressen hade samlat ihop några till upprörda föräldrar skulle de ha kunnat göra en hel Lucia-skandals-bilaga och tagit 20 kr för den.

Man skulle kunna tro att alla har glömt bort vad julen och alla jultillställningar, när man tvångsumgås med familj, vänner, bekanta och främlingar, egentligen handlar om. Det handlar ju faktiskt inte om Lucia, vem som har finaste julpyntet, hur många julfester/julbord man blir bjuden på eller hur många pepparkakor man har bakat (gärna i grupp).

Julen handlar ju faktiskt egentligen om julklapparna. Vem som har gett och fått flest och finast julklappar.

Om jag var man skulle jag krypa isäng i en vecka

För jag har lite ont i halsen. Nu är jag ju inte man så jag får under den närmaste veckan lov att ta med min onda hals och baka i grupp (igen!), gå på luciatåg, gå på barnkalas, gå på julfest och gå på begravning. Lucky me.

Vi har kaffesump på skärbrädan i köket. Det har vi varje dag. Inte samma kaffesump. Jag torkar bort det varje kväll och nästa morgon är det ny kaffesump på skärbrädan. Inte sådan där blöt kaffesump som man får efter man kokat kaffe alltså. Torr kaffesump som man får när man häller lite kaffe utanför varje morgon. Det heter väl inte kaffesump antar jag, men jag kommer inte på vad man kallar torr kaffesump. Kaffe kanske. Fast det är ju inte kokat kaffe vi har på skärbrädan. Ja, det är väl klart att jag fattar att ni inte är intresserade av det här. Jag vill bara försöka förklara så att ni förstår vad det är vi har på skärbrädan. Jag ska bara visa en bild så slutar vi med det här med kaffesumpen sen.

Kaffe på skärbrädaDe fick kyckling på Nobelfesten. På dagis alltså. Jag är helt ointresserad av vad de äter på den riktiga Nobelfesten så jag har inte klickat på kvällstidningarnas EXTRA-nyheter om vad som finns på den menyn. Kyckling alltså. Med potatis och bönor och vitkål. Ska det föreställa en festmåltid va? Jag tror att jag ska ringa kommunen och fråga om de tror att barnen blir inspirerade att ansöka om Nobelpriset i framtiden om de får lära sig att det serveras kyckling på festen. Till efterrätt fick de chokladglass. Det vet jag för jag har luktat på den bruna fläcken som gullefjunet hade på armbågen när hon kom hem och den luktade inte illa. Jag tror att det räknas som ett etikettbrott att lägga armbågen i desserten.

Tack för tipsen om julsången. Det är dock inte Werner och Werners julskinka jag letar efter. Det är en annan julsång. Jag hör av mig när jag kommer på vad den heter.

Av alla konstiga saker som kvällstidningarna hittar på måste Manspanelen vara den absolut onödigaste och mest patetiska av alla. Vilken normalt funtad människa vill ha råd av GW Persson, Aschberg, Birro och Werkelin? Det är ju knappt att en onormalt funtad människa kan ha nytta av svamlet de rapar ur sig. Jag tror att jag ska email in och fråga om råd om min kaffesump på skärbrädan. Så att panelen får ett riktigt svårt problem att bita i.

 

Skrynklig klänning på Nobelfest

Det är synd att gullefjunet sover just nu. För om hon var vaken och jag frågade henne om treåringar kan gå på Nobelfest på dagis i skrynklig klänning skulle hon säkert svara “Jo jag tror det”. Det kommer nämligen mycket vettigt ur munnen på det här barnet.

Nu sover hon dock så jag kan inte fråga. Så det blir till att släpa fram strykjärnet kvart över tolv. För det vet man ju att man inte hinner stryka i morgon bitti. Om hon tycker att det här med skrynklig eller oskrynklig klänning är viktigt vill jag inte göra henne besviken genom att skicka iväg henne i en ostruken klänning för att jag glömde bort att stryka tidigare ikväll.

Jag delar ut en mönstermorsa-medalj till mig själv för att jag plockar fram strykbrädan efter midnatt.

Vad heter julsången?

Nu har jag suttit och letat efter en julsång som jag inte vet vad den heter i typ två timmar. Kan ni hjälpa mig? Ni som är lite gamla mogna alltså. Jag tror att låten är från sent åttiotal eller tidigt nittiotal. Vi talar alltså den tiden när man fortfarande köpte vinyl. Det vet jag med säkerhet eftersom jag har den på singel i någon garderob hemma hos morsan och farsan.

Det var två karlar som spelade in den, en kort och tjock och en lång och smal. Jag kommer inte ihåg vad de heter heller. Jag tror att de inte var musiker, men halvkända för något annat. Typ skådisar eller komiker. Jag vill minnas att de var klädda som två tomtar när de framförde låten på tv. Jag har för mig att låttiteln eller texten innehöll någon form av svärord och inte var av den seriösa sorten.

Någon som känner igen vilken låt jag menar? Tills jag kommer på vad den heter bjuder jag en annan klassiker jag hittade på tuben.

Det är ingen anka, det är en bil

Idag har vi varit på Junibacken. Bara jag och gullefjunet. På normala lekland betalar man inträde per barn och vuxna är gratis, men på Junibacken tar de betalt av vuxna också. Mycket betalt, 125 kr för ungarna och 145 kr för vuxna. Man får ju spara i ett helt år för att ha råd att gå dit, så maken fick inte följa med.

I Pippi-huset har det ett gigantiskt pepparkakspussel. Det pusslade vi förstås. Jag skulle vara snäll och hjälpa till.

Jag: Bilen ska nog ligga där.

Gullefjunet: Det är inte en bil.

Jag: Det är visst en bil, vänd på den så ser du att det är en bil.

Gullefjunet: Nej, det är ingen bil. Det här är en näbb, så då måste det betyda att det är en anka.

PepparkaksbilI det här läget kanske normala föräldrar tänker “ah så gulligt, vi kallar det för en anka”. Men inte jag. Jag försökte få henne att fatta att det var en bil, men hon envisades med att det var en anka.

Hon måste ju för fan lära sig att se skillnad på en anka och en bil.

 

En flöjt

Nästa helg är gullefjunet bjuden på kalas hos N från dagis. Alltså måste jag köpa en födelsedagspresent. Det är ju jättesvårt att tänka ut en present som både barnet och föräldrarna uppskattar. Vi har många gånger fått saker som jag tänkt “å vilken bra present, det ska jag komma ihåg när jag måste köpa present till någon i framtiden”.

Min definition av en bra leksak är något som håller barnet sysselsatt länge utan att jag behöver vara involverad. Helst ska den inte låta, inte behöva batterier och inte orsaka en massa städning.

Vi känner inte Ns föräldrar, de var här när gullefjunet hade kalas och vi möts i hallen på dagis ibland men vi har inte utbytt mer än artighetsfraser. Så jag har ingen aning om vad de tycker är en bra present. Man vill ju inte komma med en rosa docka till en genusförälder eller en gigantisk godispresent till ett hälsofreak som bara låter sitt barn äta godis på jämna födelsedagar som innehåller nollor.

När gullefjunet fyllde år fick hon ett miljöutbildande pussel av dem. Det här känns som en ledtråd till att de kanske tycker att leksaker ska vara pedagogiska. I Kista finns det en bra leksaksaffär som har som slogan att de säljer pedagogiska leksaker. Väldigt fina leksaker har de också. Jag köpte ett magnetalfabet i trä i julklapp till gullefjunet. Det plastiga magnetalfabetet vi hade åkte i soporna ganska omgående för magneterna var så usla att de bara låg på golvet hela tiden. Med det här alfabetet är jag helt säker på att gullefjunet kommer att skriva en hel roman på kylskåpet.

På den där affären såg jag i alla fall en jättefin träflöjt. Vad tror ni? Jag har fått för mig att leksaker i trä är miljövänliga. Hållbara liksom. Och instrument är ju bra va? Uppmuntrar barns musikaliska utveckling. Utbildande. Fast man vet ju aldrig om föräldrarna är som mig. De kanske skulle hata en flöjt pga oljudet.

Jag lutar ändå åt att det får bli en flöjt. Det är ju tanken som räknas, eller hur?

Jag har ingen bild på flöjten. Ungen har nämligen gjort slut på kamerans nio liv. Hon har rivit ner den i golvet en gång för mycket och nu är vår kamera no more.

Ett historiskt ögonblick

Jag har inte sett en endaste sekund av den här säsongens Idol. Förrän ikväll när jag råkade byta kanal just när de skulle berätta resultatet. Jag såg ett Stimorol-leende och en butter surläpp och tänkte direkt att Stimorol-leendet skulle vinna. Det gjorde han också.

Sen fick jag vara med och bevittna något historiskt. Toppen och slutet på en karriär på en och samma gång. Hur dåliga var de andra om dessa två var i final? I England skulle ingen av dem ens ha platsat att uppträda på Butlins.

Det var fantastiskt att ha få varit med om det här. Jag tror dock inte att jag kommer att berätta om det för mina barnbarn.

Min Stockholmsjacka

Jag har en ny jacka. En svart dunjacka. Inte en sån där Michelingubbe-dunjacka utan en dunjacka som ser tunn ut. När jag provade den i affären var jag osäker på om storleken var lite för liten. Inte för att det såg för tight ut men det kändes som att det inte fanns så mycket plats för kläder under. Då sa tanten i affären att jackan var perfekt, för det som var så fint med den här jackan är att den var gjord för att klara 30 minusgrader så man behövde inte en massa kläder under.

“Vad dom kan grejer här i Stockholm” tänkte jag då “göra tunna jackor som klarar 30 minusgrader”. Så det fick bli den jackan, men jag gick i alla fall upp en storlek. Alla som bott på riktigt kalla breddgrader känner instinktivt att tighta täckjackor utan reservutrymme inte är någon bra idé.

Första dagarna jag hade jackan var den riktigt varm och gosig. Då var det kring fem plusgrader. Sen helt plötsligt en dag blev det nollgradigt, eller kanske tom någon minusgrad.

Då förstod jag vad som hänt. Jag har en jacka som är gjord för att klara 30 minusgrader för folk som aldrig vistas i närheten av 30 minusgrader. En Stockholmsjacka helt enkelt. En jacka som klarar 30 minusgrader om man lägger den i en minus-30-gradig snödriva. Men som inte utgör något köldskydd för den som bär jackan. Den iskalla vinden blåser rakt genom dunet och man håller på att frysa arslet av sig.

Tur att jag tog en lite större jacka så att jag får in lite Norrlands-underkläder under jackan när det börjar krypa ner mot tö-temperaturer på -10.

Högpresterande

Ibland är jag så duktig att jag förvånar mig själv.

Idag har jag installerat en trådlös printer utan att explodera en enda gång. Kabel här, patron där, papper här, nätverk där. Skitlätt. Jag skulle kunna byta karriär och bli printerinstallatör.

Igår var jag så irriterad över att mina email hamnade i fel PST-fil att jag missade en buss till Solna. Jag skulle åka buss för att jag inte hittar att köra bil till Solna. När jag missade bussen för att jag vägrade ge upp med att fixa problemet blev jag tvungen att ta bilen. Körde raka vägen dit jag skulle utan att köra fel mer än en gång och det rättade jag till utan att få panik. Jag skulle kunna byta karriär och bli taxichaffis.

Som om att inte allt det där och makaronkokandet var nog har jag dessutom dammsugit. Fastän jag dammsög förra veckan. Som någon sorts pedant. Om jag blev printerinstallatör eller taxichaffis skulle jag kunna extraknäcka som städerska.

Ospecifikt antal makaroner

Maken var sen från jobbet idag, så jag fick laga middagen. Nu ska ni inte komma och tro att det här var någon sorts krisläge. Jag är ju läskunnig.

Makaroner och korv fick det bli. Det kan jag nästan utantill, det enda jag behöver läsa på paketet är ungefär hur mycket makaroner man ska ha.

Jag tänkte koka fyra portioner så att det skulle bli över till en matlåda också. Det ena paketet var nästan tomt så jag hällde upp allt det, också läste jag på paketet att jag behövde 7 dl makaroner. Så jag fick ta fram ett paket till. Ett identiskt paket. Där det stod att jag behövde 5 dl makaroner! Jag jämförde paketen noga och de var verkligen likadana på alla punkter förutom antalet makaroner i 4 portioner.

MakaronmängdDå kände jag att vi hade ett krisläge. Hur kan man behöva 5 dl makaroner ur det ena paketet och 7 dl ur det andra? Jag jämförde en makaron ur varje paket och såg ingen skillnad.

Två dl hit eller dit spelar väl ingen roll tänker ni kanske. Men jag ville bara ha en matlåda, inte typ tre. Det här med mängden makaroner kändes som en viktig fråga. Om de hade varit ospecifika med saltmängden skulle jag nog ha klarat av att lösa situationen, men det kändes som att makaronerna var en nyckelingrediens i det här receptet.

Jag våndades oerhört mycket över hur många makaroner jag skulle ta. Jag är ju faktiskt inte van vid att improvisera i köket. Till slut kompromissade jag och tog 6 dl.

Där ser ni. Vi svälter minsann inte ihjäl bara för att maken inte är hemma och lagar mat åt oss. Jag klarar mig själv i köket även i nödsituationer.

 

Jag hatar konton

Nu för tiden går det tamifan ingenting göra utan att ha ett konto.

Ska man köpa någon på nätet så måste man skapa ett konto i butiken. Sen måste man ha ett paypal-konto för att betala, eller ett Klarna-konto eller skapa ett säkerhetslösenord för att betala med kort. Sen nästa gång när man ska handla på samma ställe så måste man komma ihåg sitt användarnamn och lösenord. Annars får man lov att skapa ett nytt konto. Ibland går det och ibland säger websidan “det finns redan ett konto med denna email-adress”. När man sitter och skriker åt datorskärmen “menar ni att jag har handlat i den här skitbutiken förut?” så svarar inte kundtjänsten eftersom man inte är inloggad.

Vill man beställa en tid på vårdcentralen ska man ha ett konto på Mina Vårdkontakter och vill man ha en tid till sitt barn så ska ungen ha ett eget konto. Om man vill fråga Skatteverket hur många av ens hårt ihoptjänade kronor de har tänkt konfiskera ska man ha ett konto hos dem. Om man vill berätta för en hyresvärd att om ingen av de 26469 personerna före en i kön vill ha en lägenhet så kan man tänka sig att komma på en visning så ska man ha ett konto hos Stockholms bostadskö för att anmäla intresse. Sen måste man ha ett konto hos varenda separat fastighetsägare, för de ger hälften av sina lägenheter till gemensamma kön och dessutom har de en egen kö för resten.

För att få en fjuttig liten legogubbe för att man köper hundratals blöjor ska man ha ett konto. Och ett konto för att se hur många poäng man tjänat in hos ICA och hur mycket återbäring hos Coop. Sen ska man ha ett konto hos vartenda företag man har ett bredbands/telefon/kabelTV abonnemang hos för att kunna byta prisplan/datamängd/kanaler. För att få 3 kr rabatt för varje tusenlapp man tjänar ska man ha ett konto hos varje företag som har ett svenskt organisationsnr.

Om man vill läsa vem som tjänar mest där man bor måste man ha ett konto hos kvällstidningen och om man vill se Solsidan på TV4 play behöver men inte ett konto men om man vill se det på telefonen/plattan måste man ha ett konto.

När man ska flyga någonstans, söka ett jobb, skriva ut ett recept, använda en feed-reader, någon sorts sociala media, parkera bilen, läsa en kurs, spela på lotto, köpa ett begagnat bord på Tradera, ladda ner något nödvändigt software som anti-virus eller ad-blocker eller ställa en fråga om akvariefiskar på ett nördforum. Vad man än ska göra måste man ha ett jävla konto.

Vad får man i gengäld för att man har alla dessa konton? Någonting man har nytta av på något sätt?

Nej, man får en massa skräpemail med reklam, felmeddelanden när man använt fel användarnamn eller lösenord och högt blodtryck av raseri eller trasiga saker som man slår sönder i ilska när det inte funkar.

Vad jag har gjort idag? Tackar som frågar. Jag har ominstallerat officepaketet som jag köpte för två år sedan. När man ska göra det måste man logga in på sitt konto. Det tar en halv dag att ta sig in på ett Microsoft-konto.

Smällkarameller

Alltid är det ju nån alltså. Nån som inte har någon som helst hyfs kring smällkaramellsbordet.

Fyra stationer fanns det runt bordet där man kunde sitta och göra straffarbete smällkarameller. Då är det ju god ton att hålla sig inom sin egen hörna av bordet när man viker skräpet pappret.

Naturligtvis dyker det upp en pappa och brer ut sitt skräp papper över mer än halva bordet. Så att alla andra runt bordet blir förpassade att försöka hantera sitt skräp papper hängandes halvvägs ner på golvet på en liten hörna.

Sen börjar han vika som att det här med smällkarameller är på största allvar. Normalt folk viker vid ca 3 cm så att det ska ta slut någon gång. Inte den här pappan. En-centimeters-vik körde han med. Också drog han med nageln lägst med varje vikning för att se till att det blev riktigt platt.

Som ni säkert förstår hade han inte alls tid med något småprat med andra föräldrar. Inte ett endaste “Det börjar vara kallt ute nu” eller “Kan vi få låna tejpen”. Bara en massa order till sitt barn “Kolla här nu hur man gör”.

Jag satt där och hoppades att vi skulle hinna hem innan min smällkaramell ramlade i bitar och undrade vad han jobbade med och kom fram till att det måste vara något som har med smådetaljer att göra.

Smällkaramell

Vi bakade pepparkakor också. Och gjorde ett julkort. När vi var på väg hem kom en av fröknarna och frågade “Vill ni ta hem julkortet eller ska ni låta det ligga kvar här och torka?”.

“Vi tar hem det och låter det torka hemma” sa jag då. För mig själv tänkte jag “Torka? Vad pratar hon om? Gjorde jag fel när vi gjorde vårt julkort?”. För vi använde bara torra saker på vårt julkort.

Bring on julpyssel 2014. Då blir det maken som går.

Det blev bättre ifjol när jag lurade min kusin att göra det

Det är ju på inget sätt så att jag inte har några kusiner här i Stockholm. Så många kusiner som jag har vore det ju märkligt om inte några av dem bodde här i Stockholm.

Jag har tex en kusin som bor bara 5-10 minuter härifrån med bil. Men om jag dök upp hemma hos henne med en tom kruka, en påse jord, mossa och några blommor tror jag att hon skulle bli misstänksam. Hon skulle fatta att jag var på väg att lura henne på något sätt.

Det är mycket lättare att lura en kusin att göra ens jularrangemang åt en om de redan står vid en bänk och planterar blommor. Då är de inte på sin vakt.

Nu fick jag göra det själv. Det blev ju inte alls lika bra. Fast det gör väl inte så mycket för när jag ställer upp den ovanpå skåpen för att ingen ska plocka flugsvamparna är det ju ingen som ser den längre i alla fall.

Mindre bra jularrangemang

Kanske dags nu

De sägs ju att man ska klippa sig regelbundet. Jag brukar köra med var tredje månad. Nu har det gått lite längre än så. Jag har inte klippt mig sedan i juli. Jag kanske klipper mig idag.

Vi får höras senare. Jag måste gå och försöka lirka loss en hårborste från bakhuvudet.

Bara så att ni vet

Jag har semester. Sedan lunch idag. Imorgon. Och på onsdag.

Imorgon ska jag baka pepparkakor. På dagis. JAG VET! Det ingick inte i planeringen. Men om en massa andra föräldrar ska ränna omkring på dagis och baka pepparkakor så måste ju jag också göra det.

Inte hela dagen. Bara på eftermiddagen. Mellan 15-17.30 är vi välkomna. Fast jag “kan inte komma förrän halv fyra”.

Mormor? Vad menade kärringen?

Vi har varit på julmarknad i Gamla Stan idag. Sen åkte vi och tittade på NKs julskyltning. Sen gick vi och åkte karusell i Kungsan å då fanns det en julmarknad där också.

Vid ett av stånden sålde de små porslinskatter och porslinshundar för 20 kr och jag sa åt gullefjunet att hon fick välja vilken hon ville. “Har de inga hästar?” frågade hon. Till slut gick hon över budget och valde en flugsvamp som inte ens kan stå för 25 kr.

Flugsvamp

Maken räckte fram svampen till tanten i ståndet och sa “mamma betalar”. Då svarade tanten “jaså är det mamma som ska betala – jag trodde att det var mormor som skulle betala till sitt barnbarn”.

Jag betalade och tänkte för mig själv “vilken konstig sak att säga, mormor är ju inte ens med”.

Vi gick därifrån och efter typ 100 meter frågade jag maken (med mycket upprörd röst) “Vad sa den där kärringen egentligen? Trodde hon att JAG var mormor??”. 

I och för sig finns det ju faktiskt folk som får barn när de är 20 och sen får deras barn barn när de är 20 också är de mormor när de är 40. Men jag ser ju faktiskt inte ut att vara en dag över 26 så det var helt orimligt av kärringen att få det till att JAG skulle vara mormor.

Jag hade tänkt vända och gå tillbaka och be henne stoppa upp svampen någonstans.

Tandtroll i lampan

Vi har ju hört det mesta när det gäller anledningar till att man inte kan lägga sig och sova. Är törstig och vill ha vatten, måste kissa och absolut inte i blöjan utan måste gå på toaletten, måste leta efter katten för man kan inte sova utan katten, det kliar och vill ha salva. Och så vidare.

Ikväll kom det en ny idé. Då sa gullefjunet att hon hade ett tandtroll i munnen. Hon var alltså tvungen att gå och borsta tänderna. Trots att hon redan hade borstat tänderna. Under protester för det är alltid bråk när tänderna ska borstas.

Så den gick jag inte på. Jag sa åt henne att vi inte skulle stiga upp och borsta tänderna. Hon fick lov att fånga tandtrollet och kasta iväg det. Gissa vad som hände då? Jo tandtrollet hamnade i taklampan, och det var tydligen jätteroligt. Så nu hänger det sju tandtroll i lampan och sprattlar med benen.

Å i sängen ligger ungen och sprattlar med benen och surrar i 120. För jag ställde ett hotfullt ultimatum att om hon inte la sig ner och försökte somna skulle jag ropa på pappa också skulle han få komma och sova med henne istället. Då började hon ropa på pappa för full hals. Så här blir det alltid när hon råkar somna i bilen under dagen.

Just nu är vi inte överens

Vi är oense här i familjen om lämpligheten av att köra en fyrhjuling inomhus. Morsan tycker att “vaddådå, om fyrhjulingen åker i dörrkarmen då och då kan man väl måla om…”.

Så här oansvarig var hon minsann inte när jag var 3 år. Jag är nästan mer bitter över att jag inte fick köra fordon i väggar och dörrkarmar än att hon nu tycker att det är helt okej. Va fan är det för rättvisa?

En sån där selfie

Jag har läst i tidningen om selfies. När man tar helt poänglösa bilder på sig själv och lägger upp på sociala medier helt utan anledning. Jag har också läst att anledningen till att folk gör så är att de har ett bekräftelsebehov och vill ha gillningar på sin selfie.

Jag är ju inte alls sådan. Nej, nej, inte jag. Jag skulle aldrig lägga upp en selfie helt utan anledning. Enda anledningen till att jag nu råkar lägga upp en bild på mig själv är förstås att om jag ska kunna visa er min julpyntade badrumsspegel så är det svårt att undvika att själv hamna på bilden.

Det är mycket mer acceptabelt att fiska efter gillningar för sin badrumsspegel än för sig själv. Jag hoppas på minst 30 gillningar för min julpyntade badrumsspegel. Det skriker ju bara julstämning kring den där rosa badbaljan, eller hur?!

Julpyntat badrumYtterdörren är också pyntat nu så att gästerna ska känna sig välkomna när de kommer på adventsfirande.

Juldörr

Jag vill poängtera att det är ett adventsfirande. För när jag råkade kalla det för ett adventskalas frågade gullefjunet om vi skulle ha ballonger med Alfons Åberg och Prinsessor på, och det ska vi INTE.

Så himla trevligt med folk som vinkar åt en med en pappersmugg

Vi är ju ganska nyinflyttade här i storstan. Det betyder ju att man inte känner så jättemycket folk i grannskapet. Man stöter inte på folk man känner på gatan eller på affären så ofta. Springer omkring och hälsar på folk man inte känner som man möter på gatan gör man ju inte heller.

Därför tycker jag att det är så trevligt med den där kvinnan som sitter utanför vår närmaste matbutik och hälsar på folk. Hon sitter där varje dag och när man kommer säger hon “hej, hej” och så ler hon och vinkar med en pappersmugg. Första gången blev jag jätteförvånad över att någon hälsade på mig här i Stockholm där jag nästan ingen känner. Nu har jag dock förstått att hon bara är sådär trevlig och sitter där och hälsar på alla.

Nästan som ett jobb verkar det vara för hon har några slantar i muggen också. Det måste vara ett otacksamt jobb nu för tiden när nästan ingen har kontanter på sig. De som har några mynt i fickan håller stenhårt i dem, för de vill ha kvar dem utifall att de behöver dem till parkeringsautomaten. Den där kvinnan borde skaffa sig en sådan där mojäng som man kan sätta på telefonen så att hon kan ta emot kort. Jag tror att det skulle vara bra för hälseriverksamheten om hon tog kort.

Jag känner mig förstås lite mindre speciell sen jag förstod att hon hälsar på alla. Men ändå. Fler människor borde säga hej och vinka åt varandra med pappersmuggar. Så trevlig stämning det skulle bli.